Just nu är det förenat med livsfara att ta en promenad i Stockholm. Snön rasar från taken, istappar hänger ned överallt och på trottoarerna är det som en polerad isbana. Men det är inte bara invånarna i Stockholm som riskerar att göra en vurpa. Även våra politiker har glömt att spänna på sig (de mentala) broddarna.Hela förra årets process med att införa det nya anställningsavtalet för officerare samt slopandet av värnplikten bygger på att få insatsberedda insatsförband.
–Resurserna ska läggas på ett förstklassigt försvar som verkligen fungerar och som är användbart, markerar försvarsminister Sten Tolgfors, m.
Igår lade han fram regeringens anvisningar om hur försvaret bör utvecklas åren 2010–2014. Den 30 januari ska Försvarsmakten svara och i mars läggs propositionen på riksdagens bord.
Femdagarskriget i Georgien har blivit försvarsministerns främsta argument för en omläggning. Regeringen vill ha stående förband som kan sättas in omedelbart. Framför allt berör det armén som görs om till så kallade bataljonsstridsgrupper. Dessa ska ha anställda soldater som lovat att strida även utomlands.
Detta är motivet bakom att slopa värnplikten till förmån för färdigutbildade GSS - Gruppchefer, Soldater och Sjömän samt att tvinga alla officerare under hot om uppsägning att skriva om sina anställningsavtal så att de inkluderar skyldighet att tjänstgöra utomlands. Man vill helt enkelt ha en Försvarsmakt där man kan ta en färdigutbildad kloss och skicka utomlands i stället för tidigare när enheter till Afghanistan och Kosovo inom ramen för Utlandsstyrkan inom Försvarsmakten utbildas för en insats och sedan splittras upp.
Om inte alla officerare kan användas i insatser utanför Sveriges gräns, så försvagas försvarets förmåga att om nödvändigt agera i närområdet. Den kvalitetshöjning som kommer av att försvaret inte längre behöver bygga nya förband för insatser utanför landets gräns skulle riskeras. Att återgå till två strukturer eller insatsorganisationer, där vissa förband inte går att använda för att värna landets alla intressen är inte ett alternativ.
Bra I teoriN, men i praktiken blir det helt annorlunda.
För att klara av beredskapskraven vill Försvarsmaktsledningen ha en större andel heltidsanställda GSS/K i stället för de kontrakterade GSS/T som endast delvis ska tjänstgöra i Försvarsmakten och övrig tid i sina civila yrken. Men här stöter man på patrull från våra politiker. För ett yrkesförsvar är det ingen som vill ha!?
Ingen önskar en situation, där avsaknad av lagstöd för tidsbegränsade anställningar skulle resultera i ett försvar bestående av yrkessoldater – i meningen heltidsanställda soldater som verkar hela yrkeslivet i försvaret. Deltidsanställningar ger samhällsförankring och volym i försvaret. Tidsbegränsningar och deltidsanställningar ger kontakt med den civila arbetsmarknaden.
För att kunna skicka iväg en GSS/T på en internationell insats krävs det ca 6 månaders repetitionsträning enligt de presentationer som gjorts inför bl.a. Chefen Isatsledningen. D.v.s. förband som innehåller GSS/T kommer att behöva samma träningsperiod inför en insats som dagens FS20! Men om bara 25% av soldaterna finns kontinuerligt tillgängliga innebär det att max 25% av förbanden kommer att vara kontinuerligt insatsberedda. Detta är dessutom i bästa fall, då man troligtvis kommer att sprida ut de kontrakterade soldaterna för att inte 75% av förbanden helt ska stå utan soldater som behövs för att driva verksamhet med förbanden här hemma i Sverige.
Våra politiker vill med andra ord ha en Försvarsmakt där officerarna är insatsberedda, men inte soldaterna? Man kan börja fundera på om inte våra politiker fått en istapp i huvudet eller vurpat på någon av Stockholms osandade trottoarer..
Se även Wiseman och Sinuhe i samma ärende.
Inlägg
Sanningen är ju den att vi hade ett försvar som fungerade, nämligen värnpliksförsvaret. Det räckte för att både försvara Sverige och bemanna utlandsbataljoner i flera decennier.
SvaraRaderaSå tog kalla kriget slut och omvärlden förändrades - men inte så radikalt som man trodde. Plötsligt skulle även försvaret förändras, det spelade visst inte så stor roll hur, bara det förändrades. Påminde lite om IT-boomen när allt haussades som nytt och krävde nya fantasilösningar. Medan sanningen var att det enda som funkade var det gamla, om än omstöpt i ny form med lite nya, kul ord och formuleringar - gärna på engelska.
Nu är det ju inte så enkelt att FM skulle ändras för förändringens skull.
SvaraRaderaFM var tvunget att förändras för att Sverige saknade (och saknar) de statsfinansiella resurserna för att vidmakthålla den tidigare säkerhetspolitiken och dess totalförsvar. Anslaget har varit reellt minskande sedan 80-talet, kostnaden för "pang" ökar i takt med forskning och teknikutveckling och omvärldens materiella utveckling, samtidigt som vår bas av skattebetalare är oförändrad/minskande. Vi har färre skattebetalare än det finns invånare i en enda av många EU-länders storstäder.
Pengarna räcker inte lika långt idag trots de usla lönerna i FM, som ändå stigit sedan 80-talet. När jag började som sergeant i början på 90-talet så var mitt "bidrag" knappt 7000 pix i månaden. Soldaterna på t.ex. norrlandsbrigaderna fick nöja sig med uniform m/59 alt. yllestass m/58, stenhårda kängor från förra världskriget, usel stridssele, päronpung, AK4, kpist m/45 m.m. Dagens soldater har helt andra krav på sin personliga utrustning. De är moderna och vasst utrustade (allt är relativt). Misstänker att dagens soldat är betydligt dyrare att utrusta än gårdagens. Hur mycket dyrare skulle vara intressant att veta. Om antalet bataljoner vi har råd med är ett vettigt nyckeltal, så kostar dagens soldat 18 ggr mer än 80-talssoldaten. Jag finner det inte osannolikt med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen.
Att FM behövde förändras var tyvärr oundvikligt och inte mycket ett aktivt val. Hur FM skulle förändrades debatterades aldrig publikt, liksom den förändrade säkerhetspolitiken genomfördes utan granskning och debatt i slutet av 90-talet. Antagligen för att det inte fanns några bra vägval att göra. Definitivt inga som skulle innebära behov av höjda anslag. Är plånboken tunn, så kan man drömma om allt man vill ha, men i praktiken så får man nöja sig med det man har råd med. Ibland har man helt enkelt inte råd. FM har sedan 80-talet prioriterat modernisering och materiell förnyelse, med de konsekvenser detta innebär. Våra politiker har prioriterat svält och hög risktagning vad gäller försvarsförmåga. Det är bara att hålla tummarna att omvärlden inte ändras något mer, den brukar ju vara stabil och oföränderlig vilket historien har visat...?
Den logiska kullerbytta du beskriver kräver dessutom att rekryteringen fungerar och att personalen kvarstannar, vilket skapar osäkerheter avseende huruvida, det av dig beskrivna, feltänket får ännu värre konsekvenser än i ditt uppmålade framtidsscenario.
SvaraRadera@Sumatra: Nej, med för stora avhopp så kommer det årliga rekryteringsbehovet att närma sig de senaste årens värnpliktsvolymer.
SvaraRaderaInt nog med att det kommer att ställa till det i rekryteringshänseende, det kommer också att ställa stora krav på GMU-utbildningsorganisationen. Risken är att våra armékollegor är tillbaka till kaserngården i stället för insatser i Afghanistan.
Här kanske inte tankevurpan bara ligger på den politiska nivån.
SvaraRaderaFÖ har vad jag vet, hela tiden sagt de vill att max! 25 % skall vara tillfälligt anställda, 75 % kontrakterade av GSS.
För att få ekavtionen att gå ihop (2 bataljoner ute, TI, vakt, beredskap, högvakt, utb, semester osv) och med en relationen 25 – 75, så skulle alltså totalsumman behöva vara högre (och dyrare) än vad FM angivit/planerat.
Istället så tar FM nu en rövare och anmäler att av behovet med dagens totala numerär, är en relation ca 40 – 60 istället för att lösa tilltänkta uppgifter, och hoppas att man ska få igenom detta.
Jag tror att man i den höga ledningen riskerar att ha taktiserat bort sig gentemot den politiska nivå. Dessutom tror jag inte denna ökning av numerären kommer att räcka heller för att lösa förelagda uppgifter. Tex så saknas ju helt mobreserv för att klara av hålen som blir pga. av olika anledningar.
I det gamla mobiliseringssystemet hade vi ju lärt oss att mellan 12- 15 % behövdes för detta. Tror inte just denna lärdom har blivit obsolet, eller så kalkyler planerarna på att förbanden ska ha 10 – 15 % vakanser som ej ska fyllas. Gjorde vi så med utlandsstyrkan, eller var det så att den kännetecknades av ett intensivt raggande för att fulla varenda vakans....
Bloggen ”Sinuhes Samtal” har en hel del kloka tankar på detta område.
Jag tror att vi går en spännande tid till mötes!
Galärslaven
@ CI
SvaraRaderaBoot Camp kanske skulle frigöra lokala resurser vid förbanden, som kunde ägna sig åt mer avancerade och utvecklande uppgifter. Ett GSU-utbildningsställe för hela FM, med en genomströmning som tar höjd även för avhoppen.
Vi gör ju likadan koncentration av elever vid MHS och våra stridsskolor. Inte är det väl någon som vill flytta ut dessa längre eller kortare utbildningarna på de enskilda förbanden?
Detta är inget nytt. Förr hade flottan "Boot Camp" på bataljon Sparre i Karlskrona, där numera Boverket huserar. Det var nästan samma volymer som nu täcker hela FM behov ;-(
Vårt eget territoriella försvar har blivit satt på undantag. I stället är mitt intryck att beslutsfattarna har prioriterat svenskt militärt deltagande i internationella försvarsförbund (läs Nato). För att Nato ska försvara Sverige måste i gengäld Sverige ställa upp för Nato. Detta kan komma att gälla också för Natos offensiva operationer i världen.
SvaraRaderaÄr inte den främsta anledningen till värnpliktens avskaffande att beslutsfattarna inte vill komma i det läge då de tvingar värnpliktiga soldater att delta i Natos globala konflikthärdar?
Det är ju moraliskt lättare att beordra en "legoknekt" att ge sitt liv i en konflikt, som inte har med fäderneslandets försvar att göra.
Huvudet på spiken där, 15:23. Värnpliktsförsvaret med frivilliga Utlandsstyrkan fungerade så länge det var traditionella FN-missioner det handlade om. Nu går vi mot ett läge där Sverige förväntas ta ett helt annat ansvar och då gäller det att politikerna kan peka med hela handen hemma från Stockholm när de lovat sina europeiska kollegor. Det gäller inte bara soldater, utan är även anledningen bakom utlandsobligatoriet.
SvaraRaderaDubbelspel där man säger en sak till svenska folket och för en helt annan politik utåt är som bekant dock inget nytt...
Det är inte synen på insatsen, FN eller NATO, som är avgörande. Inte alls!
SvaraRaderaDet som är avgörande är den totala numerären, antalet personer som har utbildning och motivation att åka. Förr fanns det fantastiskt många kandidater men det finns det inte med det nya försvaret.
@Cynisk
SvaraRaderaI allmänhetens ögon är synens på insats i allra högsta grad avgörande. Och det måste politikerna ta hänsyn till.
Vår försvarspolitik är del av något större, där de militära frågorna är tämligen obetydliga.
@Anonym 02:09
SvaraRaderaKopplat mot ämnet (personalförsörjning) är det inte alls avgörande.
Jo, Cynisk, det är precis det det är. För du tror väl ändå inte att omställningen till yrkesförsvar bygger på att det bedömdes vara en bättre modell för att försvara landet och säkra Sveriges handlingsfrihet? I så fall bör du byta namn till 'godtrogen'.
SvaraRadera@Anonym 14:11
SvaraRaderaDu missförstår mig. Attraktionskraften mellan så kallade traditionella FN-missioner (som min ursprungskommentar rörde) och NATO-insatser är inte avgörande för rekryteringen av soldater. Huvuddelen av de som åker på insatser gör ingen större skillnad mellan baskerfärgerna. De som varit ute med bägge organisationerna brukar föredra NATO.
Det som är avgörande är rekryteringsunderlaget, numerär och kvalitet.
Yrkesförsvarets tillkomst är givetvis för att tillgodose utlandsinsatser med personal.
@Cynisk,
SvaraRaderaJaså, du menar individens motivation. Ja, då har du naturligtvis rätt. Jag har själv provat en rad baskerfärger och FN är i särklass mest farsartat om man befinner sig i mulitnationell stab. På skyttet gör det kanske mindre skillnad.