Elfenbenskusten och Libyen

I ett tidigare inlägg fick jag en del skäll för att jag inte visade tillräckligt stor respekt för Frankrikes historia som militärmakt. Kanske det. Jag har dock stor respekt för franska soldater, men inte alltid deras befälhavare eller politiker. Nog om det. En kommentator till inlägget tyckte dock att det på tiden att ta upp Frankrikes agerande i Elfenbenskusten, då det varit ganska så tyst om det i svensk press. Jag håller fullständigt med om detta.

Frankrike agerar mycket aktivt i Afrika, till skillnad mot t.ex. USA och Storbritannien som numera fokuserar på de stora insatserna i Irak, Afghanistan och på senare tid även Libyen. Exakt varför går det bara att spekulera i, men det är helt klart inte bara av humanitärt intresse. Förklaringen ligger nog mer på att det ofta rör sig om gamla kolonier med band till Frankrike, många franska medborgare som bor kvar i länderna, industriintressen m.m. Afrika är en växande marknad för många länder och Indien och Kina gör sitt bästa för att få in en fot på denna marknad som Frankrike ser som sin egen.

Vi svenskar har varit med på ett hörn i Frankrikes operationer (under FN- eller EU-flagg) med bl.a. insatsen i Kongo 2003 där franska och svenska specialtrupper deltog i operation ARTEMIS. Likaså i Tchad 2007 där Frankrike har stora intressen och stor närvaro. Sveriges insats inom ramen för UNMIL i Liberia 2004-2006 hade också kopplingar till Elfenbenskusten, vilket bl.a. kan ses i Regeringens proposition 2003/04:61.

"Kriget i Liberia har starka regionala kopplingar och den osäkra situationen i landet har haft en negativ effekt på utvecklingen i hela Mano Riverunionen (Guinea, Liberia och Sierra Leone) samt Elfenbenskusten.
…
Liberianska stridande deltog i kriget som utbröt under hösten 2002 i Elfenbenskusten, som i sin tur anklagas för att ha legat bakom uppkomsten av den nya rebellrörelsen MODEL i Liberia."

Faktum är att det finns ganska så många likheter mellan dagens insatser i Elfenbenskusten och Libyen. Skillnaden är att i Elfenbenskusten så agerar Frankrike mer eller mindre parallellt med den FN-ledda insatsen. Dessutom lyckades man bara efter 10 dagar fängsla den förra presidenten. I Libyen verkar det ta betydligt längre tid. Dessutom så har FN i Libyen enbart tillgång till luftstridskrafter och får för övrigt förlita sig på att rebellerna klarar av Khadaffis regeringsstyrkor och legosoldater.

"In Libya and in Ivory Coast, France has played big. It is in the process, at least in Abidjan [Ivory Coast's capital], of scoring a success that will have a world impact," said military analyst Pierre Rousselin in the pro-Sarkozy daily Le Figaro.

Att med våld avsätta diktatorer var otänkbart för bara några år sedan. Men, genom att nyttja vädjan från arabvärlden och Afrika har FN kunnat driva igenom resolution 1973 mot Libyen och 1975 mot Elfenbenskusten.

"Western diplomat at the UN last night said the resolutions showed members were taking seriously the "Responsibility to Protect" doctrine, adopted in 2006, promising "timely and decisive action" against atrocities.

"TV pictures and the threat of humanitarian catastrophe have made people not want to wait for massacres to happen, as in Rwanda," he said, in language strikingly reminiscent of the Blair-Clinton era.

The diplomat said that crucial in both cases had been the endorsement of action by the respective regional authorities – on Libya, the Arab League and on Ivory Coast, Ecowas and the African Union.

"It's very difficult if you're Russia or China to say 'no' if the Arabs and the Africans themselves are saying 'yes'," he said.

Also important has been the belligerence of Paris. The site of the Chirac-era "Non!" has become gung-ho, ensuring military – and symbolic – backing from the European mainland.

While Mr Obama has stayed almost invisible, the domestically embattled Nicolas Sarkozy has taken personal "ownership" of both interventions, rushing out his statements before anyone else."

Jag har tidigare tagit upp Hans Blix artikel i tidningen Focus där han analyserar FN:s säkerhetsråds nya möjligheter som visats i Libyen och även Elfenbenskusten.

Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen).
...
Detta är intervention som är artskild från det stöd för väpnade motståndsrörelser och annan inblandning i »inre angelägenheter« som länge förknippades med enskilda staters ingrepp för att främja eller skydda sina egna intressen i andra stater.
...
Många stater, särskilt u-länder, förblir misstänksamma och befarar att också att internationella ingrepp kan utnyttjas av starka länder för egen politisk fördel. Den – berättigade – misstänksamheten mot utländsk intervention av gammalt märke smittar av sig till en tveksamhet inför intervention från det internationella samfundets sida.

Bakgrund
Mellan 1893-1960 var Elfenbenskusten en fransk koloni. 1960-93 så fortsatte länderna att ha en nära relation med bl.a. en fransk militärbas i den största staden Abidjan och ca 20.000 franska medborgare. Den första presidenten Félix Houphouët-Boigny hade goda förbindelser med Frankrike och ledde landet under 33 år. Efter hans död 1993, så genomfördes det första öppna valet 1995 (tidigare har valen mest varit en formalitet för att återvälja president Houphouët-Boigny). Valet vanns av Henri Konan Bédié som tidigare pekats ut av Houphouët-Boigny som sin efterträdare. Men, då det inte längre fanns någon stabiliserande person som ledde landet så ledde valet till konflikter mellan etniska grupper samt mellan infödda och invandrare från framför allt Burkina Faso (vissa paralleller finns till Jugoslavien).

1999 genomfördes en statskupp där general Robert Guéi tog makten från den sittande presidenten Bédié som i sin tur flydde till Frankrike.

2000 genomfördes ett i början relativt fredligt val där Laurent Gbagbo tog makten. Alassane Ouattara som representerade det muslimska norra delen av landet tilläts inte delta då han ansågs vara invandrare från Burkina-Faso, vilket givetvis väckte protester från den norra delen av landet.

19 september 2002 startade det första inbördeskriget i Elfenbenskusten. Soldater från den norra muslimska delen av Elfenbenskusten gjorde myteri i protest mot att invandrare inte tilläts deltaga i valen. Den förre presidenten Guéi mördades (oklart av vem, men regeringen gick ut med uttalanden om att Guéi försökt genomföra en ny statskupp) och Quattara tog sin tillflykt till franska ambassaden.

Den 26 januari 2003 så skrevs ett fredsföredrag mellan Gbagbo och rebellerna. Det ledde till att Frankrike och ECOWAS/CEDEAO (Economic Community of West Africa States) skickade dit fredsbevarande styrkor, se nedan.

Freden varade inte särskilt länge. I november 2004 beordrade Gbagbo flyganfall mot rebellerna. 9 franska soldater dödades i samband med dessa, vilket ledde till att de franska trupperna slog tillbaka och slog ut Gbagbos stridsflygplan och helikoptrar. Många civila tog skydd i den franska ambassaden. Striderna ledde till en massevakuering av utlänningar. Franska trupper tog kontroll över flygplatsen i Abidjan.

"It is on a voluntary basis. We are not going to evacuate all our French citizens because they are too many," the official said, speaking on condition of anonymity. "We are evaluating the number of those wanting to leave and we have between 4,000 to 8,000 French who have expressed a wish to leave whether temporarily or for good."

Evacuations began this morning with a convoy of 40 UN personnel, said UN spokesman Philippe Mathieu. The 40 were among more than 1,000 expatriates who have sheltered in a UN headquarters amid four days of looting and attacks, Mr Mathieu said.

More than 1,600 other foreigners who have taken refuge in a French military base in Abidjan are to be flown out. They included 985 French and citizens of 42 other countries, a French official said.
...
Three Boeings with space for 250 people each would run what were expected to be days of shuttles to Paris and to Dakar, Senegal, French officials said. At least two other countries, Spain and Belgium, sent military planes that were on standby in the region today if needed to evacuate their nationals.

Frankrike och FN lyckades få slut på striderna, men landet var delat i ett rebellkontrollerat norr och ett regeringsstyrt söder. Den sittande presidenten Gbagbo tilläts av FN att sitta kvar, då det var svårt att hålla nyval.

4 mars 2007 så skrevs ett nytt fredsföredrag mellan de stridande och i oktober 2010 genomfördes val. Utmanaren Quattara vann med ca 55% av rösterna mot Gbagbos 45. Men Ghagbo vägrade att acceptera valresultatet. Elfenbenskusten uteslöts ur både AU – Afrikanska Unionen och ECOWAS.

I mars 2011 så övergick konflikten till ett andra inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och anhängare till Quattara.

Läs mer på BBC.

FN-missionen
ECOWAS hade under åren 1990-2003 en gemensam insatsstyrka kallad ECOMOG (Economic Community of West African States Monitoring Group). ECOMOG har fått kritik för att deras metoder i Liberia 1990 och Sierra Leone 1997 gränsade till de som används av bägge sidorna i de olika konflikterna.

UNOCI bildades den 27 februari 2004 via beslut i FN-resolution 1528. En bataljon soldater, ca 800 man från UNIMIL i Liberia skickades till Elfenbenskusten. Gradvis så förstärktes insatsen till 8.000 man från 41 nationer.

Ett tag i januari 2011 så verkade det som ECOWAS skulle invadera Elfenbenskusten med 6.500 soldater, men man lät FN och Frankrike fortsätta driva operationen. ECOWAS har länge varnat för att valprocessen i många länder i Västafrika riskerar att leda till våldsamheter.

Frankrikes insats
Frankrike har under alla år haft en militär närvaro i Elfenbenskusten. 2002 förstärktes denna inom ramen för Opération Licorne till ca 4.000 man. Storleken på styrkan har varierat fram till dagens ca 1.600.

Den 5 april 2011 så anföll franska trupper tillsammans med FN-styrkorna Gbagbos posteringar i Abidjan. Anfallet initierades av att 11 FN-soldater skadats under beskjutning från Gbagbos styrkor. Attackhelikoptrar beväpnade med raketer användes för att anfalla presidentpalatset.

"The strikes were carried out by helicopters from the French force Licorne, acting under a UN Security Council resolution from last year, and by Ukrainian Mi-24 helicopters controlled by UNOCI, acting under last week's resolution 1975."

Den 11 april arresterades den förre presidenten Laurent Gbagbo av Quattaras soldater. Frankrike och UNOCI har sagt att man inte har haft något med själva arresteringen att göra. Gbagbo fördes efter arresteringen till hotell Golf där Quattara befunnit sig under beskydd av UNOCI. Gbagbo sitter för närvarande i husarrest i norra delen av landet i avvaktan på rättegång.

Following the arrest, Ouattara's appointed prime minister, Guillaume Soro, called on these troops to switch sides. "To all the forces, I make a last appeal to rally [with us] … there cannot be a manhunt," Soro said, in an address to the Ivorian people on the French television station I-Télé.




En diktator har därmed lämnat scenen. Den 21 maj så tog Qatarra officiellt över som ny president i Elfenbenskusten. Givetvis så var Sarkozy och Ban Ki-Moon hedersgäster. I sitt tal tackade Quattara både Frankrike och FN för deras stöd. Nu gäller det för honom att återuppbygga landet. 45% av befolkningen röstade trots allt på Gbagbo i valet, så Quattara måste gå mycket varsamt fram. Hans plan att skapa en samlingsregering bestående av personer från hans egen likväl som Gbagbos sida kan vara mycket klokt.

Framtid
I Liberia har UNHCR beräknat att ca 175.000 människor har flytt från Elfenbenskusten sedan striderna startade i mars. Ca 1.000.000 människor har flytt från striderna och mer än 3.000 dödats.

Ett av befälen över de liberiska legosoldater som Gbagbo använde sig av har nu arresterats och anklagas för mord på civila.

Quattara städar nu i i statsapparaten. Den 7 juli utsågs en f.d. rebelledare till ny överbefälhavare.

Amnesty varnar för att Quattaras trupper nu hämnas på tidigare anhängare till Gbagbo. UNOCI har dessutom inte kunnat skydda civila.

Alassane Ouattara, championed by the west during a deadly post-election conflict, has failed to condemn atrocities against real or perceived supporters of ousted president Laurent Gbagbo, the human rights group said.

Amnesty also criticised the UN mission in Ivory Coast for ignoring pleas for help and failing to prevent a massacre in the western town of Duekoue.

Frågan är också om det finns pressfrihet i Elfenbenskusten?

A month after the fall of Laurent Gbagbo, newspapers loyal to him are failing to appear, and one - the daily Notre Voie - is even under armed occupation by troops loyal to the new president Alassane Ouattara.

"The absence of an opposition press constitutes a major blow to press freedom in Côte d'Ivoire," said the press freedom watchdog, Reporters Without Borders.

Under striderna passade man på att plundra statliga byggnader. Bl.a. försvann "kronjuvelerna". Detta liknar utvecklingen i Irak där många museum och de gamla ruinerna av Babylon plundrades.

FN har i resolution 1992 visat hur man ser på framtiden.

"Welcoming the joint operations planning implemented by UNOCI and UNMIL around Côte d’Ivoire and Liberia border, taking note of the agreement set out between the two missions to maintain the temporary redeployment from UNMIL to UNOCI of three armed helicopters with crews, further taking note of the arrangements taken by UNOCI to task these assets mainly in western Côte d’Ivoire,

Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations,
1. Decides to authorize the Secretary-General, further to paragraph 1 of resolution 1968 (2011), paragraphs 3 and 4 of resolution 1967 (2011), paragraph 6 of resolution 1962 (2010), paragraph 1 of resolution 1951 (2010) and paragraphs 4 and 6 of resolution 1609 (2005), to extend until 30 September 2011 the redeployment from UNMIL to UNOCI of three armed helicopters with crews;

2. Requests the Secretary-General to provide it with an updated analysis and recommendations on the inter-mission cooperation arrangements by 15 September 2011;

3. Decides to extend the deployment of an additional 2,000 military personnel to UNOCI, as set out in resolution 1967 (2011) as well as the temporary additional military and police capabilities authorized by resolution 1942 (2010), until 31 July 2011;

4. Requests the support of troop- and police-contributing countries in that regard;

5. Decides to remain actively seized of the matter."

Slutsats
FN har på senare tid lyckats få igenom mycket kraftiga resolutioner där Libyen och Elfenbenskusten är bra exempel. Att tredje världen nu börjar begära hjälp för att städa upp på sina bakgårdar är en positiv utveckling. Tidigare har man skyddat sina diktatoriska ledare, då de flesta har varit av samma skrot och korn. Nu får vi bara se om västvärlden är beredd att ta den utmaningen.

Den stora vinnaren efter insatserna i Elfenbenskusten och Libyen är Nicolas Sarkozy. Han har lyckats undvika att bli beskylld för att ha koloniala intressen i regionerna. Han har dessutom fått positiv kritik hemma i Frankrike och vunnit ett starkt väljarstöd. Likt Obama så har Sarkozy ett val att försöka vinna om ett år. Men där Obama väljer att avsluta konflikter så har Sarkozy valt att starta dem.

With a presidential election a year off – and his popularity ratings at all-time low – Sarkozy had to do something. First he led the way into Libya, driving through a UN resolution that would let French warplanes loose and make everyone else – except perhaps David Cameron – look indecisive.

Emboldened, France obtained a similar UN resolution allowing its Operation Licorne forces in the Ivory Coast to act "in defence of civilians", which in practice meant support for Ouattara.

Frankrikes ambitioner i Afrika kan vara en förklaring att man till skillnad från Storbritannien vidmakthållit sin hangarfartygskapacitet samt byggt upp en ny förmåga till snabbinsatser med helikoptrar och marktrupper med sina Amphibious Assault Ships av Mistral-klass. Frankrike tänker bevisligen nyttja dessa skepp på samma sätt som USA genom åren har nyttjat sin Marinkår. 2006 nyttjades Mistral i Opération Baliste för att evakuera franska civila från Libanon. Jag är en smula förvånad över att Frankrike för tillfället fokuserar sina Mistral till Medelhavet och insatsen i Libyen, men fransmännen kanske anser att hotet är över i Elfenbenskusten? I sammanhanget kan man kanske fundera på vad Ryssland tänker använda sina Mistral till? Men det återstår bara att se.

Det kan vid en första anblick ses som att Frankrike genomfört ett blixtangrepp och störtat en diktator, men faktum är att Frankrike och ECOWAS, senare UNOCI haft närvaro i Elfenbenskusten sedan 2002 och strider pågick senast 2004 mellan franska styrkor och regeringsstyrkor. Vårens strid är bara den senaste utvecklingen och tyvärr knappast den sista.

Även om det finns många likheter så är skillnaden stor mellan Elfenbenskusten och Libyen.

- I Elfenbenskusten har fria val genomförts, så det finns en legitim ledare att lämna över styret till. Även om rebellerna i Libyen nu blivit accepterade av EU och USA så är det tveksamt om de verkligen representerar folket.

- Gbagbo hade 2.000 man i sitt Republikanska Garde samt mer eller mindre civila supportrar som stöd. Mot honom stod rebellerna under ledning av Quattara. Frankrike satte in 1.650 man och Gazelle helikoptrar. UNOCI hade tillgång till över 8.000 man och ukrainska Mi-24. I Libyen sätter NATO inte in några marktrupper, utan förlitar sig helt på att rebellerna skall klara av Khadaffis trupper. Dock så underlättar NATO för rebellerna genom att bomba luftvärn och stridsfordon.

- Till Elfenbenskustens stora nackdel är att åratal av strider har slitit sönder samhället. Det kommer att bli betydligt svårare att bygga upp än Libyen. Dessutom är det mer etniskt uppdelat. Man skulle kunna jämföra Elfenbenskusten med Afghanistan och Libyen med Irak i detta hänseende.

De ukrainska Mi-24:orna är ett intressant kapitel. Jag har tagit upp dessa i ett tidigare inlägg. De är närmast att jämföra med legosoldater i FN-tjänst och har en kraftig beväpning som fått Ryssland att reagera. FN-insatser är inte längre alltid de fredsbevarande blå baskrarna som vissa svenska politiker går omkring och drömmer om.

Hur kommer FN att gå vidare? Vad kommer att hända med expresident Gbagbo? Kommer att han likt Khadaffi att sändas till krigsförbrytartribunalen ICC i Haag? Men en sådan rättegång kan även dra Quattara med sig i ett domslut.

UN investigators have found that at least 3000 people were killed in violence following the highly disputed presidential election last November. The ICC expressed concern that both internationally recognized leader Alassane Ouattara and his now-ousted rival Laurent Gbagbo waged bloody massacres throughout Côte d’Ivoire. Outtara and Ghagbo have blamed each other’s fighters for the whole scale killing of several hundred people that took place in the western town of Duekoue.

Outtara has claimed that only the Ghagbo is being investigated by the ICC.
According to the statement from the prosecutor, “President Ouattara sent a letter urging the Prosecution to open the investigation and he is working closely with the regional organization ECOWAS to make sure that crimes do not go unpunished in Côte d’Ivoire.”

I Liberia så hade FN byggt upp tillräckliga resurser för att kunna driva DDRR - avväpning, demobilisering, reintegrering och återanpassning. Man lade stort arbete på att bygga upp en fungerande armé och polis, där mänskliga rättigheter var i fokus under utbildningen. En liknande utveckling måste också ske i Elfenbenskusten.

För Sveriges del så kan Frankrikes agerande givetvis vara ett alternativ till att deltaga i de större och mer långsiktiga insatserna som t.ex. Afghanistan. Men vi måste också vara beredda på att vi kan bli inblandade i gamla koloniala strider där det är mycket svårt att skilja på vän och fiende. FN är inte längre helt neutral och det är inte längre enbart fredsbevarande insatser som genomförs i FN:s regi.

Den stora frågan är vilka insatser Sverige skall deltaga i. För hur det än är så finns det inte resurser för mer än en insats i taget. Vi måste dessutom se till att göra klart jobbet i den första insatsen innan vi hoppar till nästa. Annars gör vi om samma misstag som USA när man lämnade Afghanistan åt sitt öde för att ta itu med Irak 2003. Det misstaget betalar vi fortfarande för. Risken är stor att vi kommer att välja ut insatser baserat på egna intressen. Vilka insatser är det som politikernas väljarbas har sympati med? Vilka insatser är det som de som Sverige vill ha goda politiska band med (USA, EU, NATO) väljer?

Frågan är också hur mycket bättre Quattara egentligen är än Gbagbo? Men det är kanske precis som i Libyen att vi får acceptera att den nya regimen knappast kommer att vara demokratisk på samma sätt som vi är vana i Europa. Vi störtar en diktator för att installera nästa.

Guardian har en bra uppföljning på läget i Elfenbenskusten som jag rekommenderar i brist på svenska tidningars intresse.