En fadd smak i munnen (uppdaterad)

Jag har inte tagit upp den eviga historien om min uppsägning på ett tag. Mest beroende på att det inte händer så mycket, men även också för att jag tycker att det är oerhört jobbigt att inse att den "firma" som jag en gång jobbade för nu gör sitt bästa för att svartmåla mig. Ärendet är på väg upp i Arbetsdomstolen. Men i stället för att fokusera på den stora frågan om det var rätt att säga upp officerare baserat på ett anställningsavtal som facket inte skrivit på så fokuserar man sig på detaljer kring kommunikationen vid min uppsägningen. Tyvärr så har vi allt för olika syn på hur det gick till.

- Man hänvisar till att saker som skulle ha sagts på mötet där jag meddelades min uppsägning som jag över huvud taget inte kommer ihåg. I detta sammanhang så är det intressant att notera att jag och mina fackrepresentanter som var med på mötet ville få ett mötesprotokoll skrivet för att inget skulle vara oklart efteråt, men det vägrade HRC och juristen som var med. Men deras minne av vad som sades på mötet verkar vara mycket bra. Lite synd bara att den kontrollen på detaljer svärtas ner något av att man i skrivelsen till Arbetsdomstolen inte ens visste var jag tjänstgjorde när jag sades upp. Att jag satt på HKV var det ingen som verkade känna till och att jag hade ett separat anställningsavtal med Utlandsstyrkan då jag var på väg till Afghanistan kom som en överraskning på mötet.

- Att man sade upp mig via SMS beror på att jag medvetet inte svarade i telefon när de ringde. Att jag satt på lektion med telefonen avstängd och att de lektionerna var en del av min utbildning till Afghanistan verkar inte vara skäl nog. Att de sedan heller inte svarade när jag försökte ringa tillbaka är inget argument. Att vänta tills jag kom hem två veckor senare var inte genomförbart. Att prata med någon av mina chefer eller någon av mina fackliga företrädare om att jag skulle sägas upp var inte att tänka på. Min chef på HKV var oerhört förvånad när jag dök upp en vecka för tidigt från min utlandsutbildning och dessutom hade fått sparken. Öv Fredrik Bergman som skulle vara den i FV som skulle centralt granska alla uppsägningar hade inte hört ett ljud. Frågan är vilka som var med om beslutet och varför det gick så snabbt?

- Jag har gått bakom ryggen på Försvarsmakten och försökt dölja vad jag ville. Helt fel. Jag pratade om detta med många av mina arbetskamrater och även med några av de högsta företrädarna för Flygvapnet. Jag skrev "Ja" på mitt svar, men jag ställde krav på att avtalet skulle förhandlas klart så att vi anställda visste vad vi skrev på. "Det fanns ett giltigt avtal som jag ju trots allt tyckte var OK då jag var på väg till Afghanistan". Ja, det fanns ett interimsavtal då flera års förhandling hela tiden strandat. Detta avtal var OK för mig vid just denna insats då jag själv beslutade om när jag ville åka på insats och just nu så passade det bra med min livssituation. Om något år kunde läget vara helt annorlunda. Med det nya anställningsavtalet är det en helt annat femma. Där kan man tvingas iväg mer eller mindre mot sin vilja.

Suck...

Jag ser runt omkring mig hur personalen, mina gamla kollegor, behandlas. Det är inte vackert. Allt för många signaler pekar på att det nya anställningsavtalet används till just det jag fruktade. D.v.s. att tvinga personalen att att tjänstgöra på positioner eller under villkor som är mot deras vilja. Jag misstänker att det finns en strategi bakom det hela och det är att Försvarsmaktsledningen medvetet vill bli av med en smula äldre kategorier och genom att misshandla dem ska få dem att frivilligt säga upp sig.

Pilotkåren har fått en omtolkning av sitt gamla ALFF-kontrakt. Det sade att om man stått på flygtjänstordern i 25 år så hade man rätt till pension vid 55 års ålder. Nu ska detta tolkas som att man skall ha stått på flygtjänstordern i minst 25 år och dessutom stå kvar på den vid 55 års ålder för att ha rätt till tidig pension. Kruxet i denna tolkning är att det är upp till Arbetsgivaren att avgöra om man ska få stå kvar eller inte. Ekonomin medger inte flygtjänst till alla och staberna rycker i piloter som då lätt blir av med flygtjänsten. Vad man glömmer är att kontraktet var till för att behålla piloter som annars var attraktiva i 25-35 årsåldern att lämna Flygvapnet och gå till civila bolag. När då piloterna uppfyllt sin del av kontraktet och nått 40-årsåldern där man inte längre är särskilt intressant för civila bolag så ändras förutsättningarna. Många av mina kollegor knöt i höstas handen i byxfickan och skrev på det nya anställningsavtalet med vetskap om att de i varje fall skulle få behålla sin 55-årspension om de stannade kvar. Nu är det inte lika säkert längre.

Gripentekniker och Gripenpiloter tvingas nu skola om sig till de nya UAV-systemen för senare missioner i Afghanistan. Att detta kan ställa till problem för familj tar man inte hänsyn till. Att det också är något helt annat än det man en gång i tiden tog anställning i Försvarsmakten för att syssla med finns det mycket lite förståelse för.

Dammet från FL01 börjar lägga sig och det kommer upp allt mer diskussioner om mycket dåligt och otydligt ledarskap före och under missionen. De som protesterade hotades med att anmälas till personalansvarsnämden och få sparken. Nu får många lägre vitsord som straff för att de inte kommit överens med ledningen. Man måste då ha i bakskallen att en av orsakerna till att det blivit konflikt är att politikerna förbjöd Försvarsmakten att börja förbereda sig för insatsen då det riskerade kosta pengar innan det politiska beslutet kom. Detta fick som följd att det blev mycket bråttom på slutet och en hel del av personalen åkte ner mer eller mindre otränade. Samma sak inträffade med förlängningen FL01 till FL02 och den senaste enmånadsförlängningen. Det visar sig med all tydlighet att det nya anställningsavtalet är till för att medge dåligt ledarskap. Ledningen för FL02 har dock gjort ett mycket bra jobb och jag har hört många uppskattande ord om att chefen Öv Fredrik Bergman. Personligen så blev jag dock en smula fundersam över hans tekniska behörighet att underhålla Gripen enligt RML, men för teknikerna så var det en fin och uppskattad gest.

Det man missar är att personalhantering inte är svart eller vitt. Det är mjuka frågor som sällan kan bedömas efter en fast mall. Att personal ibland inte vill ställa upp beror sällan på ovilja utan på att det finns stora brister på specialistkompetenser och att dessa då överutnyttjas. Men juristerna tar inte hänsyn till det mjuka utan allt går att döma efter paragrafer och regler. Egentligen är det nog inte juristernas fel. Det är bara fel att det är de som ska tolka reglerna. Kanske är det cheferna i Försvarsmakten som numera inte vågar ta egna beslut utan lämnar det till juristerna som är att klandra? I detta fall så kommer ingen att vara vinnare oavsett hur Arbetsdomstolen dömer. Vinner Försvarsmakten så kommer de nuvarande anställda och de som man vill rekrytera att inse att man som anställd är rättslös. Ingångna avtal gäller inte. De kan alltid ändras utan förhandling och att facket protesterar bryr sig ingen om. Det är ju inte mot lagen att köra över fack och anställda. Vinner jag så pekar det på att hanteringen av anställningsavtalen i höstas var under all kritik. Tyvärr så är det nog ingen som kommer att ta på sig ansvaret för det. Var finns A i ÖRA när det som mest behövs?

Jag vill nu helst bara lämna detta bakom mig. Jag börjar förstå hur ett våldtäktsoffer känner sig när hon i domstol möter förövaren och tvingas att lyssna på deras försvarsadvokaters argumentering om att våldtäkten berodde på att hon hade för utmanande klädsel på. Fel eller inte fel är sällan det som debateras. Jurister försöker i stället att vrida frågan till om det var fel enligt lagen eller inte. Jag blir bara äcklad av att vara delaktig i en sådan process och börjar ifrågasätta mig själv. Kanske är det det som är syftet? D.v.s. att få "motståndaren" att ge upp. Men då glömmer de bort den norrländska tjurskalligheten och spaningsdevisen "ensam är stark".

För min del så känns det bara sorgligt. Den Försvarsmakt som jag lagt ner nästan 25 år på finns inte längre kvar. Tyvärr så ger dödsryckningarna sken av att det fortfarande finns liv, men fler och fler börjar inse att loppet är kört. Dags att blåsa Tapto eller som vi gör i Flygvapnet, flyga Missing Man för att visa att det är något som saknas och som aldrig lär komma tillbaka igen.



Uppdaterad 11-10-13, 19:37
Nu är det nära att det nya Utlandsavtalet blir påskrivet. "Bara" tre punkter kvar som facket inte är överens med arbetsgivaren om.

Efter fyra år av förhandlingar börjar det se ut som att ett nytt arbetstidsavtal är nära förestående. I förhandlingarna om ett nytt arbetstidsavtal är det endast jourfrågan som återstår. Avseende utlandsavtalet är det tre frågor som ännu inte är i hamn.

– Jag har minst sagt blivit luttrad av de här åren, därför vågar jag inte lova någonting, men min förhoppning är att vi ska kunna dra det här i hamn i närtid, säger Niklas Simson, förhandlingschef.

Målet med det nya arbetstidsavtalet är att det ska ge ersättningar som är bättre anpassade för Försvarsmaktens nya verksamhet med insatser och övningar med anställd personal.

Snart ett år efter att de Försvarsmaktsanställda tvingades skriva om sina anställningsavtal för att medge att arbetsgivaren ska kunna bestämma när de anställda ska åka ut på insats så får de alltså reda på vilka villkor som kommer att gälla under insatserna. Märk väl att det nuvarande avtalet är ett interimsavtal och är anpassat för de som åkte iväg på frivillig utlandstjänstgöring.