onsdag 22 september 2010

Gästinlägg: Great Britain inte längre så great?


Jag har i tidigare gästinlägg här på Chefsingenjörens blogg kommenterat tillståndet hos och framtiden för NATO-ländernas försvarsansträngningar, här, här, och här.

Pågående skuld- och finanskriser i västvärldens länder kommer att medföra att försöken att sanera statsfinanserna även drabbar försvarssektorerna i de olika länderna, USA inte undantaget. Stora, reella och kännbara nerskärningar står för dörren. Tidigare har jag kommenterat Tysklands planerade nerskärningar men än är - mig veterligt - inga beslut fattade i frågan. Problemet verkar vara hur mycket det går att skära ner, utan att det påverkar landets förmåga att leva upp till åtaganden inom NATO.

Naturligtvis kommer dessa NATO-ländernas neddragningar att få konsekvenser och så även för svensk del. Viljan att i dessa tider starta nya expeditionära projekt kommer att mattas, nu när vi verkar satsa allt på det internationella kortet. Samtidigt ser vi att övriga världen laddar på med nya satsningar på militär förmågeut-veckling på bred front och givetvis kommer även detta att få konsekvenser för framtiden. I den stora bilden kan man skönja konturerna av att den enda kvarvarande supermakten USA inte längre kommer att vara så super eller ens ha sin hit-tills obestridda makt kvar. I vart fall inte obestritt. En ny värld tar form.

Storbritannien börjar närma sig slutet på en fyra månader lång ”review” i det nyskapade National Security Council, med premiärminister David Cameron själv som ordförande. Syftet är att ta fram underlag för nedskärningar i försvaret, föran-lett av budgetläget. Som vanligt när politiker är med i sådana här sammanhang blir det luddiga budskap;

Foreign Secretary William Hague has publicly pledged that the review will lead to “no strategic shrinkage” in Britain’s military capabilities. Defense Secretary Liam Fox has vowed that the U.K. will retain “robust and well-equipped armed forces, capable of intervening abroad whenever necessary.”

De tre huvudalternativ som utkristalliserat sig lyder som följer:

Committed Britain: (commit i detta sammanhang kan översättas med engagera, förbinda)
Innehåller förmågor till counterinsurgency operations av Afghanistantyp och väldigt lite annat.

Vigilant Britain: (vigilant = vaksam, försiktig, påpasslig)
Tyngdpunkten ligger här på ett nationellt försvar, med viss betoning av sjöstrids-krafterna. Markstridskrafterna ges i alternativet förmågor ”incapable of anything beyond “an occasional foray” (foray = plundringsföretag, räd), som en källa lite skämtsamt (?) uttrycker saken.

Adaptable Britain:
Alternativet liknar vårt återtagande, numera med utgånget datum. Detta alternativ är det dyraste, men innehåller även detta att man gräver djupt bland förmågorna. Tänkbart och sämsta tänkbara utveckling är att armén inte landar på fötterna och RAF förlorar 60% av ”fast jets”. Här skär man ner till benen men inte längre, i hopp om att ha grunden för ett återtagande i framtiden. Någon som känner igen detta? De verkliga optimisterna tror att detta blir valt alternativ. Vi får se.

”Maybe historians of the future will look to this event as the final end of the British empire, a time when Britain's pretensions to a world power status with global strike capabilities were ended” som en tänkare skrev i en kommentar i The economist

I linje med detta finns det krafter i rörelse för minskade ambitioner, i viss likhet med våra egna:

”Many, including quite a few Liberal Democrats, the Tories’ coalition partners, would like Britain to get out of the business of projecting large-scale military force overseas. Instead, they argue, Britain should humbly focus on meeting the collective security obligations imposed by NATO membership, limiting its expeditionary goals to humanitarian interventions approved by the United Nations, rather like Canada and some of the Scandinavian countries”.

På materielsidan hotas ett flertal materielprojekt: 40 nya Typhoon-plan, två nya hangarfartyg som skulle tagits i bruk 2016 och 2018 och de 138 F-35planen som var tänkta för dessa hangarfartyg och för RAF blir kanske bara 60 till antalet, sju attackubåtar av Astute-klass samt Trident-klassens ersättare med nukleär avskräckning som huvuduppgift.

Den nära framtiden får utvisa var GB landar i detta men det bästa alternativet verkar dåligt nog. Vi brukar ju som nation uttrycka en önskan om att vara föregångsland och ledstjärna för andra och här har vi vår chans. Som varnande exempel.

Inspiration och fakta från senaste numret av Newsweek och från The Economist (länk ovan).

Solidaritet i all ära, men… Resurser för försvar av Sverige verkar allt färre länder i vår omgivning ha råd att hålla sig med. Om detta antagande är riktigt, vem skall då försvara landet?

/Sumatra

9 kommentarer:

  1. Att hela Tornado-styrkan ryker är nog en lågoddsare liksom att bägge hangarfartygen av Queen Elisabeth-klass blir färdigställda. Frågan är om hela Typhoon-styrkan överlever och om det blir stridsflyg nog för bägge hangarfartygen.

    Det ryktas att det ena får bli Commando Carrier som en mycket stor variant av HMS Ocean. Helikoptrar är dock inte gratis de heller.

    Storbritanniens tid som Europas i särklass starkaste militärmakt ser ut att kunna gå mot sitt slut - om nu inte Frankrike skulle bli tvungna att skära ännu mer...

    SvaraRadera
  2. Tiden tickar vidare. Romarriket var stort en gång i tiden, Napoleons Frankrike likaså. Nu går bollen vidare till andra aktörer.
    /Johan

    SvaraRadera
  3. Jag pratade precis m en tysk kollega.8 miljarder euro ska sparas in de närmaste 3 åren. Tillsammans med de höga kostnaderna för att ersätta materiel som förbrukas i oerhört hög fart i Afghanistan så innebär det att dom är borta 2014. Det är med inte talibanerna eller ens USAs minskningar som avgör, utan ekonomin. Frågan blir då om USA tar över i norr, eller om Sverige tvingas att lämna bara för att alla andra gör så.

    SvaraRadera
  4. När bilden klarnar och det står klart vilka förmågor Europas stater valt att behålla efter planerade nerdragningar, så ser vi också om det är förmågor för nationellt försvar eller expeditionära förmågor som prioriterats. Detta val styr nog också de två brittiska hangarfartygens öde. Fransmännen står inför samma val, om jag inte missuppfattat något.

    Jag delar Johans känsla av att någon stor - om än inte önskvärd - förändring är i vardande när det gäller Europas rättmätiga plats på världsscenen. Väger vi in även de faktorer som orsakat de militära neddragningarna som vi ser tar form, så kanske vi står inför mer omvälvande förändringar än när muren föll.

    Precis som Johan antyder så har civilisationer och kulturer kommit och gått genom historien. Man kan spåra tre faktorer som utmärkt tidigare civilisationer som gått under:

    1) En hög grad av sofistikering har utmärkt civilisationen före sammanbrottet (man kan läsa detta som gammal och trött och oförmögen till förnyelse, som en gammal östermalmsdam ungefär).

    2) Förekomsten av en - eller flera - mindre sofistikerade men högst vitala fiender.

    3) Ett starkt inre missnöje.

    Den som vill kan se alla tre faktorerna växa fram. Räddning skulle vara att Västvärlden får (tar) sin konkurrenskraft åter, men jag ser inga sådana tendenser. Jag ser bara ett Europa som strävar efter inre harmonisering och det är nog inget framgångsrecept i en allt vitalare och framgångshungrigare omvärld. Fortsätter vi att nöja oss med att bli utkonkurrerade lär vi få se fler nedrustningar i framtiden.

    SvaraRadera
  5. http://tolgfors.wordpress.com/2010/09/23/forsvarsministermote-i-gent/

    SvaraRadera
  6. Jag skulle nog vilja påstå att vad vi just nu upplever är inledningen av NATO:s slutgiltiga haveri.

    Den ekonomiska krisen har gjort att snart sagt hela NATO-kakan måste skära hårt i sina utgifter. I denna "den eviga fredens värld" är det dessutom lätt för politiker att göra så. Och alla kan inrikespolitiskt hänvisa till att man ju är NATO-medlem och kommer att få hjälp utifrån.

    Vad man glömmer är att om alla tänker lika samtidigt existerar plötsligt inte den massiva NATO-makt vi sedan födseln lärt oss ta för självklar.

    Frågan är vem som skall komma till hjälp när alla länder - kanske även USA - inom några år kommer att vara inkapabla att projicera mer än någon enstaka bataljon utomlands.

    Ordet "opportunity" har ingen bra svensk motsvarighet i att det kombinerar orden möjlighet med ett tidsmässigt fönster.

    Ett land som Kina har inom det närmaste decenniet eller två sin "opportunity" att uppnå världsherravälde. Låt oss hoppas att diktaturen Kina inte råkar förses med en ledare som berusas av makten och griper denna möjlighet.

    Historien lär oss tyvärr att det genom tiderna varit allt för lätt för en icke-demokratisk ledare som ställs inför denna möjlighet att falla för frestelsen...

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  7. @Sumatra och Morgonsur
    Jag tror inte att det är så binärt. Det finns ett annat svåröversatt uttryck som jag tror beskriver hur Europa kommer att hantera närmaste årtiondet: muddle through.

    Vi kommer att "fuska" och kompromissa oss fram (precis som vanligt m a o).

    Även om det pågår ett ryskt återtagande sker det efter en total kollaps i samband Sovjetunionens sammanbrott. Det är mycket långt kvar innan Ryssland är starkare än ens de europeiska Natomedlemmarna.

    Kinesisk supermaktsstatus != Kinesisk hegemoni

    Vi behöver dock vänja oss vid att vårt relativa inflytande i världen kommer att minska.

    SvaraRadera
  8. I England diskuterar man nu helt öppet behovet av en ny säkerhetsstrategi (s.k. Grand Strategy).

    http://zenpundit.com/?p=3552

    Samma sak skulle behöva göras i Sverige.

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2010/09/skilj-pa-rollerna.html

    Flosklerna som finns i dagens direktiv från regeringen håller inte då målen inte ligger i balans med medlen och det inte finns en klar koppling mellan verksamheten och målen.

    Antingen ska man få den budget som krävs för att nå målen, alternativt ska man ha en lista över förmågeglapp (som givetvis ska vara hemlig, men känd på politisk/strategisk nivå).

    SvaraRadera
  9. Frågan är hur man skall gå till det. Skall den snart reducerade försvarsbudgeten, som i Sverige, bestämma innehållet i en Grand Strategy?

    Vilka växlar kan man dra på NATO-medlemskapet, när även övriga reducerar? Samtidigt med den kraftigt förändrade spelplanen rör sig i nedåtgående riktning, skall en inriktning för framtiden slås fast. Samtidigt arbetar NATO på ett nytt strategiskt koncept.

    http://forsno.blogspot.com/search/label/nato

    Samtidigt med detta pågår en militär upprustning i väsentliga delar av den omvärld som inte är Europa eller USA.

    Att i detta sammelsurium av förändringar lägga fram en framtidsinriktad strategi blir nog svårt, när det i nuläget inte verkar att finnas någon fast punkt att utgå ifrån. Kanske kommer bottenplattan, som i Tyskland, bli att kunna svara upp mot NATO:s krav (främst artikel 5).

    Eller som Robert Gate uttryckt saken, redan innan neddragningarna blev en realitet:

    “Not only can real or perceived weakness be a temptation to miscalculation and aggression, but, on a more basic level, the resulting funding and capability shortfalls make it difficult to operate and fight together to confront shared threats".

    Kanske tvingas NATO att backa på "out of area"-doktrinen. Den kostar. Framför allt markkrig i Asien.

    Hur som helst så tror jag inte att Solidaritetsförklaringen kommer att vara något ingångsvärde för någon, utom för Sverige!

    SvaraRadera