
Vi förvånas över konflikterna i forna Jugoslavien där minnen från slag som skedde för snart 1000 år sedan fortfarande tas upp i den dagliga debatten. Vi förstår inte konflikterna i Mellanöstern, Asien och Afrika där blodsband är viktigare än landsgränser och lojaliteten ligger hos familjen, stammen och ibland byn snarare än hos en avlägsen härskare som de flesta aldrig har sett. Vi ser hotet från religionen, men missar att religionen är det band som knyter samman folkgrupper i brist på nationella band.
Men vi behöver inte titta så långt bort för att se mer nationalistiska känslor. Våra egna grannar Norge firar 17 maj med pompa och ståt. Firandet gäller inte som många tror friheten från Sverige, utan friheten från Danmark (unionen med Sverige var bara en parentes i Norges historia).
I Frankrike debatteras det hur man skall fira sin nationaldag, stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789. Vissa moderna politiker vill införa en civil parad genom Paris, men får kraftigt mothugg av traditionalisterna. Den franska armén må vara befriad från segernamn i sina fanor, men fortfarande är armén en del av folket och grunden till rätten att driva devisen "Frihet, Jämlikhet och Broderskap" även i länder som Libyen.
Det är inte bara i Österrike som dagen kommer att uppmärksammas. Ett par av mina gamla kollegor har berättat om vädergenomgångar på Gripendivisionen i Ungern, där meteorologen ibland kunde säga något i stil med att "Vädret i Rumänien, som för övrigt brukade tillhöra Ungern, är bra idag". Minnet av den Habsburgska tiden och unionen med Österrike är fortfarande starkt i Ungern. På den tiden hade man fortfarande en stark flotta. Idag när landet saknar kust är titeln Amiral inte nödvändig. Men, det är nog inte så många ungrar som vill komma ihåg den senaste amiralen, Miklós Horthy som drog in Ungern i VK2 på Tysklands sida med resultatet att landet fick leva i många år under Sovetiskt styre. Tyvärr så börjar det på senare år dyka upp nationalistiska tendenser i form av bl.a. det främlingsfientliga partiet Jobbik.
Nationalism kan vara till nytta, men i allt för många fall så nyttjas den tyvärr av icke-demokratiska krafter. Att bära Sverigedräkt i Riksdagen kan vara gulligt, men i vissa fall så ser jag med viss skeptism på syftet med att ikläda sig symboliska dräkter.
Det behöver inte ens vara en bättre tid som man försöker minnas. Allt för ofta är minnesbilden felaktig.
I Ryssland så drömmer sig många av de äldre tillbaka till kommunismen. Idag är skillnaden mellan fattig och rik stor i Ryssland, vilket visar på hur illa många har det. I dessa lägen kan det vara lätt att komma ihåg en tid då alla hade det lika illa genom ett rosenrött skimmer.
I Österrike har man förträngt händelseutvecklingen i VK1 och VK2, men idag så bubblar "minnet fram av fornstora dar då ärat dess namn flög fram över jorden".
Hmm. Vi kanske borde återuppväcka gamla Svenska minnen och flytta vår egen nationaldag till något mer lämpligt datum än det "mesiga" 6 juni. Det vi glömmer bort är att nationaldagen egentligen är den gamla "svenska flaggans dag" som infördes under nationalismen eller Skandinavismen på 1800-talet, då konservativa svenskar försökte slicka såren efter förlusten av Finland 1809. Med andra ord så firar vi inte för att komma ihåg, utan för att glömma.
Vår egen nationalsång har faktiskt ett tillägg som de flesta svenskar glömt bort.
"Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
Dig trohet till döden vill jag svära.
Din rätt skall jag värna med håg och med hand,
/:Din fana, högt din bragderika bära.:/
Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
/: Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden!.:/"
Lite mer krigisk och med lite mer vilja att återta det som en gång var svenskt. Om så behövs även med vapenmakt. Men den svenska tigern rullar nog som vanligt runt i sängen, slickar sig om munnen och slumrar en stund till. Kanske så är det lika bra.
DN, SR