lördagen den 29:e maj 2010

Si vis pacem, para bellum (eller tvärtom)

"Om du önskar fred, rusta dig för krig" är ett klassiskt uttryck som brukar användas för att förespråka att ett starkt försvar motverkar risken för krig. Frågan är dock om motsatsen gäller, d.v.s. om man minskar på försvaret höjer man då risken för krig?

USA har länge ansett att ett starkt försvar skyddar landet. Höjden för denna strategi blev SDI - Strategic Defense Initiative, eller "Star Wars" som det kallades i folkmunnen. President Ronald Reagan blev den som kunde ta åt sig äran för att ha rustat ryssarna till döds. Men bakom Reagan fanns den verklige skaparen av vätebomben och SDI, Edward Teller. Han var en illa omtyckt forskare som blev förebild för Peter Sellers i hans roll som Dr Strangelove. Men faktum är att i realiteten så gav Teller det latinska uttrycket rätt. Det blev aldrig något tredje världskrig. Krigshetsen ledde fram till det tillstånd som i dag kan kallas för "fred". I varje fall på en global nivå...

Det finns anledning att hävda att vapensystemet Stjärnornas krig, med sina enorma kostnader, bidrog till att på några år underminera och till slut krossa Sovjetunionen och dess järngrepp över Öst- och Centraleuropa. Den kommunistiska totalitarismen besegrades utan att en enda laserstråle, eller kärnstridsspets för den delen, avfyrades.

Till historiens mest absurda detaljer hör att Strategic Defense Initiative i själva verket aldrig existerat. Enligt de flesta vetenskapsmän skulle detta science fiction-vapen aldrig kunna fungera i praktiken. Vi får dock aldrig veta om Edward Teller visste att hela SDI:s idé med laservapen var, som Hugh DeWitt, en annan framstående vetenskapsman vid det amerikanska vapenlaboratoriet Livermore i Kalifornien, skrev: ”fullkomligt nonsens”.

På något sätt fick Teller ändå rätt och hans liv en mening: han fick under sitt långa liv (han dog 95 år gammal) uppleva både kommunismen och nazismen, och han blev offer för de båda totalitära ideologierna. Men han såg också dem båda besegras. Den tragiske Edward Teller kunde mycket väl hävda att det var hans ”krigshets” och hans nya hemlands starka muskler som han så konsekvent förespråkade – och inte hans liberala kollegors fredstal – som åstadkom detta.


Det kalla kriget slutade med walk-over då Sovjetunionen i brist på pengar lämnade spelplanen. Då Sovjetunionen föll så försvann dock den Yin/Yang-balans mellan de två supermakterna som höll så många små konflikter i balans. Man kan säga att Tellers teori var för lyckad. USA eliminerade Sovjetunionen som hot, men lämnade fältet öppet för ett antal konflikter som vi lider av än idag. Den potentiella risken för "Global Termonuclear War" försvann och ersattes av ett mycket mer reell risk för "Global War on Terror".

Det kalla kriget innebar en kraftig upprustning av det svenska försvaret. På samma sätt så har frånvaron av kallt krig inneburit att vi börjat rusta ner i Sverige. Ironiskt nog så är det nu när vi rustar ned som vi börjar att använda Försvarsmakten fullt ut i internationella insatser.

Men nu är det slut på det globala kriget mot terrorismen. USA har liksom resten av världen begränsningar i ekonomin. Obama har därför valt att skapa en ny strategi och frångå Bush Jr, Preemtive Strike doktrin. (Dessutom skäms han nog en hel del över USA:s roll i Irakkriget...)

”Vi för krig mot ett specifikt nätverk, al-Qaida, och deras allierade terrorister som attackerar USA, våra allierade och våra partner”, står det i Barack Obamas nya säkerhetsstrategi.

Obama markerar ett tydligt avstånd mot den gamla Bush-doktrinen, som tillät USA att starta krig för att avvärja faror i förväg, och fokuserar i stället på diplomati och en vital och förnyad ekonomi.


Jag ser både för- och nackdelar med denna nya doktrin.

- Fördelen är givetvis att USA kan börja förhandla med talibanerna i Afghanistan, då dom inte längre definieras som den egentliga fienden. Därmed så ger det möjligheter även för svenska trupper att lämna landet om några år. Det är också bra att man börjar fundera på andra medel än bara de militära.

- Nackdelen med denna nya doktrin är att den inte pekar ut länder utan snarare grupperingar som potentiella fiender. Hur slåss en stat mot en icke-statlig organisation? Finns den på hemmaplan så är det enkelt. Då kallas dom bara för terrorister eller motståndsrörelse och kan bekämpas med polis och militär. Men finns dom i andra länder så blir det genast krångligare. Då krävs det samarbete över gränserna, vilket borde jämna vägen för att FN kan bli en större spelare. FN har dock inte särskilt ofta visat sig vara mogen detta ansvar.

Hur gör Sverige i denna situation?

Som vanligt så påverkas vi av USA:s doktriner. Truman-doktrinen innebar att vi byggde upp en stark försvarsmakt för att stoppa Sovjetunionens expansion samt påbörjade ett hemligt samarbete med NATO. MAD-doktrinen innebar att vi byggde skyddsrum. Preemptive Strike doktrinen innebar att vi minskade Försvarsmakten och deltar i NATO:s insatser i Afghanistan. Vi har dock aldrig skapat en egen doktrin om man nu inte kallar vår solidaritetsförklaring för doktrin.

Men om Al-Qaida och liknande internationella grupperingar är det stora hotet, borde vi inte bygga upp ett försvar anpassat för detta? Kanske inte just en ren militär styrka, men skapa högre beredskap för terrorattentat i Sverige samt att vid behov kunna stötta omvärlden. Försvarsbudgeten kanske kan minskas, men pengarna borde i stället gå till säkerhetspolis och kustbevakning. Vi borde också öka beredskapen för attentat genom att förstärka sjukvård och ha mobila enheter redo för att reparera elnät m.m. Många av dessa satsningar skulle kunna ge god effekt även vid stormar och snöoväder. Riksrevisionen genomför just nu en granskning av Försvarsmaktens förmåga att ge stöd till det civila samhället. Det ska bli intressant att se vad dom kommer fram till.

Kan man dra några slutsatser om försvarets storlek kontra krigsrisken? Nja, det är kanske att dra den röda tråden lite för långt. Vår försvarsmakt vare sig hotar eller hotas direkt av någon annan. Vi är bara en liten spelare på en mycket stor spelplan som domineras av ett par giganter. Men helt klart så påverkas vi av händelser i omvärlden, d.v.s. krigsrisken eller andra länders uppfattning om krigsrisken påverkar storleken på Försvarsmakten. Tyvärr så brukar vi ligga en smula i ofas då vi mer reagerar än agerar på händelseutvecklingen. Därför finns det sällan balans mellan tillgång och behov. Sverige som är känt som "mellanmjölkens land" borde därför fokusera på att hålla en jämn nivå. Vi kan kalla den nivån för "lagom", vilket egentligen är själva sinnesbilden för Yin och Yang!



Se mer på Forsno:s blogg om USA:s nya strategi.

En vacker tanke

Mitt hjärta hoppade till en smula när jag läste rubriken "Poesifestival på Högkvarteret". Hurra! Äntligen visar HKV sin mjuka sida. Men ack så jag bedrog mig själv. Det finns inte bara ett Högkvarter (i och för sig uppdelat på L24 och TrV), utan minst två. På Närkesgatan 8 i Stockholm ligger det andra Högkvarteret. Det intressanta är att tittar man på det kommande utbudet av "events" så skulle det faktiskt kunna vara ett detachement till L24 på samma sätt som TrV.

- Feministisk föreställning "Vi är här". Perfekt i jämlikhetsarbetet.

- HomoWarzawa. Polsk queerkväll som handlar om Europride. Bra diskussionsunderlag i HKV värdegrundsarbete.

- Gubbkväll. Ja, all motivering till varför denna tillställning är passande är överflödig!

"Ja visst gör det ont när knoppar brister" är en klassisk inledning i en av de mest kända svenska dikterna. Jag skulle gärna se någon på ÖB chefsmöte använda denna fras i samband med beskrivningan av omstruktureringen av Försvarsmakten. En och annan mjuk officer skulle nog fälla en tår i skymundan när han minns vad som varit. "Ring in det nya, ring ut det gamla"! En vacker tanke, eller hur?

onsdagen den 26:e maj 2010

Nemo Volat Sine Ars Vulcani

"Ingen flygning utan smedernas konst" var en gång i tiden devisen för tekniska enheten på F15. Med detta syftade man på att flygplanen höll sig i luften tack vare teknikernas arbete på marken.

Många tror idag att nya moderna system ska minska på underhållet. Inget kan dock vara mer felaktigt än så. Med moderna system ökar systemkomplexiteten med en faktor 10-100 och därmed ökar tyvärr risken för att en 1:a blir en 0:a någonstans djupt inne i en dator. Som pilot är det då bara att landa och skriva en felrapport på att något kryptiskt som att "larm 655 uppstått med tillhörande underlarm 124, 512 och 1014". Endast en välutbildad tekniker kan förstå något av detta.

En bil från 50-talet går alldeles utmärkt att köra omkring med ännu idag. Det räcker med basala tekniska kunskaper om hur man hanterar en svets och häller på olja i motorn för att hålla den igång. Detta är också symptomatiskt för Flygvapnets veteranflyg. Där flyger det omkring en J29, en J35, några J32 och J34, men ännu ingen Viggen. Varför? Den är helt enkelt för komplex för att hanteras med en enkel underhållsorganisation och certifikaten gäller inte längre. Hur blir det då med andra mer moderna system som t.ex. en Gripen, en Visbykorvett eller en Strv 122 om några år?

Därför är det glädjande att se att FMTS har gjort en sammanställning av läget inom vår tekniska organisation ("Rapport produppdrag 1015, balansering av logistikresurser mot målbild 2014,teknisk tjänst", FMTS 14600:60495, 2010-04-26). Tyvärr så ser inte dagsläget särskilt lysande ut...

Markarenan
Logistikkedjan och den röda tråden avseende den tekniska tjänsten har i spelkort IO14 brister. Detta gäller framförallt de 7 manöverbataljonerna. Detta kommer/kan påverka den taktiska tillgängligheten på ett negativt sätt.
...
Insatsorganisation 14 har jämfört med insatsorganisation 09 fått väsentligt färre antal tekniska officerare trots utökade uppgifter. Att förutsätta att insatsorganisationen skall genomföra alla de uppgifter som hitintills genomförts av produktionsorganisationen innebär ett risktagande.
...
Vad avser produktionsorganisationen så har mycket stora brister vid i princip alla organisationsenheter identifierats. På de flesta organisationsenheterna finns i dagsläget (LEDS Ä4-underlaget) endast ett fåtal och ibland ingen teknisk officer på fast befattning i produktionsorganisationen.


Sjöarenan
En mycket allvarlig och anmärkningsvärd reflektion är att OF-tekniker helt saknas i marinens organisation. Att inte ha möjlighet för system- och vapentekniker samt endast i mycket begränsad omfattning för skeppstekniker att kunna gå över från OR till OF riskerar att bli en kraftigt hämmande faktor för marinen i framtiden. Försörjningen med personal till de högre befattningarna kommer att endast ske med operativt utbildad personal vilket inte är tillfylles med hänsyn till de ofta mycket teknisk komplicerade system som marinen besitter. Konsekvensen av att inte kunna göra karriär som OF-tekniker blir att marinen på sikt blir en självdöende organisation.

Luftarenan
IO 2014 dimensionering vad gäller funktionen flyg- och materielunderhåll
bedöms i allt väsentligt vara i balans med dimensionerande uppgifter. Förbanden innehåller dock ingen förmåga till fortsatt luftvärdighet/teknisktsystemstöd vilket är en V-6D uppgift som MSK FLYG ansvarar för. Funktionen är en förutsättning för att bibehålla efterfrågad tillgänglighet på flygsystemen och omfattar bl.a. avvikelsehantering, reservmaterielstyrning, tekniskdokumentation och försörjning med godkända data.

Flygbasbataljonen har inte inom egen ram omhändertaget hela den kravbild som dagens verksamhetstillstånd från FLYGI ställer krav på. Framförallt saknas en ansvarig chef för flugunderhållet (C FU), kvalitetsingenjör (QI) och flygsäkerhetsofficer mark (FSO M).
...
PTOEM helikopterbataljonen bygger på 2 helikoptersystem. Antagandet är att den framgent skall operera 3 system, 2 medeltunga och 1 lätt. Det är ytterst tveksamt att IO Ä5 är tillräckligt dimensionerad för att hantera 3 system hemma och i insats. Detta måste beaktas i det fortsatta TOEM arbetet.


Tidigare studier inom Arena Luft ("Slutrapport strategisk personalförsörjning för personal med flygteknisk kompetens i Försvarsmakten", HKV 05 100:53143, 2010-02-18)har pekar på stora brister på teknisk personal inom Flygvapnet.

Studien konstaterade att det fanns ett behov av flygtekniker kat B som överstiger vad som är rimligt att rekrytera i närtid (före 2020). Ca 170 st flygtekniker kat B saknas i V6A 2014 exkluderat behovet för FMLOG. För att komma i balans långsiktigt krävs att man ser över behovet av flygtekniker kat B och samtidigt förbättrar rekryteringen. På kort sikt är det viktigt att minska spontanavgångarna.

Ledningsarenan
Kompetensförsörjningen av officerare med teknisk kompetens till produktionsorganisationen och högre befattningar kräver att rekrytering på sikt sker från den civila marknaden och att dessa erhåller militär utbildning och kompletterande utbildning i militärteknik, militärlogistik och förvaltning. Det innebär att sådana utbildningar måste finnas tillgängliga internt eller genom samordning med andra nationer.

Sammanfattning
Det finns stora brister i underhållsorganisationen. Det är också mycket intressant att se skillnaderna mellan de olika vapenslagen. Dessa skillnader genomsyras av traditionen av hur man använder sin tekniska personal.

- Armén har förstått nyttan av specialisterna och infört dom i framför allt insatsorganisationen. Tyvärr i på tok för små mängder.

- I Marinen vill man ha en främsta företrädare för den tekniska tjänsten på varje förband. Detta går helt i motsatt håll jämfört med Flygvapnets ambitioner på en central teknisk chef. (Jag skulle någon dag vilja jämföra skrivningarna i RMS med RML).

- För Flygvapnets del resulterar den centrala styrningen i att prodorganisationen inte riktigt överensstämmer med insatsförbandens upplägg. Märk väl att den gamla sanningen, att det man inte övar i fred kan man inte heller göra i krig/insats, fortfarande gäller. Flygvapnet har lagt ner sin STRIL- och Bas-förmåga. Vi får hoppas att detta inte blir resultatet av viljan av att gå över på OPS-baserat underhåll som utförs av industrin.

- Ledningsregementet lär ha stora chanser att kunna anställa civilt utbildad IT personal, då många system är COTS. Men kan vi ge dom löner som tillsammans med spännande arbetsuppgifter räcker till för att behålla dom? Attraktionen är nämligen dubbelriktad. Likväl som FM kan utnyttja de civila kompetenserna så kommer den civila marknaden att rycka i våra välutbildade tekniker. Den största faran ligger i att de civila teknikerna inte har samma förståelse för miljön i fält, vilket kan resultera i stora problem i samarbetet med brukarna av ledningssystemen.

Att nyckelspelaren FMLOG:s uppgifter inte analyserats verkar en smula märkligt, men visar på det generella felet hos HKV att tro att logistik är en separat funktion i Försvarsmakten. Mitt förslag är att utplåna FMLOG som fristående enhet och i stället återintegrera delarna i de olika vapenslagen. Samordningseffekten är för liten för att överväga de nackdelar som fås då underhållet inte synkas med de operativa kraven på insatsorganisationen.

Hmm...en smula märkligt att FHQ, HKV, MOVCON och Hv inte är analyserade. Det lär med andra ord inte finnas en enda dator där som kan strula... (OBS: Ironi...)

Det kommer även i framtiden att krävas en kunnig teknisk kår inom Försvarsmakten för att hålla våra mer och mer komplexa system i funktion. Tyvärr så har personal med teknisk kompetens mycket liten chans att göra karriär i dagens FM, vilket resulterat i det låga intresset från centralt håll för underhållsfrågor (det finns helt enkelt för få högre officerare med teknisk bakgrund kvar i FM). Detta resulterar i sin tur i en nedåtgående dödsspiral som inte märks innan de operativa förbanden står stilla i avsaknad av fungerande underhåll. Ett steg åt rätt håll är dock våra specialister, men då gäller det att kunna utbilda och behålla dom!

tisdagen den 25:e maj 2010

USA ut ur USA (uppdaterad)

Den rödgröna oppositionen visar återigen sin ringa förståelse för internationella försvarsfrågor. I en nostaliogisk återtripp till barrikaderna 68 och Vietnamdemonstrationerna fördömer man nu USA:s närvaro på baser runt om i världen.

Men när SvD reportrar pressar Urban Ahlin (s) och Peter Rådberg (mp) så darrar dom en smula på manchetterna.

De (USA:s baser) symboliserar en stark politisk och militär solidaritet, som även vi är delaktiga i. Skulle de försvinna blir det problem inom EU och Nato. Länder i Östeuropa har en viss misstänksamhet mot Tyskland och Ryssland. Så länge amerikanerna är på plats behöver de inte rusta upp. Är man renodlat antiamerikansk så är det här en frestande lösning. Men har man fred och stabilitet för ögonen så kan konsekvenserna bli direkt motsatta, säger Mike Winnerstig.

Han påpekar att det är inkonsekvent att de rödgröna inte också kräver stopp för Ryssland som nu bygger baser i Abchazien och Sydossetien i Georgien i strid med folkrätten.

–Vi kan inte diskutera varje enskild militärbas, svarar Miljöpartiets Peter Rådberg och hänvisar till att USA har flest baser.

Socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlin försöker tona ned kravet på en USA-reträtt. Det dagsaktuella är att få bort kärnvapnen, att stänga alla USA-baser är mer ”utopiskt”.

–Vi kommer att ställa krav på det. Men vi inser också att det kommer att ta väldigt, väldigt, väldigt lång tid. Det är svårt att kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar. Vi hade ju ett sådant exempel med Island, svarar Urban Ahlin.


Den rödgröna försvarsstrategin förefaller mig mer och mer märklig. Vi ska dra ner på försvarsbudgeten, men vi ska samtidigt bygga upp förmågan att försvara Sverige. Om USA samtidigt ska dra sig ur Europa betyder det att alliansens solidaritetsförklaring slängs på den politiska komposthögen då vi knappast kan räkna med ett starkt EU/NATO som kan komma till hjälp den dagen vi behöver det.

Nej, våra rödgröna vänner har nog läst en och annan pamflett utgiven från Röda Torget för mycket. Vladislav Savics har delvis rätt i sin bok att vi i Sverige har en viss rysskräck, men att fortfarande (så ensidigt som oppositionen verkar göra) tro att USA är den store satan och Ryssland är endast ute efter att skydda sig själva är en smula naivt. Det blev nog ett och annat glas rödtjut för mycket på oppositionens julfest, efter vilken man bevisligen skrev detta uttalande av de tre partiledarna ur (s), (v) och (mp).

Uppdaterad 10-05-25, 20:30
(s) småmös en smula när (fp) uttalande om den svenska försvarspolitiken visade på att det fanns olika tankar inom Alliansen. Dom har nu med sitt uttalande om USA lagt upp bollen för smash för de borgerliga som givetvis kommer med hätsk och välmotiverad kritik. Nu duckar dock Mona Sahlin kraftigt och hänvisar till Urban Ahlin som glatt kör på i samma spår.

- Det är uppenbart att Alliansen vill få det till att Vänsterpartiet bestämmer, de spelar på kommunistspöket än en gång, säger Ahlin som står fast vid kravet.

– Vi har tydligen trampat borgerliga partierna på en öm tå. Själva har de inte tagit några steg mot nedrustning under mandatperioden. Vi vågar kritisera USA och kommer ställa samma krav på alla militära stormakter.


Hmm... exit Ahlin ur den svenska valdebatten, någon som vågar satsa emot detta? Jag förutspår en karriär som landshövding i någon lämpligt avlägsen krok, alternativt en karriär inom UD (långt borta från svensk politik).

(v) har visat sitt sanna ansikte förr. Dom är bevisligen bara solidariska med sig själva. Nu hänger (s) och (mp) på. Ropen skalla "Ut ur Afghanistan och låt dom sköta sig själva". Det man kan börja fundera på är den s.k. Solidaritetsklasulen i Lissabonfördraget och i vår utrikesdeklaration. Vi räknar glatt med hjälp från omvärlden för försvar av Sverige (minus USA givetvis som (s), (v) och (mp) inte vill ha hjälp av). Det vi inte tänker på att det vimlar av Lars Ohlyar även i andra länder som även dom bara är solidariska med sig själva. För vi tror väl inte att alla andra länder är bättre än Sverige?

Se mer på Tokmoderaten och Carl Bildt.

Uppdaterad 10-05-27, 07:45
I tidningen Fokus hade man en intressant partikel om småpartiernas vikt som vågmästare, i ett val där inget av de stora partierna kan få egen majoritet. Det som engelsmännen fruktar har i många år varit en realtitet hos oss. Faktum är att det finns en viss chans/risk att om oppositionen skulle vinna så kommer både (v) och (mp) att kunna få betydligt tyngre poster än deras mandat egentligen ger dom rätt till. En svensk professor i USA kallade det svenska blocksystemet för "51 procents diktatur" då det nästan i alla val blev en liten majoritet som får bestämma över de övriga 49%. Denna majoritet får dessutom kompromissa kraftigt i sin beroende på avtal i förhandlingen med sina partners.

Frågan är egentligen vad som hände under de rödgrönas diskussioner för att få fram sin "skuggbudget" som delvis kommer att definiera deras politik under valdebatten (och kanske som regering)? Hur mycket fick (s) ge vika för orealistiska krav från (v) och (mp)?

Vi har nu sett ett exempel avseende utrikespolitik. FInns det fler? Hur ska dessa skrivningar tolkas? Ahlin (s) verkar inte tolka det på samma sätt som Linde (mp).

Urban Ahlin (S) hukar i den kritikstorm som utbröt sedan SvD i tisdags lyfte fram De rödgrönas USA-linje (Newsmill 26/5): Det är bara en ”vision”. Kort sagt, inget att bry sig om. Enligt Vänsterpartiets ”utrikesminister” Hans Linde ska dock skrivningen i den rödgröna utrikespolitiska plattformen tolkas ordagrant. Alltså som ett krav som den svenska regeringen ska driva.

söndagen den 23:e maj 2010

För varje medel finns ett motmedel

Den rådande afghanistandoktrinen inom svenska Försvarsmakten har fått många (politiker och även höga militärer) att tro att lösningen på alla problem är överlägsen teknik (behöver jag i detta sammanhang ens nämna NBF?). Jag kan inte uttala mig helt om konsekvenserna av detta för markstridskrafterna, men för flygstridskrafterna så har denna afghanistanfokuserade utveckling lett till en markant höjning i användning av UAV för både spaning och insatser mot markmål samt för det "spetsiga" stridsflyget CAS-insatser med framför allt laser- och GPS-bomber.

Men som alla som är insatta i militärteknik känner till så pågår hela tiden den eviga kampen mellan medel och motmedel.

- UAV lever i Afghanistan och Irak på frånvaron av ett hot mot flygande farkoster. Med ett jaktflyg eller ett någorlunda kvalificerat luftvärn så skulle användandet av UAV endast återupprepa "The Great Marianas Turkey Shoot" till nackdel för UAV. Med en kvalificerad motståndare som är till stånd att störa data- och videolänkar eller med egna precisionsvapen hota markcentralerna, så börjar det bli svårt att kommunicera med mindre UAV:er som saknar satellitlänkar. Här hamnar vi i ett dilemma. Starkt försvarade mål är svåra för en UAV att gå in mot. Samtidigt är det just dessa som vi inte vill offra piloter i onödan på. I ett kvalificerat krig kommer det därför som vanligt att stå mellan behovet av att uppdraget ska genomföras och risken som besättningarna tar. Att man inte kan förlita sig på UAV mot en kvalificerad motståndare visas bl.a. av USA:s ointresse av UAV (trots Israels erfarenheter från Bekaadalen) då huvudmotståndaren hette Sovjetunionen och slagfältet var Europa. Gulfkriget 1991 ändrade på detta...

- Både GPS och Laserutpekare är lätta att störa ut. Detta får två konsekvenser. I bästa fall så kan vi fortfarande släppa bomben, men är då tillbaka till frifallande bomb med den precision som de hade i slutet på 80-talet. Det innebär att det krävs fler insatser för att slå ut ett mål. I värsta fall så kan insatsen över huvud taget inte genomföras. Vi har vant oss att på senare år kunna göra insatser mycket nära egna trupper alternativt civila. Dessa insatser leds av en FAC med hjälp av laserutpekare eller genom att skicka GPS koordinater till flygplanet. Om en bomb riskerar att träffa egna trupper eller skada civila så omöjliggörs insatsen. För Afghanistan skulle det innebära att det enda fungerande vapen som västvärlden kan sätta in är automatkanonen på flygplanen. Den har långt ifrån samma precision som en laser- eller GPS-styrd bomb och kräver ganska så bra väder alternativt att flygplanen börjar röra sig på sådana höjder att dom blir exponerade för finkalibrig eld. Med andra ord om talibanerna får tillgång till liknande störutrustningar så får ISAF problem. I ett kvalificerat krig kan vi utgå från att motståndaren har tillgång till störning!

Så därför så anser jag att det är farligt att enbart förlita sig på dagens taktik när det redan existerar motmedel som helt kan göra att dagens teknik är oanvändbar. Historien är full av exempel på militär teknik som blivit föråldrad snabbt. Den kraftfulla medeltida borgen mer eller mindre försvann vid introduktionen av det rörliga fältartilleriet. Den heroiske tungt bepansrade riddaren försvann även han när vapnen blev tillräckligt kraftiga för att slå igenom det pansar som en häst orkade bära. UAV, laser- och GPS-bomber kan mycket väl bli samma fotnot i historieböckerna snabbare än vi kan ana.

Är bemannat stridsflyg den enda alternativa lösningen? Tja, även här så finns det nya faror. För stridsflyg så är den stora teknikfaran just nu utvecklingen av hanterbara EMP-vapen. För 20 år sedan var detta enbart en bieffekt av en atombomsexplosion. Nu börjar det dyka upp handburna vapen med lång räckvidd. För polisen skulle det vara ett under att slå ut elektroniken till tändningen på tjuvarnas bilar i stället för att ge sig in på en biljakt (gissa om tjuvarna tänker samma sak fast tvärtom). Tänk vad förvånad en stridspilot skulle bli när han sitter i ett flygplan under ett anfall där styrsystemdatorn precis bränts upp av en EMP våg. En terrorist med ett liknande vapen skulle vara en mardröm då han lätt skulle kunna slå ut flygplan under start och landing då dom är mest känsliga för att en dator i t.ex. regleringen av motorer eller styrsystem slås ut.



Vi svenskar tittar på talibanernas turbaner och skägg och tror att dom allihop lever på 1600-talet. Al Qaida har dock bevisat motsatsen och kan inom snar framtid kunna få tillgång till teknik som ger upphov till ett hot som är mycket svårt att stoppa.

lördagen den 22:e maj 2010

Det ska böjas i tid

"Reklammupparna" på HKV satsar stora pengar på guldäggsvinnande reklamkampanjer för Försvarsmakten. Dessa siktar in sig mot ungdomar i gymnasieålder som är på väg ut på arbetsmarknaden. Wired har dock förstått det här med marknadsföring anpassat för alla åldrar. Vi ska givetvis rikta in oss mot de yngre förmågorna genom att sprida ett sublimt budskap via leksaker, TV-spel och barnprogram.

Det blir dock inte enkelt. Försvarsindustrin slåss mot ISP som förhindrar export till andra länder. I Sverige har vi Barnombudsmannen och en hel generation med curlingföräldrar som vuxit upp med "Clownen Manne" och "Vilse i Pannkakan". Dom är mycket svåra motståndare och låter inte längre sina barn leka "Röda Vita Rosen".

Sverige har i alla år försökt skydda vår ungdom mot realiteten att det förekommer krig på andra ställen i världen. Själv så byggde jag plastmodeller när jag var liten (vilket kan förklara mina ingenjörsdrag). Jag kommer fortfarande ihåg hur besviken jag blev när staten förbjöd krigsscenerna på framsidan av askarna. Det känns på något sätt inte lika engagerande att bygga en Lancaster som flyger över en sommaräng än en som bombar Dresden. Det gäller därför att vara slug i vår kampanj och inte så uppenbara som Airfix och Revell.

Varför inte hoppa på Wireds förslag med Barbie och Ken i svenska militära utstyrslar a la Action Man. Jag kan tänka mig vardagsmodellen med en lätt överviktig Ken i generalsuniform med bröstet fullt av medaljribbor för nedlagda regementen och nit och redlighet i statens tjänst, samt Barbie i en mammaanpassad M/90. Krigsmodellen föreställer givetvis Ken i ökenkamouflage sittandes i en stab i Florida och Barbie som IT-säkchef i Kosovo och med en liten minimanual för PRIO som tillbehör. För att göra det extra svårt för moraltanterna att stoppa kampanjen så tar vi samtidigt fram en massa andra yrkesfack som brandmän, veterinärer och fothygienister. Sedan skriker vi "diskriminering" om dom försöker att stoppa endast de militära dockorna!

Givetvis var hela detta inlägg ironiskt. Det är sent, så jag hade helt enkelt svårt att vara allvarlig efter att ha läst Wireds artikel.

Zlatan uppträder i Afghanistan för FS19

"Jag är stum av beundran för de svenska soldaternas mod och den stora tjänst dom gör för den svenska staten", säger Zlatan i en exklusiv intevju för er alldeles egen CI samtidigt som han jonglerar en smula med fotbollen på camp Northern Lights i Mazar-e-Sharif.

Vacker tanke, men var den verkligen helt sann? Nääee... det här var bara ett påhitt för att locka hit några av er nyfikna läsare.

Men i England så ställer minsan Beckham upp och besöker de brittiska soldaterna i Afghanistan.

På lördagen var fotbollsstjärnan David Beckham i Afghanistan för att ge soldaterna sitt moraliska stöd. Beckham sade att han är "full av beundran" för deras insatser, som gör honom "väldigt stolt över att vara britt".

Det här kanske är en liten notis som i mångas ögon bara verkar vara en lite småkul händelse. Men då ser man inte tyngden i den engelska kulturen som ligger bakom detta besök. Engelsmännen är kritiska mot insatsen i Afghanistan och de stora ekonomiska problemen gör att man funderar på att dra ner på insatserna. Men alla engelsmän är stolta över sina soldater och trots usel lön så är det en heder att tjänstgöra för sitt land. Om inte annat så för rätten att sätta den engelska flaggan på gravstenen den dag dom dör (tyvärr allt för många, allt för tidigt).

Den här kulturen saknar vi i Sverige. Jag såg på den del av svaren på mitt inlägg om det dåliga mottagandet av svenska skadade soldater när dom återvänder från Afghanistan. Jantelagen kommer genast fram när man försöker lyfta fram en grupp svenskar.

Varför ska just veteraner särbehandlas? Varför inte poliser, brandmän, ingenjörer, sjuksyrror eller någon annan yrkesgrupp som utsätter sig för risker under sin yrkesutövning? Varför ska just militära veteraner få särbehandling? Drabbas de hårdare av ett handikapp? Har de sämre möjligheter att rehabiliteras? Förväntar vi oss exceptionellt stort skadeutfall för dessa vilket inte ryms inom de budgetramar som samhällets skyddsnät kan förväntas allokera?

Denna avsaknad av förståelse för svenska soldaters tjänst tror jag kommer att sänka rekryteringen till insatsförbanden. Vem vill slåss för ett land som inte respekterar en och förstår de svårigheter som en soldat får utstå?

Själv så är jag stolt över att vara svensk varje gång vi gör ett bra resultat i OS eller VM. När svenska flaggan hissas och nationalsången spelas så ryser jag av välbehag även fast Zlatan och Co inte sjunger lika bra som dom spelar fotboll. Fotbolls-VM 1994 tillhör fortfarande ett av mina finaste idrottsminnen väl i klass med Stenmark, Borg och Sörenstams utklassningar av allt motstånd i världen.

Lika stolt var jag den dag då jag fick mina gyllene vingar efter genomförd flygutbildning. För mig var det en ära att vara en av eliten och att klara av en av de mest eftersökta utbildningarna i Sverige. Jag var stolt över att vara pilot och jobba i svenska Flygvapnet som ansågs som ett av de bästa i världen. På senare tid så har den känslan urholkats en hel del.

Men tyvärr så är det också ett faktum att lika mycket skäms jag just nu över att vara svensk, när våra skadade soldater inte får det tack dom förtjänar!

Tänk den dagen man får se en svensk reklamfilm liknande den här?



Vi svenskar förstår inte den amerikanska och brittiska känslan för sitt land. Hur ska vi då kunna införa samma typ av personalsystem som dom har?

En ny veteranpolitik?

Många politiker talar sig varma just nu för en ny veteranpolitik. Det glädjer mig att se att viljan finns. Tyvärr så visar det sig allt för ofta att det i praktiken fortfarande är svårt för skadade soldater.

Det senaste exemplet är de soldater ur FS17 som skadades i Afghanistan då en IED exploderade under deras bil.

De svenska soldaternas kamp fortsätter - men nu mot Försäkringskassa.

- Vi vill bara bli rättvist behandlade, säger David Ström till Norrländska Socialdemokraten. Han sitter fortfarande i rullstol efter att ha ådragit sig öppna underbensfrakturer, tre krossade ryggkotor, hjärnblödning samt frakturer på nyckelben och revben.

Någon ersättning har ännu inte betalats ut för de två första veckorna efter hemkomsten.

- Det beror på att vi inte anmälde oss arbetslösa direkt vi kom hem, säger Peter Kero, även han fortfarande rullstolsbunden efter att ha ådragit sig två frakturer på benet, krossad fot, dubbla lårbensfrakturer, kompressionsskador i ryggen samt revbensfrakturer.

- Det är ju inte riktigt klokt, säger han om myndigheternas krav på att han själv och Ström, som var svårt skadade, omedelbart vid ankomsten till Sverige personligen skulle ha inställt sig till arbetsförmedlingen.


Tyvärr så är detta ett typiskt exempel på de anonyma byråkrater som det finns för gott om i Sverige. Ingen som helst förståelse för individen, utan processen ska genomföras till punkt och pricka. Kafka hade kunnat skriva både en del 2 och del 3 av sin bok med svenska byråkrater som statister som pinar huvudpersonen. Därför svenska politiker, steg 1 i kampen för en bättre veteranpolitik är att ta de grå anonyma tjänstemännen på Försäkringskassan i örat och lära dom en smula medkänsla och förståelse för andra människors livssituation. Detta är nog inte bara bra för våra skadade soldater utan även andra som slåss mot statens väderkvarnar kan dra nytta av en mänskligare byråkrati.

fredagen den 21:e maj 2010

Ingenting är gratis

En av anledningarna att gå över till ett yrkesförsvar är att man tror att det ska bli billigare då förbanden slipper utbildas för varje mission. I stället är dom mer eller mindre konstant insatsberedda och kan skickas iväg som en existerande enhet. När förbandet kommer tillbaka har dessutom dess totala kompetens ökat inför nästa gång det blir dags och därmed behovet av utbildning minskat.

Men blir det verkligen billigare? Idag är våra officerare och soldater sämst betald jämfört med de övriga nordiska länderna inom ISAF.

En 20 år gammal norsk soldat, utan sambo och utan tidigare utlandstjänsterfarenhet, tjänar drygt 65 000 kronor med tillägg före skatt. Det är nästan 29 000 kronor mer än vad en svensk soldat tjänar.

– Vi vet om att vi ligger lägst, det är ingen överraskning. Vi har ett samarbete i Norden mellan officersförbunden som tittar på villkoren i allmänhet i de internationella insatserna, säger Lars Freskler, ordförande för Officersförbundet.
...
Statistiken visar också att officerare tjänar långt bättre än fotsoldater. En 40 år gammal norsk överstelöjtnant i stabsställning, med familj hemma, kan tjäna drygt 112 000 kronor i månaden. Både svenskarna och finnarna hamnar på efterkälken med sina drygt 90 000 kronor – även om de fortfarande tjänar det dubbla mot en fotsoldat.


Vad tjänar då en svensk officer?

Enligt SCB är meddellönen för en Försvarsmaktsanställd 31.780 kr/mån. Märk väl att denna statistik är innan specialister och anställda soldater givit genomslag på statistiken (tänkt att bli lägre i framtiden). Den drivs också upp av att vi idag har ett stort huvud, d.v.s. många högre officerare med höga löner. Denna lön får officeren för att ha ett jobb där han utsätter sig mer eller mindre dagligen för stora risker i och med hantering av vapen och tunga fordon. Dessutom tillkommer många resor i samband med det obligatroriska utbildningssystemet. Det är inte konstigt att skillsmässofrekvensen bland officerare tillhör de högsta i Sverige.

För internationell tjänst gäller andra villkor. Grundlönen * 1,3 + 8000 kr. Genomsnittsofficeren hamnar då på 49.314 kr/mån. Sedan tillkommer missionstillägg och utlandstillägg. För Afghanistan innebär det 10.000 + 3.000 kr/mån. Total är nu genomsnittsofficeren uppe i 62.314 kr/mån. Då är beskjutning, IED, självmordsbombare och diverse sjukdomar inräknade i riskerna. Till sist tillkommer 15% av traktamentet för det aktuella landet, för Afghanistan 442 kr/dag, d.v.s. för en normalmånad 0,15*442*30=1989 kr. Totalt är vår genomsnitsofficer nu uppe i 64.303 kr/månad och har råd att handla snus på den lokala ICA butiken i Mazar-e-Sharif.

Motsvarande för en kontraktsanställd soldat med en ingångslön på ca 17.000 kr/mån skulle i Afghanistan bli 45.089 kr/mån.

Även om vi tjänar sämre än våra nordiska kollegor så finns det risk för att våra politiker jämför med andra länder i Europa. I England ligger lönen för en soldat på 16.227 £/år, d.v.s. med en kurs på 11.48 kr/pund blir det 15.223 kr/mån! Detta inkluderar "overseas" tillägg, men inte risktillägg. Australien betalar sina soldater 23.515 £/år, vilket motsvarar 22.469 kr/mån. Men som jag har sagt tidigare så är det svårt att jämföra Sverige med dessa länder då dom har en helt annan social struktur än Sverige. I lönen ingår i desssa länder också fritt boende och mat.

I England har de usla lönerna för soldaterna lett till deserteringar. Hmmm, vad är straffet för desertering i Sverige? Att inte inställa sig hos utlandsstyrkan ger i dagsläget inget straff. Att vägra göra lumpen kan ge fängelse.

I England är det vanligt att soldater får komplettera sin utrustning med egenanskaffade skottsäkra skydd m.m. Tyvärr så finns dessa tendenser även i Sverige.

Vad händer om man jämför med svenska civila jobb med motsvarande militär utbildning? Jag tar min egen lön som exempel. Jag är utbildad pilot och civilingenjör (dessutom någon slags akademisk officersutbildning) och ligger på ca 53.000 sek/mån. Jag tycker själv att det är en ganska så bra lön, tills dess att jag tar en titt på vad jag skulle kunna tjäna civilt. Enligt lönestatistiken ligger en civilingenjör i 45-årsåldern med 20 årsarbetslivserfarenhet i genomsnitt på 54.331 kr/mån. Då jag är IT-specialist (och ganska så bra på det om jag får skryta) borde jag t.o.m. ligga en smula högre än så. En civilpilot med 20 års arbetslivserfarenhet ligger på meddellön på 73.067 och medianlön på 90.000 kr/mån. Hmm...det är med andra ord inte lönen jag gör detta för... Å andra sidan har Försvarsmakten gått ut och sagt att man inte ska vara lönedrivande, så jag får nog skylla mig själv. I Afghanistan kommer jag trots allt ikapp mina civila kollegor med en lön på 91.889 kr/mån.

Det är nog snart läge för protester hos våra soldater när dom börjar inse att dom tillhör ett av de sämst betalda förbanden i Afghanistan. De grupper som först kommer att protestera är givetvis de som har bättre alternativ att gå till:

- Att soldaterna tjänar så pass mycket sämre än officerarna är helt fel och det kan komma att innebära att det i framtiden blir svårt att rekrytera. Som vanlig så är det "Money talks" och soldaterna tar oftast de största riskerna då de befinner sig i fält, medan många av de mest högavlönade officerarna sitter i staber. Om valet står att tjänstgöra i Afghanistan i svenska försvarsmakten för 29.000 kr/månad och t.ex. för Xe eller Haliburton för 100.000 kr/månad så bör valet vara enkelt. Snart kommer rekryteringsbolagen att växa upp även i Sverige för att skicka svenska "livvakter" till Afghanistan och Irak.

- Piloterna har börjat protestera mot ALFF avtalet som var bra när det en gång i tiden togs fram, men som sedan dess sakta urholkats. Detta kan leda till problem för bl.a. transportflyg och helikopterförbanden i Afghanistan och Adenviken. Enligt kollektivavtalet 2008 skulle ALFF ses över senast 2010.

En förbättring på arbetsmarknaden kommer att kräva ökade löner för våra officerare och soldater. Efter ett antal år med det nya personalsystemet när nyhetens behag har lagt sig kommer det också att krävas löneökningar för att behålla de soldater som utbildats. Annars kommer rotationen och därmed utbildningskostnaderna att bli för höga och då är vi tillbaka på samma kostnader som för värnpliktsförsvaret. Ett förslag som framförts tidigare är att soldater på utlandstjänst slipper betala skatt. Detta är en lösning som används i USA. Med tanke på de lagändringar som nu genomförs för att bl.a. medge avsteg för tillfällig anställning upp till 12 år så vore en sådan lösning ganska så enkel att genomföra. Finns det politisk vilja så finns det möjligheter...

Kanske dags att demonstrera? När jag var i Paris för en massa år sedan så såg jag fullt med kravallutrustade poliser och stridsfordon med vattenkanoner på gatorna. Jag frågade en polis på stapplande franska vad det var för hemskheter på gång., kanske fotbollshuliganer? Nej, svarade polisen. Det var brandkåren som skulle demonstrera för högre löner. Sedan pucklade dom på varandra rejält. I Frankrike vet dom verkligen hur statligt anställda demonstrerar!

Se även Wiseman på samma tema...

Civil överlevnad på schemat

Den slopade värnplikten innebär att svenska folket i allmänhet kommer att få mindre utbildning i första hjälpen m.m. Därför är det glädjande att se att frivilligföreningar som t.ex. FVRF har tagit upp utbildning i s.k. självskydd på uppdrag av MSB.

Kursinnehållet är uppdelat i tre block

Block 1 - Teori
- Vad händer med vårt klimat, vilka framtidsscenarier kan vi vänta oss?
- Hur ser sammhällets olycks- och skadebild ut?
- Hur kyla och vind påverkar oss människor och hur vi skyddar oss

Block 2 - Teori
- I naturen, skidturen, båtturen, i hemmet vid elavbrott
- Hur klarar vi längre strömavbrott och påtvingad isolering under lång tid?

Block 3 - Praktik ute
- Hur göra upp eld
- Orientering

När kan en sådan här utbildning bli användbar? Tja, ett exempel var snökaoset i vintras och ett annat när vattnet slås ut av åska. Utan el blir många utan vatten då det krävs pumpar för att få ut vattnet. Jag skrattade gott när min bror berättade om "fina gymet" i Stockholm där ducharna regleras av en rörelsesensor. Gissa vad som hände när proppen gick? Våra gamla telenät där telefonerna drevs av strömen i nätet fungerade alldeles utmärkt när strömmen gick lokalt. Svenskt mobiltelefoni kräver att telefonen är laddad och att basstationen har reservel, vilket tyvärr allt för många inte har.

Jag tycker därför att detta är ett utmärkt initiativ, men varför inte gå steget längre? I debatten kring akademisering av Försvarsmakten så kanske vi skulle i stället för att enbart samarbete med högskolor som KTH eller Stockholms Universitet och erbjuda teoretiska kurser i säkerhetspolitik och militärteori, så skulle vi kunna samarbeta med Folkuniversitetet eller ABF och erbjuda mer praktiska kurser? Jag tror att intresset för liknande kurser är minst lika stort som språkutbildning eller att lära sig att dreja. På så sätt kanske vi tar tillbaka en del av den förlorade folkförankringen och får upp intresset bland ungdomar att söka GMU eller att deltaga i frivilligförbundens ungdomsverksamheter.

onsdagen den 19:e maj 2010

Dagen då värnplikten dog (uppdaterad)

Vissa dagar och vissa händelser kommer alla svenskar ihåg. Kvällen då Palme sköts, omställningen till högertrafik, Ronnie Peterssons krash på Monzabanan eller den 11 september 2001. Andra händelser går förbi nästan obemärkta, men kan trots det i framtiden visa sig få oerhörda konsekvenser. Frågan är vad vi svenskar kommer att minnas från den 19 maj 2010?

Vi som har intresse för det svenska försvaret kommer att minnas denna dag som dagen då den obligatoriska värnplikten avskaffades. Riksdagen har under dagen fattat det slutgilitiga beslutet. De sista soldaterna har genomfört sina tester på Pliktverket (som nu byter namn till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet). De blir dock inte automatiskt uttagna till någon tjänst utan får frivilligt söka en 3-månaders GMU - Grundläggande Militär Utbildning.

Tidningarna har än så länge visat ganska så ljummet intresse för denna fråga. Det har varit ett par artiklar som har nämnt att värnplikten är på väg att försvinna. Ingen har dock reagerat särskilt mycket och de vilda demonstrationerna på Sergels torg har lyst med sin frånvaro. Försvarsmakten visar endast upp de positiva konsekvenserna av värnpliktens död.

Detta pekar på en sällan diskuterad poäng med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, det vill säga övergången från värnplikt till rekrytering på frivillig grund, samt övergång till stående och kontrakterade förband. Det är den alldeles centrala kvalitetsaspekten.

Att delta i insats, oavsett om detta sker i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet, är ett av de svåraste uppdrag en svensk kan få. Det är givetvis förknippat med risktagande. Likväl sägs sällan det givna, att detta kräver hög grad av professionalism i meningen gedigen utbildning, sam övning och erfarenhet.

Värnpliktssystemet hade sin fördel under breddutbildningens dagar, men möter inte dagens krav.


Detta är dock inte helt sant. Våra soldater som har haft sin grund i värnplikten har fått mycket goda omdömen vid allt från insatserna i Kongo på 60-talet till Bosnien i början av 90-talet. Det har heller inte varit några lätta insatser vilket visas inte minsat av att dödsfallen har varit fler än hittills i Afghanistan.

Så vad är då den springande punkten? Självklart pengar! Värnplikten kostar en massa pengar och att hela tiden behöva repetitionsutbilda förband kostar även det en massa pengar (för att inte tala om uttråkade arméofficerare som år efter år fick se sina välutbildade soldater lämna för att aldrig mer återvända). Jag har dock ännu inte sett några beräkningar på att det faktiskt blir billigare med fast anställda soldater. De 17.000 kr/månad som man tror att det ska kunna räcka med lär nog inte räcka till. När den första nyfikenheten har lagt sig så lär soldaterna vilja ha betydligt mer betalt för att återvända fler gånger till Afghanistan eller liknande insatsområden.

Jag är rädd för att tre saker kommer att hända:

- Vi tappar folkförankringen. Medelsvensson kommer inte längre ha det gemensamma middagssnacket om hur det var i lumpen. I vår regering och riksdag kommer det i framtiden inte att sitta många med personlig erfarenhet av Försvarsmakten. Om vi militärer och svenska politiker har svårt att förstå och lita på varandra så lär det inte bli bättre framöver.

- Våra soldater kommer inte längre att vara ett tvärsnitt av befolkningen. Under högkonjukturer kommer i första hand mängden välutbildade att minska. Jag tror framför allt att mängden kvinnor kommer att minska. Kvinnor har alltid sökt militär tjänstgöring frivilligt, men vilka kvinnor vill åka till Afghanistan vart annat år mitt i den del av livet dom är mest lämpade att skaffa barn?

- Vi tappar positiva effekter som att svenska ungdomar lär sig sjukvård och att överleva vid mindre samhällsproblem som elbortfall, snöoväder och översvämningar. Det kommer heller inte att finnas stora mängder värnpliktiga som kan hjälpa till i dessa lägen. Här blir det då mycket viktigt att de frivilliga organisationer samt framför allt Hv tar sitt ansvar och får tillräckligt med pengar och resurser från Försvarsmakten.

Militären hoppas att det nya frivilliga systemet ska locka till sig män och kvinnor i olika åldrar och från olika yrkesgrupper.

Men intern kritik inom Försvarsmakten påpekar att "fel personer” kan välja att söka.

Rädslan ligger i att om Sverige till exempel genomgår en högkonjunktur kommer inte militären vara det första folk prioriterar.

Men vid en lågkonjunktur tar man det som finns – vilket kan innebära att de bäst lämpade inte söker.


Många av mina officerskollegor hade inte en tanke på att bli militär innan den dag dom gjorde sin värnplikt och insåg att detta var ett yrke som dom skulle kunna tänka sig. Med den frivilliga lumpen måste de sökande gjort sitt beslut redan innan.

Redan idag har Försvarsmakten svårt att locka till sig sökande till prestigeutbildningar som t.ex. att bli stridspilot. Jag tror att det kan bli betydligt värre med specialister, men framför allt med de vanliga soldaterna. Vi bygger ett system eftert förebilder i USA och England och glömmer helt att vi har ett helt annat samhälle. I USA och England kan man locka med gratis högskoleutbildning om man tjänstgör ett antal år. I Sverige är högskolan (förutom studielånen) gratis för alla!

Att sedan backa tillbaka till ett värnpliktssystem kommer att bli mycket svårt och ta lång tid. Svenska politiker har inte lyckats reagera på lackmustest som Georgien 2008 eller upprustningen av den ryska försvarsmakten.

Vem förstod den 11 september 2001 att konsekvensen av detta attentat skulle bli att det svenska värnpliktssystemet gick i graven nio år senare? Lika lite som vi kunde förutspå det kan vi förutspå konsekvenserna av dagens beslut.

Även om många svenskar missar dagens begivenhet så kommer Johan att komma ihåg den här dagen, då beslutet innebär att han riskerar att bli den sista svensk som hamnar i fängelse för att inte ha inställt sig på det förband han skulle genomfört sin värnplikt på.



Läs mer på Tokmoderaten.

Uppdaterad 10-05-20, 07:33
För mindre orter som Arvidsjauri så kanske det nya personalsystemet är bra då det skapar arbetstillfällen i stället för att "importera" värnpliktiga från Stockholm.

Men vi har fått mycket positiva signaler och AJB planerar för att påbörja anställningarna i början av oktober, säger bataljonschefen Urban Edlund.
AJB ska nu bygga upp och etablera en jägarbataljon bestående av anställd personal. Förutom cirka 215 heltidsanställda gruppbefäl och soldater ska jägarbataljonen också ha cirka 180 deltidsanställda soldater.
...
Utöver de anställda soldaterna och gruppbefälen ska AJB även ha cirka 100 officerare.
Urban Edlund säger att det kommer att ta omkring tre till sex år innan jägarbataljonen är fullt bemannad. Rekryteringen kommer att ske över hela Sverige.
- Sedan K 4 kom till Arvidsjaur har alltid den absolut huvuddelen av de värnpliktiga som varit här frivilligt sökt sig hit. På senare år har vi haft tre till fem sökande till varje utbildningsplats. Vi tror att det här avspeglar sig när vi nu börjar rekrytera soldater och gruppbefäl, vi har redan haft soldater som hört av sig till oss.


Vad tycker egentligen svenska folket om värnpliktens vara eller inte vara? I en enkel omröstning på nätet stödjer 55% en bibehållen värnplikt.

I riksdagens omröstning så fördelades rösterna enligt blocken. Inga politiska vildar i detta fall.

Lagförslaget röstades igenom med siffrorna 145 för och 139 emot. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig lagen och röstade alla nej.

Den nya lagen kommer bestå av en grundläggande militär utbildning på tre månader, samt en behovsstyrd frivillig kompletterande utbildning.

Dock kommer totalförsvarsplikten finnas kvar i det avseendet att alla män och kvinnor i fortsättningen kommer vara skyldiga att lämna information om sig själva till Försvarsmakten.

Kvinnor och män måste även i framtiden mönstra om försvarsberedskapen kräver det, som vid en större kris.


Det intressanta är att (fp) röstade för att lägga ner värnplikten samtidigt som man vill bibehålla de försvarsresurser som finns idag. Satsningen på ett försvar anpassat för internationella insatser är inte rätt.

Att försvara Sverige är själva kärnan. Det gäller hela hotskalan och ytterst ett invasionsförsök. Därför måste vi ha förmåga att mobilisera resurser även mot mer storskaliga hot. Våra grannländer gör ett återtag och det bör vi också göra.

Det nya försvaret kommer inte ha tillräcklig storlek för att på egen hand kunna försvara Sverige. Det krävs stöd från andra nationer. Att vi nu lägger ner värnplikten är en del i den rådande "afghanistandoktrinen". Kära (fp) det är för sent att protestera i debattartiklar samtidigt som ni sitter och trycker på JA-knappen för att lägga ner värnplikten...

Läs mer hos Wiseman där han kommenterar (fp) utspel...

Uppdaterad 10-05-25, 20:39
Lite grand i skymundan av värnpliktsbeslutet så kom också en överenskommelse om förlängd tidsbegränsad anstöllning för våra kontrakterade soldater.

Det nya systemet med anställda soldater och sjömän innebär att dessa inte kommer att ha soldat- eller sjömansyrket som ett livstidsyrke. De erbjuds därför längre tidsbegränsade anställningar som tydligt markerar detta.

Avtalet medger att soldaterna och sjömännen blir tidsbegränsat anställda i åtta plus fyra år under en ramtid av arton år. Konstruktionen innebär att en soldat kan vara tidsbegränsat anställd vid flera tillfällen så länge anställningstiden inte överstiger tolv år inom arton år, eller som mest åtta år i en följd.


Det ska bli mycket intressant att se om det kommer att dyka upp andra intressenter av liknande avtal. Vad ska arbetsgivarverket och andra fackförbund säga om t.ex. utlandsägda bolag skulle vilja införa liknande anställningsavtal? KLM vill ha unga snyggare flygvärdinnor i kabinen. Microsoft vill ha hårdarbetande hackers som kan leva på Jolt Cola dygn i sträck. Försvarsmakten kan härmed ha öppnat en Pandoras box och Officersförbundet kan få på näsan av andra fack för att dom vek sig.

tisdagen den 18:e maj 2010

Gästinlägg: Räkning med flera obekanta (uppdaterad)

Tobias Forsnacke har på sin blogg Forsnoblogg påpassligt lagt ut underlaget som en expertgrupp under ledning av Madeleine Albright tagit fram avseende förslag till nytt strategiskt koncept för NATO.

Expertgruppen rekommenderar i korthet följande fyra huvuduppgifter för NATO:

1. Deter and defend.
2. To contribute to the broader security of the entire Euro-Atlantic region.
3. To serve as a transatlantic means for security consultations and crisis management.
4. Enhancing the scope and management of partnerships.


Punkten 4 kommer med all sannolikhet att beröra Sveriges deltagande i PfP-samarbetet och troligen möjliggöra ett – om möjligt - ännu tätare samarbete med NATO i framtiden.

Både NATO och EU har för vana att sätta upp gemensamma målsättningar som sedan få eller ingen uppfyller. Här är ett exempel:

"At the Riga summit in 2006, Alliance leaders adopted the Comprehensive Political Guidance (CPG), which set out the framework and priorities for all Alliance capability issues, planning disciplines, and intelligence for the foreseeable future. Among its requirements was that NATO members develop national land forces that were at least 40 percent deployable and 8 percent deployable on a sustainable basis. (These targets were later raised to 50 percent and 10 percent.)

The results of these initiatives and summit directives have been mixed. Due in the main to limited resources, NATO’s military forces have moved only slowly to pursue agreed guidelines. Thus, a significant distance still separates potential missions and available capabilities."


Här följer ett intressant avsnitt ur expertgruppens arbete, som väl ansluter till tidigare inlägg på den här bloggen:

"The primary limiting factor hindering military transformation has been the lack of European defence spending and investment [min fetning] Today, only six of twenty-six European Allies spend 2 percent or more of GDP on these purposes; only about a dozen have met goals for making military forces deployable and sustainable. The Alliance benchmark of 20 percent of military spending allocated to investment has been achieved by less than half of NATO nations (though the trend is slowly improving). The gap is especially large between U.S. capabilities and the rest of NATO, an imbalance that if left unchecked could undermine Alliance cohesion. Contributing to the problem is the fact that, in the past twenty years, European defence spending has been consumed disproportionately by personnel and operational costs [min fetning]. As a result, European national forces generally do not have nearly enough transformed forces."

Stycket ovanför andas en viss, om än återhållen, optimism inför framtiden. Den delar inte jag. Av alla de framtida hot som expertgruppen räknar upp, nära i tid eller mer tidsmässigt avlägsna, finns inte pågående statsfinans- och lånekriserna med i kalkylen. Skillnaden mellan dröm och verklighet, mellan målsättningar och den bittra, ekonomiska verkligheten växer. Kanske dags att växla ner och verklighetsanpassa?

Längre fram i arbetet kan man läsa följande: “If NATO is to fulfil these four missions successfully, it must halt the precipitous decline in national defence spending implement new reforms and efficiencies, and set priorities for future capabilities”. Lycka till med finansieringen.

I förslaget till ny doktrin finns ett intressant stycke som handlar om nationellt/internationellt, ett ur svensk försvarsdebatts perspektiv intressant stycke.

Achieve deployability and sustainability goals. Forces offered to NATO by members or partners for any mission within or beyond NATO territory should be both deployable and sustainable. To this end, Allies should restructure more of their forces away from traditional fixed territorial defence missions [min fetning].

Sverige kommer med på en hörna när efterfrågade förmågor behandlas. Det handlar om strategisk förflyttningsförmåga, strategic lift. Nog så intressant ur svensk synvinkel.

"Deployability also requires strategic lift, which is in short supply, although the C-17 consortium is a step in the right direction. Creating a NATO Deployment Agency is an idea that has merit and should be explored. Such an agency could take responsibility for consolidating all aspects of Alliance preparations for rapid deployment."

Med den nationella förmågan lätt nedtonad och strategic lift som prioriterad förmåga, så kanske gamla L10 kan komma till heders som en efterfrågad förmåga. Vad vet jag? Varför inte ett sam-skandinaviskt projekt, HMS3 Scandinavia, som ett svenskt-norskt-danskt projekt?

Skydd av civil sjöfart och Sea Lines of Communications (SLOC) är viktigt för NATO (och alla andra). Här finns mycket godis att stoppa in i materielplanerna, om bara pengarna funnits. Här återfinns också marinens sjöinformationsbataljons underlag för framtida överlevnad och ett lämpligt objekt för PfP-samarbete.

"Enhance maritime situational awareness. A new level of secure maritime situational awareness is called for by changing risks around the periphery of NATO and in the High North, Gulf, Indian Ocean and other areas. NATO should harmonize investments in such surveillance platforms as unmanned aerial vehicles, maritime patrol aircraft, land-based radars, surface and subsurface vessels, and robotic systems. NATO should also agree on specific surveillance mission areas that underpin Article 5, such as those related to illegal attacks on shipping, WMD proliferation and terrorist activities."

Vi kan sitta lugnt här i Sverige. Militär hjälp är på väg, precis som vi planerat för:

"NATO should strive on a systematic basis to help potential partners improve their ability to contain and respond to crisis situations; this can be done through -- among other means -- training, material assistance, and strategic assessments aimed at early warning and prevention."

Sammanfattningsvis kan sägas att expertgruppen fått till en ekvation med många obekanta, fler än jag fått med här, men det lämnar jag till någon annan att kommentera. Det blev mycket klipp och klistra, men jag fann inget annat sätt. Det skall inte upprepas.

Man vill ju inte vara pessimist, men håll med om att det ligger något i texten på hypokondrikerns gravsten; Vad var det jag sa? Det finns kanske anledning att återkomma med just den texten vad det lider.

/Sumatra

Uppdaterad 10-05-22, 20:17
Man kan kanske undra vad vi skall med stående förband till, som skall vara insatsberedda "direkt". Vi har ju knappt ett försvar för nationella insatser av någon dignitet och lägg därtill rådande, förmodade hotbild. Kanske försöker vi bli bäst i klassen i NATO - fast vi går i parallellklassen - avseende vår insatsförmåga (deployable) och vår förmåga till uthållig insats (deployable on a sustainable basis).

Det skulle vara intressant att veta hur proportionerna blir i IO 2014, om NATO-målsättningen 50/10 för nationella markförband applicerades. Någon?

Mot bakgrund av hur dålig måluppfyllnaden varit inom NATO avseende "deployable/deployable on a sustainable basis" under de ekonomiskt goda år som varit sedan 2006, så kanske vi blir de enda som uppfyller NATO:s målsättning, nu när ekonomin kärvar för PIIGGS och de forna öststaterna. När det gäller målsättningen att avsätta 2% av BNP till försvaret, verkar vi inte att ha några ambitioner att nå även detta mål.

I diskussionerna kring stridsstödsfartyget L10 har tänkbara, nationella uppgifter för fartyget/fartygen efterfrågats. Hade vi varit eller kommer med i NATO kan L10 vara ett sätt för Sverige att bära vår del av bördan när det gäller försvarsalliansens Sea Lift-förmåga. Ta C-17 som jämförelse inom området Air Lift, där användbarheten och behovet för det svenska, nationella försvaret nog har sina begränsningar.

Kombinationen C-17 och L10 skulle sammantaget visa omvärlden att vi är beredda att dela bördorna när det gäller anskaffning av efterfrågade förmågor, i det här fallet Strategic Lift. Vi kan inte bara bidra med det som är billigt och enkelt eller bara användbart nationellt.

Lite beroende på om det är Lars Ohly eller Sten Tolgfors som är försvarsminister efter höstens val, så kan frågan om NATO-medlemskap bli aktuell under nästa mandatperiod.

/Sumatra

söndagen den 16:e maj 2010

Den slutgiltiga skolutredningen? (uppdaterad)

För ett tag sedan så gjorde jag reklam för den kommande ESO rapporten om Försvarsmaktens utbildnings- och karriärsystem. Nu har den släppts och finns tillgänglig både på nätbokhandeln samt att ladda ner här. Jag rekommenderar den starkt för alla som är intresserade av hur Försvarsmakten i praktiken kan ställas om. Givetvis kommer den att väcka en del ont blod, men det är precis vad varje omdaning brukar göra.

Vad säger den då?

Dagens Försvarsmakt går allt mer mot att vara ett insatt insatsförsvar. Detta innebär att vi kommer att rotera vår personal snabbare (det är inte ett livstidsyrke för många officerare och soldater) och vi måste vara kunnigare på våra tjänster i insatsorganisationen. Samtidigt så kommer dom att behöva en bredare bas att stå på som t.ex. språk och juridik för att förstå komplexiteten vid internationella insatser. Officerare kommer därmed att övergå till att vara mer professionella från att tidigare allt för ofta enbart varit en profession. Framtidens officerare kommer inte enbart att vara soldater utan att vara "multiprofessionella" med kunskaper om även den civila världen.

Hmm.. den dag FM kan ta fram en general av Petraeus kaliber så har vi nått rätt! I svenska försvaret ses man som akademiker idag tyvärr allt för ofta som en teoretiker som inte kan leda trupp.

En slutsats är att dagens försvar präglas av bristande överensstämmelse mellan kompetens och uppgift. En annan slutsats är att få utvecklade länder har tillnärmelsevis så slutna och likriktade system för officerskårens utbildning och karriär som Sverige. Författarna menar att nuvarande kompetensförsörjningssystem, utvecklade under det kalla kriget, inte är lämpliga under de nya förutsättningarna.

En intressant aspekt som rapporten tar upp är att det civila samhället tagit tillvara på många byråkratiska strukturer som utveclats inom det militära som t.ex. staben för att hjälpa chefen att leda stora företag. Nu när det civila samhället utvecklas snabbt så gäller det för Försvarsmakten att ta tillvara på de goda exempel som finns där som t.ex. utbildning och infrastruktur. Försvarsmakten av idag har mera likheter med det civila samhället av idag än med Försvarsmakten för 100 år sedan. Detta ställer givetvis krav på ändrade kompetenser inom det militära yrket.

En annan intressant faktor som rapporten pekar på är hur vi utbildar de förband som inte behövs eller av politiska skäl inte nyttjas internationellt? Ska vi med en minskande budget ens satsa på dessa förbandstyper?

Jag tycker att rapporten pekar på mycket av det jag själv upplevt som frustrerande i dagens Försvarsmakt. En hel del av dessa aspekter har jag tagit upp i tidigare inlägg och det glädjer mig att se att Karl Ydén har tagit del av denna blogg.

- FM officerare är för likriktade. I stället för att dra nytta av olika bakgrund måste alla gå samma kurser för att göra karriär. Utomlands genomför man ofta akademisk utbildning antingen parallellt med den militära eller med en komprimerad militär utbildning efteråt. (Hmm... detta påminner om flygingenjörsutbildningen på den gamla goda tiden). Vi har inom FM ett utalat mål från förra ÖB att anställa civila akademiker på militära tjänster. Jag har dock inte sett så himla mycket av den varan.

- FM har svårt att ta tillvara på kompetens och utbildning. Graden har på tok för hög betydelse när det gäller att tillsätta tjänster. Det har funnits ett begrepp kallat "validering" för att befordra kompetenta officerare till den grad som matchar den tjänst dom redan innehar. Men tyvärr så visar det sig ofta att det straffar sig i längden. En kollega till mig som är utbildad civilekonom blev befordrad till kapten efter skolan. Han har sedan inte kommit in på stabsprogrammet för att han saknar den tidigare kaptensutbildningen. Tyvärr så hänger även lönen ihop med graden (I-lön är något som i praktiken knappast används. Grad och tjänsteår går före kompetens). Det straffar sig med andra ord att stanna kvar och bli duktig i sin befattning. Idag lönar det sig i stället att hoppa mellan tjänster. Detta kanske är bra för den som ska bli general och behöver "smaka" på olika befattningar. För resten innebär det bara att man blir dålig på sitt jobb.

- Den nuvarande akademiseringen är för konstgjord. Grunden för officerare måste vara praktisk. Militärhistoria, strategi m.m. är givna inlägg i utbildningen. Problemet är att de officerare som går dagens stabs- och chefsprogram inte har den akademiska grunden att stå på. Dom får helt enkelt börja från början. Ställ helt enkelt kravet att de som ska bli stabsofficerare i framtiden måste ha en högskoleutbildning i grunden. Övriga kommer att fastna på "bygdemajorsnivån". Jämför det tidigare konceptet med SK/AK. Sedan ska det givetvis finnas möjligheter att gå högskola efter ett antal år som vanlig officer, precis som vi i alla år skickat folk på Komvux som inte har tillräcklig gymnasiebakgrund. Jag håller helt med rapportens slutsats att en civil akademisk utbildning antagligen väger tyngre för de officerare som i det nya personalförsörjningssystemet lämnar efter 10 år för en civil karriär.

- Utlandstjänst måste vara meriterande. Det börjar gå åt rätt håll, men jag vet av egen erfarenhet svårigheterna att få chefer och HRC att stötta då man ska vara borta i ett år från sin ordinarie tjänst. Dom är inte ovilliga, men rutinerna för att ta hand om det finns helt enkelt inte. Rapporten pekar på att endast ca 200 officerare/år tjänstgör utomlands, resten av personalen i våra utlandsförband är frivilliga (f.d. värnpliktiga soldater, reservofficerare och sjukvårdare).

Det viktigaste av allt är dock att vi måste tillåta och ta till vara på skillnader och inte enbart likheter. Det ska löna sig att vara en duktig truppförare likaväl som en bra regementschef. Kompetens snarare än grad måste vara ledordet. I dagsläget kan vi bara befordra personal, men det borde även finnas möjligheter att om en regementschef är usel så blir det kalsongförrådet nästa. Vilken civil chef hamnar på "högkvarteret" efter att ha gjort ett dåligt jobb? Vilka signaler skickar det till organisationen? Rapportens förslag är ett positionssystem i stället för ett karriärssystem. På så sätt är graden enbart ett sätt att visa positionen i stället för att man som tidigare får positionen med graden ("degradering" kan alltså bli en realitet).

En av få svagheter som rapporten har är att man missar en del av den praktiska yrkeskunskap som trots allt måste finnas inom Försvarsmakten. Det krävs fortfarande en specialist som kör stridsvagnen, fartyget eller flygplanet. Eller är det så att denna praktiska yrkesskicklighet i framtiden kommer till största del att finnas hos specialisterna och soldaterna snarare än hos officerarna? (lite ironi i att specialisternas specialist, d.v.s. flygföraren fortfarande ska vara officer) . Vi får dock se upp för att skillnaderna mellan skråerna blir för stora så att vi som officerare riskerar "fragging" som en del av de nybakade fänrikarna från West Point råkade ut för i Vietnam.

En annan svaghet i mina ögon är att man tittar för mycket på behoven för dagens Afghanistanscenario. Men det är precis samma misstag som politikerna gör med den övriga omställningen av Försvarsmakten. Rapporten når därmed syftet att ligga som grund för ett omdanat utbildnings- och karriärsystem som passar det framtida försvaret. Dock så finns ett kort avsnitt med som pekar på att behovet finns att vid ett eventuellt anfall mot Sverige kunna samordna med utländska förband samtidigt som den svenska träningen sträcker sig till stridsgruppsnivå i form av NBG.

Det som jag tycker är synd är att det som rapporten pekar på är viktigt för officerare, d.v.s. att ha kunskap om den civila världen är precis vad vi tar bort från våra soldater när vi gör dom till heltidsanställda. I tidigare insatser har 90% av personalen haft en värnpliktsutbildning som grund och sedan arbetat civilt vilket gör att det inom varje mission finns en snickare, en elektriker och en bilmekaniker. Hur gör vi för att bibehålla denna praktiska kompetens hos våra soldater? De kontraktsanställda är en del av svaret, men inte hela.

Nu när vi inför ett trenivåsystem i Försvarsmakten med officerare, specialister och soldater så kan det vara ett bra läge att titta över vilka officerare som ska bli akademiker resp. vilka akademiker som lämpar sig att bli officerare. Jag skulle vilja se ett utökat reservistsystem (motsvarande t.ex. USAF Air National Guard resp. Air National Reserve) för att ta tillvara på de officerare, specialister och soldater som vi utbildat och som sedan går till en civil karriär. De kontraktsanställda soldaterna skall vara basen för detta, men risken är att FM fokuserar på de heltidsanställda när man fyller på Försvarsmakten och då tappar vi denna växelverkan mellan civil och militär karriär som vi behöver i brist på värnpliktiga.

Hur ska vi då enklast komma in i det nya systemet? Karl Ydén har ett snabbt svar i SvD.

I en ny ESO-rapport besvarar utredarna Karl Ydén och Hans Hasselbladh titelns fråga – En kår på rätt kurs? – med ett nej. Det nuvarande kompetensförsörjningssystemet är en förlegad svensk särlösning. För att göra officersutbildningen mer relevant med större variation och högre krav föreslås ett system med ”civil akademisk utbildning följd av en ettårig koncentrerad militärutbildning”. Det skulle bli mer som Sandhurst eller West Point.

Utredarna ventilerar också tanken att byta ut (går-)dagens karriärsystem. Stigande militär grad i befordringstrappan fungerar inte som kompetensmätare (och särskilt inte i en kultur formad av att ”alla ska få chansen”), utan leder till att personer befordras över sin kompetensnivå eller att rätt person hamnar på fel plats. Istället för man fram idén att koppla samman grad med befattning och inte individ. Kort sagt, som i all annan statsförvaltning. Det blir rena chockterapin.

Och hur ska det gå till att byta karriärsystem? Ja, man får väl lägga ned och utlysa tjänsterna, säger Karl Ydén med en glimt i ögat.


Hittills har neddragningarna i Försvarsmakten bestämts av budgeten. Men kanske de skarpa insatserna kommer att tvinga politikerna att inse att uppdragen ställer krav på både utrustning och utbildning och att dessa krav kommer att styra budgeten? Krisen på FHS tyder också på att det är dags att titta över behovet av utbildning för våra högre officerare. Kanske kan denna rapport för att parafrasera en smula bli "the skolutredning to end all skolutredningar"? I varje fall kan den ligga som grund för en bra diskussion bland oss officerare. Därmed blir den kanske som W.C sade "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning".

Uppdaterad 10-05-15, 21:50
Abraham Lincoln höll ett klassiskt tal i Gettysburg den 19 november 1863 som amerikanska skolbarn får lära sig utantill. Den innehåller en fras som jag tycker bör lyftas upp oftare i politiska sammanhang:

"...government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth."

Det är detta som bör lyftas fram i omdaningen av den svenska Försvarsmakten. Vi får inte bli en instution för vårt eget syfte. Vi måste bibehålla folkförankringen genom att vara ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. Vi behöver därför ett flöde av både personal och tankar mellan den militära och civila världen. Med värnpliktssystemet kom detta mer eller mindre automatiskt. Med ett "yrkesförsvar" så finns det risker att det stagnerar om vi inte har ett utbildnings och karriärssystem som uppmuntrar växling mellan de olika världarna.

P.S. Jag glömde att poängtera ovan att Karl Ydén kan få rätt snabbare än han trodde. Införandet av PRIO innebär att vi definierar stolarna i den nya Försvarsmakten. Sedan är det bara att söka de nya tjänsterna. Sedan ska det i och för sig bli intressant att se hur FM gör med de som inte håller måttet resp. hur man fyller de stolar som blir tomma...

Vilket ben ska vi stå på? (uppdaterad)

I den nuvarande materielförsörjningsstrategin är det uttalat att Försvarsmakten och FMV ska köpa militär materiel på den internationella marknaden i konkurrens, s.k. COTS - Commercial Of The Shelf. Men detta innebär att om svensk (eller utlandsägd) försvarsindustri ska kunna överleva så måste dom tillåtas att exportera sina produkter. I vissa fall t.o.m. till länder som tänker använda sig av produkterna.

Det senaste exemplet är försäljningen av Erieye till Saudiarabien.

Men samtidigt var kritiken mot avtalet hård. Både Amnesty och Folkpartiet gick till angrepp mot det faktum att Socialdemokraterna skrev avtal med en diktatur som enligt UD har "betydande brister" när det gäller mänskliga rättigheter, som saknar ett demokratiskt valt parlament och som har dödsstraff.

När avtalet snart går ut har frågan återigen hamnat på regeringens bord. Avtalet förlängs nämligen per automatik den 15 november i år om inte regeringen sex månader innan skriftligen säger upp det. Det innebär att Sverige måste agera senast idag.

Under de senaste veckorna har frågan flera gånger varit uppe för diskussion i regeringen, rapporterar Sveriges Radio idag. Folkpartiet har tryckt på för att stoppa en förlängning av avtalet, men fått vika sig.

– Vi har gjort ansträngningar för att stoppa avtalet, men inte fått tillräckligt mycket stöd. Vi tycker inte att Saudiarabien är ett land vars respekt för medborgerliga fri- och rättigheter gör dem lämpliga för ett försvars- och säkerhetssamarbete med Sverige, säger FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman till SvD.se.


Visst så är Saudiarabien inte världens mest demokratiska land. Det är ett land som är hårt styrda av kungahuset och för att blidka folket tillåter man extrema tolkningar av Islam. Men landet i sig själv kan knappast anses som ett hot mot omvärlden (förutom exporten av Usama Bin Laden). Det är dock intressant att jämföra Saudiarabien med hur vi ställer oss till Israel. Där köper vi trots allt produkter, även om vi officiellt vill ligga mycket lågt med detta faktum.

Men var sätter vi våra gränser? Som jag har beskrivit tidigare så finns det politiska problem i många av de länder som vi exporterat Gripen till. I Thailand blir läget bara värre och värre. Ska vi därmed avsluta dessa avtal?

Erieye är ett intressant exempel då det bland tidigare köpare finns bl.a. Pakistan. Detta land stöttar delar av talibangrupperingarna i Afghanistan och det finns stora risker för nya strider med arvfienden Indien. Men även USA har blandade åsikter om Pakistan. Trots att pakistanska säkerhetspolisen ISI är kända för att stötta talibanerna så säljer USA bl.a. F-16 till Pakistan.

En potentiell ny kund för Erieye är Argentina. Numera så är militärdiktaturen borta, men det finns fortfarande på den politiska agendan att återta Islas Malvinas (a.k.a Falklandsöarna). Det är framför allt de ekonomiska aspekterna med potentiella oljefyndigheter i området som ställer till problem. Hur gör Sverige om det uppstår en ny konflikt mellan Argentina och England? Frankrike var med och byggde upp det argentinska flygvapnet och dess luftvärn. Då kriget startade så drog fransmännen tillbaka stödet (även om vissa indicier pekar på att några fransmän var kvar och stöttade de modifierade Super Etendard med möjlighet att bära Exocetrobotar). Här kan man spekulera i anledningen, men min åsikt är att precis som Sverige har ett visst behov att få stämpeln "Battle Proven" på Gripen så hade Frankrike det för Exocet.

Vi måste nu välja vilken fortsatt strategi vi ska ha avseende svenska försvarsindustri. Här gäller det att lägga korten på bordet och inte hymla med behovet av svensk försvarsindustri.

- Vi kontrollerar exporten hårt. Men om vi vill bibehålla industrin i Sverige kanske vi måste som kompensation då och då köpa svenska produkter trots att det finns bättre och billigare på den internationella marknaden.

- Vi tillåter fortsatt export enligt dagens regler. Givetvis fortfarande under kontroll av ISP så att produkterna inte hamnar i händerna på t.ex. Nordkorea. Länder som svenska regeringen inte kritiserar officiellt (t.ex. USA som likt Saudiarabien tillåter dödsstraff och är inblandade i aktiva stridshandlingar) bör kunna medges att köpa svenska vapen.

Uppdaterad 10-05-16, 16:38
Expressen har kört en serie om de svenska försvarsmaterielanskaffningarna.

Jag håller inte alltid med om vad som sägs, men det finns dock ett viktigt budskap och det är att vi måste besluta om varför vi ska fortsätta att ha en inhemsk industri. Erfarenheterna från VK2 visar att den dag du verkligen behöver anskaffa materiel så finns den inte tillgänglig eftersom alla andra också har behov och som NATO medlemmar så har många förtur.

Den oetiska kopplingen mellan försvarsindustrin och Försvarsmakten borde också redas ut. Detta är också något som Sverige fått internationell kritik för.

Många vittnar om de täta banden mellan försvarsindustrin och försvarsmakten. Officerare och generaler rekryteras exempelvis av industrin för att säkra väloljade kanaler till sin beställare.

"Hela försvarsindustrin är nedlusad med före detta befäl", säger en källa i försvarsmakten.


Vi ska köpa materiel därför att vi behöver det och enligt en kravspec som bygger på ett taktiskt användande. Jag är för att köpa från svensk industri och betala lite mer för att behålla den. Jag är dock kraftigt emot att köpa materiel som vi inte behöver, eller som är rena studier bara för att rätt personer använder sina kontaktnät. Behöver försvarsindustrin pengar till forskning så borde dom få låna till det liksom övrig svensk industri. Sedan när det blir en färdig produkt så kan dom hämta hem detta lån i form av ett ökat styckepris.

lördagen den 15:e maj 2010

Exit strategy (uppdaterad)

Miljöpartiet (mp) vill att vi tar hem våra styrkor i Afghanistan senast 2014.

- Vi säger att Sverige kan och bör ta hem trupperna under nästa mandatperiod, säger språkröret Peter Eriksson.

Men, säger han, det är vad åtminstone han har haft i åtanke hela tiden om vad som ska ske och inom vilken tid. Nu görs det tydligare.

- Vi har pratat i ett halvår om en exit-strategi men en del verkar ha tänkt att vi inte menar allvar, säger Eriksson.

Miljöpartiet har varnat för att brådstörtat dra hem trupperna, det vore ett svek mot det afghanska folket. Men har man ett tydligt och rimligt datum är det en annan sak, enligt Eriksson.

- Det vore alldeles galet att bara låta det rulla på. Det är bra att ha ett datum för då kan man börja förbereda de afghanska myndigheterna för att ta över, säger språkröret.


Men en sak missar (mp). Det här är inte en "exit strategy", det är bara ett datum för när vi ska ge upp. En riktig strategi bör innehålla ett mål som vi ska nå samt de metoder och verktyg som vi ska använda för att nå målet. Sätta datum kan tvärtom vara farligt då även talibanerna kan sätta in det datumet i kalendern för att se hur länge dom behöver hålla ut.

Det här uttalandet är i varje fall snäppet bättre än (v) som vill ta hem trupperna omedelbart. Jag har tidigare ifrågasatt (v) lojalitet med omvärlden, och dom gör sitt bästa för att fortsätta med samma inriktning.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill tills vidare behålla truppen i Afghanistan, men utvärdera insatsen under 2011.

Vänsterpartiets krav är att truppen omedelbart ska tas hem. Möjligheterna till en kompromiss i denna fråga minskar sannolikt ytterligare nu när Vänsterpartiet beslutat att driva frågan i valrörelsen.


Hans Linde (v) har skrivit en hel del inlägg om Afghanistan, men verkar inte riktigt ha koll på alla fakta i ärendet.

Till skillnad från de svenska insatserna i Tchad och Kosovo är de svenska soldaterna i Afghanistan på inget sätt neutrala, Sverige har tydligt valt sida i det allt blodigare kriget i landet. Vi kan konstatera att ISAF-insatsen, där Sverige ingår, i grunden misslyckats. En av förklaringarna till ISAF:s misslyckande är att insatsen övergett sitt fredsbevarande uppdrag och fördjupat sitt samarbete med den USA-ledda och krigförande insatsen Operation Endurring Freedom. Bland annat är den högste befälhavaren för ISAF en amerikansk general och svenska militärer agerar sida vid sida med både amerikanska afghanska regeringssoldater. Det går inte att främja fred samtidigt som man på en lång rad områden samarbetar med en krigförande part. Sverige borde sluta stödja USA:s folkrättsvidriga krig och ta hem våra soldater från Afghanistan!

Sverige har tagit sida, det är helt riktigt. Vi stöttar de ca 80% av afghanerna som inte vill ha en talibanregim åter. Vi är där på FN mandat. Att sedan striderna har eskalerat igen så att man kan ifrågasätta om det är en fredsbevarande operation eller inte har inget med saken att göra. Både "Peace Keeping" och "Peace Enforcing" ligger helt inom ramarna för uppdraget. Vi tog dessutom lika mycket sida i Kosovo där vi först lät NATO bomba serberna till att komma till förhandlingsbordet och sedan satte in svensk trupp med FN mandat under NATO:s ledning.

Det intressanta är att (v) retorik är den samma som deras motsats på andra sidan den politiska skalan, nämligen Nationaldemokraterna (nd) och Sverigedemokraterna (sd). Skillnaden är att (nd) och (sd) är trots allt konsekventa i sitt ställningstagande. Dom bryr sig bara om det som är svenskt och vill låta omvärlden sköta sig själva.

Förhandling med talibanerna kommer att bli ett måste förr eller senare. Vissa tolkar detta som en förlust, men vi måste skilja på talibaner och talibaner. Det finns en hardcore falang av talibaner som tillsammans med resterna av Al Qaida knappast kommer att ge upp striden. Sedan finns det många, framför allt bland pashtunerna som inte gillar den utländska närvaron och slåss för att befria sitt land. Det är dom som vi bör erbjuda möjligheter att avsluta striderna.

Svenska Amnesty har en bra bedömning av läget i Afghanistan och möjligheterna att skapa en tillräckligt stabil stat för att ISAF ska kunna dra sig ur.

Journalisten och analytikern Anand Sahay, själv med ett förflutet i Afghanistan och numera redaktör för den indiska tidningen Asian Age, är ändå optimistisk.

- De borde ha gjort det här för länge sedan, säger han om den nya amerikanska taktiken.

Han tror att angreppssättet faktiskt kan fungera ifall de internationella trupperna fullföljer sin utbildning av den afghanska nationella armén, ANA, innan de lämnar Afghanistan.

Andra är betydligt mer skeptiska till att talibanerna verkligen kan besegras militärt. Allt fler bedömare tror att någon slags förhandlingar är oundvikliga. Men vilka talibaner förhandlar man med? Och vilka motparter ska sitta vid bordet?
...
Och skulle talibanerna visa sig villiga att förhandla, så uppstår nästa fråga – vem ska sitta vid bordet?

– Förhandlingarna borde äga rum mellan USA och talibanernas ledarskikt. Hamid Karzai är inget annat än en nickedocka som saknar all politisk tyngd i Afghanistan, säger Hamid Gul.

Han är pensionerad chef för Pakistans underrättelsetjänst ISI och en auktoritet som 20 år efter sin toppost fortfarande håller hov i pelarprydda hemmet i Rawalpindi, med en Mercedes och två stadsjeepar i solen på uppfarten.
...
Andra är betydligt mer skeptiska till att talibanerna verkligen kan besegras militärt. Allt fler bedömare tror att någon slags förhandlingar är oundvikliga. Men vilka talibaner förhandlar man med? Och vilka motparter ska sitta vid bordet?


Allan Widman (fp) vill skicka mer trupp till Afghanistan. Jag håller delvis med eftersom den svenska truppinsatsen just nu är för mycket "huvud", d.v.s. stab och logistik och för lite folk på fältet. Men först bör vi analysera vad trupperna ska användas till. Är det OMLT som ger mest effekt, eller att åka ut och beskydda befolkningen för att vinna"Hearts & Minds"?

Jag är helt för mer civila insatser och framför allt mer samordnade militära och civila insatser, men att tro att de civila biståndsorganen skulle lyckas i Afghanistan utan militärt skydd är ganska så naivt. I bästa fall så kan dom hjälpa det afghanska folket så pass mycket att en ny talibansk regim inte får folket att lida mer än nödvändigt. Tyvärr har svenskt bistånd i allt för många fall blivit ett stöd för de korrumperade regimerna i många länder. Behöver jag nämna Robert Mugabe?

Vår "exit strategy" borde vara att bygga upp en fungerande stat som inte medger att terrorgrupper som Al Qaida kan finna en fristat där dom kan verka mot omvärlden.

Vi måste hjälpa till att bygga upp sjukvård, skolor m.m. Faktum är att vi kan vinna mycket "Hearts & Minds" på att bygga moskéer för att på så sätt bygga upp statusen för stammarnas äldre som tappat mycket i förhållande till de yngre som stödjer talibanerna. Dock så bör dessa satsningar drivas i civil regi. Jag tror inte mycket på militära CIMIC satsningar och analys av de insatser som gjorts i PRT:s regi är inte bra. De spretar allt för mycket och konkurrerar med den afghanska statens ansträngningar.

Jag tror dock att vi bör satsa på en stat som mer passar den afghanska stamkulturen och inte modellera den efter europeiska förebilder. Då kommer det att bli för mycket av en kolonialstat där lokalbefolkningen inte accepterar sin regering utan ser dom som ett verktyg för omvärlden. Jag tror därför på en decentraliserad milis som komplement till ANA och ANP som aldrig kommer att kunna byggas upp i tillräcklga volymer för att kontrollera hela landet.

Sedan kommer vi att få släppa på vissa krav avseende bl.a. kvinnors utbildning. Detta kommer att komma förr eller senare, men om vi försöker oss på att förändra den afghanska kulturen så kommer vi bara att bygga upp ett religiöst motstånd som talibanerna kan utnyttja i sin propaganda. Handen på hjärtat, de afghanska kvinnornas ve och väl har inte varit högst på agendan även om det hörs ofta i den svenska politiska retoriken. Varför gjorde vi då inget innan 9-11?

Nu när den afghanska vallmoskörden har slagit fel så finns det ett gyllene tillfälle att stötta de afghanska bönderna med att byta till bättre grödor. Förslag på detta är bl.a. saffran och apelsiner. Varför ska ISAF importera apelsinjuice när man i stället borde gynna den lokala produktionen? Hittills har kriget mot narkotikan gått dåligt och det finns en viss oro att slå till för hårt mot bönderna då det kan ge motreaktioner.

Det som svenska folket bör stålsätta sig för är att insatsen kommer att ta tid. Svenska trupper har varit på Balkan i snart 20 år. Detta är ändå länder med en kultur som liknar vår egen och med en ganska så väl fungerande statsapparat. Afghanistan kommer att ta längre tid än så och kommer att även i fortsättningen kräva utländsk närvaro. Dock så kan denna närvaro kanske ske i form av civila insatser som skyddas av ANA/ANP samt militära insatser i form av helikoptrar, transportflygplan och UAV.

Tyvärr så kan insatsen i Afghanistan bli en valfråga. Ca 42% av Sveriges befolkning är för insatsen och 39% är emot. Frågan är vilken sida våra svenska politiker kommer att ta? Tyvärr så kommer nog inte den sakliga debatten om vad vi borde göra i Afghanistan att komma upp på agendan. Man nöjer sig med den enkla debatten om att vara kvar eller att lämna.

Uppdaterad 10-05-16, 08:34
Miljöpartiet går framåt i de senaste väljarmätningarna. Med tanke på att Sverigedemokraterna backar i samma mätning så är det inte åsikterna om Afghanistan som ger dom medvind.

Frågan är bara vad vi som värnar om Försvarsmakten ska rösta på? De flesta enfrågepartier har inte förankrat sina vallöften i den ekonomiska realiteten, vilket (mp) i slutändan kan få lida för. Folkpartiet och framför allt Allan Widman är dom som för tillfället är mest försvarsvänliga baserat på en sund ekonomi och utan att vilja helt stänga in oss innanför Sveriges gränser och kasta bort nyckeln som t.ex. (sd) förespråkar. Anders Borg må ha varit ganska så tuff mot Försvarsmakten de senaste åren, men Sverige har klarat den finansiella krisen i Europa väl. Ett lands ekonomi är en viktig del i säkerhetspolitiken och länder som bl.a. Italien, England och Grekland kan komma att få skära i kraftigt i den offentliga budgeten de närmaste åren, vilket även inkluderar deras försvarsmakter.

Faktum är att den finansiella krisen i Europa kan påverka insatsen i Afghanistan mer än vad talibanern gör. Å andra sidan så kanske Al Qaidas anfall mot WTC var starten på den finansiella krisen?

Uppdaterad 10-05-16, 16:27
Expressen har ett inlägg i debatten kring de rödgrönas budgetnedskärningar.

Jag har inget emot att försvaret har tvingats anpassa sig efter en mindre uniform. Försvarets problem är inte penningpåsens storlek i första hand, utan att vi får för lite pang för pengarna.

Men då måste våra politiker våga prioritera och välja bort. Vi kan inte samtidigt hålla oss med en försvarsindustri värdig en stormakt, vara alliansfria, ha hög internationell svansföring och dra osthyveln över försvarsanslagen år efter år. Tyvärr verkar den sanningen aldrig tränga in.


Så sant som det är sagt. I slutet på på artikeln dyker också det lilla faktum upp att på onsdag tas beslut om värnpliktens avskaffande. Märkligt lite debatt om detta just nu...

Uppdaterad 10-05-21, 21:50
Carl Bildt ser inget slut på insatsen i Afghanistan. Därmed så finns det minst fyra altenativa lösningar inom svensk politik. Den som lever får se...

Frågan är vad som händer om stora aktörer som t.ex. England eller Tyskland får ekonomiska problem och drar sig ur. Vad händer vid nästa val i USA med tanke på Obamas löfte att börja utdragningen 2011?

Uppdaterad 10-05-22, 10:26
Socialdemokraterna nappar på (fp) utspel och vill vidga klyftan inom alliansen.

Vi anser att värnplikten även i framtiden ska utgöra basen för det svenska försvaret. Sveriges försvar är och ska förbli allas ansvar. En helt frivillig rekrytering riskerar att bli konjunkturkänslig, leda till rusande kostnader och/eller många vakanser. Den folkliga förankringen skulle också riskera att gå förlorad. De som är lämpade, och vill, kan sedan på frivillig basis genomgå fortsatt utbildning om i genomsnitt nio månader för placering i insatsorganisationen. Därefter skriver de ett avtal i vilket ingår att under vissa perioder tjänstgöra nationellt eller internationellt. Övrig tid är personen helt civil på liknande sätt som dagens reservofficerare.

Ingen dum idé. Problemet är bara att den rödgröna oppositionen samtidigt vill minska Försvarsmaktens budget med 2 miljarder. Om detta endast är konsekvenser av samarbetet med (mp) och (v) är oklart, men helt klart är dock att bägge blocken har stora skillnader i sin syn på en bra försvarspolitik. I stället blir det bara retoriska argument att använda som slagträn i debatten.

Förutom de partibundna argumenten så kommer även enskilda riksdagsledamöters uttalanden som förstärker sprickan ytterligare. Carl Bildt (m) ovan tror på en lång insats i Afghanistan till skillnad från (fp) som vill satsa på försvar av Sverige. Else-Marie Lindgren (kd) och Ulf Grape (m) vill gå ytterligare ett steg och förstärka med Gripenflygplan som understöd för markförbanden.

Jag tycker att dessa lösrykta förslag är korkade. Det behövs en huvudinriktning för Försvarsmakten.

- Grunden måste alltid vara att försvara landet. Ska det sedan finnas tillräcklig egen numerär (värnplikt) eller ska vi satsa på ett insatsförsvar för strid i länder som Afghanistan och då bli beroende av EU/NATO (som vi efter erfarenheterna från Georgien 2008 bevisligen inte fullt kan lita på)?

- Vad är vår huvuduppgift i Afghanistan? Endast visa vår närvaro så att NATO ser att vi ställer upp, eller verkligen göra en insats? Vill vi vinna "Hearts & Minds" så gäller det att ta stora risker med fotpatruller och närvaro hos lokalbefolkningen. Bomba från luften med den stora risk det innebär för att skada civila är inte särskilt smart. Det är kanske bra för att skydda våra egna soldater, men inte för att lyckas långsiktigt. Om vår uppgift i Afghanistan är att minimera våra egna förluster så finns det endast en lösning och det är att åka hem.

Uppdaterad 10-05-23, 22:24
Vi får se vad utkomsten av den senaste Afghanistankonferensen i London blir.

Skälet till uppdraget i Afghanistan är fortfarande detsamma: att ge Afghanistan den stabilitet som garanterar att landet aldrig blir en plantskola för internationell terrorism. Fokus för konferensen i London är att samla ansträngningarna i en tydlig plan för hur förstärkta civila och militära resurser ska fördelas. Detta var kärnan i EU:s handlingsplan som vi antog tillsammans förra hösten och som vi gradvis vill omsätta i handling.

Med den tidplan som Obama har och med de ekonomiska problem som många av de stora truppbidragarna (England, Italien) i ISAF har så är detta år mycket avgörande för hur vi kommer att lyckas i Afghanistan.

Samtidigt så är det lite oroväckande att de civila biståndsorganen helt tar avstånd från de militära insatserna. Man är rädda för att dra på sig elden samt att ses som partisk av de stridande parterna.

Militärstrategin ”winning hearts and minds” går ut på att öka närheten till civilbefolkningen genom att bistå med hjälp eller uppmuntra civila till att samarbeta med militären. Strategin kan även ge politiska fördelar på hemmaplan och generera ett starkare stöd för militära insatser i utlandet. Men när militären tar på sig roller inom humanitärt hjälparbetare och när militära insatser numera kan kallas ”humanitära”, innebär det att roller sammanblandas. Dessa oklara roller innebär ett hot mot både civilbefolkningen och civila humanitära aktörers möjligheter att arbeta.

Jag respekterar den synen och det är en av anledningarna att jag tycker att det är fel att vi militärer sysslar med CIMIC. Vi borde fokusera oss på att se till att det går att verka med de civila organen på bästa sätt. Samtidigt så måste de civila biståndsorganen inse att utan militära insatser finns det inget slut på lidandet. Hjälpinsatserna blir då bara ett plåstert på såren och i värsta fall enbart förlänger lidandet. Vi måste ha en gemensam styrning av insatserna. Läkare utan gränser, SAK m.fl. är dock helt egna rörelser och har därför all rätt att agera som dom finner bäst. Det statliga organet SIDA borde dock samordnas med Försvarsmakten redan vid tilldelning av årets budget.