Givakt!

Det är fredag, jag har varit förkyld i två veckor och jag får inte det rackarns grafikkortet till min simulator att fungera. Jämmer och elände. Vad ska man göra? Bara att lägga sig i soffan och tänka på bättre tider.

En droppe maltdryck (för att bli av med förkylningen) fick mig att komma ihåg en tid när Försvarsmakten klarade av allt (nästan).

Under min värnplikt som stf klargöringsgruppchef på AJ 37 Viggen så fick F 15 "äran" av att utstå en Givaktövning. Givakt var en beredskapsterm som innebar att man skulle klara av krigsuppgifter med fredspersonal. Med andra ord så låstes portarna på F 15 med personalen på "fel" sida porten och de skarpa vapnen plockades fram.

För egen del så blev det till att dra på sig m/59:an, hjälm, skyddsmask och min gamla trogna K-pist m/45B med full uppsättning av fyra magasin med 36 x 9 mm helmantlad ammunition.

Sedan fick vi fara skytteltrafik mellan ammunitionsförrådet och hangarerna. Ut på linjen skulle två divisioner med fullastade AJ 37 ut. Det innebar en blandad last med 120 kg sprängbomber, KA/KB och 13,5 cm raketkapslar. Våra ammunitionsmekar hade fullt upp att göra med att få fram ammunitionen medan vi övriga tankade flygplanen. Sedan blev det dags att hänga vapen. I jämlikhetens Försvarsmakt så ska alla kunna söka alla befattningar. Att klargöra flygplan är dock ett fysiskt arbete. Spinnspön ska enligt regelverket användas, men för att få arbetet klart snabbare så var det i många fall enklare att använda muskelkraft. En Rb 24B Sidewinder på ca 70 kg lyftes enklast av två man. Värre var det med 120 kg sprängbomber. Där använde man två saxar för att lyfta fram bomberna till lavetterna. Vid ett tillfälle så slant ett av greppen och en bomb for med en smäll ner i betongen bredvid flygplanet. Alla sprang givetvis åt var sitt håll och var på väg att sätta personligt rekord på 100 m när en av de äldre teknikerna ropade att "bomben har en armeringstid på 4 s, hur långt tror ni att ni hinner?". Något slokörade fick vi inse att sprängradien var betydligt större än så och det enda riktiga i det här fallet var att blunda, hålla för öronen och hoppas på det bästa. Gud skyddar de enfaldiga, som det brukar heta.

Nåväl, efter en stunds svettigt arbete, som inte blev enklare av att man med hjälm och K-pist på ryggen slog i vingar, vapenbalkar, stegar m.m., så var det dags för lunch. In med troppen i en Dallas-jeep och en bogbil. Till vår stora förvåning hade vaktplutonen med en nitisk löjtnant X byggt vägspärrar i snö (detta inträffade givetvis mitt i smällkalla vintern) mellan hangarerna och matsalen. Löjtnant X, som tog sitt uppdrag på stort allvar, hade givetvis glömt bort alla han kände och krävde legitimation av alla i fordonen. Detta till stor förbittring för oss andra som var hungriga och inte ville fördröjas i onödan. Senare under övningen resulterade detta i att en tekniker helt enkelt tände varningssaftblandaren på taket, tutade och körde rakt igenom snöhindret till följd att löjtnant X och hela hans vaktpluton fick kasta sig i snödrivorna kring vägen. Inte blev de gladare att en hel klargöringstropp med glada tillrop uttryckte sin skadeglädje över tilltaget. De ibland heta känslorna mellan Armén och Flygvapnet är inget emot känslorna mellan teknikerna på kompaniet och "arméwannabierna" på soldatkompaniet.

Som vanligt när det övas i Flygvapnet så vredgades vädergudarna. Hela veckan så var det kraftigt snöfall och trots att vi försökte avisa flygplanen så hängde det emellanåt istappar från vingar och vapen. Molnen var dessutom låga och det var periodvis inte många meters sikt. Ingen möjlighet att starta och bli av med vapnen på avsett sätt på skjutområdet i Noran. Därför så blev det efter ett par dagars rullande på tummarna dags att desarmera flygplanen. Denna typ av arbete är av förklariga skäl (i normalfallet så skjuts alla skarpa vapen iväg och under övning att hantera vapen på marken används oftast "gröna" övningsvapen) inte särskilt väl intränad och det gäller därför att hålla tungan rätt i munnen när man ska plocka ner vapnen och skruva loss diverse zonrör, anslagsrör, armeringslinor m.m. Ett vapen som krävde särskild hantering var 13,5 cm raketerna. På varje flygplan hängde det fyra stycken kapslar med sex raketer vardera. Raketerna lyftes en och en ur kapslarna. Därefter skulle spränghuvudet skruvas bort från raketkroppen med ett särskilt verktyg. Sedan skulle spränghuvudet delas upp i tändrör och sprängsats. I det aktuella fallet var det ÖHKSAR - Ögonblickligt Högkänsligt Spets Anslags Rör som var monterat. Det såg ut som ett litet spjut i spetsen på rakethuvudet och meningen var att det skulle detonera strax innan målträffen för att ge bäst verkan. Detta anslagsrör krävde en liten förlängnings-"puck" som man monterade mellan anslagsrörer och sprängsatsen.

I ena ögonvrån så såg jag en manöver som såg en smula konstig ut. När jag vände mig om så såg jag en av mina soldater plocka isär spetsanslagrör och spränghuvud och sedan kastade han förlängnings-"pucken" till en annan soldat som stoppade ner dem i sina förvaringslådor. Jag bleknade till och skrek åt dem att stå helt stilla. Förlängnings-"pucken" hade en sprängkraft motsvarande en liten handgranat och bakom soldaten som tog lyra på de kastade "puckarna" så fanns betongtanken med ett antal kubikmeter flygbränsle i som vi använde när vi tankade upp flygplanen. En olycklig träff med en puck i bränsletanken hade kunnat leda till en brand i ett par tusen liter flygfotogen som sedan spridit sig till åtta AJ 37 med 100-tals kilo sprängämnen med ett troligt slutresultat liknande branden på USS Forrestal 1967. Jag tror aldrig att soldaterna förstod hur nära döden de hade varit.

Hur som helst. Dåligt väder till trots så bevisade flottiljen att de med ett par timmars varsel kunde sända upp 16 fulladdade AJ 37 i luften och hålla krigsberedskap under en vecka. Detta med endast fredspersonal tillgänglig! Ett "insatt insatsförsvar" långt innan Tolgfors och Co hittade på termen för att uppfinna på nytt det som redan fanns.

Nostalgi

Jag satt och surfade runt på Youtube när jag hittade dessa intressanta videosnuttar på RAF Jaguar med ett uppträdande som i mångt och mycket påminde om det svenska på den "gamla goda tiden".



Till och med ett försök till "vägbas".



Frågan är egentligen hur omodernt vårt koncept egentligen var?

Låghöjdsflygningen har nedprioriterats de senaste åren till förmån för flygning på medelhög höjd. Tanken med detta är att undvika finkalibrig eld och handburna luftvärn som är hotbilden vid internationella insatser. De enstaka tyngre LV-robotar man skulle stöta på skulle tas om hand med med hjälp av motmedel och visuell upptäckt som skulle medge undanmanövrar.

Visst, detta uppträdande fungerar bra över Afghanistan. Men mot mer kvalificerat LV, så är det självmord. Störning och undanmanövrar fungerar ofta bra mot endast ett hot. FInns det flera luftvärnsställningar i området som man flyger in emot så kan en lyckad neutralisering av ett hot innebära att man flyger rakt in i nästa.

I denna typ av miljö så fungerar lågflygning och hög fart fortfarande bra. Visst så riskerar man likt RAF under Gulfkriget att bekämpas av eldrörsluftvärn. Särskilt om man likt hjältarna i "Tornado down" kommer med flera flygplan på kolonn från samma håll. Första maskinen som susar förbi skrämmer livet (höll nästan på att säga sk*ten)ur luftvärnet, andra maskinen så börjar de inse var faran kommer ifrån, tredje så har man hunnit vrida på eldrören och fjärde så smäller det!

Men kvalificerat robotluftvärn får problem. Dels så upptäcker sökradarn flygplanen på mycket kortare håll på grund av mask från terrängen, dels så flyger man i markklotter som gör det svårt för en eldledningsradar och robotens målsökare att följa och till sist så kan zonröret på roboten lösa ut när den kommer för nära marken.

Jag hade en lång diskussion på en fikarast med en kollega om för- och nackdelar med vårt gamla Bas-90 koncept. Moderna multippelvapen/klusterbomber har länge varit ett stort hot (alla länder har ju inte skrivit på avtal om klusterbomber), då de sprider ut sina stridsdelar över ytor som motsvarar upp till 150 fotbollsplaner. På en NATO-bas finns "hardened shelters" och luftvärn för att försvåra just insatser med multippel- och precisionsvapen.



Men varför inte bygga vallar kring våra uppställningsplatser på våra Bas-90? Detta skulle skydda mot allt utom en direktträff. I kombination med skenmål och ständiga förflyttningar av flygplanen och i värsta fall "vertikal spridning", d.v.s. att starta flygplanen när ett anfall kommer för att förhindra att de slås ut på backen. Bas-90 hade trots allt fördelen med flera start- och landningsbanor, vilket våra fredsbaser helt saknar. Men, tyvärr så medger inte vår nuvarande ekonomi (och därmed den ringa storleken på krigsorganisationen) bemanning och bevakning av krigsbaser. Men vi har inte tagit konsekvensen av dessa beslut och ändrat på våra fredsbaser där flygplanen står packade i ett fåtal plåthangarer. Tyvärr så har därmed resultatet blivit att vi har ersatt ett koncept med dåligt skydd med ett annat med inget skydd alls!

Hur gör vi i framtiden? Lågflygning kan vi börja träna igen, men att återfå spridningskonceptet är desto svårare. Alternativet just nu är att förse våra fredsbaser med fortifikatoriska skydd och luftvärn.

Noll redundans (uppdaterad)

Erfarenheterna från vinterns snökaos borde avskräcka staten från att dra ner allt för mycket på underhåll och kapacitet att klara av händelser utöver det normala. Men fortsatta minskade anslag till järnvägarna innebär med stor sannolikhet nya kaossituationer kommande vintrar. Att spara pengar idag innebär bevisligen allt för ofta kostnader i framtiden.

Tittar man sedan på numerären i Försvarsmakten i planeringen de kommande åren så ser man ett antal funktioner som det bara finns en av. Ingen redundans alls med andra ord. Det kan vara på hög nivå som t.ex. Artilleriregementet, men även på låg nivå som EOD-specialister och underrättelsebefäl. Utlandsobligatoriet kommer att slita på dessa specialistkategorier.

För Flygvapnets del så har jag tidigare varnat för neddragningarna på basresurser och stridsledning. Den aktuella händelsen då en stridsledningscentral slogs ut på grund av tekniska problem visar på nyttan av redundans. Där kunde man efter en stund gå över till att leda från Hästveda (som står på listan över förband som kan komma att läggas ned). Nu är det kanske inte kritisk ur säkerhetssynpunkt, då det finns civila ledningssystem att falla tillbaka på. Men vad händer om detta inträffar under en incidentberedskapssituation?

För övrigt håller LSS redan på att avveckla personalen, vilket kan ses som en smula märkligt då regeringen varit mycket tydlig att alla beslut avseende Hästveda ska tas på regeringsnivå. Utan personal finns det heller ingen stridsledning. Men precis som att haveriet inte nämdes för regeringen så har nog även personalavvecklingen startats i det dolda.

Nu förs diskussionerna om vilken flottilj som står på avvecklingslistan. Detta trots att den senaste flygvapenövningen pekar på behovet av flygbaser i Sverige. Utan flottiljer att verka från så kommer incidentberedskapen att få det jobbigt. F17 eller F21. Antigen så lägger man ner den utmärkta möjligheten till Cross Border training samt övervakning av det strategiskt viktiga norra ishavet, eller så lägger man ner övervakningen av Östersjön med bl.a. den strategiskt viktiga gasledningen samt passagen ut till Nordsjon. Pest eller Kolera med andra ord. I fredstid kan vi kanske offra dessa verksamhetsställen, men hur blir det med vår Solidaritetsförklaring med bl.a. Baltikum?

Det är bara att inse att är man fattig så får man förr eller senare lida.

Uppdaterad 10-09-12, 16:04
Tolgfors förnekar på sin blogg att det finns nya planer på neddragningar av antalet flottiljer. Informationen kommer från gamla budgetunderlag.

Men frågan är vad Tolgfors menar med gammalt? Ämnet var bl.a. uppe på ÖB chefsmöte i början av året.

Försvarsmakten kommer nästa år att få en svår budgetnöt att lösa. NBG 11 går i beredskap efter årsskiftet och denna beredskap kommer att pågå under sex månader. Under hela denna tid måste det finnas en budget för att kunna skicka iväg förbandet om så skulle behövas., vilket skulle i teorin kunna inträffa den sista dagen på beredskapen. Vad händer med dessa pengar när beredskapstiden avslutats? Kommer det att kunna användas till annat? Frågan är också om reserverna verkligen täcker en insats helt och hållet, eller om det innebär att om vi skickar iväg förbandet så stannar hela den övriga verksamheten i FM?

För övrigt så gick Försvarsmakten nyligen ut med mer information om stoppet i Stridsledningscentralen.

Svenska och amerikanska stridsflygplan övade tillsammans från F 21, i Luleå, i augusti. På morgonen den 10/8, innan de första flygplanen lyft, bröts strömförsörjningen till stric.

Att StriC i Luleå slogs ut i samband med en internationell övning betyder att det nu utreds hur Försvarsmakten ska få ett ensat system för strömförsörjning och underhåll av anläggningarna.

Piloterna är förberedda och utbildade för att hantera ett stric-bortfall i luften. Vid större övningar finns det alltid genomgångna planer för hur ett eventuellt StriC-bortfall skall hanteras. Vid ett StriC-bortfall skiftar piloterna till civil flygtrafikledning och bibehåller aktuellt färdtillstånd tills kontakt etableras.

Övningen återupptogs ett dygn senare med stöd av andra StriC.
Den efterföljande analysen har påvisat att formerna för strömförsörjningen av StriC måste ses över. Problemet ska nu snabbutredas och förslag ska presenteras senast den 1 december för strömförsörjning och underhåll av StriC.

Samtidigt har händelsen i Luleå medfört en genomgång av samtliga StriC. Anläggningen i Luleå är genomgången och togs i bruk igen i dag, den 9 september.

Sammantaget visade händelsen på brister som nu åtgärdas.

Tyvärr är denna händelse inte bara ett bevis på bristen i redundans utan också symptomatiskt för hur lågt Försvarsmakten de senaste åren har prioriterat det nationella försvaret.

Se även Wiseman i samma ämne.

Uppdaterad 10-09-12, 19:30
Försvarsmakten blir nog ingen stor fråga i slutspurten inför valet. Miljöpartiet försöker dock att lyfta upp utbyggnad av den "miljövänliga" tågtrafiken som ett argument för att rösta på rödgröna satsningar. Problemet är att dess tåg går på el och (mp) har en mycket orealistisk syn på hur energinförsörjningen ska se ut den närmaste tiden.

Tyvärr så är det lika tunt med logiken i försvarsdebatten. Materielsatsningar förs fram utan att det samtidigt ges möjlighet att träna på den nya materielen. Neddragningar i Afghanistan planeras utan att ha ett realistiskt alternativ för vad som ska hända efter det att ISAF lämnar landet.

Hårdgranskar man vallöftena så saknas antingen redan från början ekonomin för att genomföra löftena eller så kommer samarbetena inom blocken att tvinga fram kompromisser som i slutändan innebär ekonomiska åtstramningar för Försvarsmakten till förmån för mer akuta problem.

Uppdaterad 10-09-13, 20:52
Även norrmännen har planer på att reducera sitt flygvapen med en flottilj.

Den endelige beslutningen om forsvaret skal ha en eller to baser er ikke formelt fattet. Men forsvarssjef Harald Sunde peker på at med de nye F-35 jagerflyene krever det store investeringer som må gjøres på bakken. I tillegg til dette kommer eventuelt de årlige driftskostnadene ved å drive to baser.

– Med dagens budsjettrammer vil skillet mellom en og to baser ha være svært stor betydning. Dessuten klarer vi oss med en base for kampfly, sier Sunde til adressa.no.

Med tanke på det nordiska försvarssamarbetet kanske Norge och Sverige skulle samarbeta en smula om det nu blir nedläggningar? "Ni lägger ner en i söder, så lägger vi ner en i norr"? Idag har Norge två baser för F16, men även ett par andra för bl.a. P3. Gardemoen används för basering av C-130. En liknande civil lösning kanske skulle kunna användas för våra svenska Tp-84?

Förmågan snart tillbaka..

Jag brukar ofta vara kritisk i mina inlägg. Mest beroende på att de positiva nyheterna klarar Försvarsmakten av ganska så bra på egen hand. Men jag kan dock inte undgå att släppa ur mig ett stort Grattis till Flygvapnet för en väl genomförd Flygvapenövning 2010!

Fallet har varit djupt. Fokuset på internationella insatser under den s.k. "strategiska timeouten" har inneburit att flygbassystem och STRIL-system har fallit i glömska. Våra Gripen flygplan är utan dessa delar ett stridsflygplan som alla andra. Med dessa delar är det en unika förmåga specialanpassad för just försvaret av Sverige.

Veckans flygvapenövning har varit en viktig del i att öva ledningen av flygvapnet på alla nivåer. Den flygtaktiske chefen Anders Silwer är nöjd:
– Det är bra att vi har övat, men vi måste komma ihåg att den här gången har vi inte haft med alla funktioner, säger han. Däremot har vi haft med delar från alla förband och under veckan har vi fått en mängd erfarenheter.

Glädjande att se är att vi har övat på bas igen, samt att vi har börjat nyttja civila baser. Då många av de gamla krigsbaserna inte längre finns kvar så kommer det i framtiden att vara nödvändigt att kunna utnyttja de civila baserna i försvaret av Sverige. Nackdelen är att dessa baser saknar fortifikatoriska skydd, men detta får kompenseras med rörlighet på alla funktioner. I stället för bara rörlig klargöring så måste vi även få till bl.a. rörlig ledning och samband.

Kul att se att även F7 och LSS deltar i övningen. Med det fokus som alla politiker har på insatsförsvaret så hamnar stödfunktionerna ofta i skymundan. Jag har haft mycket svårt att förstå varför det inte nämns ett endaste ord om att vi har två Gripendivisioner på F7 i regeringens direktiv?! Endast de fyra insatsdivisionerna på F17 och F21 finns med. F7 deltar dessutom i incidentberedskapen som jag skulle vilja hävda är en mycket viktig del av det nationella insatsförsvaret.

Skönt att se att FV börjar återta förmågan att försvara Sverige! Avslutningsvis så skulle jag vilja citera FVI Anders Silwer, "Denna vecka har vi övat vår själ".

Se mer på TV4 och SVT.

LFS 2025 Del 2 - Flygbassystemet (uppdaterad)

Mitt sommarprojekt fortsätter. I förra inlägget startade jag med ledningsorganisationen då STRIL är en av de delar i Flygvapnet som hamnat på sparlåga de senaste åren och ledningsorganisationen är en grundförmåga som vi måste ha oavsett scenario. Kai kompletterade med lite förtydliganden avseende sambandsfunktionen.

Fokus i debatten i alla de senaste 20 årens försvarsbeslut har legat på vilka fredsflottiljer som ska vara kvar eller inte. Lite grand i skymundan så har kanske det viktigaste nästan helt och hållet försvunnit, d.v.s. våra krigsbaser och våra basbataljoner.

Som grund i detta inlägg använder jag bl.a. "Flygbassystem Bas-60" och "Flygbassystem 90" av Jörgen Rystedt, Försvarets Historiska Telesamling Flygvapnet F02/09, 2009-04-25. Dessutom givetvis lite underlag från de utmärkta Internetsajterna bergsrum.se och flygbas.se.

Historik
Flygvapnets krigstida skydd har allt sedan andra världskriget byggt på spridningskonceptet. Om det skulle börja osa till i omvärlden så skulle en order ges att snabbt flyga ut alla flygplan från fredsflottiljerna till krigsbaserna. Därmed så skulle det vara svårt för en fiende att snabbt slå ut flygplanen på marken där dom är som mest sårbara.

Detta strukturerades sedan med Bas 60-konceptet som vanligtvis bestod av en huvudbana och en sidobana, s.k. smalbana. Vid mitten av 70-talet fanns ett femtiotal flygfält av varierande storlek och materielbestyckning som tillhörde Försvarsmakten. Av dessa var tjugotalet flottiljer eller f.d. flottiljer och resterande s.k. hemliga flygbaser belägna "någonstans i Sverige".

Successivt pågick under hela sextio- och sjuttiotalet en fortifikatorisk och teknisk utbyggnad till Bas 60 standard. Ett utökat fortifikatoriskt skydd av basens operativa ledningsfunktion, kommandocentralen (KC) byggdes och det interna/externa sambandet förstärktes.

Bas 90 utvecklades efter erfarenheterna från sexdagarskriget 1967 där Israel slog ut hela egyptens flygvapen på market. Även den tekniska utvecklingen av s.k. multipelvapen, som gjorde det möjligt att bekämpa många mål på marken, låg bakom den nya basfilosofin.

För att möta detta hot byggdes på varje krigsbas 2-4 stycken 800 m kortbanor (1200 m inklusive 200 m avsmalning i varje ända) i närheten av huvudbanorna som kunde utnyttjas av Viggenflygplan med kort start-/landningssträcka. Totalt fanns därmed ett hundratal start/landningsmöjligheter spridda över Sverige. Dessutom utökades det fortifikatoriska skyddet med en ledningscentral för basledningen som även var central för den flygande personalen, s.k. Bascentral (BasC). Det skulle därmed krävas många anfall för att slå ut samtliga banor på en krigsbas. 20-40 flygplansplatser byggdes på varje bas längs med vägar i anknytning till bansystemen där flygplanen klargjordes. Detta gjordes med s.k. rörlig klargöring för att minska tiden som den tekniska personalen var i riskzonen kring banorna. Beroende på lastalternativ kunde ett flygplan vara i luften mellan 10-20 minuter från det att det landade. På så sätt kunde få flygplan få större verkan!

För att kunna verka från en Bas 90 hade divisionen stöd av Basbataljon 85. I en fullt utbyggd krigsbas 90 så rörde det sig om ca 1500-2000 man beroende på uppgifter (basbataljonen kunde även ha som uppgift att sköta en sidobas). Till detta kom armén som stöttade med bl.a. luftvärn. Personal och vapenförråd var normal grupperade utanför riskzonen för anfall. Ett av de stora problemen för en krigsbas var all trafik som pågick inom området och risken för dödsfall i bilolyckor var nästan större än risken att dö vid ett flyganfall.

Basbataljon 85 har sedan gradvis utvecklats till Basbataljon 04 och numera Flygbasbataljon 08 där man infört bl.a. en mobil flygplatsenhet. Utvecklingen har framför allt inneburit förmåga att verka under internationella insatser baserat på bl.a. erfarenheter från insatsen med flygplatsenhet i Kongo. Det senaste utecklingssteget kallas EAW - Expeditionary Air Wing. För att stötta detta nytänk har man på F21 prövat ut det s.k. skvadronupplägget modellerat från bl.a. NATO där division och kompani slås ihop till en enhet med gemensam ledning.

Hade konceptet fungerat i ett eventuellt krig?

Om man tittar på t.ex. Kosovokriget där den allierade sidan hade stor luftöverlägsenhet (inte totalt luftherravälde då man bevisligen förlorade några flygplan och serberna var uppe i luften med sina Mig-29) så misslyckades dom till stor del att slå ut det serbiska flygvapnet på marken. Serberna använde sig bl.a. av Mig-29 modeller i skala 1:1 som skenmål, vilket resulterade att dom lyckades behålla en stor del av sitt flygvapen även efter alla flygplan rapporterats som förstörda av NATO.

De insatser som gjorts i Afghanistan har till viss del lett politiker att dra falska slutsatser. Insats med precisionsvapen kräver även precision i underrättelser för att ge bra måldata för insater. Detta försvåras i "normala" fall då användning av UAV för att spana efter mål är inte lika enkelt om man saknar luftherravälde.

Scenario och hotbild
För att kunna ställa krav på ett fungerande Flygvapen så bör man definierade det mot ett gränssättande scenario. I förra inlägget om ledning så hoppade jag över detta steg, då ledning krävs över hela Sveriges yta oavsett scenario och det måste finnas redundans.

Bassystemet måste dock anpassas mot ett gränssättande scenario.

- Invasion av Sverige kan inte vara detta scenario då det helt enkelt blir för dyrt och våra politiker har uttryckligen sagt att detta inte är tänkbart inom överskådlig tid. Den dagen en invasion kommer så lär vi få klara av den med de resurser vi har tillgängliga och hoppas på att hjälpen utifrån verkligen kommer.

- Internationella insatser kan inte heller vara gränssättande då detta är något som vi ska kunna göra med de resurser vi har tillgängliga.

- Det scenario som jag anser vara mest troligt är att kunna hävda Territoriell Integritet (incidentbevakning) när det uppstår en kris i vårt närområde (Baltikum, Norra Ishavet och Östersjön). Samtidigt måste vi ha förmågan att kunna möta ett Strategiskt Överfall med t.ex. kryssningsrobotar eller sabotage mot våra ledningsfunktioner och offensiva flyg- och marinförband. Jag tvivlar på att det går så långt som att en potentiell fiende skulle luftlandsätta trupp, utan dom nöjer sig nog med att slå ut Sveriges förmåga att bistå ett annat land i regionen. Detta innebär att fokus för skyddet av Sverige är större städer, flygbaser, marinbaser, infrastruktur (el, kommunikation m.m.). För Flygvapnets del består uppgiften i att skydda dessa funktioner från anfall från luftarenan.

OBS: Detta ska dessutom kunna ske samtidigt som vi har ett krav på oss att stötta exportkunder av Gripen i Tjeckien, Ungern och Thailand med reservdelar och utbildning av piloter och tekniker. Även fortsatt utbildning av svenska piloter och tekniker ska ske och detta t.o.m. med ökad intensitet då våra politiker i ett sent läge givetvis kommer att komma på att vi behöver mer resurser.

Fredsbaser
En fredstida flottiljs läge ska egentligen bara bestämmas av en enda sak och det är närheten till övningsområden. Men trots det är en annan mycket viktig faktor vilken ort den ligger i närheten av. Det måste finnas rekryteringsunderlag på orten, alternativt en attraktiv ort som personal vill flytta till. Attraktionen styrs av boende, skolor, jobbmöjligheter för medföljande och inte minst avstånd till släkt och vänner. Men vad är det egentligen som har styrt de senaste årens nedläggningar? Jo, kommunalpolitik och grannar som klagar på buller.

Resultatet har blivit att vi nu sitter med en flottilj i Kallinge utanför Ronneby, en flottilj i Såtenäs nära Lidköping/Trollhättan och en i Kallax utanför Luleå. Sedan har vi Helikopterflottiljen i Linköping med tillhörande flygskola och TU JAS. Förutom flottiljerna med flygverksamhet så har vi skolor på gamla F14 i Halmstad och LSS stab på gamla F16 utanför Uppsala. Transportflyget använder sig av Bromma som bas då det är närmaste landningsplatsen för kungen, generalerna och våra politiker. Slutligen har vi Vidselbasen som är en hybrid mellan gammal krigsbas och övnings-/utprovningsområde för bl.a. FMV.

Jag har kollegor som har intervjuat blivande piloter och det har inträffat att när mina kollegor nämnt att valen om man vill bli stridspilot står mellan Kallinge, Såtenäs och Kallax så har aspiranten tackat för sig, vänt sig om och gått ut genom dörren. Jag har andra kollegor som arbetat på mer attraktiva orter som Ängelholm och Uppsala som hellre tog avsked än flyttade familj och barn. Inget ont om dessa städer och flottiljer. Jag har själv arbetat och bott på alla tre flottiljerna och trivts bra, men för dom som är uppvuxna i storstäder så saknar man liv och rörelse (Lidköping en lördagskväll i november är INGEN nöjesmetropol). Det finns en anledning till att HKV rekryterar så många officerare till Stockholm och inte är det de attraktiva arbetsuppgifterna!

Men nu sitter vi där vi sitter och det är för dyrt att backa. Ryktena säger dessutom att ytterligare en flottilj ska skäras bort. Givetvis så kommer detta att starta en ny smutskastningskampanj mellan de inblandade kommunerna och en del officerare kommer tyvärr att dras med i kriget.

Ur flygtidsproduktions synvinkel så är det delvis bra att klumpa ihop fler flygplan på färre flottiljer. Man kan då effektivt utnytta underhållsresurser och vid behov flytta flygplanen mellan kompanierna. Men det är inte gratis att bygga upp en storflottilj då hela infrastrukturen måste anpassas. Fler flygplan betyder fler hangarer och underhållsplatser. Det kan också krävas att man sprider på flygverksamheten så att någon division flyger mörkerflygning varje kväll. Detta för att det kan ur trafikavvecklingssynpunkt vara svårt med många flygplansrörelser samtidigt. Det kan dessutom vara svårt att belägga övningssektorerna på ett effektivt sätt, vilket leder till längra an- och återflygningar från en övning, d.v.s. lägre verkningsgrad. Mer mörkerflygning ger upphov till mer buller, vilket kan ställa till problem med grannar. Frågan är vad dagens s.k. koncessionstillstånd säger om antalet flygrörelser som får genomföras per dag på de nya storflottiljerna? Ett alternativ kan givetvis vara att under längre tider ombasera till krigsbaser, men det sliter på familjen om en familjemedlem tvingas vara hemifrån längre tider vilket inte lär förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Bristen på fredsflottiljer ställer också till problem i övningsplanering då det är långt till alternativbaser om något skulle hända. Nu finns alltid möjligheten att landa på en civil bas, men eftersom det där inte finns några tekniker som kan ta hand om flygplanen så blir dom stående tills hjälpen kommer.

Ur säkerhetssynpunkt är det givetvis korkat att lägga alla äggen i samma korg. Wiseman gjorde för ett tag sedan en jämförelse mellan en svensk fredsflottilj och en NATO-bas som har fortifikatoriska skydd och luftvärn på sina baser. Vi placerar alla flygplan i en hangar med stängsel och brandskydd. Bevisligen har en och annan plogbillare kommit åt flygplan och böjt pitotrör, men vad händer om någon med mera allvarliga planer kommer in i en hangar?

Ett av de förmågor som jag anser Flygvapnet måste uppnå är hävda Territoriell Integritet och kunna möta ett mindre Strategiskt Överfall. Om t.ex. Ryssland skulle vilja ge sig på Baltikum och Sverige har i sin utrikesdeklaration hävdat att vi ska ställa upp för länderna i Östersjön så kan Ryssland ta till samma knep som Tyskland under VK1 och VK2. D.v.s. slå ut den potentiella fiende som kan ställa till problem först. Detta behöver inte innebära invasion, men med ett par strategiskt placerade kryssningsmissiler i varje hangar så är Flygvapnet utslaget!

Större fredsbaser innebär behov av utökat skydd. Men eftersom vi numera använder civila bevakningsbolag att stå i vakten på våra flottiljer så är vi nog tillräckligt säkra? (svag ironi)

Därför så utav samma orsak som det krävs mer än en stridsledningscentral (redundans) så kan vi inte minska antalet fredsbaser. Vi har nått smärtgränsen för länge sedan. Det vi tjänar in i minskad overhead (flottiljledning) kommer vi att få betala i att bygga upp infrastruktur för att ta hand om den ökade flygverksamheten på de baser som finns kvar. Vi ökar dessutom risken kraftigt för att våra resurser slås ut i ett enda snabbt anfall/sabotage.

Krigsbaser
Idag finns det inte så många krigsbaser kvar. Ta exemplet med Byholma som en gång i tiden var en fullt utbyggd Bas 90 och numera används som virkesförråd efter stormen Gudrun. Många andra baser har helt lämnats åt sitt öde. Utrustningen är nedplockad och i flera fall har banorna grävts av för att förhindra civil trafik (inklusive smugglare) från att använda dom utan tillstånd. En del gamla krigsbaser lever kvar i form av civila flygplatser som drivs av Svedavia (tidigare Luftfartsverket). Med den dåliga ekonomi som de civila bolagen har idag så finns det stora frågetecken hur dessa baser finansieras (ekonomin har förbättrats, men gäller detta även de mindre regionala bolagen?). Den militära infrastrukturen är med undantag för Visbybasen i dåligt skick.

Spridningskonceptet i kombination med fortifikatoriska skydd är även i dagens värld med precisionsvapen ett gott skydd för flygplan på backen, vilket erfarenheterna från Kosovokriget bevisar. Om man roterar positionen på flygplanen på marken snabbare är underrättelseloopen (upptäck - bearbetning av data - uppdragsplanering - anfall) så undviks bekämpning av precisionsvapen och kryssningsmissiler.

Anskaffningen av den nya radarjaktroboter Meteor motiveras ibland med att den ska få förmåga att bekämpa kryssningsmissiler. Jag betvivlar dock nyttan av denna förmåga eftesom det krävs att det finns flygplan i luften som dessutom ska detektera missilerna innan dom träffar målet. En passiv lösning med spridning av resurserna är därför helt klart att föredra!

Ett oroväckande förmågeglapp är den minskade mängden luftvärn i Sverige som ska skydda baserna och befolkningscentra. Jag kommer att gå in närmare på detta i inlägget om jaktflyg.

Jag gjorde i ett tidigare inlägg en jämförande stridslinjal baserat på hur långt man har från en bas till operationsområdet. Av den kan man se att färre baser innebär längre insatstider och sämre verkan av luftförsvaret. Vapen måste ersättas av bränsle på flygplanen. I värsta fall har vi lika lång insatstid till ett område vi ska kunna försvara som fienden, vilket innebär att vi måste detektera anfallen redan när dom lyfter (går kanske att lösa med bra underrättelsesystem och jägarförband placerade på fientligt territorium?)

Varför inte nyttja lufttankning, kanske någon frågar sig? Lufttankning är tyvärr ingen bra lösning. Ett lufttankningsflygplan är en sårbar resurs som måste ligga väl utanför stridsområdet och dessutom ofta måste förses med jakteskort som beskyddar lufttankningsflygplanet (som i sin tur kräver lufttankning). I och för sig kan det delvis lösas genom att de flygplan som för tillfället inte fyller på bränsle utgör eskorten, men detta är heller ingen bra lösning då dom måste räkna med att ha en extra stridsmarginal när dom når lufttankningsflygplanet, vilket ytterligar förkortar tiden i insatsområdet. Det enda alternativet där ett lufttankningsflygplan kan fylla en funktion är som "flygande T-bas" (Tillfällig), d.v.s. i stället för att mellanlanda på en bas för att fylla upp bränsle för att nå sin O-bas (Ordinarie) så används lufttankning. Vi kan med andra ord inte bygga upp ett försvar där vi förlitar oss på lufttankning för att det ska fungera. Jag ser därför inget behov av att skaffa en svensk lufttankningsresurs annat än för att kunna träna i fredstid och då är det nog mer ekonomiskt att hyra in från andra länder.

Den mobilitet som basbataljon 08 och EAW har fått innebär att internationella insatser inte längre bara innebär länder som Afghanistan, utan kanske också basering i länder i närområdet. NATO-baser har ett fortifikatoriskt skydd som kan användas och därmed behövs inte spridningskonceptet på samma sätt. Det finns också personal som sköter skalskyddet på baserna, så basbataljonen behöver enbart koncenterera sig på produktion av flygtid.

Vid behov kan civila baser användas, men dessa saknar i dagsläget helt fortifikatoriskt skydd och de kortbanor och uppställningsplatser som krävs för att skydda flygplanen på marken via spridning. Min rekommendation är därför att civila baser enbart används för snabbtankning i banändan.

Läser man VU10 - Verksamhetsuppdrag 2010 så ser man också att antalet basbataljoner i dagsläget och i framtiden endast är två! Med det nya personalsystemet så är jag dessutom lite fundersam på om vi i praktiken ens kan bemanna dessa två.

Beslutet för 172. och 218. flygbasbataljonerna är att dessa skall inta spridd lokalisering vilket innebär att basbataljonerna kvarstannar i dagens gruppering i Ronneby, Linköping och Luleå.

Antalet anskaffade mobila flyplatsenheter är därmed också enbart två och vi har endast planer på en EAW för internationella insatser inom ramen för NBG11.

Tittar man på de potentiella områden som vi måste kunna verka från så rör det sig om tre zoner: Mälardalen (Gotland, befolkningscentra och infrastruktur), övre Norrland (norra ishavet och elförsörjning) och södra Sverige (Baltikum och Östersjöns utlopp). Varje område kräver för redundans utöver fredsflottiljen 2-3 krigsbaser, varav två O-baser och två T-baser. Detta innebär ett minimum på sex basbataljoner (förutsatt att en basbataljon klarar av att bemanna en huvudbas och en sidobas). Möjligtvis skulle vi kunna skära ner till fyra basbataljoner om vi anser att hotet enbart är fokuserat till norr/söder. Försvaret av huvudstaden med infrastruktur måste dock finnas hela tiden. Gotland bör dessutom vara bemannat hela tiden med incidentjakt.

Hur ska vi då bemanna flygbaserna? Värnpliktssystemet var tidigare enda möjligheten att lyckas med detta då det krävdes volym på förbanden. Det man ofta glömmer bort i arbetet med att reducera storleken på insatsorganisationen är att Basbataljonernas storlek har en positiv bieffekt och det är bevakning av basens område. Kunskaperna om klargöring räknades som färskvara så värnpliktiga mekaniker hade snabb omsättning i krigsförbanden. Efter 5-10 år som krigsplacerad inom Flygvapnet var det dags för ny karriär inom arméns cykelskýtteförband. Att tro att vi ska har råd med kontraktsanställda soldater för att bemanna vid behov sex stycken basbataljoner a ca 1000 man är inte troligt.

Kanske FVRF kan fylla samma funktion för Flygvapnets basförband som Hv för det nationella försvaret? Man har idag uppgiften att repetitions- och vidareutbilda gamla värnpliktiga, men exakt roll i det nya personalsystemet har jag ännu inte hunnit sätta mig in i.

I krigstid fyller alltså krigsbaserna två syften.

- Skydd genom spridning.

- Verkan genom att korta tiden från start till insats och kunna täcka en större yta av Sverige inom en viss given tidsperiod.

Jag skulle därför vilja påstå att för att vi ska kunna försvara Sverige på ett effektivt sätt så krävs det fler krigsbaser! Antalet baser och placeringen på dessa baser beror framför allt på vilka områden vi vill försvara. Visst går det att basera på civila baser som Sturup, Landvetter, Bromma och Arlanda, men i ett skymningsläge kommer detta att försvåras av att det fortfarande kommer att finnas civil trafik från dessa flygplatser. Dom saknar dessutom allt fortifikatoriskt skydd och förmågan till att sprida flygplanen på basen.

Slutsatser
Att minska antalet fredsbaser yterliagre är förenat med minskad effekt av övningar i fredstid samt en ökat riskexponering för sabotage. Dessutom minskar det flygvapnets exponering för allmänheten och försvårar därmed rekrytering av personal. F17 och F21 ligger bra till för verkan med incidentflyg i norr/söder och fungerar även i krigstid bra som T-baser. F7 ligger sämre till för att basera incidentflyg på, men fungerar bra som T-bas attack och utbildningsflottilj då den ligger inne i landet och därmed är mindre sårbar för anfall. Det som saknas är en flottilj i närheten av potentiella rekryteringsorter och som dessutom kan användas som incidentbasering för bevakning av luftrummet över Stockholm i fredstid (läs gamla F16).

Antalet krigsbaser och basbataljoner måste åter ökas om våra politiker ska med gott samvete i behåll kunna fortsätta hävda att vi satsar på försvaret av Sverige. Gripen utan krigsbaser och STRIL har inte förmågan att kunna hävda den territoriella integriteten! Tanken med Bas 90 var att skydda våra fåtal flygplan och få ut större effekt av dom. Att reducera krigsbaserna SAMTIDIGT som man reducerar antalet flygplan verkar inte särskilt genomtänkt. Ett minimum är sex krigsbaser utöver dagens existerande fredsbaser med tillhörande sex basbataljoner. Möjligen så klarar man av det med fyra basbataljoner om man kan fokusera försvaret till norr/söder.

OBS: Med en utökad politisk vilja så är det inget som förbjuder att för det norra scenariet används baser i Norge och Finland som T-bas, samt i det södra scenariet används baser i Danmark, Finland och Baltikum. Det innebär att en basbataljon i aktuell zon flyttas utomlands. Med den NATO-anpassning som Gripen har så handlar det framför allt om att flytta personal och viss markutrustning. Flygbasbataljon 08 och EAW koncepten har den mobilitet som krävs. Därmed så gäller det framför allt att ha tillgång till transportresurser, vilket jag kommer till i ett senare inlägg om transportflyget.

Se även mina tidigare inlägg om Bas 90.

Uppdaterad 10-07-30, 11:58
Gyllenhal lyfter fram tre inlägg i DN & SvD som pekar på hur omvärldssituationen måste kontinuerligt analyseras för att anpassa Sveriges säkerhetspolitik.

Hur påverkar innehållet i dessa tre artiklar min ovanstående analys?

- Bo Pellnäs om Rysslands närmande till väst avseende Arktis. Detta är givetvis mycket positiva signaler. Samtidigt så kommer en ökad kommersialisering av Arktis att öka områdets strategiska betydelse.

- Joschka Fischer om betydelsen av gas och olja för Rysslands export. Rysslands politik avseende gas och olja påverkar oss direkt i två fall. Nordstreams gasledning i Östersjön med infratruktur i svenskt ekonomiskt intrssezon. Utvecklingen i Afghanistans grannländer och då framför allt Turkmenistan som har behov av att kunna exportera olja och gas för att bygga upp sin ekonomi. Planer har funnits att dra ledningar genom Afghanistan till Pakistan, men oroligheterna stoppar dessa tankar. Alternativet är genom Iran (vilket USA inte är sugen på) eller via Ryssland (som hittills inte har visat särskilt stor välvilja att stötta dessa länder. För att stabilisera Afghanistan krävs det att länderna i regionen också stabiliseras och där har Ryssland ett stort ansvar för sina f.d. delrepubliker.

- Per Blomqvist om behovet av en militärstrategisk analys. I motsats till Tolgfors finner man att från Rysslands gynnsamma militärstrategiska läge är möjligheten att snabbt nå till exempel den norska Atlantkusten avgörande. Nato måste hindras. Mot Sverige börjar då angreppet – i motsats till vad Tolgfors tror – inom Sveriges gränser, bland annat genom bekämpning av Sveriges grundläggande förutsättningar för att hindra svenska stridskrafter att komma till verkan i luften och till sjöss. Detta visar återigen på behovet av spridning som skydd för flygstridskrafter och behovet av redundans utifall någon enhet slås ut.

Uppdaterad 10-07-30, 17:46
Att norra ishavet får mer och mer betydelse visar inte bara en isfri nordostpassage på, utan även en isfri nordvästpassage . Kanada har vissa gränstvister med USA (givetvis rör det sig om områden med potentiella oljefynd).

En snöbolls chans...

Jag har mycket små förhoppningar om att EU någonsin kommer att skicka ut en Battlegroup. Konceptet kommer mest att användas för att träna våra trupper och se till att vi är interoperabla. Ungefär som PfP/PFF, fast på en högre nivå och utan USA. Den dag EU-medlemmarnas budget tar slut så kommer Battlegroups att byggas upp av de komponenter som redan finns färdigtränade i varje land och man kommer att använda insatstiden för samträning.

Det smärtar mig att behöva erkänna att jag har ännu mindre förhoppningar om att Flygvapnets EAW - Expeditionary Air Wing någonsin kommer att skickas ut. Det är helt enkelt en för dyrbar komponent att skicka ut. Våra politiker vågar nog heller inte ta risken att en Gripen släpper en bomb på fel ställe.

EAW är dock en mycket intressant förmåga inom Sverige då vi som känt har dödat vårt BAS 90 system. Nu har Flygvapnet återigen en mobil rörlighet och kan vid behov sätta upp en krigsbas där det finns en lämplig landningsbana. Tyvärr så har vi inte särskilt många EAW. Just nu bara en! (Mobila flygplatsenheter har vi två av). Så tillbaka till det spridda BAS 90 systemet är det nog inte.

Jag hoppas dock på att delar av EAW skickas ut. Vi har tidigare erfarenheter av att skicka en flygplatsenhet till Kongo (FK01/02). Helikoptrar och transportflyg har vi också visat vilja på att skicka ut internationellt. Det som saknas är att våra Gripen får sin internationella debut. Knappast i Afghanistan, men kanske i Afrika? Det blir nog heller inte i attackrollen, men kanske i jakt/spaning (om vi får vår SPK att fungera)? Men chansen att vi åker ut med hela EAW som en del av NBG11 är nog ungefär lika stor som chansen för en snöboll att överleva i helvetet.

Tillbaka där vi startade

Under det senaste året har det varit stora diskussioner kring nedläggningen av det svenska STRIL-systemet och flygbasorganisationen. Dessa två organisatoriska delar är grunden för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige (den tredje är flygplanen i sig själva). Symboler för denna nedläggningscirkus har varit STRIL-anläggningen i Hästveda och den militära flygplatsen Ärna, f.d. F16. Bägge har lagts ned och återuppstått ett antal gånger.

Men nu börjar det blåsa nya vindar. Politikerna har fått upp ögonen på vanvettet att lägga ner den infrastruktur som deras dyrt anskaffade Gripen kräver. Stridsflygplan utan landningsbaser innebär sämre uthållighet och räckvidd. Det tar dessutom längre tid att nå ett eventuellt insatsområde. Vapenlast får ersättas av bränsle, vilket även påverkar insatsförmågan. Stridsflygplan utan stridsledning innebär att det viktiga situationsmedvetande kraftigt försämras. En Gripen kan mycket, men dess radar kan inte se bakåt. Dethar talats om "förmågeglapp" i samband med införande av Länk16, men detta är ingenting jämfört med det "förmågeglapp" som har uppstått i och med nedläggningen av Flygvapnets infrastruktur.

- Behovet av transporter för internationella insatser har inneburit att Ärna med sin närhet till bl.a. SWEDINT och Högkvarteret i Stockholm fått nytt fokus. Nedläggningsbeslutet är nu officiellt lagt på is. Detta tycker jag är ett mycket bra beslut. I brist på bra möjligheter att basera på Arlanda eller Bromma så är Ärna det bästa alternativet vid insatser för att skydda Stockholm. Det var t.ex. inte bara 18 flygplan i formering som flög över Stockholm på kronprinsessans bröllop. Fler Gripen än så fanns i luften för att vara insatsberedda utifall någon skulle hota de 500.000 åskådarna på backen.

- Även besluten avseende stridsledning är lagda på is. Politikerna har nu kommit på att en stridsledningscentral kräver fortifikatoriskt skydd, något GLC/NOC i Enköping knappast skulle kunna erbjuda.

Ännu är inte faran över för Ärna eller Hästveda, men det ser betydligt ljusare ut än för bara några månader sedan. Försvarsmakten har dock inte gett upp sina planer ännu.

Men på Försvarsmakten anser man inte att onsdagens uppdrag behöver rucka på planerna.

- I budgetunderlaget, som vi presenterat, har vi sagt att vi vill lägga ner Hästveda 2014. Det regeringen säger i dag innebär ingen förändring i den inriktningen. Men vi måste analysera vad det innebär om det kommer andra signaler, men tills vidare gäller fastlagda planer, säger presschefen Roger Magnergård.

Försvarsmaktens reviderade planer ska redovisas för regeringen senast den 15 november.

Hmm... förvånansvärt att det inte står att läsa ett dugg om detta på vare sig Tolgfors eller Widmans blogg. Att Försvarsmakten missat nyheten är inte lika förvånande.

Upprop: Rädda Ärnabasen

Det finns en gammal liknelse som säger att; ”stoppar man ner en groda i kokande vatten så hoppar den ut, men stoppar man ner den i kallt vatten som man sedan sakta värmer upp så sitter den kvar till den blir kokt”. För Försvarsmaktens del innebär denna liknelse att små gradvisa förändringar accepteras var och en eftersom de trots allt inte påverkar så mycket, men tittar man på summan av alla dessa små förändringar så kan dom resultera i ett s.k. ”förmågeglapp” vilket en vettig politiker aldrig skulle besluta om... Ähum, förutom möjligtvis bråket kring Länk 16, NBF - GLC/NOC, helikoptrar, terrängfordon och...

Wiseman har gjort en liten analys av den politiska viljan att enligt Solidaritetsförklaringen ställa upp för omvärlden, baserat på Folk och Försvar lilla test av våra politiker och höga militärer. Den utföll inte särskilt väl. Men vi kan för ordningens skull i detta inlägg anta att den politiska viljan finns. Frågan är då om vi fortfarande har den militära förmågan att backa upp den politiska viljan med?

För Flygvapnet har antalet strilbataljoner, krigsbaser och basbataljoner konstant minskat under de senaste 30 åren. Fokus i debatten har enbart legat på antalet flygplan. 100 stycken JAS39 Gripen låter kanske i mångas ögon som ett kraftigt Flygvapen, men vad de flesta politiker och allmänheten har totalt missat är att flygplan utan bas- och ledningsresurser inte gör särskilt stor verkan. Sverige är ett stort land och även om flygplan kan förflytta sig snabbt så tar det tid. Men precis som grodan i jämförelsen så har politikerna och allmänheten inte märkt vad som hänt. En nedlagd bas i taget var ju inte särskilt allvarligt, alla satt kvar i grytan trots att värmen steg. Ca 90 nedlagda baser och 50 nedlagda basbataljoner i ett och samma beslut hade nog fått även den mest härdade politiker att svettas och hoppa ur kastrullen. Fokuset på internationella insatser har medfört att även Försvarsmakten har glömt bort sitt bassystem. Eftersom det gått gradvis så har ingen reagerat, ännu…

Just nu står gamla F16 i Uppsala, den s.k. Ärnabasen på fallrepet. Egentligen hade FM beslutat att den skulle avvecklas 1/1-2010. Men när man drog tillbaka tankarna kring GLC/NOC så sade man samtidigt att Ärnabasen skulle leva kvar. Dock så är det ännu inte sagt vad basen ska användas till.

Vilken hotbild finns numera mot Sverige? behöver vi över huvud taget våra baser? Det gamla invasionshotet är helt klart för närvarande inte aktuellt. Det som kan inträffa är troligtvis något av följande:

- En kris i vårt närområde. Det kan vara i Baltikum, i Östersjön eller runt Nordkalotten. Kriserna är kanske inte direkt kopplade mot Sveriges territorium, men enligt solidaritetsklausulerna i Lissabonfördraget ska Sverige stödja de länder som känner sig hotade. Om vi långsiktigt ska ånjuta oss lyxen av att kunna planera att någon annan vid behov ställer upp för oss, måste vi först visa att vi är beredda att ställa upp för dom (både med politisk vilja och militär förmåga). Att basera svenska soldater i t.ex. Baltikum är ett mycket svårt politiskt beslut. Att öka beredskapen på det svenska Flygvapnet var under det Kalla Kriget det snabbaste sättet att visa att vi var beredda på att ställa upp om det behövdes. En intressant paradox är att under Kalla Kriget var vi försiktiga att göra något liknande då vi var rädda för att det kunde eskalera. Nu med solidaritetsförklaringen som stöd måste vi vara beredda att ta till denna åtgärd betydligt snabbare.

- Ett attentat på svenskt territorium. I de flesta fall är detta en rent polisiär uppgift, men det finns fall där polisen helt enkelt inte har rätt resurser. Detta skulle kunna röra sig om ett hot från terroristgrupper som avser att använda sig av asymmetrisk krigföring liknande 9/11. FM bör i detta fall stödja med luftbevakning och ökad incidentberedskap kring storstäder och stora flygplatser.

- Någon typ av katastrof inträffar. Det kan vara allt från en ny Gudrun till snöfall och översvämningar. Flygvapnet har tidigare hjälpt till att bl.a. transportera utrustning för att laga elledningar från norrland till södra Sverige. Men detta kräver en flygplats att starta ifrån och en annan att landa på.

Sammanfattningsvis så ligger hotbilderna koncentrerade kring storstäder, alternativt en bra bit utanför svensk kust. Gissa var våra kvarvarande baser ligger? Ja, inte är det särskilt nära dessa potentiella insatsområden!

Jag skrev ett inlägg i förrgår om den nya inriktningen av Flygvapnet. Den pekar på att regeringen nu har börjat inse att hotbilden i närområdet har ökat. De aspekter av Gripensystemet som lyfts fram är anpassningen mot svenska förhållanden. Om vi ska stå för vår solidaritetsförklaring innebär det att vi bör fokusera våra luftstridskrafter med basering i Sverige. Tolgfors säger också att hotbilden kan dyka upp mycket snabbt i form av t.ex. terrorangrepp. Men var ska vi basera? Det finns inga baser kvar. Bas-90 är nedlagt!

Under den period då Flygvapnet hade över 100 baser utspridda över Sverige var det inget problem att vid behov öka beredskapen var som helst i Sverige. Anflygningstiden från en bas till insatspunkt rörde sig bara om minuter. Om hotbilden ökade så spreds de dyrbara flygplanen ut på krigsbaser över hela Sverige. Nu finns fredsbaser kvar i Ronneby, Såtenäs, Linköping och Luleå samt endast ett par stycken krigsbaser. Anflygningstiden från t.ex. Linköping till Stockholm rör sig om ca 30 minuter. Det går att vid behov flyga överljud, men det kan resultera i skador på hus på marken samt i kraftigt ökad bränsleförbrukning vilket i sin tur innebär att tiden som flygplanen kan befinna sig i luften blir kort.

Ännu värre blir det om vi vill stötta Finland och Norge med basering i Sverige. Närmaste bas är då Luleå, vilket innebär att bara tiden att nå till gränsen rör sig om ca 30 minuter. Skulle det vara dåligt väder i Luleå och det krävs en alternativ landningsplats så får man antingen använda en civil flygplats med nedanstående problembeskrivning, eller ha ett militärt alternativ som ligger över en timmes flygning från Luleå. Då blir det inte mycket bränsle över för att kunna genomföra sitt uppdrag.

Det finns två stora problem med reduceringen av möjliga baseringar av Gripenflygplan.

- Skydd. Att samla alla guldäggen i samma korg innebär att de lätt slås ut. En lastbil med sprängämnen för en terrorist eller en kryssningsrobot för någon med mer avancerad teknik till förfogande räcker för att slå ut en division flygplan på backen. Detta löstes i det gamla Bas-90 systemet med spridning och maskering (se bild på Kirunabasen från Google Earth nedan). Många argumenterar mot det spridda bassystemet med att nu för tiden finns bättre underrättelse med satelliter och UAV och precisionsvapen. Men trots detta är det mycket svårt att slå ut flygplan som sprids. Detta visar om inte annat serbernas lyckade maskeringstekniker under Kosovokriget 1999 . Irakierna gick steget för långt 1991 när dom grävde ner sina flygplan. Dock så var dom mycket skickliga med att lura koalitionen att flygbaserna redan var utslagna genom att lägga upp sandringar som på foton såg ut som bombkratrar på banorna. Om vi placerar alla flygplan på enstaka flottiljer som NATO så måste dom skyddas bättre. De få fredbaser vi nu har saknar helt fortifikatoriska skydd som t.ex. bergshangarer. Dom saknar även helt luftvärnsförsvar. Detta är obligatoriskt på en NATO bas.
- Verkan. De stora avstånden mellan baserna innebär att det tar tid att nå operationsområdet. Detta kan man dock lösa med planering. Vad som är värre är att det kräver en massa bränsle. Detta går att lösa genom att hänga på extra bränsletankar på flygplanet vilket minskar möjligheten att ha vapen. Ju mer bränsle ombord desto mindre verkan. Bränsle är också en logistisk utmaning då det måste transporteras till basen som flygplanen ska klargöras på. Ett ökat bränslebehov innebär ökat transportbehov. I Irak insåg motståndsrörelsen detta och fokuserar sina insatser mot just transporter som då måste skyddas o.s.v.

Vän av ordning frågar givetvis om inte Flygvapnets incidentjakt kan baseras på Arlanda, Bromma, Sturup eller Landvetter? Jo, självklart går det att göra men då måste personal och utrustning föras till dessa baser. Det bör dessutom byggas s.k. klargöringsplatser längs med banorna så att de militära flygplanen slipper långa tider på marken för att taxa från en klargöringsplats till banan (vilket också förbrukar bränsle). I fallet Bromma så lär inte grannarna bli särskilt förtjusta i idén då en Gripen bullrar betydligt mer än de civila och militära flygplan som idag får basera där. Dessutom så tropr jag inte att de civila operatörerna tycker att det är särskilt trevligt att på ett stort civilt flygfält ha skarpladdade flygplan. Vad händer om någon begår att misstag vid laddning av en kanon och sätter en salva 27 mm spränggranat i terminal 3? Visbyflygplatsen är ett undantag där detta kan accepteras. Dels på grund av Gotlands strategiska läge och dels av att det inte är särskilt mycket civil trafik på den basen.

Sedan kommer varje start och landning att totalt stoppa all civil trafik vilket kan innebära stora störningar på den civila flygtrafiken och i värsta fall ökade risker då den civila trafiken vid behov måste flytta på sig. Om en beredskapsstart ska genomföras är det bråttom och militäöra flygplan kan då inte hålla sig till de civila luftlederna och utflygningsrutinerna. Militära flygplan flyger oftast enligt andra regelverk avseende t.ex. minsta kvarvarande bränsle vid landning. Ett civilt flygplan har bränsle kvar för att behov kunna gå till en alternativ landningsbas. Ett militärt flygplan planerar endast för detta vid dåligt väder. Annars vill man kunna utnyttja allt bränsle för att nå så långt som möjligt, alternativt kunna stanna uppe i luften så länge som möjligt. När man kommer hem för landning så får därför alla andra flytta på sig då man inte har bränsle över för att klara av fördröjningar och långa väntelägen.

Nedan är en bild på en bedömd stridslinjal för att analysera hur olika alternativ på baseringen av jaktflyget kostar FV. Grönt är effektiv insatstid och rött är tid som "slösas" bort vid transport till och från insatsen. Vi baserar i de olika alternativen på Gamla F16 Ärnabasen i Uppsala, Gamla F3 Malmen utanför Linköping och F7 Såtenäs utanför Lidköping. Scenariot är att vi vill hålla en rote (två flygplan) i luften ovanför Stockholm, s.k. CAP - Combat Air Patrol, för att kunna säkerställa snabbast möjliga insats. 1 - Första roten, 2 - Andra roten o.s.v. I bilden över lastalternativ är grönt "nyttig" last och rött bränsle som behövs för transportflygningen.

- Uppsalaalternativet innebär att med en normal passlängd på ca 1,5 h, varav ca 30 minuter går åt för an- och återflygning mellan Uppsala och Stockholm, innebära att det blir en start och en landning varje timme (med den påverkan det skulle ha vid basering på Arlanda och Bromma). Det går teoretiskt att klara av med 6 flygplan (4 i luften och två på marken som fyller på nytt bränsle och byter besättning) samt några i reserv. Det räcker i detta fall med en fälltank (alt 1 nedan), vilket ger goda utrymmen för vapen. 24 timmars CAP innebär att man måste producera 36 timmars flygtid. En effektivitet på 67%.

- Skulle vi lösa samma sak med basering i Linköping med 30 minuter an- och återflygning innebär det 8 flygplan (sex i luften samt två på backen) och några i reserv. Här krävs det troligtvis en extra fälltank och mindre antal vapen ombord (alt 2 nedan). Fortfarande en start och en landning i timmen (med vissa protester från aktionsgrupperna i Malmslätt). För att producera 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 48 timmars flygtid, d.v.s. en effektivitet på 50%.

- Motsvarande med basering i Såtenäs kräver 10 flygplan (åtta flygplan i luften och två på backen) och ett antal i reserv. Tre fälltankar krävs på flygplanet och därmed inte längre så mycket plats för vapen (alt 3 nedan). 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 72h flygtid, d.v.s en effektivitet på 33%. Flygplanen slits ut dubbelt så snabbt som i Uppsala-alternativet. Nu börjar vi närma oss kapaciteten för vad en svensk flottilj kan producera. Mängden flygplan innebär att man klarar ca ett 1-3 dygn därefter börjar dom falla ut för underhåll. Det löser man genom att tillföra mer flygplan, eller sänka på insatsfrekvensen. Att över tiden hålla två flygplan i luften ovanför Stockholm med basering på Såtenäs kan i värsta fall kräva mer eller mindre hela Flygvapnets kapacitet. Detta gäller såväl flygplan som piloter och tekniker.
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter. Från Linköping och övriga baser krävs det fortfarande att dom håller beredskapen i luften med ovanstående behov av flygplan. 15 minuter är en realistisk förvarningstid på att något är på väg att hända med t.ex. ett flygplan som är under inflygning till Arlanda.

I vilket skick är de baser som numera inte används? Vissa är i bra skick då dom tagits över av Luftfartsverket och drivs som civila flygfält. Dock så är den militära integrationen (klargöringsplatser, uppställningsplatser, taxivägar m.m.) oftast helt borta. Luftfartsverket har dessutom inte råd att driva olönsamma flygplatser utan har satt upp ett antal till försäljning. Det innebär att förutom att vår försvarsindustri till stor del numera är utlandsägd så är våra flygplatser snart det. Andra baser är helt förstörda. Byholma används t.ex. som timmerlager efter stormen Gudrun.

Även våra marksförband blir lidande av att bassystemet försvunnit. Skulle vi vilja ombasera någon av våra åtta manöverbataljoner så blir det att skicka utrustning och personal på järnväg (som inte heller täcker hela Sverige) eller lastbil. Beredskapsövningen Dagny II visade på hur svårt vi hade att frakta trupp och materiel till Gotland.

Bristen på baser är inte bara ett problem vid eventuella kriser, utan märks även i fredstid då det är ont om alternativa landningsplatser vid dåligt flygväder.

Om vi inte går tillbaka till konceptet med spridda baser måste vi även investera i fortifikatoriska skydd på våra fredsbaser, eller göra ett strategiskt antagande att det här slumpvisa terrorhotet som kan drabba Sverige inte drabbar Försvarsmakten.

Slutsatsen är att utan det spridda bassystemet så får vi ut betydligt lägre effekt av våra flygplan. Det krävs mer underhåll per effektiv flygtimme i CAP. Det går åt mer bränsle för transportflygning. Detta är också kostnader, men dom syns inte förrän systemet behöver användas.

Ett alternativ till de spridda baserna är givetvis lufttankning. Men lufttankning löser inte alla problem. Det krävs fortfarande att flygplanen håller sig i luften med det ökade underhållsbehovet, slitaget på vapen (i insatser som t.ex. Afghanistan förbrukas mer vapen genom att dom slits ut snarare än att skjuts iväg) samt inte minst slitaget på piloter och tekniker. Sedan är lufttankningsflygplan inte heller en billig resurs.

Varför behålla just Ärnabasen? Vad har Ärnabasen för fördelar?
- Fortifikatoriska skydd i form av bergshangarer. Finns i dagsläget inte på någon annan bas i Sverige.
- Fullt utbyggd infrastruktur med hangarer, klargöringsbågar, räddningsorganisation m.m.
- Låg civil verksamhet som minskar risken för kollisioner i luften
- Närhet till Stockholm och närhet till strategiska transportleder. Det går därmed att ha beredskap på backen
- Möjlighet att använda för tyngre militära transporter för förband i Stockholmsområdet utan att belasta Arlanda och Bromma.
- Närhet till övrig militär verksamhet på LSS i Uppsala (innan den också läggs ner)
- En militär närvaro i en storstadsregion. Detta kommer att öka möjligheten att rekrytera framtida medarbetare (givetvis också ökat antal klagomål på buller).

Valet ligger alltså mellan att investera en smula pengar för att återställa det som lagts i malpåse, eller investera en massa pengar för att få något nytt som ersätter det gamla. Givetvis kan också valet vara att helt släppa viljan att försvara Sverige och aldrig ge solidaritetsförklaringen en chans att bli verklig. Alltså ett val mellan pest, kolera eller pest OCH kolera.

Någonstans gäller det att dra strecket, hit men inte längre! Ska vi uppfylla solidaritetsförklaringen måste vi ha något att luta den mot. Flygvapnets förmåga att verka i och från Sverige har nästan reducerats till noll. Nu måste vi sakta men säker börja bygga upp den förmågan igen. Vi börjar med Ärnabasen.

P.S. Wiseman har ett inlägg i detta ämne som jag som vanligt givetvis rekommenderar...

Bristen på militära flygplatser (uppdaterad)

Flygvapnet har alltid haft en möjlighet att i nöd landa på civila flygplatser. Om något problem uppstår i luften och piloten avgör att han bör landa så snabbt som möjligt så används första bästa flygplats med en bana som är tillräckligt lång.

Vid haveriet på F17 i somras då ett Gripen flygplan landade med stället inne, så fick de övriga flygplanen som var tänkta att landa på F17 åka till Kalmar (med mycket lite bränsle kvar). Det här har fått Flygvapnet att fundera på vilka alternativa flygplatser som finns i Sverige och framför allt vilken beredskap som finns för att ta emot ett Gripen flygplan. Nu utbildas brandmännen på Kalmar flygplats på Gripen för att dom ska veta vad som behövs göras utifall ett flygplan som landar med tekniska problem skulle haverera under landningen. Hur öppnar man huven, hur stänger man av motorn, hur hanteras en medvetslös pilot i en katapultstol, hur hanteras vapen på flygplanet? Ett stridsflygplan innehåller många farliga delar som inte finns på civila flygplan.

Steg två vore givetvis att ge teknisk personal en s.k. "Aircraft Cross Servicing" kurs som medger att dom kan tanka ett Gripen flygplan så att det kan ta sig därifrån. Annars står det och väntar tills dess att det kan komma personal som bevakar flygplanet och sedan teknisk personal som kan göra det klart för start igen.

Nedläggningen av militära flygfält i Sverige har lett till problem för den dagliga flygverksamheten. Det är helt enkelt för långt mellan fredsbaserna F17 i Ronneby, F7 i Såtenäs, LSS/Helikopterflottiljen i Linköping och F21 i Luleå (Vidsel och Visbybaserna är också aktiva och har tillgång till brandmän och tekniker). Vid dåligt väder krävs en alternativ landningsbas utifall vädret på den ordinarie landningsbasen skulle försämras eller att det blir fel på något av landningshjälpmedlen i flygplanet. Regelverket idag tillåter enbart att militära flygbaser används som alternativ. Detta beroende på att det finns skillnader i uppföljning av väder på militära och civila flygfält. Civilt flyger man alltid med en alternativ landningsbas, men det innebär också att man måste ha extra bränsle ombord för att vid behov nå den aktuella basen.

Flygvapnet borde tänka om och börja på att använda civila baser, inte bara som ett nödalternativ, utan även som altertnativa landningsbaser att använda i planering. Det innebär givetvis en kostnad för Försvarsmakten:
- Landningsavgifter
- Utbildning av brandpersonal
- Utbildning av mekaniker
- Lägga ut viss utrustning i form av säkringspinnar för vapen, bogstänger och flygplansstegar
- Sätta större krav på uppföljning av väder

På så sätt kan FV fortsätta att ha ett visst "bassystem" för att ersätta Bas-90 som lagts i malpåse. Trots allt så är många civila flygfält gamla militära baser. Luftfartsverket kanske ska sälja tillbaka en del flygplatser till Försvarsmakten?

Uppdaterad 09-11-27, 12:14
Försvarsmakten funderar på att lägga ner ytterligare en flottilj. Idag finns redan på högkvarteret en central teknisk chef och en central flygchef. Detta som en del i arbetet med att certifiera Flygvapnet som en operatör av luftfart i stället som tidigare att varje flottilj var enskild operatörer. Ryktet säger nu att det finns planer på att ta bort flottiljledningen på dessa flottiljer och i stället införa en central flottiljledning.

I antikens Grekland så skilde man inte särskilt mycket på definitionen av en komedi eller en tragedi i de klassiska pjäserna. Tyvärr så gäller samma sak Flygvapnets aktuella framtid...

Ett stöd i stormen

Det blåser just nu kraftigt i Sverige och många svenskar saknar el. Vid förra stora stormen Gudrun kunde Försvarsmakten hjälpa till med helikoptrar, portabla elverk, värnpliktiga m.m. Det ska bli mycket intressant att se vad vi kan hjälpa till med denna gång...

Svenska befolkningen måste börja inse att Försvarsmakten inte längre har samma kapacitet som tidigare. Det finns inte längre ett regemente i varje stad. Det finns inte några stora mobiliseringsförråd med materiel som kan utnyttjas och det finns snart inga värnpliktiga som kan hjälpa till. Kontraktsanställda insatssoldater och Hemvärnet i all ara, men mängden saknas.

Uppdaterad 09-11-19, 22:05
En av de mest spektakulära hjälpinsatserna som gjordes efter stormen Gudrun var att den gamla krigsbasen Byholma användes som lager för timmer som fällts av vindarna. Alltid trevligt att Flygvapnet kan hjälpa till. Synd bara att vi aldrig fick basen tillbaka...

Baltikum, here we come

På EU toppmotet med Ryssland sa charmar Medvedev sina kollegor med att visa på Rysslands ambitioner att bli mer demokratiska. Men frågan är vilka deras egentliga ambitioner är?

Jag har skrivit om de ändrade strategiska förutsättningarna i Östersjön och äntligen verkar svenska journalister vakna inför detta faktum. Att Sverige nu lovar att vid behov försvara Baltikum är bra, men frågan är med vad? Sådana här löften är politiskt intressanta, men det går tyvärr att dra lite paralleller till inledningen på första världskriget. Är det våra löften som ska motverka att en eventuell kris ska uppstå? Löften och allianser kan i bästa fall vara förutsattningar för att kriser ska undvikas, men i värsta fall tvinga in fler i krisen.

Det svenska försvaret har tidigare enbart försvarat territoriet eller gjort fredsinsatser långt borta. Nu ska svenska styrkor även kunna sättas in i vårt närområde. Det bekräftar försvarsminister Sten Tolgfors (M) för SvD:

– Tidigare har vi inte haft en försvars- och säkerhetspolitik för närområdet. Det har vi nu. Vi kan inte stå passiva om ett EU-land eller annat nordiskt land hotas.

Att Ryssland markerar sitt nyuppvaknade intresse för Östersjön märks inte minst på övningarna Ladoga och Zapad som genomfördes i somras.

Vladimir Putin har tidigare sagt att gasledningen ska skyddas av ryska Östersjöflottan. I september genomförde Ryssland de största militärövningarna på tio år i Östersjöområdet. President Medvedev inspekterade landstigningarna vid Kaliningrad och lovade att rusta upp flottan de närmaste tio åren.

Det ska bli mycket intressant att se om skeden rättar sig efter munnen? Om vi ska ha en försvars- och säkerhetspolitik för närområde så måste vi ha ett försvar som fortfarande är anpassan för detta och kanske inte helt och hållet fokuserar på operationer i Afghanistan.

För Flygvapnets del innebär detta framför allt att ta i beaktande behovet av Bas och STRIL-system, inklusive nationella datalank och radiosystem.

Äntligen lufttankning

C/D versionen av Gripen har en lufttankningsbom. Allt sedan leveransen av de första C/D flygplanen till Flygvapnet har frågan varit när vi ska börja lufttanka? Nu i veckan har dock den första riktiga utbildningsomgången genomförts. Tre piloter från F17 och tre piloter från F21 var premiäreleverna. Tanken var att genomföra den första operativa valideringen av lufttankning under Loyal Arrow, men tiden blev för knapp att öva inför detta.

Denna initiala träning är bra, men för att våra piloter ska fortsätta vara insatsberedda så krävs det kontinuerlig träning var tredje månad. Lufttankningsflygplan är en mycket begränsad internationell resurs, så det kan vara svårt att få möjlighet till detta. Vi har i Sverige byggt om en Tp-84 Herkules som övningsplattform, men detta är enbart en demonstrator och räcker inte till för den mängdträning som krävs.

USA har i dagsläget ca 415 KC-135R/T, varav de flesta är antingen bundna till insatserna i Irak eller Afghanistan och resten används för att det strategiska flyget ska vara insatsberedd i USA. Medelåldern på dessa flygplan ligger på ca 46 år! Som en chef för de strategiska resurserna i USA beskrev "Det är inte längre bara en fråga om rost, jag kan slå min näve genom vingen på flygplanen". Utöver detta finns ca 59 KC-10 med en medelålder på 25 år. Läs den intressanta artikeln "Running on Fumes" i Aviation Week&Space Technology September 2009.

Det som skulle behövas är en gemensam europeisk lufttankningsresurs att använda framför allt för träning. Ett koncept liknande SAC/HAW med C-17 på Pápa-basen i Ungern, där ett antal länder går ihop för att köpa/leasa in ett par maskiner som dom sedan gemensamt opererar. A310/330 MRTT skulle kunna vara bra val, då dom när dom inte används för lufttankning även går att använda för transportflyg.

Lufttankning är en mycket farlig aktivitet som kräver en hel del träning. Som exempel så veckan efter Gripen var i Frankrike för utprovning av lufttankning 2007 så havererade en Mirage då lufttankningsbomen bröts av och sögs in i luftintaget med resultatet att motorn stannade. Piloten klarade sig genom att skjuta ut sig.

Utan träning så kommer vi aldrig att få tanka under en insats utomlands. Våra piloter måste kunna visa att dom genomfört regelbunden träning, annars så släpps dom inte fram till luftankningsflygplanen. En otränad pilot är inte bara en fara för sig själv, utan kan skada lufttankningsflygplanet och framför allt lufttankningskorgen. I så fall kan flygplan som ligger på kö bakom och väntar på att fylla på bränsle få återvända till sin bas och i värsta fall kan det innebära att soldater på marken står utan stöd från t.ex. CAS flygplan.

Vissa tyckare tror att lufttankning är en förmåga som enbart behövs för internationella insatser. Men faktum är att efter att ha lagt ner det svenska bassystemet så kommer lufttankning även att behövas inom Sverige. Det är helt enkelt för långt mellan flygbaserna för att få en bra operativ effekt. Det spridda BAS 9o systemet vi en gång i tiden hade innebar att när bränslet tog slut var det bara att landa på närmaste bas och fylla på nytt. Det resulterade i korta tider till insatsområdet och längre verksam tid i luften i stället för bara an- och återflygning.

Konspirationsteorier (uppdaterad)

Konspirationsteorierna har börjat flöda. Som jag tidigare berättat florerar ryktet om att ytterligare en flottilj ligger på stupstocken. Kommunledningarna i Luleå och Ronneby har blivit informerade. Jag läste precis en kort notis i Norrbottens Kuriren om att tre JAS 39C flytas från F21 till F17. För några veckor sedan hade det varit en icke-nyhet, men nu börjar tidningsmurvlarna spela ut flottiljerna mot varandra.

Givetvis är syftet på en sådan här artikel att bygga upp en teori om att F21 gradvis håller på att läggas ner och resurserna föras över till F17. Det här är helt fel och beviset har jag på bilden ovanför. Den föreställer ett av flygplanen som deltog i övningen Red Flag. Vad ser man på bilden, eller snarare inte ser? Jo det finns ingen flottiljbeteckning. Förr stod alltid flottiljens nummer bredvid kronmärket och ofta fanns ett divisionsmärke på fenan. Numera finns inte dessa beteckningar. Anledningen är att flygplan flyttas mellan flottiljerna för att sprida på slitaget. Därför så tillhör inte längre flygplanen en flottilj och kan inte förses med vare sig flottilj- eller divisionsmärken (lite synd enligt oss nostalgiker som gillar divisionsmärken). Dom tillhör MSK (Materiel System Kontor) Flyg som sedan vid behov fördelar ut flygplanen på de olika flottiljerna.

Om t.ex. en flottilj flyger mycket med LDP (den svarta kapseln under skrovet) så kommer dom att slita mycket på den balken på flottiljens flygplan. Om en annan flottilj flyger mycket med fälltankar eller bomber (GBU-12) hängande på vingarna kommer deras flygplan att slitas mycket i dessa balkar. För att få ett jämt slitage i den totala flygplansparken så flyttas flygplan ofta mellan flottiljer.

En sista anledning, men då är det oftast ett flygplan i taget, är att det kan vara fullt i hangarerna för större underhåll på en flottilj. Då flyttas det aktuella flygplanet till en annan flottilj för att utnyttja lediga resurser. Att planera flygtidsuttaget så att underhållsresurserna hålls jämt belastade är en stor uppgift för MSK.

Därför låt inte journalisterna dra igång en debatt mellan flottiljerna som ingen tjänar på. Fokusera i stället på en allmän debatt på hur vi bibehåller ett fungerande Flygvapen.

- Ska vi deltaga i beredskap för internationella insatser när politikerna hela tiden tvekar? Beredskap och träning förbrukar stora summor pengar som skulle kunna gå till bättre verksamhet. Jag är ganska så elak mot CAS konceptet, men varför träna på något som vi aldrig kommer att använda? Vid försvar av Sverige är det i första hand luftherravälde och att stoppa försörjningslinjer som flygvapnet kommer att syssla med. Det kommer inte att finnas lediga resurser för CAS. Flyg kommer alltid att vara en begränsad resurs och med de nedskärningar som varit kommer det i framtiden att vara ännu viktigare att varje resurs används på rätt sätt.

- Ska vi bibehålla en grundflygutbildning i Sverige, eller ska vi försöka göra något gemensamt inom Norden eller t.ex. tillsammans med andra Gripen användare?

- Ska vi bibehålla STRIL och bas-systemen? Hotbilden för invasion av Sverige kanske inte är så hög, men vad krävs för en effektiv incidentberedskap i ett ansträngt läge kring Östersjön, Baltikum eller Nordkalotten? Georgien, gasledningar i Östersjön och nya transportleder runt Ryssland borde leda till ett nytt strategiskt läge. Utan Bassystem kommer det att krävas lufttankning även för operationer inom Sverige.

- Ska vi ta fram en gemensam Gripen utbildning, både för piloter och tekniker där inte allt sker i Sverige? Vi låser idag stora resurser för att till stor del utbilda utländska elever från de länder som köpt Gripen. Detta är givetvis bra för våra skolor, men kanske sämre för Flygvapnet?

- Hur ska våra framtida transportresurser se ut? Tp-84 börjar falla för åldersstrecket. Vi har köpt i oss på C-17 i HAW för strategisk transport, men behöver ett taktiskt transportflygplan för t.ex. basering i Afghanistan.

- Ska vi ha ett luftvärn som är integrerat med övriga luftstridskrafter? Flygstridskrafter har sina fördelar med snabba ombaseringar och stor räckvidd. Luftvärn har dock en betydligt större uthållighet. Att t.ex. bevaka Stockholm under Nobelfestligheterna skulle få Flygvapnet att gå på knäna om det skulle uppstå ett behov av att hålla flygplan konstant i luften. Det skulle räcka med ett par batterier Rbs-23 eller Hawk för att få uthållighet 24/7.

Jag har givetvis en hel del åsikter, men inga direkta svar. Snarare blir det bara fler konspirationsteorier. Vad vill egentligen våra politiker? Spelar vi bara för galleriet när det gäller internationella insatser? Blundar man för bristerna i försvaret av Sverige för att inom några år tvinga fram en NATO eller EU lösning på ett gemensamt försvar?

Uppdaterad 09-10-24, 16:38
Även BLT har haft en artikel om flytten...

Försvarsmaktens ryggrad

Jag satt och fikade en stund med bastroppen på Ärnabasen (f.d. F16) i Uppsala. Givetvis var stämningen inte uppe med tanke på varsel och nedläggningsbeslut. 1 Januari 2010 är verksamheten borta och därmed finns närmaste militära flygflottilj i Linköping, närmaste Gripen flottilj i Linköping och närmaste insatsdivision i Ronneby eller Luleå beroende på vad politiker och höga officerare får för sig att lägga ner härnäst.

Bastroppen på Uppsala behövs inte sägs det från försvarsmaktshåll. Men vad har då hänt den senaste tiden?

- Beredskapsövning Dagny II. Gripar ombaserar till Uppsala tillsammans med FSR. Skulle dom användas för att skydda Stockholm måntro? Alltså finns ett visst behov av denna bas i en beredskapsövning. Men varför över huvud taget öva på en flygbas som inte ska finnas tillgänglig i framtiden?
- NATO övningen Toxic Trip hålls i Uppsala med en hel del flygtrafik från bl.a. tillresta utländska förband.
- Diverse militära VIP besök som använder Uppsala som landningsplats.

Vi brukar ofta skämta om att som officer i karriären får man ryggraden utsliten någon gång mellan stabsprogram och chefsprogram för att bli en trogen stabsofficer som utan att fråga gör som han är tillsagd. Men när jag satt och fikade med dessa grabbar så insåg jag att det är inte avsaknaden av ryggrad hos högre befäl som är Försvarsmaktens problem. Problemet är att just nu är vi i full färd med att slita ut ryggraden ur hela Försvarsmakten och det är bassystemet som var grunden för vårt gamla nationella invasionsförsvar.

Vad kan man säga? Beklagar sorgen? Tyvärr så finns det inga i den övre delen av Försvarsmaktsledningen som delar den sorgen. Hoppas åtminstone att bullarna var goda!