Skyttegravskrig

Statusrapporten kan sammanfattas med "På västfronten, intet nytt". Nu har det snart gått två månader sedan min uppsägning. Det gick oerhört snabbt att säga upp mig, men överklagandeprocessen går mycket långsamt. Som tur väl är så har jag minst 22 månader kvar av min uppsägningstid (under överklagningstiden så tickar inte uppsägningsklockan, vilket egentligen är till för att arbetsgivaren också ska finna det attraktivt att lösa tvisten).

Vissa framsteg har dock skett:

- För två veckor sedan så hade jag ett möte med den person som skulle blivit min SNR - Senior National Representative nere i Kabul samt en kollega som skulle rotera ner till Kabul samtidigt som mig. Han var en smula orolig då han fortfarande inte hade fått alla ingångsvärden på vad hans tjänst egentligen bestod i att göra. Som jag har sagt tidigare så är vi duktiga på att sätta upp själva grundförbandet FS, men de enskilt roterande som ska besätta diverse positioner inom ISAF får mycket varierande utbildning. Jag har mycket dåligt samvete för min kollega, då jag tidigare lovat hans sambo att hålla koll på hans rygg där nere. Men jag får göra det via distans med ett par mail då och då. För en vecka sedan fick jag beslut från Utlandsstyrkan att jag bibehåller min missionslön, samt att jag står till C F7 förfogande. Ett kraftigt slöseri av pengar att först ge mig utbildning för insats och dessutom nu ge mig lönen utan att utnyttja det som jag utbildats för. Men Försvarsmakten har nog koll på att de förbrukar skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt (* ironi *).

- Jag pratade med facket för en vecka sedan och de lovade att höra av sig under förra veckan, men inga nyheter ännu. Jag vet inte riktigt om detta beror på att de ror att de ska förlora och då inte vågar göra något, eller om Försvarsmakten helt enkelt inte går att nå. Det är nog tyvärr en kombination av bägge alternativen. Jag pratade idag med en kollega som arbetat fackligt och han jämförde FM personalavdelning med en pösig deg. Hur mycket man än tryckte på den så åkte den bara undan. Om det är en medveten strategi för att trötta ut medarbetare, eller bara dåliga rutiner är oklart. Våra fackförbund är också mycket svaga, vilket bl.a. kan ses av det usla avtalet avseende uppkommen insats. Facken måste vara medveten om att om de inte kommer tioll skott i detta läge så finns det stor risk för avhopp bland medlemmarna då ett fackmedlemsskap inte längre betyder att man har stöd mot sin arbetsgivare. Om många anställda väljer att ställa sig utanför fackförbunden kan det bli intressant att se hur man i framtiden hanterar avtalsfrågor. Vem representerar de facklösa? Har facklösa t.ex. strejkrätt?

- Jag har idag för första gången på två månader varit på en arbetsplats. F7 har lyckats få till att jag kan tjänstgöra här i Stockholm på Flygvapnets luftstridssimuleringscentrum under min uppsägningstid. Eftersom jag tidigare har arbetat mycket med att bl.a. utveckla de Gripensimulatorer som används för utbildning av piloter på F7 så ska det bli trevligt. Dessutom är det ett bra ställe då många av mina kollegor kommer dit för träning, vilket ger mig utmärkta möjligheter att känna av läget på divisionerna. Jag har dock varit helt öppen med chefen att jag inte vet hur länge jag blir kvar beroende på när jag har ett nytt jobb klart och när min överklagan har blivit behandlad.

- Jag fick häromdagen ett roande brev från Trygghetsstiftelsen. Vid mitt första (och enda) besök där så visade det sig att jag inte hade mycket hjälp att räkna med från deras håll då jag redan är för välutbildad och antagligen får högre lön på mitt kommande jobb. Men de tyckte att mitt CV såg lite risigt ut. Döm om min förvåning när jag blev inbjuden till en kurs i hur man skriver ett bra CV. Jag mitt dumma nöt som trodde att det var innehållet i CV:t som betydde något!

Med andra ord så har det inte hänt mycket, men det står i varje fall inte helt still. Jag har numera en arbetsplats att gå till, vilket är bra då jag annars riskerar att slöa till och gå upp i vikt. Under tiden så söker jag givetvis nya jobb. Det ser ganska så ljust ut, men då jag har gott om tid på mig så har jag möjlighet att utvärdera mina alternativ och välja det som passar mig bäst. Lön är inte hela ekvationen. Det finns många andra parametrar som bostad, flytt, vänner och familj. Som tur väl är så är jag singel och har inga barn. Annars så hade jag nog reda fått krypa till korset liksom så många av mina officerskollegor.

Som soldat är jag van att vänta. Krig består ju som känt av 99% väntan och 1% ren skär skräck. Samma sak gäller för närvarande Försvarsmaktens hantering av personalärenden.