Negativ träning

I ett antal inlägg den senaste tiden så har det diskuterats om vilka vinster som svenska Försvarsmakten får ut av våra insatser i bl.a. Afghanistan. Nu menar jag inte de politiska vinsterna då dom tas hem av vår utrikes- och försvarsminister, utan praktisk kunskap som vi kan ta med oss hem till Sverige. Trots allt så har vi det senaste året sagt att fokuset för Försvarsmakten ska tas tillbaka till närområdet och försvaret av vårt eget territorium. Stämmer detta i verkligheten?

Men först lite begreppsförklaring.

Begreppet Negativ Träning används i Flygvapnet för utbildningsaktiviteter som inte bara är bortkastad träning, utan t.o.m. kan lura eleven till felaktigt agerande och i strid därför vara direkt farligt. I vissa fall går det inte att undvika, t.ex. hantering av vapen där vi i fredsövningar använder simulerade vapen vilket medför något annurlunda handgrepp för piloten samt ett flygplan som är några ton lättare. Man är dock medveten om bristerna i träningen och kompletterar den med instruktioner där man noggrant förklarar skillnaden mellan träning och verklighet för eleven. Valet står mellan nyttoeffekt, risk och kostnad. Risken med skarpa vapen är helt enkel för stor och kostnaderna för höga för att man ska kunna använde det ofta i fredstid.

Ett klassiskt exempel på negativ träning som jag tagit upp tidigare var ett haveri i USA för många år sedan. Det hade startat som ett enkelt hydraulfel där piloten inte kunde fälla ut landningsstället på normalt sätt. Han försökte då använda nödreglaget, men det satt "fast", så resultatet blev att han buklandade sitt flygplan med stora reparationskostnader som följd. Haveriutredningen kunde dock inte hitta något fel på nödreglaget. Det visade sig att piloten hade genomfört all träning i en simulator där nödreglaget använts 1000-tals gånger. Friktionen i handtaget hade helt enkelt nötts bort och i sumulatorn krävdes det ingen kraft alls för att påverka handtaget, medan det i verkligheten per design krävdes stor kraft för att det inte skulle kunna påverkas av misstag. All nödträning i simulatorn hade med andra ord varit negativ.

Åter till Afghanistan. Vad är det för "vinster" det pratas om?

- Stridserfarenheter. Ja, till viss del så är detta helt korrekt. Precis som läkaren får erfarenhet av att ta hand om skadade patienter på en akutmottagning fast han kanske senare i livet ska arbeta med ansiktslyftningar så innebär det ett träningsvärde att utsätta våra soldater för en farlig miljö för att härda dom. Att avfyra sitt vapen mot andra människor är något helt annat än att göra det på skyttebanan. Som elddop funkar detta bra. Förr i tiden så skickade vi ut adelsmän att tjänstgöra i andra länders krig för att dom skulle återvända med stridserfarenheter. I många fall även med ny taktik och idéer som vi kunde använda i det svenska försvaret. Ett stort minus i detta sammanhang är att det kan vara helt fel taktik som man "tränas" på i Afghanistan. För Flygvapnets del så är Afghanistan något av en avart där det mer eller mindre helt saknas ett kvalificerat hot mot flyg. Amerikanska och engelska erfarenheter visar tvärt om att när divisionerna återkommer till hemlandet så måste dom träna oerhört mycket för att återta de kunskaper dom tappat under sin tid i Afghanistan. Detta har svenska politiker helt och hållet missat. För Arméns del så är hotet i Afghanistan IED, självmordsbombare, krypskyttar och RPG. Men det saknas helt och hållet hot i form av t.ex. stridsvagnar och hot från luften. Alla som gjort lumpen kan det klassiska "flygare skydd". Hur agerar man med en kolonn fordon när man utsätts av besjutning från flygplan? Vilket behov av luftvärn har Armén? Vad händer med kunskaper om strid i subarktisk miljö som tidigare var vårt varumärke? Vad händer med strid i kustnära miljö? I USA har försvarsminister Gates kritiserat US Marines för att dom omvandlats till ytterligare ett infanteri för strid i Irak och Afghanistan. Nu skall dom börja återgå till sitt ursprung, det vill säga snabba mindre insatser från havet. Svenska Amfibiekåren har haft tendenser att gå åt samma felaktiga håll som US Marines.

- Test av utrustning. Här hävdar många förspråkare att i Afghanistan så får dom äntligen testa sin utrustning för att hitta fel och åtgärda dom. Delvis rätt! Det vi testar är att utrustningen fungerar i miljöer liknande Afghanistan, vilket kan vara bra inför t.ex. insatser i Afrika. Men det är inte alls säkert att den nya utrustningen passar i Sverige. Lika lite som våra soldater vill använda den varma M90 med vinterkängor i Afghanistan, lite lite vill dom nog använda tropikuniformen med lätta kängor i Kiruna i Januari. Vi modifierar våra helikoptrar med partikelseparatorer för att fungera i miljöer med mycket sand. Bra för Afghanistan, en smula onödigt för strid i Norden (dyrt och väger en del). Vi funderar på att skaffa stora fartyg till Marinen för operationer liknande den i Adenviken, trots att i svensk skärgårdsmiljö är kanske en ny robotbåt mer lämpad? Då har vi dessutom råd till fler och kan lättare täcka Sveriges långa kust. Flygvapnet integrerar precisionsbomber och Small Diameter Bomb. Bra när det inte finns något luftvärn, men i en kvalificerad hotmiljö krävs vapen med stor stand-off som t.ex. Taurus eller Rb15 Mk3.

- Internationell anpassning. Då vi idag har ett för litet försvar för att på egen hand kunna försvara Sverige så hänger allt på vår Solidaritetsförklaring och Lissabonfördraget. Vi måste få hjälp av andra och vid behov kunna hjälpa andra. Här finns det en stor vinst i att integrera internationella kommunikationssystem som Länk-16, have Quick och IFF. Att vi utbildar våra officerar att agera i staber av NATO-struktur samt att vi använder NATO taktik och rutiner är givetvis en förutsättning för detta. Men faktum är att det vi en gång i tiden hade i Sverige var optimerat för svensk miljö. Det hade stor yttäckning och robusthet. Att det dessutom var unikt svenskt innebar att motståndaren var tvungen att anpassa sig till en unik svensk taktik och inte bara en standardiserad NATO-taktik. Den här effekten får vi nog leva med. En tillräckligt stor budget för att återuppbygga Försvarsmakten till att på egen hand klara av försvaret av Sverige är nog bara att glömma. Dock så måste vi ha i åtanke att vissa system som vi tagit i drift kan kräva resurser som inte finns i Sverige. Ta t.ex. C/D-versionen av Gripen som är anpassad till internationella operationer med bl.a. lufttankning. Funkar bra i Afghanistan, men vi har inga lufttankningsflygplan i Sverige! Då vi dessutom mer eller mindre har skrotat det svenska bassystemet som var vår typ av "lufttankning" så har vi ett förmågeglapp när det gäller förmågan att försvara Sverige.

Med andra ord så kan man inte på rak hand säga att våra erfarenheter i Afghanistan direkt går att utnyttja i Sverige. Tvärt om finns det stor risk för negativ träning i och med att vi tar bort förmågor i Försvarsmakten som inte behövs i Afghanistan (t.ex. luftvärn), men som är kritiska för ett fösvar av Sverige.