Lumparminnen

Ikväll så skall jag ha fest med ett par vänner och deras familjer. Chilin står snart på spisen för att puttra i många timmar så att den går att äta med gaffel. Risken är stor för att det blir ett par öl och lite för mycket vin till maten och att vi efteråt hamnar tillbakalutade i soffan. Har våra kvinnliga sällskap otur så finns det också risk för att samtalet går in på lumparminnen. Det är trots allt något som de flesta män i min ålder har gemensamt. Oavsett bakgrund så har vi harvat omkring i grönkläder och kastat bort ett år i kronans tjänst. Ett år som många hatade. Ett år som de flesta talar om resten av livet.

I tidningen läste jag precis om "terrorekorren" som en familj i Enskede äntligen fått Socialstyrelsens OK på att det är fritt fram att göra sig av med.

Det får mig att tänka på min värnpliktskollega E. E var en snäll bondpojke, som dock mentalt sett var på en sjuårings nivå. De som delade rum med honom på kasernen fick agera fosterföräldrar till honom. Alltid sen, alltid fel utrustad och ständigt en fara för omgivningen. Han kunde komma till en uppställning iklädd lågsko på en foten och känga på den andra. Men vi lyckades dra honom igenom gröntjänsten. En av grabbarna var en duktig skytt och brukade lägga ett par skott då och då på E:s tavla. Så han fick godkända betyg. Lite visste vi vilka konsekvenser det kunde få.

E klarade nämligen av provet till vaktsoldat. Därmed så fick han likt alla oss andra tillbringa fyra veckor med att gå vakt nere bland hangarerna. Med skarpladdad K-pist!

Vakttjänsten var en historia för sig själv. Uttröttade värnpliktiga sparkades upp och hasade bort till vaktkuren där de fick ut slutstycket till sin K-pist och fyra magasin med 9 mm ammunition. Därefter skulle man ladda sitt vapen och gå ner på plattan för två timmars patrullering. Vanligtvis så gick vi en och en och delade upp plattan i två delar. Ett antal skotthål i vaktkuren visade på när trötta värnpliktiga misslyckats med patron ur efter vaktrundan. En natt så vaknade jag upp av ett skott. Det visade sig vara värnpliktige Y som missat i hur man laddar sitt vapen. Han stoppade först i magasinet och släppte sedan ner slutstycket med avtryckaren intryckt. Resultatet blev ett skott i backen som missade foten med någon centimeter och ett slutstycke som for bakåt ut genom vapnet och missade hans huvud med någon centimeter.

Det pratas mycket om dödligheten bland svenska soldater i Afghanistan, men faktum är att det strök med ett antal ungdomar även hemma i Sverige under "vanlig" värnplikt.

Åter till E. Att byta av honom som vakt var en lek med livet. Man fick högt och tydligt i god tid innan man kom ner till platsen där vi skulle bytas av ropa "E, nu kommer jag" och "E, jag är ingen ryss". Annars så fick man höra det fruktade ljudet när säkringsluckan kastades och vapnet gjordes redo för eld.

Men inget hände. Det närmaste katastrof som inträffade under E:s vaktperioder var när han ropade upp på radion till vaktchefen, "Jag ser ekorrar. De är tre till antalet. Vad ska jag göra?". Vaktchefen som trodde att det var ett skämt av en uttråkad värnpliktig sa "Skjut dem". I sista sekunden så kom han på att det var E han pratade med och ropade "Skjut inte! För guds skull, skjut inte!!".

Efteråt när E fick förklara vad han menade med det hela så visade det sig att E precis läst en artikel om Vietnamkriget. Där testade USA tekniker att med delfiner föra in sprängladdningar i Nordvietnams hamnar för att sabotera fartyg som låg till kajs. E trodde att detta var sabotageekorrar med små sprängladdningar på ryggen som var på väg in i hangaren för att förstöra våra flygplan!

Men till slut så klarade E av lumpen. Det var nog det största han gjort eller någonsin kommer att göra i sitt liv och et minne han alltid bär med sig.

En annan värnpliktig gick det sämre för. När jag arbetade som instruktör på soldatskolan så fick jag ta hand om fjärde grupp i första plutonen. Den bestod av diverse mer eller mindre lyckade individer. Jag hade en vapenvägrare som fram tills dess han fick åka hem fick vara med på utbildningen, men stå bredvid. Jag hade två killar som inte fick vara kvar på vaktplutonen då de hade ett kriminellt förflutet. Jag hade en som var E:s tvilling mentalt. Snäll, men dum. Han kunde knappt gå normalt utan lufsade fram. Att få honom att marschera i takt med de övriga var lönlöst, så det gällde att placera honom någonstans i gruppen där han gjorde minst skada.

Men ingen av dessa var det egentliga problemet. Y, den blyge gossen var mitt stora problem. Y hade stora problem med sitt självförtroende. Jag gjorde mitt bästa för att bygga upp det, men det bröts hela tiden ner av andra i hans omgivning.

Under en övning på en krigsbas i Norrland så försvann Y. Utan att jag hade koll på det så hade några av de kriminella i min grupp tagit med sig ett par flaskor sprit i deras tält. Sedan hade de bjudit Y som totalt hade spårat ur. Han tog sin ryggsäck och försvann ut i skogen. Dagen efter när det var uppställning så saknades Y. Vad gör man? Det var bara att ringa polisen och lämna in en anmälan om saknad person.

Ett dygn senare så ringde polisen. De hade hittat Y:s ryggsäck vid ett litet hus i skogen. Där hade Y gått bärsärk på inredningen. Alla fönster var trasiga. Kylskåpet var utkastat framför trappan. Dessutom hade Y klättrat upp på taket och vält skorstenen.

Ett par dygn senare dök Y upp. Mycket skamsen och förklarade att han inte tålde sprit. Han hade fått en minneslucka av hela episoden. Men det slutade med att han fick frisedel och när jag träffade honom strax innan han åkte från flottiljen så var han ganska så lättad. Lumpen var ingenting för honom. Men jag misstänker att även han fick ett minne för livet, även om han kanske inte skryter på fester om den nedvälta skorstenen.

För vissa så kanske Lumpen inte var så bra, men för de flesta så var det något som gjorde att de växte som människor. För alla så innebar det att vi fick umgås med människor som E och Y som vi annars aldrig hade sett åt, än mindre pratat med. För alla så är det ett minne för livet till flickvänners stora förtvivlan. Värnplikten innebar alltså inte bara att folkförankringen mellan Försvarsmakt och övriga samhället stärktes. Det innebar också att samhället blandades på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Men numera så är det bara ett lumparminne som alla andra.

Hmm...undrar vad som händer med den där ekorren i Enskede?