I jämförelse med vädrets makter så står vi människor fortfarande slätt. Om så alla tillverkade atombomber smällde av i en stor explosion så skulle det inte motsvara energin i en tropisk storm. I De senaste åren verkar världens klimat fått spel eller kanske börjat visa oss människor att det inte är vi som bestämmer. I t.ex. Australien så kämpar man just nu mot stora översvämningar. Förra året var det i Pakistan och innan dess i Europa.
Ett av de fenomen som länge fascinerat mig är blixtar. När jag gick i gymnasiet i Söderhamn hade jag en halvgalen matematiklärare som hade det som sin stora hobby. Till skillnad mot Benjamin Franklin så nöjde han sig med att fotografera blixtarna för att vid lämpliga tillfällen släcka ner ljuset i vår lektionssal och med en smula klasisk musik i bakgrunden visa vad han fångat på film.
Jag har själv haft ”nöjet” att få närkontakt med en blixt.
Under min GFSU så skulle vi upp och genomföra ett pass havsövervakning. Det var dåligt väder, så vi startade i ansluten formering med mig som tvåa i en SF37. Molnen var täta, så jag kröp in lite närmare för att bibehålla kontakten med min roteetta.
Plötsligt kände jag att något inte var riktig som det borde vara. Vi kom in i ett mycket kraftigt moln och radion började spraka. Jag kände statisk elektricitet över hela kroppen.
Sedan så hände allting i ultrarapid. Min kabin lystes upp av ett blått sken. Jag såg Sankt Elmseld spraka över kabinen och fick ett kort överslag inuti kabinen till handen som höll om styrspaken. Alla varningslampor lyste upp. Trots att detta måste ha tagit millisekunder så kan jag redogöra för hela skeendet. Faktum är att det gick så snabbt att jag aldrig hann tappa min plats i formationen, utan låg kvar på ett par meters avstånd från min roteetta hela tiden.
Sprakandet i radion fortsatte, men till slut så kom vi ut ur molnet och fick radiokontakt med varandra. Ingen av oss kunde konstatera några skador på flygplanet, men eftersom vi inte visste vilka elektriska fel som vi kunde ha så beslöt vi oss för att bibehålla formationen så att vi kunde hjälpa varandra om något system inte längre fungerade. Vi valde att göra en TILS (Taktisk Instrument Landnings System) och min rotetta lyckades få låsning. Jag låste också på för att ha en backup utifall hans system skulle gå sönder. Därefter landade vi i ansluten rote.
Efter landningen så inspekterade vi våra flygplan. Det var skrämmande att se vilken kraft en blixt har. Som tur väl är så sitter man som pilot och passagerare i en Faradays bur, så det mesta av effekten följer skrovets yta.
Det visade sig att blixten slagit ner i min rotetta strax bakom hans huv. Det var en djup grop i plåten ovanför hans tank 1. Därefter var det som om någon dragit en svetselektrod längs med flygplanskroppen med små gropar hela vägen över till vänster vingspets. Där hade blixten hoppat från hans flygplan in i mitt. Den vänstra vingspetsen hade smultit och det hängde en liten metalldroppe längst ut. Mitt pitotrör var alldeles svartbränt och sedan var det samma typ av svetsmärken i mitt skrov fram till vänster vingspets där blixten gått vidare ner i backen. Även min vingspets hade en liten metalldroppe längst ut.
Det enda haveriet som jag känner till i Flygvapnet som orsakats av en blixt var då en plåt slogs loss på en 32:a och gick in i luftintaget med följd att motorn stannade.
Våra tekniker såg inte så nöjda ut när de såg flygplanen. Checklistan efter blixtnedslag är massiv. Alla kruteffekter måste bytas ut (katapultstol och vapenbalkar). All elektronik måste testas och allt kablage undersökas. Även om det fungerar kan det vara kablagehöljen som smultit och som innebär framtida risk för kortslutning. Bägge maskinerna stod därför i ca tre månader innan de var genomsökta. Plåtskadorna var dock inte så allvarliga, men mitt pitotrör fick bytas ut.
Lite ironi i sammanhanget är att Viggen ursprungligen symboliserades med Tors hammare och de åskviggar som han kunde åstadkomma när han for med sin vagn över himlen och slog med sin hammare Mjölner på molnen. Om hammaren även symboliserar ÖB:s klubba vete gudarna, men det är ju ganska så passande…
Uppdaterad 11-05-19, 06:46
På SvD Reseblogg finns idag en filmsnutt på en Airbus A380som träffas av blixtar. Då piloten och passagerare sitter i en Faradays bur så innebär det ingen större risk att de skadas, då strömmen följer ytan på flygplanet.
måndag 3 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I nya flygplan som Gripen, Airbus, F-35 m.m. så finns det en massa kolfiber som inte leder ytströmmar lika bra som aluminiumplåt. Där får man ta till tryck som jordflätor, ledande färg m.m. Vad som händer vid ett riktigt blixtnedslag vette sjutton, även om det är utprovat under framtagningen av flygplanen. Inga fördelar som inte har nackdelar med sig med andra ord.
SvaraRadera