Jag märker att det finns många som kritiserar FMV:s upphandlingar och tydligast så märks det i debatten kring våra helikopter- samt terrängfordonsupphandlingar. Tyvärr så är det mycket känslor och ganska så lite fakta som sprids.
Helikoptrarna har det sagts ganska så mycket om, så jag tänkte i stället fokusera mig på terrängfordonsupphandlingen som Patria nyligen vann för andra gången med sin AMV.
Med de tydliga direktiv som FMV har att hålla sig i från både den nuvarande regeringen och den förra så måste jag säga att upphandlingen har varit mycket lyckad. Några småfel i sak, men BAE Hägglunds överklagan resulterade ändå i att (den för stunden) bästa produkten vann.
Vilka spelregler är det då som FMV har att hålla sig till när det gäller denna typ av upphandlingar? Jag har fått en bra sammanställning av regelverket som jag gärna sprider vidare, då den på ett mycket bra sätt visar hur spelplanen ser ut i framtiden för vår "svenska" försvarsindustri.
Först en smula historik
Svenska försvaret har inte längre bara uppgiften att vara ett mobiliseringsförsvar med uppgift att försvara territoriet vid en eventuell invasion av Sverige. Försvaret skall idag kunna verka som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument för att försvara svenska intressen hemma, i närområdet eller globalt oftast tillsammans med andra nationers försvarsmakter i internationell samverkan. Kalla krigets förutsägbarhet, särskilt när det gäller Försvarsmaktens operationsområde (d v s svenskt territorium) och konfliktnivå (storskaligt krig och invasion), har förbytts i oförutsägbarhet. Försvarets förband ska kunna göra insatser ”här och nu”, varhelst i världen som svenska intressen finns att bevaka. Insatserna ska dessutom kunna ske över hela konfliktskalan (alltså inte bara i regelrätta krig) och kunna ske i samverkan med andra länder och organisationer. Sammantaget innebär detta krav på att Försvarsmakten snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till olika säkerhetspolitiska, operativa och taktiska situationer.
Försörjningen av materiel till Försvarsmakten måste alltså kunna tillgodose snabbt förändrade behov. Förmågan att hantera förändrade behov i olika tidsperspektiv förutsätter en tillräcklig grad av handlingsfrihet, inte minst ekonomisk handlingsfrihet. Detta i sin tur innebär bl.a. att såväl ledtider som ekonomiska bindningar i materielförsörjningen måste reduceras. Dessutom innebär dagens säkerhets- och försvarspolitiska situation att det i många fall är viktigare att Sverige har materiel som är interoperabel med våra partnerländers materiel, att den är tekniskt mogen, funktionssäker och tillgänglig än att den i alla lägen har högsta möjliga tekniska prestanda.
Det här är en paradox som få svenskar förstår. Det gamla Kalla Kriget innebar en gigantisk hotbild mot Sverige, men samtidigt en balans mellan öst och väst som innebar att det i praktiken knappast skulle bryta ut ett krig i Sverige. Dock när kriget väl bröt ut så var erfarenheterna från VK2 att vi inte längre skulle kunna få den krigsmateriel vi behövde från utlandet. Alltså byggdes det upp en stark svensk försvarsindustri för att vi skulle vara självförsörjande samtidigt som vi kunde tåla långa utvecklingstider med vetskapen om att det skulle dröja innan anfallet kom.
Dagens hotbild är mycket annorlunda. Upplösningen av Sovjetunionen gav upphov till en massa nya oroshärdar. Sverige har anslutit sig till EU vilket innebär att vi har en gemensak utrikes- och säkerhetspolitik. Vi deltar aktivt på den internationella arenan för att få slut på konflikter som i det långa loppet även drabbar Sverige (flyktingar och t.ex. Heroin från Afghanistan). I denna nya "fredliga" värld så är Försvarsmakten mer insatt än någonsin tidigare.
De nya principerna för Försvarsmaktens materielförsörjning vilar på det faktum att den säkerhets- och försvarspolitiska kartan radikalt har förändrats. Dessa principer fastställdes slutligen av Riksdagen sommaren 2009 då riksdagen beslutade enligt regeringens proposition 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”, men hade redan börjat växa fram några år tidigare.
Materielförsörjningsstrategin är således inte, som det ibland påstås i debatten, ”påhittad av FMV”, utan vilar på principer som är beslutade av svenska folket via sina valda ombud i riksdagen!
...
Dessa principer är i allt väsentligt förankrade över de politiska blocken då den i huvudsak bygger på den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningens förslag. Värt att notera är också att huvuddragen redan föreslagits av tidigare regering, bl. a i den skrivelse som regeringen Persson överlämnade till riksdagen 16 mars 2006;
”Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Harpsund den 16 mars 2006
Göran Persson
Sid 33: ”En viktig och bärande idé med den vidareutvecklade strategin är att i dess tidiga faser först utröna möjligheterna till att tillgodose Försvarsmaktens behov utan att initiera nya utvecklingssatsningar och teknisk kravgenerering.
Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system, och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas.
I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”
Hmm.. Göran Perssons insats i debatten som konsult för att försvara försvarsindustrins intressen kolliderar alltså tydligt med hans gamla politiska inspel...
Med andra ord så finns det på papper en bred politisk övertygelse om att FMV och Försvarsmakten skall köpa färdiga produkter och inte slösa pengar på utveckling. Detta är något som försvarsindustrin precis som övrig industri får sköta genom återinvesteringar av tidigare vinster. Kostnaderna för utvecklingen får sedan givetvis tas ut i form av ökat styckepris, men om inte produkten blir konkurrensmässig så får dom ta smällen själva.
Styrande faktorer vid upphandling
Den 1 januari 2008 trädde lagen om offentlig upphandling, LOU, i kraft. Lagen bygger i huvudsak på principer överenskomna inom EU. De som omfattas av definitionerna i LOU, och benämns upphandlande myndigheter, är statliga och kommunala myndigheter och aktiebolag.
Lagen stadgar hur en konkurrensupphandling skall gå till utan att för den skull stadga att all offentlig upphandling måste ske i konkurrens. Vissa villkor måste dock vara uppfyllda för att få rikta en upphandling till en leverantör. För försvarsmateriel med en total ordersumma överstigande 100 mkr krävs i regel att regeringen fattar beslut om att upphandlande myndighet får rikta upphandlingen, och då av ”Säkerhetspolitiska skäl”.
...
FMV upphandlingsprocess följer ett antal för fördefinierade steg, som i sin tur skall vara väl kända av presumtiva anbudsgivare. Upphandlingsprocessen är i huvudsak styrd av skrivningar i LOU.
Steg 1 – FMV ger ut och publicerar Anbudsinfordran (RFQ). I denna framgår bl a vad FMV efterfrågar i form av krav uppdelade på sk ”skallkrav” och ”börkrav”. Kraven i sin tur bygger dels på FM målsättningsdokument för efterfrågad produkt, dels rent kommersiella krav. ”Skallkraven” är s a s digitala och måste uppfyllas av de anbudsgivare som vill komma i fråga, ”börkraven” i sin tur används när de olika anbuden utvärderas.
En mycket viktig aspekt i all upphandling är kravspecifikationen. Här är Försvarsmakten mycket inblandad. Det går givetvis att få en bättre produkt än AMV om man har oändligt med pengar. Kanske SEP i framtiden kommer att bli en bättre produkt som säljer på den internationella marknaden, men vi behöver terrängfordon idag och inte om 10 år. Själv så skulle jag vilja ha F-22 till svenska Flygvapnet, men när inte ens USA har råd att fortsätta den utvecklingen så bör vi nog passa oss för att låta tekniken styra anskaffningen allt för mycket. Den svenska principen med "lagom" gäller numera även försvarsmateriel. Tyvärr så var det till stor del redan här som HKP 14 spårade ur. Kravspecifikationen ändrades flera gånger under anskaffningen och enligt helikopterutredningen så finns det idag mycket dålig spårbarhet till vem som egentligen krävde t.ex. en högre kabin.
Steg 2 – Kvalificeringsfas, där inkomna anbud kontrolleras, dels att anbudsgivarna fyller vissa grundkrav på ekonomisk stabilitet, struktur, produktionsförmåga och affärsjuridiska grunder, dels kontrolleras att anbuden i sig uppfyller de i anbudsinfordran beskrivna ”skallkraven”. Under kvalificeringsfasen kan dialog och diskussion med anbudsgivarna vara nödvändig för att klara ut att anbuden är rätt tolkade. Under denna fas får enligt LOU inte anbuden kompletteras eller förändras. Endast de anbud som uppfyller kvalificeringen får enligt LOU gå vidare till nästa fas.
Steg 3 – I utvärderingsfasen utvärderas de kvalificerade anbuden utifrån en på förhand delgiven modell och metod. Utvärderingsmodellen är väl känd av anbudsgivarna och publicerad redan i anbudsinfordran. I AWV upphandlingen utvärderades och betygsattes ca 250 ”börkrav” inom 43 delområden, sammanfattade i huvudområdena
- Systemprestanda (viktning 0,26)
- Pris (viktning 0,28)
- Anbudsgivarens åtaganden över systemets livscykel (viktning 0,08)
- Kommersiella villkor (viktning 0,23)
- Införandeplan (viktning 0,09)
- Projektledning (viktning 0,06).
Betygsskalan 0-10 användes, där uppfyllt ”börkrav” gav betyget 10,0. Under utvärderingsfasen kan förhandlingar genomföras med utvalda anbudsgivare, syftande till att förbättra anbuden så långt det är rimligt och möjligt. FMV kan välja att genomföra förhandlingar med en eller flera anbudsgivare, men bara de anbudsgivare som klarade kvalificeringsfasen.
Steg 4 – efter genomförd utvärdering och eventuell förhandling fattas ett s k tilldelningsbeslut och kontrakt skrivs med vald leverantör. Först när detta är gjort informeras alla anbudsgivare om resultatet av upphandlingen, d v s även de anbudsgivare som föll ifrån i kvalificeringsfasen.
Efter det att tilldelningsbeslutet är fattat inleds en överprövningsperiod om 10 dagar, där de anbudsgivare som inte får kontraktet har möjlighet att begära överprövning i förvaltningsrätten. Om ingen anbudsgivare begär och får överprövningsrätt, vinner upphandlingen laga kraft efter 10 dagar och produktion och leverans enligt kontrakt påbörjas.
Sammanfattningsvis så är detta ett mycket tydligt spårbart sätt att upphandla nya produkter och förmågor till Försvarsmakten. Upphandlingen av AMV följer de nya riktlinjerna (LOU och regerings direktiv) och kan användas som ett skolboksexempel på upphandling. Jag kan bara önska att alla framtida upphandlingar följer samma process!
Upps.. Jag kunde inte hålla mig. Jag stoppade därför in en smula Maiden för att avrunda detta inlägg...
lördag 14 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skulle vilja peka på ett helt annat problem avseende upphandlingen av SEP/AWV...
SvaraRaderaNär SEP utvecklades var det ju ett bandgående fodon för det svenska invasionsförsvarets behov
När nu AWV upphandlas är det ju för att i första hand kunna sättas in i insatsen Afghanistan
Det problem jag skulle vilja peka på här är att om nu tidplanerna håller för serieleverans av AWV så kommer de första fordonen att levereras tidigast 2014
Sannolikheten är väl ganska låg för att vi (eller någon annan västerländsk försvarsmakt)är kvar där då?
Speciellt inte om vi för en röd-grön regering i höst...
Och oavsett det så verkar ju även Tolgfors m fl nu svänga mot att det är försvaret av Sveriges territorium som är det viktigaste...
Den kortsiktighet vi har haft i försvarsplaneringen de senaste 20 åren har redan kostat 100-tals miljarder av skattemedel när vi gjort oss av med materiel och anläggningar som vi kanske nu kan komma att behöva (om det vill sig riktigt illa)
Nu kan vi väl fylla behov i försvaret av Sverige med dessa hjulfordon som är aktuella - men det hade säkert varit bättre med bandvagnar...
Det Sverige och Svenska försvaret behöver är en försvarsplanering som är stabil över tiden och inte ändras varje eller vart fjärde år
Som så många påpekat tar det minst tio år att lägga om Försvarsmaktens organisation och anpassa materielbeståndet...
Och det kostar miljarder att hålla på och hatta som vi gjort nu
Hundratals miljarder som vi inte fått ut någonting av - annat än ett av de minsta upplagorna av Försvarsmakt som Sverige någonsin haft
CI glömmer en aspekt i behovet av upphandling och snabb leverans jämfört med tidigare försvar. Vi är numera helt beroende av snabba köp och leveranser även för det nationella försvaret då vi nedrustat till demonstratornumerärer inom många områden. Skulle materielen behövas blir det nog samma problem som tidigare under 00-talet (all amerikansk materiel gick till de egna insatserna och allierade i Irak och Afghanistan), och inte minst 1939-1945. Den materiel Sverige åren innan hade beställt för att rusta sig inför ett försämrat världsläge beslagtogs av respektive leverantörsland eller av tredje part under leverans för att användas i den egna krigsmakten.
SvaraRaderaAtt det finns ett överflöd som ligger på lagerhyllor någonstans i ett annat land och som lätt och snabbt kan köpas av Sverige vid försämrat världsläge är en myt.
Visst är det bra att kunna köpa materiel som kommer NU när vi behöver det. Men det är också bra att köpa materiel som håller hög standard och kapar andra kostnader.
SvaraRaderaSEP var ett fordon som i ett invasions-scenario skulle vara mindre beroende av diesel och bensin vilket skulle kapa en sårbarhet i det Svenska försvaret och kapa inköpskostnader för bränsle både till ev. internationella insatser samt inhemska insatser.
SEP var även bättre än AMV på många andra punkter, men dessa bär ingen relevans till diskussionen som är en diskussion kring kostnader.
Jag personligen tycker att man bör lägga utvecklingspengar till SEP för inköp när AMV blir för gammal eller när vi når peakoil eller när det blir kris eller när osv osv.
Slutsats:
SvaraRaderaDen gamla sanningen att "tillräckligt bra i tid är alltid att föredra framför världsbäst för sent...." gäller fortfarande och även vår militära materielanskaffning.
Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg.
@Daniel Eriksson
SvaraRaderaAlla versioner av SEP/Thor/Alligator har varit dieseldrivna.
Eftersom eluttag med energi från vattenkraft, kärnkraft, etc. ofta saknas i militära insatsområden, så torde det fortfarande krävas bensin/diesel för att generera el för framdrivning. Elförsörjningen brukar vara det första som slås ut i ett insatsområde.
SvaraRaderaAtt ta fram en elhybrid i ett stridsfordon har helt andra bevekelsegrunder, framförallt handlar det om att skapa nya designmöjligheter och att skapa nya operationella förmågor. Med eldrift kan ett stort tungt fordon framrycka tyst(are). Med distribuerade elmotorer så erbjuds helt nya möjligheter till innovativ och modulär design där tidigare koncept för framdrivning medfört ofördelaktiga begränsningar för designlösningar.
Beroendet av diesel lär dock vara oförändrat så länge energiförbrukningen som krävs enligt dimensionerade driftprofil är oförändrad. Det är inte val av energikälla som driver fördelarna med en elhybrid i detta fall, utan val av tekniska lösningar för att distribuera energin internt inom plattformen och hur detta interagerar med andra tekniska designval.
En mycket intressant aspekt av en dieselelektrisk motor är att dieseln kan mer eller mindre hela tiden gå på ett optimalt varvtal för att ladda batterier. Därmed så kan man markant minska förbrukningen av diesel. Volvo håller just på att lansera denna typ av fordon.
SvaraRaderahttp://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/bilar/article587383.ece
http://www.volvo.com/dealers/sv-se/swecon/products/wheelloaders/wheelloaders/l220f-hybrid_hjullastarhydbrid_teknologi/hybripower.htm
Frågan är bara varför inte BAE Hägglunds lanserar sin motor på marknaden som underleverantör till fordonstillverkare? Om den nu är så bra som alla SEP-förespråkare hävdar så borde den bli en världssuccé.
Nja, snarare är det som engelsmännen misstänkte när dom hoppade av SEP som alternativ i sin FRES upphandling att teknike är för omogen. Låt BAE Hägglunds utveckla, eller ännu helltre ta in Volvo som underleverantör som det franska alternativet i terrängfordonsupphandlingen var på väg att göra.
Diesel-elektriska tåg har ju funnits sedan Gustav Vasa gick i kortbyxor, hur kommer det sig att denna teknik inte tidigare använts i tyngre fordon?
SvaraRaderaRe chefsingenjören 16 augusti 10:45
SvaraRadera"Frågan är bara varför inte BAE Hägglunds lanserar sin motor på marknaden som underleverantör till fordonstillverkare? Om den nu är så bra som alla SEP-förespråkare hävdar så borde den bli en världssuccé."
Detta har jag också funderat kring för ett år sedan, när den första AWV-upphandlingen blev klar. Varför dör BAE-Hägglunds om inte SEP köps, när företaget har en färdigutvecklad och klar hybriddrivlina för tunga fordon? Jag försökte, ibland lite provokativt, få fram uppgifter om detta på Ny Tekniks hemsida för ett år sedan, men det blev i många fall pajkastning över det hela.
Från en med djup insikt i AWV-upphandlingen;
SvaraRaderaDen "SEP" som offererades i första omgången offererades med konventionell drivlina (vanlig dieselmotor)- inte elhybrid! Snacket om "miljövänlig" och "framtidsteknologi" var bara planterat av BAE lobbyister! I den senaste upphandlingen, där BAE lanserar "Alligator" försöker man inte ens hymla med detta.
Det verkar råda en allmänn missuppfattning om att ett hybridsystem avser ladda batterier på ett optimalt varvtal. Så är inte riktigt fallet, och en motor har inte ett optimalt varvtal.
SvaraRaderaI första hand så erbjuder ett hybriddrivsystem att man inte behöver dimensionera förbränningsmotorn eller förbränningsmotorerna för de mest extrema driftsfall som råder eftersom man då kan ta hjälp av batteriet och elmotorerna. Alltså, om man blir tvungen att förse ett fordon med en 200 kW motor bara för att täcka några få extrema driftsfall, när annars en 100 kW motor skulle räcka så innebär detta att man tappar verkningsgrad. Med ett hybridsystem så kan man använda 100 kW motorn och låta hybridsystemet hantera mellanskillnaden på 100 kW när det behövs.
Den andra stora vinsten är möjligheten till regenerativ inbromsning, dvs man omvandlar kinetisk energi till el istället för till värme och sparar på så vis både energi och slitage på bromsarna.
Ett hybridsystem gör också att man kan lastoptimera på ett bättre sätt. Är effektåtgången låg så kan man exempelvis stänga av förbränningsmotorn helt och låta batteriet ta över. Detta fungerar förstås också i militära sammanhang då man vill smyga fram eller minska sin värmesignatur. Man kan också öka belastningen något på motorn genom att ladda batteriet, något som i vissa driftsfall kan sänka specifika bränsleförbrukningen såpass att man nästan får 'gratis' el varvid systemets verkningsgrad ökar när man sedan använder energin för att driva fordonet. Man kan också välja den lastpunkt, alltså den kombination av motorvarvtal och vridmoment som ger lägst specifik bränsleförbrukning för det aktuella effektbehovet.
En annan fördel med ett hybriddrivsystem är att man kan driva komponenter elektriskt istället för mekaniskt då konventionella elsystem helt enkelt inte klarar de höga effekter som vissa system kräver. Konventionella elsystem har inte heller någon vidare verkningsgrad i jämförelse, en konventionell bilgenerator ligger som exempelvis bara på drygt 40-60%.
Hos en seriehybrid som SEP drivs fordonet alltid av elmotorer och man kan välja om elen ska gå över batteriet med viss förlust eller direkt från generatorn till drivmotorn med någon bättre verkningsgrad, men eventuellt med kompromiss för motorns verkningsgrad. I regel används ett mellanting som utnyttjar bägge varianter beroende på lastfall, vilket styrs av fordonets elektronikenheter.
Inom bilindustrin använder man huvudsakligen parallell eller serieparallella hybriddrivsystem. Med dessa system så överför man primärt förbränningsmotorns effekt till hjulen på mekanisk väg, vilket ger hög verkningsgrad för drivsystemet. Det ger god prestanda i och med att man kan addera förbränningsmotorns effekt + elmotorns effekt vid accelerationer och det är relativt enkelt och billigt eftersom man inte behöver fler än en eller två motorer av relativt moderat storlek och tillhörande drivelektronik.
SEP använder separata elmotorer monterade i hjulen ihop med navreduktionsväxlar, två förbränningsmotorer med tillhörande generator, batteri och drivelektronik. En lösning som egentligen är rätt ointressant för de flesta lätta och tunga fordon, med undantag för vissa bussar där man önskar ett platt golv och har en väldigt varierande körcykel som hos stadsbussar. Drivsystemet från SEP har provats i skogsmaskiner, där ger det dock inga packningsfördelar i och med att deras drivsystem redan bygger på hjulmotorer, men hydrauliska sådana. Så enda vinsten är i det fallet en lägre bränsleförbrukning. Det måste alltså till drivsystem som ger en såpass liten merkostnad relativt ett hydrauliskt drivsystem att man sparar in den på det bränsle man sparar och det är väl tveksamt om det går. De kostnader och risker för bränsle och bränslehantering vid strid kan ju dock vara betydligt högre än för vanligt civilt bruk. Räkna dock inte med att fordonsindustrin ska vara intresserad.
Det finns förövrigt andra företag som levererar hjulmotorer som bilindustrin har använt till vissa prototyper, en av dessa hade ett styckpris runt 150kkr.
Hägglunds kommer inte existera om 10 år, FMV har effektivt satt kulan i nacken på bolaget. Första steget blir att skrota utvecklingsavdelningen sedan blir det att lägga ned monteringen när BV 206 derivaterna och CV90 är för gamla.
SvaraRaderaTyvärr måste man ha fler än två hjärnceller för att förstå just det faktumet.
FMV gjort är att skrota framtidens fordon för inköp av gårdagens. Ett fordon som inte ens ursprungslandet Finland har för avsikt att använda i A-stan.
att leasa 10-15 moderna pansarfordon för att hålla kolonialpolisen i A-stan med ståndsmässiga fordon när de ska lufta sig mellan vollybollturneringarna är inget problem.
Jag utgår ifrån att Gripen på samma vis ersättas av F16 när vi ska köpa nytt och modernt, helt i linje med här och nu.
@Anonym: 07.16: Den dagen Gripen ska ersättas (med dagens planer på uppgradering till E/F så rör det sig om ca 2040, med en planering 2020 och beställning 2030 så kommer försvarsindustrin se mycket anorlunda ut.
SvaraRaderaDe tre stora europeiska tillverkarna av moderna stridsflygplan (Saab, BAE och Dassault) kommer att få möblera omk och bilda gemensamma bolag för att inte slås ut av ryskt, kinesiskt eller amerikanskt.
Möjligtvis så kommer teknikskiftena mot UAV, smarta robotar, långräckviddiga sensorer och smarta datalänksnät att innebära att behovet av stridsflygplan med höga prestanda inte längre behövs. Då öppnas banan även för icke-tradionella leverantörer av stridsflyg som EADS, Airbus och Boeings civila delprogram.
Helt klart är dock att det inte kommer att finnas ett Saab med svenska majoritetsägande och svenska försvarsmakten som huvudkund.
Starten på detta kan vara en export till Brasilien eller Indien som rean då betyder att tillverkningen kommer att flyttas utomlands.
P.S: Hägglunds existerar inte längre sedan ett antal år tillbaka. Det är BAE som har produktionen i bl.a. Östersund under varumärket BAE Hägglunds...
@Anonym 07:16
SvaraRaderaOm Hägglunds går under är det inte mord utan självmord.
@Edis: Tack för förtydligandet!
SvaraRaderaDå kanske man borde ta och ta ett fastare grepp om resterna av Hägglunds från statligt håll innan den industrikapaciteten försvinner helt.
SvaraRaderaOj, många sidor för att skriva något så självklart. Jag kan sammanfatta det på två meningar.
SvaraRadera"Materiel ska köpas från hyllan"
"FMV måste följa LOU"
Tyvärr är det inte det som hela debatten om upphandlingen går ut på, utan på upphandlingsförfarandet och det faktum att kraven på upphandlingen ändrats under pågående förhandling (första rundan), vilket gjorde att hela förfarandet fick göras om. I andra rundan har alltså tydligen Hägglunds lyckats missa på skall-krav vilket är mycket märkligt för ett företag som sålt produkter till 50 talet länder under årtionden. Orsaken till detta lär vi få återkomma till.
/Jobs
Re Joakim Larsson
SvaraRaderaJag beklagar fortfarande, att Alvis övertog Hägglunds 1997. Patria var en av köparkandidaterna.
Tillsammans hade Patria-Hägglunds kunnat utvecklas till ett nordiskt dream-team.
Omvärldens reaktion på vår upphandling var inte särskilt stor...
SvaraRaderahttp://www.defencetalk.com/armoured-modular-vehicles-for-swedish-military-28108/
Läs också det här inlägget för skillnaden mellan framkomlighet i terräng mellan Patria och Stridsfordon 90.
http://www.fredssoldater.se/blogg/incidentfylld-dag-/
Dock så ska man ta i beaktande att stridsfordon 90 tar sig fram, men kör samtidigt sönder de dåliga afghanska vägarna ytterligare..
@Chefsingenjören
SvaraRaderaMan bör även ta i beaktande att Patria XA-203 (Ptgb 203A) och Patria XA-360 (AMV) inte har många skruvar gemensamt...
Ursäkta mig Herr Forsno, det är väl PATGB 203A inte PTGB?
SvaraRaderaHar man ändrat då jag såg detta även igår i Sthlm?
Ang AMV gäller det endast Hjulversionen, vi behöver bandfordon med.
PS: CI, tar du en raincheck på det där nostalgi mötet vi skulle ha;)
// Förste Sergeanten
@Förste Serganten
SvaraRaderaI stand corrected.