En tankevurpa

Just nu är det förenat med livsfara att ta en promenad i Stockholm. Snön rasar från taken, istappar hänger ned överallt och på trottoarerna är det som en polerad isbana. Men det är inte bara invånarna i Stockholm som riskerar att göra en vurpa. Även våra politiker har glömt att spänna på sig (de mentala) broddarna.

Hela förra årets process med att införa det nya anställningsavtalet för officerare samt slopandet av värnplikten bygger på att få insatsberedda insatsförband.

–Resurserna ska läggas på ett förstklassigt försvar som verkligen fungerar och som är användbart, markerar försvarsminister Sten Tolgfors, m.

Igår lade han fram regeringens anvisningar om hur försvaret bör utvecklas åren 2010–2014. Den 30 januari ska Försvarsmakten svara och i mars läggs propositionen på riksdagens bord.

Femdagarskriget i Georgien har blivit försvarsministerns främsta argument för en omläggning. Regeringen vill ha stående förband som kan sättas in omedelbart. Framför allt berör det ­armén som görs om till så kallade bataljonsstridsgrupper. Dessa ska ha anställda soldater som ­lovat att strida även utomlands.

Detta är motivet bakom att slopa värnplikten till förmån för färdigutbildade GSS - Gruppchefer, Soldater och Sjömän samt att tvinga alla officerare under hot om uppsägning att skriva om sina anställningsavtal så att de inkluderar skyldighet att tjänstgöra utomlands. Man vill helt enkelt ha en Försvarsmakt där man kan ta en färdigutbildad kloss och skicka utomlands i stället för tidigare när enheter till Afghanistan och Kosovo inom ramen för Utlandsstyrkan inom Försvarsmakten utbildas för en insats och sedan splittras upp.

Om inte alla officerare kan användas i insatser utanför Sveriges gräns, så försvagas försvarets förmåga att om nödvändigt agera i närområdet. Den kvalitetshöjning som kommer av att försvaret inte längre behöver bygga nya förband för insatser utanför landets gräns skulle riskeras. Att återgå till två strukturer eller insatsorganisationer, där vissa förband inte går att använda för att värna landets alla intressen är inte ett alternativ.

Bra I teoriN, men i praktiken blir det helt annorlunda.

För att klara av beredskapskraven vill Försvarsmaktsledningen ha en större andel heltidsanställda GSS/K i stället för de kontrakterade GSS/T som endast delvis ska tjänstgöra i Försvarsmakten och övrig tid i sina civila yrken. Men här stöter man på patrull från våra politiker. För ett yrkesförsvar är det ingen som vill ha!?

Ingen önskar en situation, där avsaknad av lagstöd för tidsbegränsade anställningar skulle resultera i ett försvar bestående av yrkessoldater – i meningen heltidsanställda soldater som verkar hela yrkeslivet i försvaret. Deltidsanställningar ger samhällsförankring och volym i försvaret. Tidsbegränsningar och deltidsanställningar ger kontakt med den civila arbetsmarknaden.

För att kunna skicka iväg en GSS/T på en internationell insats krävs det ca 6 månaders repetitionsträning enligt de presentationer som gjorts inför bl.a. Chefen Isatsledningen. D.v.s. förband som innehåller GSS/T kommer att behöva samma träningsperiod inför en insats som dagens FS20! Men om bara 25% av soldaterna finns kontinuerligt tillgängliga innebär det att max 25% av förbanden kommer att vara kontinuerligt insatsberedda. Detta är dessutom i bästa fall, då man troligtvis kommer att sprida ut de kontrakterade soldaterna för att inte 75% av förbanden helt ska stå utan soldater som behövs för att driva verksamhet med förbanden här hemma i Sverige.

Våra politiker vill med andra ord ha en Försvarsmakt där officerarna är insatsberedda, men inte soldaterna? Man kan börja fundera på om inte våra politiker fått en istapp i huvudet eller vurpat på någon av Stockholms osandade trottoarer..

Se även Wiseman och Sinuhe i samma ärende.