I ett antal inlägg den senaste tiden så har det diskuterats om vilka vinster som svenska Försvarsmakten får ut av våra insatser i bl.a. Afghanistan. Nu menar jag inte de politiska vinsterna då dom tas hem av vår utrikes- och försvarsminister, utan praktisk kunskap som vi kan ta med oss hem till Sverige. Trots allt så har vi det senaste året sagt att fokuset för Försvarsmakten ska tas tillbaka till närområdet och försvaret av vårt eget territorium. Stämmer detta i verkligheten?
Men först lite begreppsförklaring.
Begreppet Negativ Träning används i Flygvapnet för utbildningsaktiviteter som inte bara är bortkastad träning, utan t.o.m. kan lura eleven till felaktigt agerande och i strid därför vara direkt farligt. I vissa fall går det inte att undvika, t.ex. hantering av vapen där vi i fredsövningar använder simulerade vapen vilket medför något annurlunda handgrepp för piloten samt ett flygplan som är några ton lättare. Man är dock medveten om bristerna i träningen och kompletterar den med instruktioner där man noggrant förklarar skillnaden mellan träning och verklighet för eleven. Valet står mellan nyttoeffekt, risk och kostnad. Risken med skarpa vapen är helt enkel för stor och kostnaderna för höga för att man ska kunna använde det ofta i fredstid.
Ett klassiskt exempel på negativ träning som jag tagit upp tidigare var ett haveri i USA för många år sedan. Det hade startat som ett enkelt hydraulfel där piloten inte kunde fälla ut landningsstället på normalt sätt. Han försökte då använda nödreglaget, men det satt "fast", så resultatet blev att han buklandade sitt flygplan med stora reparationskostnader som följd. Haveriutredningen kunde dock inte hitta något fel på nödreglaget. Det visade sig att piloten hade genomfört all träning i en simulator där nödreglaget använts 1000-tals gånger. Friktionen i handtaget hade helt enkelt nötts bort och i sumulatorn krävdes det ingen kraft alls för att påverka handtaget, medan det i verkligheten per design krävdes stor kraft för att det inte skulle kunna påverkas av misstag. All nödträning i simulatorn hade med andra ord varit negativ.
Åter till Afghanistan. Vad är det för "vinster" det pratas om?
- Stridserfarenheter. Ja, till viss del så är detta helt korrekt. Precis som läkaren får erfarenhet av att ta hand om skadade patienter på en akutmottagning fast han kanske senare i livet ska arbeta med ansiktslyftningar så innebär det ett träningsvärde att utsätta våra soldater för en farlig miljö för att härda dom. Att avfyra sitt vapen mot andra människor är något helt annat än att göra det på skyttebanan. Som elddop funkar detta bra. Förr i tiden så skickade vi ut adelsmän att tjänstgöra i andra länders krig för att dom skulle återvända med stridserfarenheter. I många fall även med ny taktik och idéer som vi kunde använda i det svenska försvaret. Ett stort minus i detta sammanhang är att det kan vara helt fel taktik som man "tränas" på i Afghanistan. För Flygvapnets del så är Afghanistan något av en avart där det mer eller mindre helt saknas ett kvalificerat hot mot flyg. Amerikanska och engelska erfarenheter visar tvärt om att när divisionerna återkommer till hemlandet så måste dom träna oerhört mycket för att återta de kunskaper dom tappat under sin tid i Afghanistan. Detta har svenska politiker helt och hållet missat. För Arméns del så är hotet i Afghanistan IED, självmordsbombare, krypskyttar och RPG. Men det saknas helt och hållet hot i form av t.ex. stridsvagnar och hot från luften. Alla som gjort lumpen kan det klassiska "flygare skydd". Hur agerar man med en kolonn fordon när man utsätts av besjutning från flygplan? Vilket behov av luftvärn har Armén? Vad händer med kunskaper om strid i subarktisk miljö som tidigare var vårt varumärke? Vad händer med strid i kustnära miljö? I USA har försvarsminister Gates kritiserat US Marines för att dom omvandlats till ytterligare ett infanteri för strid i Irak och Afghanistan. Nu skall dom börja återgå till sitt ursprung, det vill säga snabba mindre insatser från havet. Svenska Amfibiekåren har haft tendenser att gå åt samma felaktiga håll som US Marines.
- Test av utrustning. Här hävdar många förspråkare att i Afghanistan så får dom äntligen testa sin utrustning för att hitta fel och åtgärda dom. Delvis rätt! Det vi testar är att utrustningen fungerar i miljöer liknande Afghanistan, vilket kan vara bra inför t.ex. insatser i Afrika. Men det är inte alls säkert att den nya utrustningen passar i Sverige. Lika lite som våra soldater vill använda den varma M90 med vinterkängor i Afghanistan, lite lite vill dom nog använda tropikuniformen med lätta kängor i Kiruna i Januari. Vi modifierar våra helikoptrar med partikelseparatorer för att fungera i miljöer med mycket sand. Bra för Afghanistan, en smula onödigt för strid i Norden (dyrt och väger en del). Vi funderar på att skaffa stora fartyg till Marinen för operationer liknande den i Adenviken, trots att i svensk skärgårdsmiljö är kanske en ny robotbåt mer lämpad? Då har vi dessutom råd till fler och kan lättare täcka Sveriges långa kust. Flygvapnet integrerar precisionsbomber och Small Diameter Bomb. Bra när det inte finns något luftvärn, men i en kvalificerad hotmiljö krävs vapen med stor stand-off som t.ex. Taurus eller Rb15 Mk3.
- Internationell anpassning. Då vi idag har ett för litet försvar för att på egen hand kunna försvara Sverige så hänger allt på vår Solidaritetsförklaring och Lissabonfördraget. Vi måste få hjälp av andra och vid behov kunna hjälpa andra. Här finns det en stor vinst i att integrera internationella kommunikationssystem som Länk-16, have Quick och IFF. Att vi utbildar våra officerar att agera i staber av NATO-struktur samt att vi använder NATO taktik och rutiner är givetvis en förutsättning för detta. Men faktum är att det vi en gång i tiden hade i Sverige var optimerat för svensk miljö. Det hade stor yttäckning och robusthet. Att det dessutom var unikt svenskt innebar att motståndaren var tvungen att anpassa sig till en unik svensk taktik och inte bara en standardiserad NATO-taktik. Den här effekten får vi nog leva med. En tillräckligt stor budget för att återuppbygga Försvarsmakten till att på egen hand klara av försvaret av Sverige är nog bara att glömma. Dock så måste vi ha i åtanke att vissa system som vi tagit i drift kan kräva resurser som inte finns i Sverige. Ta t.ex. C/D-versionen av Gripen som är anpassad till internationella operationer med bl.a. lufttankning. Funkar bra i Afghanistan, men vi har inga lufttankningsflygplan i Sverige! Då vi dessutom mer eller mindre har skrotat det svenska bassystemet som var vår typ av "lufttankning" så har vi ett förmågeglapp när det gäller förmågan att försvara Sverige.
Med andra ord så kan man inte på rak hand säga att våra erfarenheter i Afghanistan direkt går att utnyttja i Sverige. Tvärt om finns det stor risk för negativ träning i och med att vi tar bort förmågor i Försvarsmakten som inte behövs i Afghanistan (t.ex. luftvärn), men som är kritiska för ett fösvar av Sverige.
1983 Aerocenter Trafikflyg/Swedair i Växjö
8 timmar sedan
Ett annat exempel på negativ träning är ominriktningen avseende väpnad strid på marken.
SvaraRaderaFram till mitten på 90-talet fokuserade Armén i stort på att i större enheter ta oförsvarad terräng för att därifrån slå fienden från förberedda stridsställningar (strid i förhand). Nackdelen var bl a att chansen att överleva eldöverfall var minimal, eftersom duellstrid/strid i efterhand inte var prioriterat.
När fokus skiftades till internationella "polis"-insatser blev ROE/RFI ett allmänt begrepp som nästan alltid var lika med "nödvärn". Utbildning och övningar inriktades mot internationella scenarion, där det t o m var brottsligt att på förhand välja och förbereda den stridsställning där man hade bäst förmåga att nedkämpa fienden snabbt, överraskande och kraftsamlat. Brottsligt, eftersom det då sällan föreligger en nödvärnssituation. Flyghot byttes mot IED-hot.
Fientligt pansar byttes mot kriminella i Nissan KingCab med HMG.
På samma sätt var det svårt att använda indirekt eld i nödvärn, utan att först ha blivit beskjuten. Förmågan att använda indirekt eld för bekämpning eller för att möjliggöra förflyttning föll i glömska, i alla fall på lägre nivå.
"Förbudet" mot att öppna eld överraskande och kraftsamlat i förhand, gjorde att fokus på stridsutbildningen helt skiftades mot duellsituationer och efterhand.
Där är vi idag, med utbildning i strid från lätta fordon, med soldater och grupper som är otroligt duktiga på att överleva och dra sig ur ett eldöverfall, men troligtvis något sämre på att slå ihjäl motståndaren INNAN han hunnit förbereda eldöverfallet. Även organisation och utrustning är anpassat till detta.
Fokus på utbildningen har helt skiftats från att vara ETTA till att vara TVÅA men ändå överleva. Det är ovärderligt i Afghanistan, men mindre användbart i det nationella försvaret, mot en materiellt och numerärt överlägsen motståndare. Där kommer vi aldrig ha råd att vara tvåa!
/plutonchef av gamla skolan
Det är inte utan att man undrar vilket mervärde skyttesoldatens stridserfarenhet tillför om denne, drabbad av PTSD, skall genomleva återstoden av sitt liv i utanförskap och/eller på institution...
SvaraRadera/reflex
Ja, vad för praktisk kunskap kan svenska FM hämta fràn Afghanistan? Läget är ju svàrt! Ingen markkontroll utanför basen. Fi lurar överallt. Uppdraget att säkra civil àteruppbyggnad har misslyckats sedan länge. Regeringen i Kabul och lokala potentater är alla korrupta. 130 000 tusen afghaner màste snabbt utbildas till poliser och militärer men det saknas lärare, hör vi! Tyskland sänder poliser som lärare! De tjänar Euro 3000 i mànaden hemma och tjänar Euro 8000 i mànaden i Afghanistan. Mànga tyska poliser tar chansen att tjäna litet extra. Om de kan utbilda afghanska analfabeter att bli poliser pà 6 mànader är en annan historia. Kanske det är talibaner de ubildar ... till poliser?
SvaraRaderaFM borde, som Frankrike, göra en realistisk bedömning av läget ... och möjlig kunskapsinhämtning. Och sedan agera därefter!
Man lär sig hur man bäst skall bedriva ett utnötningskrig mot en motståndare som är vida överlägsen sig själv. Vi lär oss insurgenternas taktik. Taktik som kan tillämpas på hemmaplan om det värsta skulle hända..
SvaraRaderaNu ger officers- och reservofficersförbunden ÖB en, oförtjänt skulle nog många av oss uttrycka det, chans att återvinna personalens förtroende. Genom att göra en pudel - eller snarare tax - erbjuds nu ÖB en möjlighet att, efter att självsvåldigt ha målat in sig i i ett hörn, gripa det sista halmstrået och rädda sitt eftermäle och kanske även regeringens fortsatta förtroende:
SvaraRadera" Yrkes- och reservofficerare i öppet brev till ÖB
Vi representerar Sveriges officerare. En ytterst lojal – men just nu extremt upprörd – yrkeskår.
Utan att överdriva har vår arbetsgivares sätt att genomföra tjänstgöringsskyldigheten skapat en stor ilska och besvikelse hos nästan alla anställda i Försvarsmakten.
Ilskan och besvikelsen handlar inte så mycket om kravet på internationell tjänstgöring i sig, en absolut majoritet av de anställda är positiva till detta, utan om hur arbetsgivaren väljer att genomföra beslutet.
De flesta beslut fattas förhoppningsvis efter en noggrann analys och genom att man formulerar svar på de frågeställningar som finns inför beslutet. Men i detta fall har arbetsgivaren slarvat med förarbetet och gjort precis tvärtom.
Man har fattat beslutet och sedan först efteråt börjat analysera vad beslutet får för konsekvenser för de anställda. Exempel på frågor som saknar svar är: hur ofta och med vilken regelbundenhet kommer personalen tjänstgöra internationellt, vilka möjligheter har småbarnsföräldrar och andra i motsvarande situationer att avstå från internationell tjänstgöring?
Våra medlemmar vet med andra ord inte vad det nya avtalet innebär och vilka konsekvenser det får för deras familjer. För reservare, med huvudanställning utanför Försvarsmakten, är påverkan på den civila arbetsplatsen och försäkringar inte klarlagt.
Få människor vill skriva under ett avtal utan att veta vad det är man skriver under på. Men exakt det är vad Försvarsmaktens personal har tvingats att göra. Skriv under eller försvinn, är budskapet från ÖB. Vi tycker inte att det är rimligt.
Nu, med facit i hand, har resultatet blivit det vi varnade för. Huvuddelen av de anställda har skrivit under, men ilskan och besvikelsen finns kvar.
Bland landets reservofficerare har över 50 procent inte svarat. Många därför att de tröttnat på Försvarsmaktens uppenbara ointresse för dem under mer än tio år. Det här är ingen framgång för någon. Det är en situation med enbart förlorare. Men det fanns – och finns ännu – en annan väg framåt.
Våra medlemmar är villiga att tillsammans med arbetsgivaren lösa försvarets behov av personal till de internationella insatserna. Idag finns det fler sökande till utlandstjänsterna än vad det finns platser för.
Försvarsmakten har aldrig haft några problem att få personal till att lösa de internationella uppgifterna.
Ännu finns tiden att ändra ett dåligt beslut. Försvarsmakten erkänner själva att kompetensen hos den uppsägningshotade personalen behövs. Men ännu har ingen blivit uppsagd.
Vi vill därför uppmana ÖB att kanske fatta det svåraste av beslut – att erkänna sitt misstag och medge att den här frågan kan lösas på ett mycket smidigare sätt – och med ett bättre resultat.
Skicka därför snarast ut ett nytt brev till personalen och be dem riva det gamla. Förhandla fram en lösning om hur detta kan lösas med morot istället för piska. Släpp prestigen. Se personalen som en del av lösningen och inte som problemet.
Med en sådan klokskap borde den arbetsgivare agera som säger sig ha målet att attrahera framtidens arbetskraft genom att vara en attraktiv arbetsgivare.
Lars Fresker, ordförande
Officersförbundet
Jörn Holmgren, Ordförande
Reservofficerarna"
Ytterligare ett praktexempel på hur HKV:s "finplanerare" under flera år försökt vara politiskt korrekta istället för att ägna sig åt begåvade analyser av vad som gagnar Konungarikets försvarsförmåga bäst.
SvaraRaderaBra inlägg och bra analys. Själv har jag inte hört begreppet Negativ Träning förrän nu. När jag försöker komma på något som kunde vara Negativ Träning under min tid i flottan, så kommer jag så här på rak arm inte på något. Nu är ju inte sjöstriden individknuten utan ett lagarbete och jag syftar då på att många olika tjänstegrenar skall lyckas samtidigt för att den inre striden (skyddstjänst) och den yttre striden skall bli framgångsrik.
SvaraRaderaFörmodligen finns det något i det vi gör som är Negativ Träning i förhållande till det vi sedan skall göra i ett skarpt läge. Samtidigt är tjänsten ombord på våra stridsfartyg alltid i någon bemärkelse skarp när fartygen är till sjöss. Här finns det gott om utrymme för "någon" att fylla på.
Själv får jag fundera vidare. Problemställningen är som sagt ny för mig.
Nytt försök:
SvaraRaderaNegativ träning är när man inte omsätter upplevelser till erfarenhet och överför dessa i ny kontext.
För Arméförband på taktisk nivå är inte risken för negativ träning särskilt överhängande idag om vi ser till afghanistaninsatsen.
Uppträdandet överensstämmer med det som lärts ut i Armén de senaste 18 åren till största del. Visst måste skytte vara noggranna med att välja mål men det torde vara det samma för strid i urban miljö på svenskt territorium?
När det gäller indirekt eld så sprids den kunskapen allt mer eftersom behov därav föreligger, till skillnad mot tidigare. I Afghanistan är det flyg som står för leveransen för svenskarna och inte artilleriet.
De risker du ger exempel på är inte risker med negativ träning utan ren inkompetens (i fallet med utrustning) och strategiska beslut (i fallet Luftvärn).
Det måhända föreligger stor risk för negativ träning för Flygvapnet. De positiva effekterna för Arméns kompetens är vida överstigande de eventuella riskerna för negativ träning.
/Cynisk
Större fartyg är aldrig fel. Det har vi haft förr. Våra små plastankor är inte bara för små för att bära all den utrustning de var tänkta för, vad ska de kunna göra ute på öppna Östersjön?
SvaraRaderaBra CI ett väldigt nyttigt inlägg och en bra sågning av Afganistan myten att insatserna tillför Svensk försvarsförmåga betydande erfarenheter,färdigheter till nytta för försvaret av vårt land.
SvaraRaderaIngen har lyckats på ett bra sätt tycker jag beskriva vilka uppgifter vi löser bättre hemma och vilka stridsmetoder vi har utvecklat för att lösa dessa uppgifter bättre.
Som jag ser det drar våra internationella insatser pengar resurser,fokus och tid vi istället borde lägga på försvaret av vårt eget land.
De skäl jag ser att kvarstanna är humanitära och kanske att vi grundar för hjälper vi Nato så hjälper dom oss.
@Lars Fresker: Mycket bra! Jag lyfter upp er kommentar som ett separat inlägg i debatten!
SvaraRaderaDen eventuella risken för armén ligger väl i så fall i att man lär sig uppträda _bara_ som en del i en stormaktsarmé.
SvaraRaderaPå soldat och gruppnivå så är skillnaderna i det närmast försumbara, men ett förband av kompanis eller bataljons storlek som aldrig tagit lufthotet, eller art-hotet på allvar, kommer att riskera att åka på en ordentlig smäll om balansen för dessa vapenslag är något mindre skev.
Ett alltför entusiastiskt insnöande på just ett specifikt krig borde dessutom öka risken för felaktiga, eller kanske snarare 'överspecialserade' beslut vad gäller strategi och doktrin, likväl som materialanskaffning.
Det finns hur många exempel på negativ träning även inom Marinen.
SvaraRaderaEtt bra exempel är det fullständiga skifte av fokus man gjort de senaste fem åren. Från att ha varit oerhört kompetenta på (kvalificerad)väpnad strid till sjöss, så har fokus under de senaste åren istället helt och hållet hamnat på att kunna hantera små okvalificerade piratbåtar och terroristbåtar (FIAC) om vi tittar på den väpnade striden.
Detta är definitivt en typ av negativ träning, då alla från HKV och nedåt till enskilda fartygsbesättningar invaggats i en tro att man fortfarande är väldigt kompetenta avseende väpnad strid.
Problemet är att man sannnolikt börjat tappa den kvalificerade kompetens man en gång hade utan att man själv ens märker det och reagerar, då fokus ligger på det enkla enskilda uppträdandet istället för det svårare förbandsuppträdandet.
Frågan är hur långt kompetensnivån tillåts sjunka innan botten är nådd pga den negativa träningen?
Anledningen är som vanligt att det under en tid varit "fult" att prata om kvalificerad väpnad strid, när det varit "inne" att enbart synas i internationella insatser.
@ Haddock
SvaraRaderaDu har rätt. Lite samma fenomen som den tappade ytstridsförmågan under ubjakt-tiden.
Samtidigt så är hotbilden du beskriver väl anpassad till Visbykorvetternas förmåga ;-)
Vänta här nu... hävdas det på allvar någonstans att de erfarenheter svensk marktrupp vinner i Afghanistan skulle vara negativa då det saknas lufthot? Att svenska officerare efter att ha lett trupp skarpt under sex månader helt plötsligt glömmer bort att det i andra sammanhang finns andra hot att ta hänsyn till?
SvaraRadera"Fokus på utbildningen har helt skiftats från att vara ETTA till att vara TVÅA men ändå överleva. Det är ovärderligt i Afghanistan, men mindre användbart i det nationella försvaret, mot en materiellt och numerärt överlägsen motståndare."
SvaraRaderaKanske vi nu när vi har ett yrkesförsvar kan öva både på att vara etta och tvåa?
För vilka Pengar då?
SvaraRaderaSåklart reguljär strid skall vara fokus med en värnpliktsarme.
Nej nu får vi allt börja leva i verkligheten där vi har en stormakt som rustar i närområdet.
// Förste Sergeanten
plutonchef av gamla skolan:
SvaraRaderaJag håller inte alls med!
På mitt förband övar vi både och. Och vad hindrar dig eller dina kollegor på förbandet från att lägga in gammla beprövade övningar då och då med dina/era egna soldater?
Om det är som du beskriver på ditt förband. Agera. Måhända ni inte kan återta över en natt men det är bättre än att inte återta.
Anonym 01:20
På vilket sätt är det inte ovärderlig att överleva motståndarens eldöverfall i sverige? Jag hävdar att vara etta och tvåa är precis lika viktigt för ett förband, Stort som litet. Grupp eller kompani.
Vi måste behärska BÅDA för att vara duktiga.
/trupparen
@trupparen
SvaraRaderaSkönt att höra att ni övar strid på förhand mot en kvalificerad fiende. Bra jobbat!
Då förutsätter jag att skyttegrupperna t ex behärskar att framrycka till fots med "pskott färdiga" för att vara etta i duell med stridsfordon, att de praktiskt lärt sig hur länge de kan stanna i en röjd stridsställning innan den är bekämpad av indirekt eld, och att bataljonerna behärskar att utgångsgruppera i spridd gruppering för att undvika förbekämpning med flyg och artilleri och att de därefter omedelbart kan lösa uppgift samlat i bataljons ram.
Jag har sett väldigt lite av ovanstående på mitt regemente, bl a för att övning i bataljon eller mot en mekaniserad motståndare inte hör till vanligheterna.
//plutonchef av gamla skolan