Ense om att vara oense

Försvarsminister Tolgfors är nu på defensiven och hävdar på sin blogg att trots SvD:s kontakter med finska försvarsdepartementet så har Sverige och Finland samma syn på Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringen. Hmm. Samma tolkning, men mycket olika analys och syn på hur man ska anpassa sitt försvar efter den tolkningen.

Bloggen Strategi och Krigskonst hade för ett tag sedan en intressant jämförelse mellan de olika försvarsmakterna i Norden. Slutsatsen föll inte till Sveriges fördel.

Danmark och Norge har sitt Natomedlemsskap att falla tillbaka på och är därför svåra att jämföra med. Finland som precis som Sverige är neutralt, precis som Sverige är med i PfP och precis som Sverige "tolkar Lissabonfördraget på samma sätt" är dock en smula intressantare.
Sverige planerar att år 2014 ha åtta ”insatsbataljoner” som skall kunna insättas med tre månaders varsel. Antalet soldater, inklusive ett krympande hemvärn, blir 48 800 man, med en utbildningskostnad per soldat om 867 713 kr. Dagens ”insatsförsvar” avses kunna sättas in efter ett – tre år vilket nu börjar anses vara för lång tid. Det skall jämföras med det förkättrade invasionsförsvaret med kanske 600 000 krigsplacerade som skulle kunna mobiliseras på 48-72 timmar. När det var välövat hade det nog varit möjligt under ostörda förhållanden. F 22 i Kongo var insatsberedd på N´dili den 4 oktober 1961 tio dygn efter regeringsbeslut den 25 september. I dag beräknas det ta tre månader att flytta tre Stridsfordon 90 till Afghanistan, men utan besättningar som det tycks vara svårt att skrapa ihop.

Den svenska linjen synes vara att endast ha ett expeditionsförsvar avsett för internationella insatser allt mer anpassade till NATO utan att Sverige är fullvärdig medlem. Visserligen betonas det att de åtta bataljonerna skall kunna användas i Sverige. Men kommer de att kunna vara på rätt ställe i tid om en konflikt skulle utveckla sig snabbare än på tre månader? Förmodligen blir de felutrustade för insatser i norra Sverige under vinterförhållanden. Att sedan anvisningarna i det senaste försvarsbeslutet säger att vi skall kunna bistå våra grannar om de hotas verkar för mig vara en utopi. Hur de begränsade resurserna i så fall skulle tilltransporteras tål att fundera över, vilket också gäller det helt försvarslösa Gotland.

Finland har aldrig övergivit sitt nationella försvar och tänker inte heller göra det. Landet har fortfarande 350 000 mobiliserbara soldater med en utbildningskostnad på 66 629 kronor per man att jämföra med Sverige. Frånsett detta satsar Finland aktivt på internationella insatser inom ramen för existensförsvaret. Där ser man en annan verklighet. Fritt efter Mauno Koivisto ”finns i Finland en militär, politisk och diplomatisk vana att umgås med den store grannen; en vana som numera helt saknas i Sverige”. Det kan vara värt att läsa den säkerhetspolitiska redogörelsen Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009.

Att som Sverige tro att EU skulle ställa upp militärt är befängt. Framför allt INNAN Lissabonfördraget har bevisat att det lyckades resultera i en gemensam försvarspolitik. Som jag skrev i en kommentar till mitt förra inlägg så är det att jämföra med ett litet barn som är snäll långt innan julafton i förhoppning om att få en julklapp av tomten, men ännu inte insett att det är pappa som försvinner ut och köper tidningen samtidigt som tomten kommer. Vem är i så fall vår "pappa"? USA?

Skulle det krisa till så lär inte Sverige vara det enda land som ligger illa till och då är det som vanligt var och för sig själv. Enda anledningen för någon annan att ställa upp är om:

- Sverige är strategiskt intressant. Detta har Tolgfors i och med neddragningarna på försvaret av Sverige tydligt deklarerat att så inte är fallet.

- Något annat land hellre tar striden i Sverige än hemma hos sig själv. Bra, men innan något händer lär Stockholm se ut som Sarajevo 1992.

Det finns två logiska alternativ i Norden. NATO medlemsskap som Danmark och Norge eller ett starkt nationellt försvar som Finland.

Märk väl att ett nationellt försvar inte automatiskt innebär att man tror sig leva i ett konstant hot om anfall. Det är ett säkerhetspolitiskt instrument som ger valmöjligheter att:

- Själv välja internationella insatser på egna villkor. Inte som Sverige och Georgien tvingas vara med för att ha en förhoppning om att den dagen det behövs själva få hjälp.

- Ha någonting att bidraga med internationellt. Som jag skrivit tidigare så är det snart ett frågetecken kring vilken kompetens som våra svenska OMLT instruktörer har att erbjuda?

- Kunna ta första smällen om något skulle ske så att omgivande länder ser att vi är värda att hjälpa så att dom inte behöver göra allt själva. Fråga Australien hur glada dom är över att Nya Zeeland lade ner sitt flygvapen?

Att Sverige väljer ett NATO-likt försvar utan att vara medlem i NATO är obegripligt, eller så vet våra svenska politiker något som de svenska väljarna inte vet. Vilka NATO åtaganden har vi egentligen skrivit på?

Finnarna är nog knappast ense med Sverige i sin analys av Lissabonfördraget. Snarare så säger dom som Obelix alltid gör; "De är inte kloka, de där svenskarna".