Gästinlägg: Europa, din kurs och fart frågas, kom…

Visst är väl Europa underbart, med sin varierande natur, sina pittoreska gamla städer och byar, sin historia (nåja), sin kultur, sin rikedom och sin demokrati och människorna som bor här.

Nostradamus skrev på 1560-talet: ”När krig, handel och finans förenats …(Fr. Mars & Mercure & l'argent ioint ensemble…)”. Tycka och tro vad man vill om den gamle siaren, men detta är nog den bästa sammanfattning av EU-projektet som går att skriva med fyra, fem ord. Till synes en framgångssaga. Vad kan gå fel, med ett sådant upplägg?

Tanken med ett förenat Europa väcktes efter WW II, för att knyta Tysklands framtid till Frankrikes och resten av Europas och äntligen få slut på våldet och krigen som plågat Europa i århundraden. Sett ur denna synvinkel har EU fungerat utmärkt – om man undantar det tafatta försöket att förhindra eller snabbt avsluta krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall. För det mesta har Europas ledare kunnat ägna sig åt inrikespolitik, en gemensam marknad, en gemensam valuta och fri rörlighet för medborgarna. Man kan - som EU-anhängare brukar göra - framhålla att EU varit en förebild för länderna i det omedelbara grannskapet och knappt hade väl oket hävts efter Sovjetunionens kollaps, så ansökte länderna i Öst- och Centraleuropa om medlemskap.

Utanför det omedelbara grannskapet har dock EU:s intresse begränsats till de olika medlemsländernas egna nationella intressen, snarare än till att göra EU till en samlad kraft. Vi ser nog lite till mans Europa som en plats snarare än en kraft att brukas i världen utanför. Lite förändring sker dock, men mest så att EU ser sig som en motkraft till USA och Kina.

Kanske borde EU försöka inta en mer framträdande plats i den internationella politiken. USA fortsätter att önska mer av sina Europeiska allierade. Med de nya institutioner som följde av Lissabonfördraget förväntade sig nog Washington ett mer konkret bidrag inför de globala utmaningar som berör och påverkar båda parters framtid. Å andra sidan önskar ledare i Afrika, Indien och Latinamerika att Europa blir en kraft att räkna med, som inte är USA eller Kina. Dessa båda senares internationella engagemang är nog mest ett utslag av deras egna, nationella intressen.

Henry Kissinger berömda fråga "Who do I call when I want to call Europe?" hänger kvar i luften. Lissabonfördraget etablerade en president för Europeiska Rådet, en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken. Till detta skall läggas det roterande ordförandeskapet, presidenten för EU-kommissionen samt alla nationella regeringar och parlament. En parodi på det som är felet med EU, byråkratiskt och komplicerat och byggt på val av det minst dåliga alternativet. Inte ett recept för kraftfullt agerande. Inte konstigt att EU aldrig lyckas ställa sina Battlegroups på fötter. Hur EU-kommissionen fattar beslut kan du studera här.

Som en symbol för bristen på visioner valdes följdriktigt Herman Van Rompuy och Catherine Ashton till Europas president respektive utrikesminister i egenskap av minst dåliga kompromissalternativ. Denna duo är knappast ägnad att få EU att räknas på den internationella scenen. Båda valda – som det verkar – för sina begränsningar snarare än för sina meriter. Kanske fem år av underprestationer att se fram emot, i ett läge som inte medger fem års respit.

Nya militära och ekonomiska allianser växer fram; BRIC, SCO och AU är några som förmodligen har framtiden för sig. Går det inte att samarbeta vid interna möten i dessa organisationer, så lär det inte bero på att mötesdeltagarna inte har mandat och beslutsmässighet.

Medan EU har fullt upp med intern harmonisering, blir världsdelen överkörd och utkonkurrerad av uppstickarna, som det verkar utan att märka det och utan att vidta relevanta motåtgärder.

Ett exempel på Europas marginalisering var klimatmötet i Köpenhamn, där EU kom med ett färdigt förslag. Tanken var att Europas exempel skulle vara nog för att andra skulle följa efter. Mötet höll på att kollapsa när ett antal u-länder hotade att lämna mötet. Det magra resultat som trots allt nåddes, förhandlades i ett slutet rum, där Obama klivit in och där Kina höll möte med Brasilien, Indien och Sydafrika. Trots EU:s alla förberedelser och därtill värdskap, var det ingen som verkade sakna Européerna i rummet. Utanför rummet fanns Européerna med sina utsläppsmål och mödosamt internt kompromissade förslag och undrade vad det var som hände.

1900-talets Europeiska erfarenhet gör den Europeiska opinionen ovillig för långvariga, militära engagemang i t.ex. Afghanistan. Den 20 februari kollapsade den holländska regeringen på frågan om när landets engagemang skulle avslutas. Den Tyska regeringen har svårigheter att förklara för hemmaopinionen att tysk trupp är i Afghanistan för att strida, inte att bedriva humanitärt och socialt arbete iförda uniform. Det senaste exemplet är Danmark, där trupperna nu skall övergå från att aktivt strida till att utbilda Afghanska armén. En lovvärd verksamhet, men ändå ett steg närmare utgången.

USA:s försvarsminister Robert Gates uttryckte problemet med Européerna tämligen rakt på sak: "The demilitarization of Europe — where large swaths of the general public and political class are averse to military force and the risks that go with it — has gone from a blessing in the 20th century to an impediment to achieving real security and lasting peace in the 21st.”

Kanske lider Europa av en sorts baksmälla efter det kalla krigets slut. Amerika blir allt mindre intresserat av Europas problem och intressen och Europa ser alltmer att Afghanistan och Irankrisen är USA:s problem. Internationella kriser löses av någon annan och vi Européer verkar inte mogna eller ens villiga att dela det ansvar som de nya förändringarna kräver.

NATO:s målsättning att medlemsländerna skall avsätta 2 % av BNP till de nationella försvaren kan uppnås på två sätt. Antingen höjer man försvarsanslagen eller så sänker man BNP. Vilket det blir för Europas del är en öppen fråga.

Att EU skall tala med en röst verkar långt borta. Både kineser och ryssar har blivit drivna i konsten att spela ut EU-länderna mot varandra. Någon debatt av värde kring hur den framväxande stormakten Kina skall hanteras i framtiden syns inte till. Européerna väntar på att Washington skall presentera en uppfattning i frågan. Obama har besökt Europa sex gånger sedan han tillträdde men bara gjort en resa till Kina. Nu verkar det emellertid som att han tröttnat och har börjat att ställa in tidigare planerade möten i Europa. Så uteblev han t.ex. från 20-årsjubiléet av berlinmurens fall, vilket kom som en smärre chock för Europas ledare. Vad gäller Europa verkar president Obama osentimental och i den nya värld vi ser växa fram behöver USA effektiva partners. Om EU inte är uppgiften vuxen, lär amerikanarna se sig om efter nya partners.

Den pågående finanskrisen och Eurokrisen kommenteras inte i detta inlägg. Jag hänvisar till Cornucopia?:s utmärkta redogörelser i ärendet här och här. Observera att diagrammen i dessa inlägg är klickbara för ökad läsbarhet.

Européernas engagemang i det Nordatlantiska militära samarbetet behandlas här.

Allt sammantaget en ganska dyster bild av Europas framtid. Både diagnos och sjukdomsinsikt saknas. Den närmaste historiska parallellen jag kommer att tänka på, är de 1000 år som skilde Öst- och Västroms respektive undergångar. Skillnaden berodde på anpassningsförmågan till rådande omständigheter och realiteter. Det gäller att få sina prioriteringar rätt.

För att travestera den Polska nationalsången: Än är Europa ej förlorat…

/Sumatra