"The Fog of War" är en utmärkt film med en intervju av Robert McNamara. Jag rekommenderar den skarpt! Men det var inte vad detta inlägg skulle handla om utan snarara begreppen krigets dimmma och friktion i Clausewitz definition.Krigets dimma kan vara fysisk som den Gustav II Adolf upplevde på Lützens slagfält, men den kan även bestå i avsaknad av information eller tillgång till felaktig information som leder till felaktiga beslut.
Friktion är skillnaden mellan det som generalerna planerar och verkligheten på slagfältet. Men den kan även den vara fysisk i form av sand i en växellåda på en viktig räddningshelikopter i Afghanistan.
Hur påverkar dessa två begrepp oss idag? Jag blev lite förvånad av en del kommentarer på mitt inlägg om UAV. Många har en i mina ögon lite för stor tilltro på tekniken.
Under Kosovokriget 1999 så tillbringade många generaler sin aktiva krigstjänst på staber i bl.a. Florida. Via data- och videolänkar kunde dom mer eller mindre i realtid se hur kriget förlöpte. Ett stort problem var dock att dom trodde sig ha bättre koll på läget än cheferna på plats och även försökte att leda förband på den taktiska nivån direkt via t.ex. en UAV:s videobilder. Detta är inte att leda, detta är mikromanagement.
Ledning av förband ska ske via uppdragstaktik. Hur mycket man än tro sig se via en UAV:s videobild så saknas det en väsentlig faktor och det är närvaron på slagfältet. Det är till och med tveksamt om en general verkligen ska sitta och titta på realtidsvideo. Detta borde filtreras via underrättelsetjänsten till ett bra beslutsunderlag i stället. Uppdragstaktiken togs en gång i tiden fram just för att kunna hantera friktionen. Varje chef visste om målet med sitt uppdrag och vilka resurser han fått tilldelade. Om saker och ting hände så kunde han direkt anpassa planen för att nå det tänkta målet.
Jag kan endast tänka mig två anledningar för en general att lägga sin tid på att sitta och titta på en UAV:s sensorbilder:
- Få en grov uppfattning om hur slagfältet ser ut. Bör dock användas med stor försiktighet på högre nivåer då det i grund och botten är ett taktiskt hjälpmedel.
- Vid enstaka tillfällen fatta realtidsbeslut. Detta är t.ex. där ROE kräver att högsta ledningen fattar besluten. Det kan röra sig om att slå ut ett s.k. High Value Asset som ledaren för en motståndsgrupp i Pakistan. Ett politiskt känsligt mål med stor risk att skada civila. Det skulle även kunna vara att skjuta ner ett civilt flygplan som man anser kommer att användas för självmordsbombning á la 9-11.
Vilka problem finns med en UAV:s sensorer.
- Yttäckning kontra upplösning. En pilot i ett flygplan kan med sina ögon söka igenom terrängen och där något intressant dyker upp så kan han avända en optisk sensor för att titta närmare och få detaljer. På så sätt kan stora ytor täckas. En UAV följer oftast en fördefinierad rutt och kan med hög uplösning se alla detaljer, men att det t.ex. befinner sig civila strax utanför sensorbilden är mycket svårt att avgöra.
- Dom är känsliga för väder och smuts. En stor myggsvärm kan ställa till elände för en optisk sensor. Regn påverkar en IR sensor kraftigt.
- För att få realtid måste informationen skickas tillbaka till marken. Då komprimeras ofta bilden för att inte ta upp för mycket bandbredd. Denna kommunikationslina är känslig för störning och bl.a. i Irak har motståndarna lyckats lyssna på kommunikationen då det är svår att skydda.
En UAV är därmed perfekt för att hitta det man söker efter, men tveksam att hitta något oväntat utanför det tänkta sökområdet. Den är mycket bra för realtidsbeslut som t.ex. att fälla en bomb på ett visst mål, men sämre på att se var i en stad målet befinner sig. För det krävs att underlaget behandlas av en underrättelseofficer.
I Flygvapnet kallar vi den falska känsla man kan få av ett informationssystem för att "flyga gröna gubbar". D.v.s. man litar mer på det som presenteras på skärmarna än den riktiga omvärlden utanför. Det finns många piloter som flugit vilse för att han följt sitt navigeringssystem som fått något fel i stället för att helt enkelt titta ut och använda sin papperskarta.
De taktiska ledningssytem som finns idag är också tveksamma för en general att använda. Värst är det för flygstridskrafter där man i ett taktiskt ledningssystem kan se var flygplanen befinner sig, vilket för en general för det mesta är ointressant. Det är betydligt svårare att se vilka mål som är bekämpade och med vilket resultat. Hur ligger man till enligt den tänkta operationsplanen? Informationen behöver aggregeras. I stället för att se var enskilda stridsvagnar befinner sig behöver generalen se var stridsvagnskompaniet befinner sig, var frontlinjen går, var underhållslinjerna ligger och status på personal, ammunition och bränsle.
Förr när tillgången på data var dålig så kunde en general ta beslut med stora marginaler, för att han visste att han inte kände till allt. Krigets dimma var med andra ord en verklighet för honom. Idag tror många generaler att dom vet allt eftersom det presenteras snyggt på skärmar framför dom. Dom "gröna gubbarna" är verkligare än verkligheten. Det finns inte längre någon krigets dimma och då skapas heller i planeringen inga marginaler för friktionen som alla vet kommer att uppstå.
Som Dwight D. Eisenhower sade; "Plans are nothing, planning is everything."
Inlägg
Jag känner mig lite träffad! Men jag talar inte om UAV i följande bemärkelse; "Unified asset visibility, as approach to tracking goods using positioning and wireless communication technologies." Jag vet inte hur UAV funkar, men man får förmoda att den även kan se broar, vägar och byggnationer av olika slag. Jag tänkte på broar och annan fast infrastruktur! Det är inte troligt att Saddam hade tagit fram sin stora stridsvagnsarmé om USA hade använt sig av samma strategi som de gjorde i samband med Kosovokonflikten. I Irakiernas fall så förekom ingen kampanj (om vi bortser från förföljelserna av Kurderna i norr) mot någon annan folkgrupp.
SvaraRaderaOch om vi spekulerar om att det hade varit vid ett senare tillfälle då det (imaginärt) hade suttit al-Qaida vid makten, ja då hade förhoppningsvis amerikanarna varit förutseende nog att ta med sig det materiel som de kommit över i Irak. Det som hade blivit kvar hade inte kunnat användas det mesta, och skulle därmed ha kamouflerats någonstans där irakierna hade ansett det säkert under hela den amerikanska kampanjen. (Under tiden så hade de säkert gjort vad de kunde för att komma åt shiamuslimerna, men de hade nog inte använt avancerad militär utrustning i någon större utsträckning.)
Jag tycker också att The Fog of War är en mycket bra film, en av de två ultimata maktfilmerna tillsammans med "Elizabeth" (den senare är en spelfilm)!
Roger Klang, Lund Scaniae
OBS! Jag kommenterade inte "Vad ska Neuron leda till?", jag kommenterade "To be, or not to be", men det var på samma tråd.
SvaraRaderaMvh Roger
Ingen teknisk lösning ser igenom "Krigets dimma" och mycket riktigt är Uppdragstaktik det hittills bästa för att hantera dimman och friktioner.
SvaraRaderaTyvärr så är ju Micro management den nya ledningsfilosofin i moderna krigsmakter, och så även den svenska Försvarsmakten.
Varför anställa en fänrik, när en general lika gärna kan göra jobbet?
SvaraRaderaVad sjutton skulle det annars vara? Makro-management? Med ett insatskompani eller en flygplansrote? Allt blir väl per definitino mikromanagement i FM?
SvaraRaderaFM har angivit uppdragstaktik som ledningsfilosofi i sina doktriner. I det ryms inte micro management, som innebär detaljpillande i underlydandes utförande av uppgifter.
SvaraRaderaEtt gediget inlägg. I min värld är ledning från HC att ställa uppgifter och tilldela resurser. Sedan är det chefs i området sak att bryta ner uppgiften och med tilldelade resurser lösa aktuell uppgift. HC reglerar vidare samverkan mellan chefer i aktuellt område och koordinerar i övrigt sådant som behöver koordineras t.ex. områdesindelningar.
SvaraRaderaDet som sägs om generaler i inlägget kan nog få gälla för hela staber som är grupperade bortom stridsområdet. Vi hade förut framskjutna stabsomgångar för att komma närmre händelsernas centrum och för att göra personliga möten och orderuttagningar möjliga. Inom sjöstridskrafterna leder flottiljchef eller divisionschef striden från fartygsplattform i realtid, i armén förmodar jag från fordon och FV via flygledare. Det är i skarven mellan dessa chefer och HC som det kan gå fel. Rätt utnyttjad är uppdragstaktiken oslagbar. Vi måste alltid räkna både med osäkert läge och utebliven ledning från HC. Utebliven ledning får inte hindra chef att aggera och lösa "självpåtagna" uppgifter. Att sitta och vänta är ingen lösning. Sådana ledningslösa tillstånd måste övas, för vidare analys efter övningens slut. Även HC kan bli utslagen i krig.
En anonym har redan sakt det men jag kan inte låta bli att ta upp det här också. I FM är det redan idag så att bataljonschefens närmaste chef är en General inne på HKV. Att tro att denne inte kommer att ha åsikter om hur kompanierna grupperat är lika naivt som att tro att plutonscehefen inte skulle ryta till om han ser att gruppchefen skickar sina soldater åt fanders.
SvaraRaderaUppdragstaktiken är död i FM både på administrativ och oparativ/taktisk nivå. Cheferna klarar helt enkelt inte av att hålla fingrarna i styr när de tro sig veta hur varje liten enhet används.
Uppdragstaktiken växte fram ur enorma krigsmakter där cheferna saknade all form av radiokommunikation med DUC och därmed långa OODA loopar. UDT var den effektivaste lösningen för att vinna kriget. De Tyska cheferna under VK 2 var tvungna att använda sig av denna taktik för att den var överlägsen de mer rigida sätten att leda förband. Hade Hitler och hans stab haft möjlighet att se alla förband i realtid på en skärm är jag helt övertygad om att han hade haft åsikter om hur kompanierna skulle flyttas.
NATO skall inte längre möta WP på slagfälten med enorma förband i rörliga strider där chefen inte kan hålla koll på sina DUC fullt ut.
Krigen idag är lågintensiva med en svår och oidentifierad fiende där varje enskild soldats död är viktig generara politiska reaktioner.
Militära chefer som hyllats för sin förmåga att utnyttja uppdragstaktiken har själva vittnat om att det inte varit medvetna val utan det snarare var en frusttration över att inte kunna styra sin DUC fullt ut. Både Guderian och Rafael Eitan har vittnat om detta.
Uppdragstaktiken skapades för krig som inte längre förs och sågs till skillnad från avd den allmänna myten säger inte som en välsignelse av Högre stabsofficerare utan snarare som ett nödvändigt ont.
Det är därför uppdragstaktiken är på tillbakagång överallt inom NATO och även i Sverge. Den har bara förespråkats i teorin och i skolbänkarna för försvarshögskolor. I Praktiken vill högre militära chefer alltid ha stenkoll på sin DUC.
Jonas
@Jonas. I förlängningen innebär det att generalerna själva kör stridsvagnarna. :-)
SvaraRaderaEn intressant fråga med den minskade storleken på det svenska förvaret är givetvis hur många högre officerare vi ska ha i Sverige. Är vi tillräckligt stora för att motivera en 4-stjärnig general som ÖB?
Nu i samband med införandet av ett nytt befälssystem så har vi ett gyllene tillfälle att göra en "reduktion" ibland högre befäl. Precis som flygvapen- och marinofficerare blev av med ett band på sina gradbeteckningar för ett par år sedan så borde alla officerare sänkas en grad. Lönen och arbetsuppgifterna kan dom givetvis behålla.