torsdag 7 juli 2011

To boldly go.... (uppdaterad)


"Gäsp", säger SvD. De övriga svenska tidningarna väljer att inte ens ta upp ämnet. Vad är det då som så obemärkt är på väg att inträffa? Är det ett nytt slagsmål med någon Big Brother deltagare, eller har en kändis setts i sällskap med en annan kändis fru? Nix! I morgon så är det dags för den sista flygturen med NASA:s rymdskyttlar.

Själv så är jag lite för ung för att minnas för att minnas det första rymdprogrammet som kulminerade med Neil Armstrongs fotspår på månen. Jag har sporadiska minnen från försöken att få till en kontinuerlig närvaro i rymden med de bägge rymdstationerna Skylab och Mir.

Som ung rymdnörd så tillbringade jag kvällarna med att titta på "Månbas Alpha" och be mina föräldrar om fickpengar så att jag kunde köpa modeller av rymdskeppet som användes i TV-serien. 1977 så tog min far mig med på barnförbjuden film. Det var den första (eller den fjärde) delen av Star Wars serien. Ingenting skulle bli sig likt igen. Nu var jag rymdnörd för gott!

Det jag definitivt kommer ihåg är när Skylab klockan 16:37 UTC 11 July 1979 föll ner genom jordens atmosfär. I tidningarna fanns det en och annan domedagsspekulant som förutspådde den ena katastrofen efter den andra om några delar skulle hamna mitt i en storstad.

Säga vad man vill om Kalla Kriget, men kapplöpningen i rymden ledde till en teknikutveckling utan dess like.

Debatten kring skapandet av rymdskyttlarna kommer jag också ihåg. Det fanns redan då två läger. Ett som ville att NASA skulle gå vidare. En rymdstation på månen och sedan Mars. Ett som ville göra om rymden till vardagsmiljö. Verktyget i denna vardag skulle vara rymdskytteln. I stället för engångsraketer så skulle man återanvända det mesta. Varje uppskjutning skulle därmed bli billigare. Det blev tyvärr inte hela sanningen. Programmet blev dyrt och stoppade finansiering till mycket av NASA:s övriga forskning. Det blev heller inte någon ersättare till de vanliga raketerna som fortfarande är arbetshästarna när det gäller att skjuta upp satelliter i omloppsbana. Men det gav flexibilitet. Vad skulle t.ex. hänt med rymdteleskopet om det inte hade funnits möjligheter att med bemannade expeditioner ställa in skärpan? Hade arbetet med att bygga upp den internationella rymdstationen ISS verkligen blivit av?

Själv så har jag haft förmånen att vara med på två uppskjutningar av rymdskyttlar. 1990 tittade jag på STS-35 Columbia, en mörkeruppskjutning som var mycket maffig. Jag stod på andra sidan vattnet som skiljer fastlandet från Kennedy Space Center och såg först lågan från motorerna för att en stund senare känna mullret komma farande. 1998 var det dags igen. STS-88 Endeavour med första amerikanska delen till ISS. Även denna gång en mörkeruppskjutning. Jag satt också som klistrad framför TV:n när STS-51L Challenger exploderade strax efter start. Slutet på rymderan trodde många. Det de inte förstod var hur tekniskt svårt det är att fara ut i rymden. Men eftersom allt såg så enkelt ut så tror vi att vi är odödliga. Därför är det nog bra att fortsätta utmana ödet. Om inte annat så för att få ta några smällar och inse sin egen dödlighet. Colombias öde är ett exempel på just detta. En liten isbit som under starten träffade på fel ställe blev slutet för besättningen vid återinträdet och delar av Colombia spreds över hela USA.

Anledningen till att svenska folket visar mycket lite intresse är att det blivit rutin. Det är inte tillräckligt spektakulärt. Men samtidigt är det mycket av den teknik som rymdprogrammen drivit fram som vi idag tar som självklar. Mobiltelefoner, GPS, satellit-TV m.m.

Jag tror också att ISS är en väg framåt till ökat samarbete mellan Ryssland, Europa och USA. Just nu är det bara ryssarna som har kapacitet att skicka upp personal och utrustning till ISS. Möjligtvis kineserna, men riktigt så säker har inte världen blivit att vi vill bli beroende av kineser...

Det ska bli intressant att se hur det går med att kommersialisera rymdflygningen. Att få civila bolag att börja skjuta upp satelliter tror jag är ekonomiskt möjligt, men jag tvivlar på att dessa företag verkligen vill forska och sända människor till Mars? Möjligtvis om någon rik miljardär vill hosta fram pengar för att bli ihågkommen i historien? Paul Allen och Richard Branson har redan gjort avtryck. Vem blir nästa? Kanske vår egen Kamprad?

Jag hoppas att jag hinner leva så pass länge att jag hinner bevittna en bemannad resa till Mars och en fast bosättning på Månen. "Varför?", kanske någon frågar sig. "Därför att det är möjligt!", är mitt svar. Har vi inte ambitioner och drömmar så kan vi lika gärna sätta oss ner på en stubbe och självdö. Var vore världen utan drömmare som Jules Verne och Hergé? Tintins månlandning 1950 lär ha imponerat på många i det amerikanska rymdprogrammet. Tyvärr så får jag nog inte bevittna Zefram Cochranes första flygtur...

Följ morgondagens utveckling på NASA:s hemsida. Om några dagar så är en epok över i människans steg mot att lämna jorden. Jag ser fram emot nästa steg.

För att citera ett annat av mina favorit TV-program, "To boldly go, where no man has gone before."

P.S: En rymdskyttel som många glömmer bort i sammanhanget är den första. Amerikanska "Trekkies" genomförde en kampanj och lyckades driva fram att hon skulle döpas till USS Enterprise! Vi nördar har makt ibland!! Hon kom aldrig ut i rymden, men användes för att testa ut motorer och flög då ovanpå en särskilt modifierad Boeing 747. Det blev bara Roger More som i Moonraker lyckades utnyttja denna möjlighet.



Uppdaterad 11-07-11, 21:09
Atlantis har nu dockat med ISS. NASA meddelar att allt gått bra. Man börjar nu det mödosamma arbetet med att flytta över all materiel som ska räcka i tre år fram tills dess att det finns något alternativ till rymdskytteln att föra upp större mängder materiel med. De ryska rymdkapslarna har inte samma kapacitet som en rymdskyttel. Ett uppdrag som kanske inte är särskilt spännande, men det är faktiskt just denna typ av grovarbete som rymdskytteln en gång i tiden var tänkt att utföra.

Film från starten.



Dockning med ISS.



Fram med vodkan!



DN, Expr

Uppdaterad 11-07-19, 20:15
Nu har Atlantis lämnat ISS och påbörjat resan tillbaka till Jorden. Det här BBC reportaget visar Atlantis besättning när de lämnar ISS. Här är ytterligare ett BBC reportage som visar när Atlantis kopplar loss.

Jag tycker om symboliken när Atlantis kapten lämnar kvar den amerikanska flagga som användes vid den första rymdskytteluppskjutningen. Nästa amerikanska rymdskepp som kommer tillbaka till ISS kommer att ta med sig flaggan tillbaka till jorden. USA visar tydligt att man avser att fortsätta med sitt rymdprogram.

En smula sentimentalt för alla inblandade, men det måste också kännas tufft för de som stannar kvar på ISS när de vet att det numera finns ett alternativ mindre för att komma tillbaka till jorden.



Hmm..inte så spännande kanske, men historiska bilder.

De här bilderna är från 2006 när Atlantis var uppe vid ISS. Magnifika bilder med solen i bakgrunden. Det jämför mänsklighetens största framgångar med rymdens oerhörda storlek.

Jag hittade dessutom de här bilderna på nätet som visar Atlantis uppskjutning sett från ett passagerarflygplan som passerade i närheten.

Det lär inte bli några liknande på ett antal år framöver.

SvD1, SvD2

15 kommentarer:

  1. Bevittnade just vår svenska rymdhjälte, Fuglesangs, minst sagt pinsamma framträdande i statstelevisionens Debatt från Almedalen.

    Han hade, i någon sorts sektliknande sammanhang, offentligt satt i sig en betydande mängd homeopatiska sömnpiller i syfte att, i någon sorts missriktad välmening, visa att de inte hade avsedd effekt.

    Det var bara det att karlen betedde sig underligt och sluddrade märkbart, blev till programledarens och allmänhetens åtlöje och fick Patrik Sjöberg att - i bjärt kontrast - framstå som ett under av struktur, sans och balans.

    Media är tveggat - vad som omsorgsfullt byggts upp under lång tid kan raseras på bara några minuter...

    SvaraRadera
  2. GP hade den goda smaken att ge uppskjutningen ett uppslag i morgonens tidning.
    Sorgligt att se den försvinna, utan att något annat lika coolt ersätter den.
    Nästan så att sorgen förtar glädjen med att det är sista dagen före semestern - nästan..

    SvaraRadera
  3. PS. Civila bolag skjuter redan upp satelliter. DS.

    SvaraRadera
  4. Jag rekommenderar att studera vad det amerikanska företaget SpaceX har gjort och gör. De skjuter upp satelliter och har redan provflugit en obemannad kapsel som är ganska nära att kunna användas för att nå ISS.

    Synd att rymdfärjan vart ett tekniskt och politiskt fiasko som under lång tid blockerade rymdindustrins utveckling. Problemet var den politiska alliansen för rymdfärjans finansiering som krävde att rymdfärjan skulle användas till alla uppskjutningar samtidigt som ändrade krav under utvecklingen och ont om utvecklingstid gjorde konstruktionen skör och dyr i drift. Sedan satt man fast med ett dyrt system som för sin överlevnad trängde ut alla andra utvecklingsprojekt som hade kunnat bli bättre. Inte ens tunglyftaren Shuttle-C som kunde ha gjort rymdstationen mycket billigare vart av.

    SvaraRadera
  5. @Henrik: Jo, det är jag medveten om. Problemet är bara att de civila bolagen siktar enbart in sig på den lönsamma delen av marknaden. Det som blir över är den olönsamma rymdforskningen. Om inte rymdforskningen kan ha en smula kartellbildning på marknaden så kommer staten enbart att ha utgifter och inga inkomster. Jag är en smula orolig för att privatisering av marknaden kan slå
    ut forskningen om inte det finns något specifikt att tjäna pengar på. Jämför delvis med läkemedelsindustrin där det faktiskt är logiskt att läkemedelsbolag tar bra betalt för medicin som räddar liv, annars skulle de aldrig forska fram den. Inget privat bolag gör affärer bara för att vara snäll eller för mänsklighetens bästa.

    @Magnus Redin: SpaceX är mycket intressant, men skulle aldrig blivit av om inte Price X etablerats. Här ser vi också exempel på framsynta miljardärer i form av Anousheh och Amir Ansari, Virgins Richard Branson och Microsofts Paul Allen.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Ansari_X_Prize

    http://www.spacex.com/company.php

    http://www.virgingalactic.com/

    Men hur intressant detta ännu är och hur många spekulanter det än finns på att åka ut i rymden (430 st på Virgins bokningslista), så är det vardagsarbetet som måste finansiera utbyggnaden av rymdindustrin.

    Det som vore mycket intressant är t.ex. utvinning av sällsynta mineraler i asteoridbältena samt meteoritnedslag på Månen. Vissa mineraler är det stor brist på för t.ex. utveckling av batterier och digitala kretsar. I de fall de finns tillgängliga så är det i svårtillgängliga områden på jorden, både rent geografiskt och i konfliktzoner.

    SvaraRadera
  6. Denna artikel är också läsvärd:
    http://www.wired.com/wiredscience/2011/07/final-space-shuttle-launch/

    SvaraRadera
  7. Rymdskytteln är ett fiasko hur man än vrider och vänder på det. Problemet är att en återanvändbar rymdfarkost alltid kommer att väga mer än en engångsraket. Denna skillnad kan rakt av räknas i missad nyttolast.

    Ett annat problem är att komplexitet skjuter i höjden. Grundideen var att man bara skulle kunna fylla på bränsle+oxidator och en ny nyttolast och sedan skjuta upp skytteln igen. Detta var dock en väldigt naiv dröm, verkligheten var att NASA blev paranoida och i princip plockade isär skytteln efter varje uppdrag. Dessa två saker gjorde kostnaden för en uppskjutning bra mycket högre än en serieproduktion av engångsraketer.

    "Men det gav flexibilitet. Vad skulle t.ex. hänt med rymdteleskopet om det inte hade funnits möjligheter att med bemannade expeditioner ställa in skärpan? "
    Detta har egentligen inget med återanvändbara raket vs engångsraket att göra. Man kan göra samma sak med en engångsraket.

    Dock skall man väl nämna att raketmotorn till rymdskytteln är ljusår framför allt annat som byggts. Vill minnas att den har brunnit i över 1 miljon sekunder och har aldrig orsakat en olycka. Synd att den nu kommer att hamna på skroten...hmm, kylkanalerna är lödda med en guldlegering, och det är väldigt många kylkanaler i motorn... ^^

    "Det som vore mycket intressant är t.ex. utvinning av sällsynta mineraler i asteoridbältena samt meteoritnedslag på Månen."
    Månen är ingen bra destination, delta-v för Månen tur-och-retur är betydligt högre än någon asteroid mellan Mars-Jupiter. En asteroid innehåller mer mineraler än vad människan har grävt fram på jorden. Det finns miljoner och åter miljoner av dessa asteroider...
    Orsaken till skillnaden i delta-v är att man måste bromsa in, en kraschlandning i km/s fart slutar aldrig bra. För fallet med Månen finns det inget annat sätt än att vända på raketen och slösa dyrbart bränsle+oxidator. För fallet med Phobos så kör man några varv i Mars atmosfär och bromsar således farkosten.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Delta-v

    Q

    SvaraRadera
  8. Hoppsan, ser nu att jag blandar ihop asteroidbältet med Phobos...
    Delta-v för Phobos är lägre än Månen, för en asteroid i bältet har jag ingen aning.

    Q

    SvaraRadera
  9. Jag håller med Magnus Redin om att rymdskytteln i många avseenden är ett tekniskt och politiskt fiasko. I grunden tycker jag att kravspecen var felaktig. Att försöka kombinera både en "Heavy-Lift-Launcher" och "Crew Vehicle" i en och samma farkost är inte så lyckat. Som jag ser det har denna kompromiss gett upphov till en rad tekniska svagheter som i sin tur lett till 14 astronauters död. Bemannade rymdfärder kommer att fortsätta att vara farliga under en överskådlig framtid, men jag tycker att riskerna varit onödigt stora genom att man åkt omkring i rymden med en gammal lastbil.

    Sedan Apollo-programmet tycker jag att det amerikanska bemannade rymdprogrammet har haft en otydlig riktning. Att man nu lägger ner skytteln utan att det finns något alternativ är inte så lovande. Om de hittar ritningarna till de gamla Apollo-kapslarna så börjar man kanske tillverka dem igen. Eller så kan de kanske damma av ritningarna till DynaSoar, HL-10 eller X-24 från 60-talet, så att det bemannade rymdprogrammet kan komma på rätt spår igen. Fram till dess så är det ryssarna som har monopol på tjänsten med sina system som de har hållit vid liv sedan rymdkapplöpningen på 60-talet. Ryssarna har i alla fall mycket bättre statistik i fråga om säkerhet för bemannade rymdfärder.

    @CI: Det förefaller som att vi snöade in på samma science fiction i unga år. Månbas Alpha var min favorit. Numera har jag avsnitten med mig i min iPad ifall jag behöver fördriva någon timme när jag är ute och reser. :-)

    SvaraRadera
  10. @MFI: Jag får ta en närmare titt på den iPaden vid tillfälle.

    SvaraRadera
  11. @Q: Det finns många teorier om hur man skulle kunna bygga transportsätt t.o.r. Månen.

    http://settlement.arc.nasa.gov/Nowicki/SPBI132.HTM

    http://www.universetoday.com/10049/space-elevator-build-it-on-the-moon-first/

    Man har t.o.m. utfört vissa experiment med hjälp av rymdskytteln.

    http://www.tethers.com/papers/TethersInSpace.pdf

    SvaraRadera
  12. Det gjordes många misstag på vägen till rymdfärjan.

    Det första var att man lade ner produktionen av Saturnus 5 raketen och framförallt att man övergav två utmärkta raketmotorer, fotogen-syre motorn F-1 i första steget och väte-syre motorn J2 i andra och tredje steget.

    Dessutom han man vidareutveckla dem till F-1A och J-2S med bättre prestanda innan produktionen av dem lades ner.

    Det fanns förslag att utrusta första Saturnus 5 steget med vingar och jetmotorer och sedan utveckla ett återanvändningsbart andra steg men det var nog lite väl stort rent mekaniskt men borde ha varit genomförbart.

    Egentligen ville NASA ha en liten rymdfärja och en tung raket, troligtvis en Saturnus 5 efterföljare, det fick de inte så allt skulle skohornas in i rymdfärjan.

    Det fanns en riktigt smart systemoptimeringsidé för rymdfärjan och det var att bygga den med två steg som gärna skulle vara så lika som möjligt där det första steget skulle separera på sådan höjd och fart att det inte skulle krävas någon speciell värmesköld för återinträdet i atmosfären och sedan skulle det flyga hem på vingar och med jetmotorer. Idén ströks troligtvis av att det bara fanns budget till en farkost.

    Fastbränsleraketer ansågs vara billigare att utveckla än boostrar med flytande bränsle så det vart fastbränsle.

    Med en extern bränsletank kunde farkosten göras mindre och lättare att konstruera. Efterkloka systemoptimerare har sedan påpekat att när man ändå har en extern bränsletank hade man kunnat lyfta in mer av motorerna i färjan och skippa fastbränsleraketerna och kanske haft en liten booster. Men det är lätt att vara efterklok och det fanns inte projekttid för omtag.

    Då kraven steg på prestanda pressades sedan alla delar av systemet till sina yttersta prestandagränser och det tog år att få ordning på SSME motorn, den som sedan visade sig bli mycket pålitlig.

    Sättet som rymdfärjan råkade bli ett dåligt projekt påminner mycket om det nedlagda stealthattackflygplanet A-12 och nuvarande F-35. Politiskt tryck pressar in för många krav i en begränsad flygkropp, tekniska gränser börjar överskridas, frenetiskt arbete utförs för att lyckas pressa in allt i det givna utrymmet och sedan blir det inget vidare.

    En bra rymdfärja hade varit en som varit mindre, producerats i många fler exemplar, havererat oftare (jag är helt allvarlig) och vidareutvecklats tills den vart pålitlig i vardagstrafik. Helst hade den från början varit helt fjärrstyrd så en massa besättningar inte hade dött på vägen till pålitlighet efter något tusental uppskjutningar och många revisioner.

    Nu när Nasa var tvunget att ersätta rymdfärjan började man upprepa misstagen från det tidiga 1970:talet. Detta finns beskrivet genom http://www.directlauncher.com/ där i stort sett revolterande ingenjörer på fritiden planerade ett bättra projekt och till sist lyckades välta Nasas ledning. Iofs har jag inte läst sidan sedan de vann och det finns risk att de har gjort allvar av sina planer med att begrava sin egen historia för att minska pinsamhetsfaktorn för nasaledningen. Tyvärr är risken nog stor att det mesta av Nasa försvinner vid nästa lågkonjunktur.

    Min källa appropå rymdfärjan är mestadels initierade diskussioner på sci.space.* på den gamla goda tiden före webben.

    SvaraRadera
  13. Jag tror du minns fel om när din farsa tog med dig på barnförbjuden film! Den första "Stjärnornas Krig" du åsyftar hade svensk premiär 16 december 1977. Jag stod själv och körde den på olika Stockholmsbiografer redan första veckan. Den var inte alls barnförbjuden som du påstår utan hade en 11-årsgräns vilket på den tiden verkligen betydde att du inte lagligen kunde se den om du bara var 10 år och 364 dagar gammal. När filmen hade nypremiär 1997 och plötsligt hade blivit del fyra "Specialversionen" (fast fortfarande med exakt samma titel i Sverige) så var den fortfarande från 11 år! Nu kunde man dock se den i "vuxet sällskap" om man var åtminstone sju år fyllda. Någon annan åldersgräns i Sverige har den filmen aldrig haft.

    Film nummer två, alltså del fem, var "Rymdimperiet slår tillbaka". Den hade svensk premiär 16 augusti 1980. Jag tror det är den du tänker på, för den däremot var av Big Brother uppe på Statens Biografbyrå ansedd som så skadligt upphetsande och förråande för de små liven så man för att skydda dem från bestående mentala skador under resten av deras uppväxt satte en åldersgräns benhårt vid 15 år, det vill säga "Barnförbjuden"! Basta! Svenske distrubitören Fox-Stockholmfilm gick i flatspinn och försökte överklaga hos regeringen till inget vettigt resultat. För oss som jobbade på biograferna blev det ett litet helvete med alla farsor och liknande som ansåg att de och inte någon annan kunde avgöra vad ungjävlarna skulle få se (en attityd som resulerade i mååååånga återköpta biljetter!). En av de vanligaste argumenten var "Den förra filmen var ju från 11 år!" Ett och ett halvt år senare gjorde Foxfilm i Sverige ett nytt tappert försök och klippte själmant bort cirka tre minuter horribla och gravt stötande scener (eller vad nu motiveringen tidigare hade varit) och skickade upp den på nytt till Statens Biografbyrå. Där ansåg man att Foxfilm minsann inte skulle komma undan så lättvindigt och tog därför bort ytterligare fyra minuter mest för att visa att dom och ingen annan i demokratiska Sverige kunde avgöra vad en stackars elvaåring tålde! Filmen fick nypremiär på biograferna i en totalt obegriplig version. Femton år efter första premiären släpptes filmen utan klipp på video med en 11-årsgräns. Specialversionen slank igen två år senare utan klipp med en 11-årsgräns.

    SvaraRadera
  14. @SuperEchoChris: Tack för ditt förtydligande. Men för mig var det samma sak, då jag ännu inte hade fyllt 11! :-)

    Ser fram emot Blu-ray boxen som släpps i år. Numera är jag en bit på rätt sida om 11 år...

    http://www.moviezine.se/artikel/7324-star-wars-snart-paring-blu-ray

    SvaraRadera
  15. @Q: Det finns mineraler på närmare håll, men å andra sidan är utvinningstekniken på stora havsdjup nästan lika krånglig och dyr som att åka till Månen.

    http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/mobiltele/article3213847.ece

    SvaraRadera