När Olof Palme, i en gemensam kommuniké tillsammans med Kubas ledare Fidel Castro i Havanna, 30 juni 1975, uttalade sig om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja nådde svensk utrikespolitik ett rejält lågvattenmärke. Det som stod att läsa i kommunikén var följande: ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”. Felfokuseringar av vårt svenska bistånd möjliggjorde för Yasir Arafat att dö som en förmögen man, genom överföringar av svenska skattebetalares pengar. På samma sätt har vi hållit diktatorer världen över under armarna med vårt bistånd. Nu har det dessbättre skett en omsvängning i vår syn på biståndets syfte och verkan.
Sverige som nation lämnar sitt militära bidrag till det internationella samfundets insatser, nu senast i Afghanistan. På senare tid har mer och mer fokus hamnat på behovet av att koordinera civila och militära resurser i ett insatsområde för maximal effekt. Det är bra.
Som vanligt får vi se till USA för att få en förebild. Med jämna mellanrum genomförs en Quadrennial Defense Review (QDR) för framtida inriktning av de väpnade styrkornas utnyttjande och materiella behov. Detta sker på stor bredd och styr de åtgärder som vidtas, inte minst på materielsidan.
Det ökande fokus på militär-civil samverkan, som även återfinns i NATO:s nya strategiska koncept, har fått US State Department och USAID att kopiera Quadrennial-konceptet även för områdena Diplomati och Bistånd, för att säkerställa att bästa möjliga effekt uppnås. Leading Through Civilian Power är det talande namnet på dokumentet eller mer formellt Quadrennial Diplomacy and Development Review (QDDR).
Nya begrepp är “development diplomacy” och Smart Power. ”Smart power requires smart people. The success of America’s diplomacy and development depends on our ability to recruit, train, deploy, and motivate the very best people with the right expertise.”
Som vanligt, och som alla har lärt oss, faller det tillbaka på en bra personalpolitik.
Det gäller att fånga upp de stater som riskerar att falla samman innan det har gått över styr och detta är främst en civil uppgift.
”Successfully responding to the dangers presented by fragile states begins with a clear civilian mission: prevent conflict, save lives, and build sustainable peace by resolving underlying grievances fairly and helping to build government institutions that can provide basic but effective security and justice systems. Over the longer term, our mission is to build a government’s ability to address challenges, promote development, protect human rights, and provide for its people on its own."
Själv saknar jag såväl en svensk QDR som en QDDR. Det talas om en ny luftförsvarsutredning, som skall ersätta en föråldrad och sedan länge föråldrad utredning. Det behovet förstår nog alla, men någon form av helhetsgepp saknas. Vad skall vi uträtta med våra väpnade styrkor och vår diplomati och vårt bistånd? Floskler av typen Både-Och löser inte uppgiften och våra strategidokument är mest en samling staplade ord som beskriver vad man kan (kunde ha?) gjort med våra stridskrafter på de olika arenorna.
Luftförsvarsutredningen får fungera som ett exempel på hur ett stelnat tänk halkar efter i en dynamisk utveckling. Den stora stötestenen just nu är nog vägningen mellan nationellt försvar och expeditionell förmåga och någon avdömning, eller för den delen en bedömning, av de framtida behoven saknas. Vad har vi hängt upp materielplanen på för underlag, när den samlade och styrande bedömningen saknas. En annan faktor är periodiciteten mellan översynerna. Det duger inte att låta gjorda bedömningar dö sotdöden och förfalla till historiska dokument.
Svensk diplomati är ett väl förborgat ämnesområde för mig. Vad jag vet är att vår utrikesminister åker runt på olika internationella begivenheter, men utfallet känner nog ingen till. Tyst diplomati för David Isaac men skattebetalarnas pengar till att köpa loss terrorister, varav en blivit torsk för tredje gången. Hur mycket kostar det att få honom på fri fot igen?
/Sumatra
Inlägg
