Vill de FM vill ha ha FM?

Cornucopia tog i ett inlägg upp USA:s problem att få tag på rätt rekryter. Amerikanska ungdomar är för dåligt utbildade och har för dålig kondition. Även i Sverige har vi sett tendenser av detta då avhoppen från den grundläggande militära utbildningen GMU varit mycket höga. Detta trots att de som tagits ut bevisligen borde vara bland de bättre då de genomgått en uttagningsprocess och dessutom borde vara högt motiverade att genomföra utbildningen. Under värnpliktsåren så berodde många avhopp på att den enskilde helt enkelt inte ville vara där.

För några år sedan så lyssnade jag på en föreläsning av en representant från Pliktverket. Han var redan då kraftigt oroad över den fysiska statusen hos Sveriges ungdomar. Den har nog inte blivit bättre sedan dess. Det finns en del som idrottar mycket och har oerhört bra kondition. Den högsta nivån är nog bättre än någonsin tidigare. Men tyvärr så finns det allt för många som inte idrottar över huvud taget. Medelnivån är därmed också sämre än någonsin tidigare. Dagens datorspelande ungdom klarar säkerligen av pilottesternas öga-hand koordination med bravur, men de faller på konditionen.

Nu när Sverige är inne på samma modell för utbildning av soldater som USA kan man fråga sig hur det ser ut bland de som söker soldatyrket? Än så länge som lever Försvarsmakten i efterdyningarna av värnpliktssystemet. Bland dessa soldater finns det säkerligen en hel del som fått positiva inblickar i Försvarsmakten och som vill gå vidare. Men hur blir det om några år?

Tolgfors har vid många tillfällen slagit sig för bröstet och sagt att Försvarsmakten har massor av sökande (även om man efter den senaste tidens felräkningar på antalet kontrakterade soldater kan börja fundera på de matematiska kunskaperna hos de som rekryterar och inte bara hos rekryterna). Men är det verkligen rätt personer som söker? Vilka är det Försvarsmakten egentligen vill ha och vilka är det som antagningstesterna tar ut?

De som Försvarsmakten vill plocka ut är eliten bland dagens ungdomar. Men Försvarsmakten konkurrerar med många andra yrken om dessa ungdomar. Frågan är vilket yrke som faller dem i smaken och hur länge?

Min erfarenhet av den yngre generationen är att de dessutom är ganska så rastlösa och byter ofta jobb i början av sin karriär. Så även om Försvarsmakten lyckas ta ut de bästa, så är frågan hur länge de stannar kvar? Försvarsmakten vill att soldaterna skall vara anställda 6-8 år och sedan byta jobb. Men hur lätt är det att få jobb som 30-åring när den enda "civila meriten" är att kunna hantera en AK-5? Frågan är också hur dagens pensionssystem tar hand om de som byter jobb för ofta? Kanske konsekvenserna av att välja soldatyrket visar sig först om 40 år? Ungdomarna kanske är dåligt tränade, men de är inte dumma!

Den dåliga fysiska standarden finns tyvärr inte bara hos potentiella rekryter, utan även hos allt för många officerare. Jag har i ett par tidigare inlägg ifrågasatt det nya anställningsavtalet, då det enbart fokuserade på viljan att skriva på ett nytt avtal och inte på förmågan att verkligen kunna åka iväg på en insats. Till skillnad från C INS som inte tillåter personal som inte skrivit på det nya anställningsavtalet att ha en tjänst i insatsorganisationen så borde regeln vara att man ska klara av grundkravet för utlandstjänst för stabsofficerare, d.v.s. 3000 meter löpning på 15 minuter.

Inom NATO så skriver en soldat på t.ex. ett 10-årsavtal. Sedan så är det bara de som visat framfötterna som får chansen att skriva på ett nytt. På så sätt så säkerställer systemet att det är de bästa som stannar kvar. Kanske är det något liknande som borde införas även i Sverige? Detta borde motivera fler att ägna någon timme per vecka ute i motionsspåret.

Chefer skall vara ett föredöme inte bara som ledare utan även avseende fysisk status. När jag gjorde min rotationsutbildning på Livgardet inför utlandstjänst så var de fysiska kraven för min tjänst skrämmande dåliga. Så jag och min blivande chef i Afghanistan, Brigadgeneral Bydén, beslöt oss för att göra alla testerna, inte bara de som vi behövde för våra stabstjänster. Detta uppskattades oerhört mycket av de soldater som gick utbildningen tillsammans med Bydén.

En chef skall vara en föregångsman och visa att han eller hon är beredd att göra det som soldaterna gör och att de dessutom klarar av samma fysiska krav. Tyvärr så finns det allt för många officerare som blivit rena stabsofficerare och mer ser ut som Major Morgonkröök än som Överste Gyllenskalp. Hur får man blivande soldater att träna med dessa officerare som förebilder?

Behov av moderering? (uppdaterad)

Expressen stänger nu av möjligheten för läsare att kommentera inlägg i realtid. Kommentarerna granskas i stället av redaktionen innan de läggs ut.

Vår ambition är att nu istället, under en övergångsperiod, ha förhandsmoderering och därmed hårdare kontrollera att det som skrivs handlar om ämnet för artikeln. Vi kommer också försäkra oss om att den som skriver följer användarvillkoren, som inte tillåter exempelvis personangrepp eller rasistiska kommentarer.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor. Det är inte rimligt att personer som omskrivs eller intervjuas av våra journalister ska riskera att utsättas för näthat i artikelkommentarerna, eller att allt för många diskussioner om helt andra saker ska domineras av främlingsfientliga debattörer som torgför smyg- eller öppenrasistiska åsikter. Vi vill gärna ge läsarna en möjlighet att komma till tals, men vi ställer också krav på att man accepterar förutsättningarna.

Tyvärr så är detta ett generellt problem med debatten på Internet. Personer säger saker som de aldrig skulle våga stå för i en debatt ansikte mot ansikte. Tyvärr så leder det i vissa fall som t.ex. Breivik, att grupper i samhället höjer hatnivån genom att inspireras av andra personers inlägg. Det dyker i nästan alla typer av sammanhang upp rasistiska kommentarer eller rena kränkningar. Jag tycker dock att jag varit ganska så förskonad från detta på denna blogg. Men det märks tyvärr att vissa ämnen drar åt sig näthatarna och trollen som flugor till socker.

Jag har trots denna risk valt att låta alla kommentarer visas och tar i efterhand bort de som jag anser inte tillför debatten något alternativt är påhopp på individer eller grupper i samhället. Se t.ex. mitt föregående inlägg där "saxen" har varit framme. Detta därför att jag vill att debatten skall kunna flyta på bra utan att varje kommentar skall granskas, vilket jag ofta inte har tid att göra. För att inte missa kommentarer på gamla inlägg så har jag valt att sätta gränsen till två veckor för realtidskommentering. Kommentarer på inlägg som är äldre än så granskas innan de publiceras.

Jag har vid något tillfälle fått kommentarer från läsare som frågar varför deras inlägg aldrig dök upp. I dessa fall beror det oftast på Blogger. För att förhindra SPAM så har Blogger satt en gräns på kommentarer till 4000 tecken. Mycket långa inlägg försvinner ofta. Tyvärr så finns det ingen varning för att inlägget är för långt. Misstänker ni att ni ligger för nära gränsen är det bäst att dela upp det i två delar. Jag brukar markera text i ett långt inlägg med CTRL-A, CTRL-C innan jag skickar iväg det. Skulle det av någon anledning försvinna är det bara att skapa en ny kommentar med CTRL-V och dela upp den i två delar.

Jämfört med Expressens användarregler så har jag en mer avslappnad syn på tillvaron. Jag tillåter t.ex. länkar om de har med inlägget att göra. Jag har tyvärr små möjligheter att stänga av användare på samma sätt som går att göra på Expressen.

Hos mina bloggkollegor är det lite blandat med möjligheten till realtidskommentarer. Vad tycker ni läsare? Fungerar mitt system, eller ska jag göra som många andra och stoppa möjligheten till realtidskommentarer för att få bort rötäggen?

Se även Cornucopia i samma ämne.

SVT, Resumé, SvD, DN

Uppdaterad 11-08-31, 21:15
SvD kommer att köra en artikelserie avseende debatten på Internet. Spännande! Jag kommer givetvis att följa den.

Det som nu har hänt är att en majoritet av sajternas kommentarsfält kapats av anonyma läsare, många med en tydlig politisk agenda, andra är rasister, en tredje grupp ägnar sig åt att smäda reportern som skrivit artikeln, alternativt ger sig på personerna som intervjuas i den samma. En minoritet är där för att föra en seriös diskussion. Påfallande ofta ser jag tre eller fyra läsare bråka med varandra i en kommentarstråd, utan att hålla sig till ursprungsämnet, utan att ta notis om andra som försöker höja nivån på diskussionen.

Hear, hear! Jag klipper aldrig bort kommentarer utan anledning. I de flesta fall så rör det sig om personer som fått sig en varning både en och två gånger att "Stay on topic!". I de övriga fallen så rör det sig om rena dumheter som inte hör hemma i den debatt som jag vill att ska kunna hållas utan störningar. Om man sedan är för eller mot ett inlägg spelar ingen roll. Motargumenten är minst lika viktiga för att få till en bra debatt.

Uppdaterad 11-09-02, 06:59
Aftonbladets läsarredaktör Anna Hjalmarsson fortsätter diskussionen om läsarkommentarer. Henes syn på att diskussionen försämrats är att tidningarna inte är tilräckligt aktiva med sina egna kommentarer.

Där måste vi bli mycket bättre. Om vi bjuder in läsarna till diskussion måste vi också finnas där själva i betydligt större utsträckning än hittills. Om värden inte bryr sig om att delta i festen, då är det inte särskilt märkligt att den riskerar att spåra ur. Här står vi och andra redaktioner inför en stor utmaning, att i tider av besparingar och nedskärningar samtidigt hitta utrymme och former för att möta läsarna. När vi inte kan det - ja, då kanske vi ska avstå från just den diskussionen.

Helt rätt. När man skriver ett inlägg aå finns det alltid risk för misstolkningar som kan behövas justeras eller förtydligas efter en debatt med läsarna. Det kan i debaten också uppkomma nya okända fakta som kan leda till åt det ena eller det andra hållet. Kommentarerna är därför bra för att budskapet i inlägget/artikeln ska kunna nyanseras och både den skom skriver inlägget och de som skriver kommentarerna skall kunna få ut något av debatten.

Ett inlägg är för mig inte något statiskt. Jag brukar rätta detaljer som har blivit felaktiga när jag får tillgång till bättre information. Jag brukar dessutom uppdatera mina inlägg när jag får tillgång till mer information. I listan till höger så finns även alla uppdaterade inlägg med. Så bara för att jag vissa dagar inte skriver något nytt inlägg så innebär det inte alltid att jag inte har skrivit något.

Uppdaterad 11-09-06, 06:59
Debatten om kommentarernas vara eller inte vara fortsätter. Björn Hedensjö på DN.se anser att genom att länka artiklar till de sociala medierna så får man med automatik en koppling till de ställen där debatten förs.

Som jag konstaterar i det blogginlägg där jag motiverar vårt beslut, så är vår journalistik mer debatterad än någonsin genom tiotusentals delningar i sociala nätverk som Facebook och Twitter varje dag. Med ett enkelt tryck vid ”tweet-knappen” i varje artikel på DN.se kan läsarna se vad som skrivits om samma artikel på Twitter. Precis som SvD:s Fredric Karén är inne på tror jag att en intressant väg framåt kan vara att mediesajterna smartare integrerar de stora sociala nätverken, där samtalen om vår journalistik redan förs.

Men är detta inte bara att lägga över ansvaret på någon annan? D.v.s. de som hanterar bloggar m.m. Eller är det bara ett sätt att "packetera" åsikterna, då det på olika sociala medier oftast förs en diskussion med en viss inriktning?

PRIOriterad verksamhet

Johanne Hildebrandt har i ett debattinlägg kritiserat Försvarsmaktens oförmåga att betala ut löner i tid till sina anställda.

När delar av 31:a luftburna bataljonen var stationerade i Afghanistan under nästan tre månader fick soldaterna inte rätt lön utbetald en enda gång. Vid midsommar fick de flesta 700 kronor i månadslön. En förbryllad soldat mottog 41 kronor från Försvarsmakten som tack för att han riskerade livet i Afghanistan.

Försvarsmakten beklagar det inträffade och lovar att bättra sig.

Det handlar om ett femtiotal anställda i internationell insats som inte fick ut sin junilön på grund av brister i inrapporteringen, vilket uppdagades först när de drabbade själva kontaktade löneavdelningen. För ett par anställda stämde inte kontonumren och för dem dröjde lönen ytterligare.

Försvarsmakten undersöker nu var problemet har uppstått och jobbar intensivt för att se till att soldaterna får pengarna så snabbt som möjligt.

– Vi har haft inkörningsproblem i samband med övergången till ett nytt lönesystem, både tekniskt och kunskapsmässigt, men vi ser till att göra dessa löneutbetalningar manuellt. Nu försöker vi komma tillrätta med problemet så att detta inte händer igen, säger Per-Olof Stålesjö.

Tyvärr så är detta inte en engångsföretelse. Jag hör hela tiden från mina f.d. kollegor om problem med löneutbetalningar. Ett av de absurdaste exemplen är en kollega som inte fick ut lön på två månader. När han började rota i orsaken till det hela så visade det sig att han enligt alla system vara pappaledig. Hans fråga till HRC var "var är barnet och vem är modern?" eftersom han är singel och inte har några egna barn.

Orsaken till alla problem är Försvarsmaktens nya ekonomi- och personalhanteringssystem PRIO. Det har köpts in för ca 2,5 miljarder för att hålla reda på Försvarsmaktens ekonomi efter kritiken som Försvarsmakten fick efter de svarta hålen 2008. Inte för att vara elak, men det verkar inte göra något särskilt bra jobb!?

Personligen så lyckades jag nästan helt och hållet undvika PRIO, men efter mitt avsked från Försvarsmakten och Utlandsstyrkan har det vimlat av konstiga besked från höger och vänster. Min familj blev t.ex. inbjuden till medaljceremonin för FS20 och själv så blev jag inbjuden till avtackningsfesten. Den ena handen vet inte vad den andra gör och har endast ett haltande stödsystem till sin hjälp

Åklagarmyndigheten granskar nu Saab Automobile för att de trixar med rapporter och inte betalar ut löner till sina anställda. Tyvärr så är inte Staten som arbetsgivar någon förebild i detta avseende.

För övrigt anser jag precis som Johanne att soldater i utlandstjänst borde skattebefrias. På så sätt så får de en rejäl ekonomisk ersättning för de risker som de tar i statens tjänst. Försvarsmakten har slagits rejält för att förhandla bort LAS för anställda soldater samt att tvinga officerar att skriva på nya anställningsvatal. Tänk om man lade ner lika mycket blod, svett och tårar på något som skulle tas emot med jubel från de anställda?

Dubbel användning = bättre beredskap

Staten har de senaste åren försökt lägga ut kärnverksamhet på privata bolag. Ett exempel som har har upprört mig oerhört under lång tid är utförsäljningen av Sjöräddningen. Men nu ger Norrlandsflyg upp. Det går helt enkelt inte att driva denna typ av verksamhet med vinst. Regeringen planerar därför att köpa tillbaka verksamheten och lägga ut den på Sjöfartsverket. Därmed så har Regeringen backat på sin tidigare styvnackade inställning att Staten inte får konkurrera med privata bolag.

Totalt berörs sju helikoptrar. Regeringen ska skriva under propositionen om köpet den 15 september och lämna den till riksdagen. Om riksdagen säger ja tar Sjöfartsverket över personalen för alla sju helikoptrar baserade runt om i landet och leasingavtalen för fem helikoptrar.

Norrlandsflyg har precis beställt nya helikoptrar. Frågan är om det är de nya S-76D som Sjöfartsverket tar över, eller S-76C++ som Norrlandsflyg använder idag? Storleksmässigt så är det samma klass. Kabin på 5,78 m3, max startvikt på 5,3 ton och räckvidd 818 km. Detta att jämföra med UH-60M 11,2 m3 kabin 9,9 ton max startvikt och 511 km räckvidd.

Norrlandsflyg har gjort ett bra jobb och personal och utrustning håller hög kvalitet. Men hur tjänar man pengar på en sådan här verksamhet? Jo, genom att dra ner på kostnader till ett minimum. Detta innebär att man tar en risk genom att inte ha kapacitet den dag det behövs något mer än bara normalberedskapen.

Tidigare utförde Försvarsmakten delar av sjöräddningen. Med våra stora HKP 4 - Boeing Vertol och HKP 10 - Super Puma så hade vi en resurs som genom åren genomfört många svåra uppdrag. Men problemet var att sjöräddningen var inte en huvuduppgift och då Försvarsmakten drog ner på sin verksamhet beroende på budgetneddragningar så fick ofta räddningsystemen dra in på svångremmen. Konsekvenserna av detta kunde ses vid bl.a. Estoniakatastrofen då vinchar och annan utrustning helt enkelt inte höll måtten.

Debacklet med anskaffning av nya helikoptrar blev ytterligare en spik i kistan. Då HKP 4 skrotades i förtid, HKP 10 gångtidsförlängts enbart för att flyga i Afghanistan och HKP 14 aldrig blir levererad så finns det inte någon helikopter inom Försvarsmakten som håller måttet för sjöräddning. Flygvapnet klarar idag inte ens av att hålla sin egen flygräddning, utan har fått förlita sig på civila bolag även där. Förlusten av kompetens inom den militära helikopterverksamheten har varit stor. Sjöräddning är en mycket bra verksamhet att träna Försvarsmaktens piloter på, då det i mångt och mycket liknar MEDEVAC och CSAR rollerna.

Samtidigt så är det rent slöseri av investerade pengar vid anskaffning av nya helikoptrar (HKP14/16) att inte utnyttja dem så mycket det bara går. Försvarsmaktens driftbudget lär nog inte räcka till mer än att bara utnyttja helikoptrarna till 50%. Liksom HKP 4 så kommer de att om 20-30 år att bytas ut med massor av tid kvar i skroven att utnyttja. Genom att nyttja dessa redan betalda helikoptrar för sjöräddning så blir timpriset lågt (lön, underhåll och bränsle).

Mitt förslag är därför att låt Sjöfartsverket ta över sjöräddningen till den nivå som Norrlandsflyg har haft kontrakt på, eller kanske något lägre. Komplettera sedan med Försvarsmaktens helikoptrar. HKP 14 (när den dyker upp) bör vara lämpad för detta. Den nyanskaffade HKP 16 UH-60M Blackhawk som börjar levereras till årsskiftet används av många länders kustbevakning i sjöräddningsrollen. Nu saknar säkert våra HKP 14 en del utrustning som de behöver i form av vinch, IR/optisk sökutrustning, havsövervakningsradar och pejl för nödsändare, men detta borde vara möjligt att integrera då de trots allt fins i många andra länders Blackhawk.

På så sätt skulle vi kunna få både bättre utbildade piloter i Försvarsmakten, merutnyttjande av statliga investeringar och en extra resurs för sjöräddningen att ta till vid större olyckor.

Verksamheter som sjukvård, polis, brandkår och försvar är mycket svåra att lägga ut på privata bolag. Det går ofta inte att tjäna pengar om man inte skär in på överflödet i form av extra beredskap för den olycka som kanske bara inträffar någon gång vart annat år. Har man dessutom inom staten en resurs som redan är betald är det inte särskilt ekonomiskt att inte utnyttja den till allt den går att använda till.

Gästinlägg: Slutblåst

Sverige är i tysthet på väg att förlora en strategisk resurs, framförallt inom sektor flyg, rymd och energi. STARCS är en för Norden unik aerodynamisk experimentell testanläggning, innefattande fem vindtunnlar och en kompressorprovrigg. En anläggning som under 70 år byggts upp med statliga medel och där de svenska stridsflygkrafterna utprovats genom åren. Anläggningen privatiserades för tre år sedan och är nu på grund av kortsiktigt tänkande på väg att säljas till utland, eller som järnskrot. Detta innebär att Sverige oåterkalleligt mister en unik resurs, en unik kompetens och dessutom trovärdigheten som teknisk exportnation. En framtida återuppbyggnad av liknande verksamhet är inte trolig på grund av den stora ekonomiska insats detta skulle kräva.

Denna text skrivs för att avyttrandet åtminstone inte skall passera obemärkt.

Fram till 2008 var testanläggningarna en del av FOI – Totalförsvarets forskningsinstitut, tidigare FFA – Flygtekniska försöktanstalten. Då privatiserades verksamheten och överläts till en mindre privat konsultfirma, Sjöland & Thyselius (S&T). Vid övertagandet avskrevs anläggningarna och S&T fick en engångssumma för att driva tunnlarna vidare. Verksamheten organiserades i dotterbolaget STARCS.

STARCS har många kunder och har under dessa tre privatägda år börjat bygga upp en större internationell kundkrets för att minska beroendet av svensk försvarsindustri. Tyvärr har det visat sig svårt för S&T att driva verksamheten med större ekonomisk vinst bland annat då konkurrerande tunnlar internationellt har statligt stöd.

Konsekvensen av detta är att all personal på STARCS sagts upp och att alla vindtunnlar, inklusive dyrbar kringutrustning, nu ligger ute för försäljning.

Denna utveckling kan ses ur två perspektiv.

Det ena är att ett privat företag tar över en 70-årig unik verksamhet och efter endast tre år försöker sälja ut en svensk strategisk industriresurs med stort anläggningsvärde.

Det andra är den svenska nationens intresse där man säger sig vilja ligga i framkant inom det flyg- och rymdtekniska området. Att vindtunnelverkamheten försvinner innebär att Sverige mister en ytterst vital del inom flygutvecklingen – både när det kommer till kompetens och trovärdighet inom området. Därtill förlorar Sverige möjligheten till fortsatta leveranser till ESA-projekt inom det europeiska rymdsamarbetet.

En stor del av all aerodynamisk utveckling och inte minst slutgiltig verifiering sker i vindtunnlar. Detta gäller övergripande för till exempel bilar, båtar, tåg, vindkraftverk, inom utveckling kring motorteknologi och satsningar kring nya energilösningar. Men särskilt som flygnation är det svårt att försvara en fortsatt flygplansutveckling om man inte samtidigt har tillgång till vindtunnlar att prova i inom landet.

- Trovärdigheten vid exportdiskussioner utarmas utan tillgång till egna testanläggningar och egen know-how inom landet.

- Risk för informationsläckage kommer alltid att vara närvarande vid det oundvikliga alternativet – vindtunnel- och kompressorprovning i utlandet.

- Teknisk spetskompetens dör ut eller gör bäst i att försvinna utomlands, där utmaningar fortfarande finns att få.

En anläggning av denna klass är för ett litet land en högst strategisk resurs och av stort nationellt intresse. En eventuell nedläggning bör ej endast baseras på snäva ekonomiska beslut, fattade utan vidare konsekvensanalys. Staten bör agera, så att anläggningen inte demonteras och försvinner utomlands utan istället kommer den svenska tekniska spjutspetsen till gagn under ett längre perspektiv.

/Aerodynamikern

Högt i tak!?

Nu är den äntligen snart nästan här. Det är så nära att det nästan inte går att komma närmare. Premiär för Försvarsmaktens egen blogg. Kommunikationen mellan hög och låg i Försvarsmakten har därmed utvecklats kraftigt det senaste året. Från en enkelsidig PR-kanal i form av forsvarsmakten.se, via de olika försvarsgrenarnas bloggar (A, FV) med visst utval av inlägg och censur av kommentarer så är det nu fritt fram för Försvarsmaktsanställda att börja blogga på blogg.forsvarsmakten.se (länken fungerar ännu inte riktigt...)

Hur är det då tänkt att gå till?

"Snart kan du som jobbar i Försvarsmakten berätta din historia i text och bild.

I början av september lanserar vi webbplatsen blogg.forsvarsmakten.se där du som medarbetare kan skapa din egen blogg och förmedla din bild av Försvarsmakten till allmänheten. Webbplatsen ska förbättra möjligheterna till en öppen dialog om Försvarsmaktens ämnen i sociala medier och samla dialogen på en plats.

Oavsett vilken roll du har i Försvarsmakten är du som medarbetare en viktig ambassadör och en viktig resurs för att förmedla en korrekt och komplett bild av myndighetens verksamhet till den svenska allmänheten. Som förebild och företrädare kan du också bidra till ett ökat intresse för Försvarsmakten som arbetsplats och arbetsgivare.

Parallellt med myndighetswebbplatsen
Blogg.forsvarsmakten.se lanseras som en del i Försvarsmaktens webbmiljö, vid sidan om den vanliga myndighetswebbplatsen. Bloggportalen som är en så kallad
”multiblogg” och bygger på ett populärt bloggverktyg som heter WordPress. Den kommer i huvudsak att bestå av två delar:
En del för bloggare i Försvarsmakten där vem som helst som är medarbetare (och som i vissa fall representerar en funktion eller enhet) kan skapa en egen blogg.
En del som kallas för omvärldsbevakningen – där inläggen från Försvarsmaktens bloggar, men också inlägg från sociala medier utanför webbplatsen hämtas in och struktureras inom ett antal kategorier med stöd av en sökmotor. Sökmotorn letar efter och hämtar som taggats med #svfm – som i ”Sveriges försvarsmakt”.

Hög målsättning
Blogg.forsvarsmakten.se kommer att bli huvudplattformen för information och uppfattningar om Försvarsmakten i sociala medier. Den blir unik i sin förmåga att synliggöra berättelser från Försvarsmakten, berättade av våra egna chefer och medarbetare. Den kommer även att vara det främsta verktyget för att leta bland det som skrivs om Försvarsmakten i sociala medier.

Senare under året kommer en renodlad rekryterings- webbplats för Försvarsmakten att lanseras, och sannolikt under nästa år följer en ny myndighetswebbplats.

För mer information
kontakta Informationsstaben."

En bra dag med andra ord. Khadaffi snart bortbombad och Försvarsmaktsanställda får ett officiellt forum för att föra fram sina tankar för att förbättra verksamheten. Med tanke på det senaste inlägget från min cyniske bloggkollega så är det inte en dag för tidigt! Dags för att höja nivån på taket så att folk slipper gå med böjda huvuden.

Slutet nära?

Våra svenska politiker drar nog en lättnadens suck just för tillfället. Det verkar som om Khadaffis tid vid makten nu kan räknas i timmar. Därmed så minskar behovet av stridsflyg över Libyen och med det också behovet av att ta ett beslut om en eventuell förlängning av den svenska insatsen.

Men gör det verkligen det?

Om Khadaffi inte tas tillfånga så finns det risk för att han drar sig tillbaka till de inre delarna av Libyen som NATO har haft svårt att nå fram till på grund av avståndet över Medelhavet. För att inte befriandet av Libyen ska övergå i inbördeskrig så är det viktigt att inte Khadaffi eller någon av hans närmaste män finns kvar att fortsätta striderna på annat håll eller att övergå till lågintensiv terroristkrigföring á la Afghanistan. Spaningsflyg kan komma att behövas ett tag till, men kanske baserat i Tripoli i stället för på Sigonella? Även fortsatta jaktinsatser för att säkerställa att inte ledningen flyr i flyg till någon angränsande stat eller försöker smuggla in vapen för fortsatt kamp.

Men om insatsen i luften snart är klart så innebär det inte att allt är klart för EU. Nu borde insatsen övergå till marken i stället.

- Humanitära insatser för att snarast bygga upp landet igen.

- Eventuellt militär/polis för att skydda befolkningen mot eventuella plundringar eller hämndaktioner då en rebellstyrka inte kan antas ha samma disciplin som ett militärt förband.

- Förhindra att Khadaffis vapenarsenal sprids ut i Landet, eller ännu värre kommer i händerna på grupperingar liknande Al Qaida.

- Säkerställa att Khadaffi tas till fånga levande och får sin dom i Krigsförbrytartribualen i Haag.

Våra flygstyrkor finns kanske snart lediga för nästa insats i Syrien? Dags för (s) att visa var deras retorik är värd.

S-ledaren gör bedömningen att delningen av Sudan kräver fredsbevarande styrkor och ingenjörskompetens.

"Vi följer utvecklingen i hela regionen och måste ha en beredskap och möjlighet att kunna göra fler insatser", skriver Juholt i ett sms till TT.

I en artikel i Dagens Nyheter säger Håkan Juholt att han kan tänka sig en svensk militär insats i Syrien, om FN kan enas.

Det kanske äntligen är dags för EU Battlegroups att tas i användning? EU, inklusive Sverige behöver nog ta ett par beslut mycket snart trots allt.

Se även Carl Bildt och Tokmoderaten.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8

Nytt från MAKS 2011

I svensk press har MAKS 2011 inte fått särskilt mycket utrymme. Det är lite synd, då MAKS är den tredje största flygmässan i Europa efter Farnborough och Le Bourget. Antagligen så beror ointresset på att den ryska industrin har haft stora problem efter Sovjetunionens fall. Dock så märker man helt klart att vinden börjar vända. Det är många nya typer som är på väg in i det ryska flygvapnet. Men intressant nog så är det också så att ryssarna är villiga att exportera allt de tillverkar. De forna kommunisterna har med andra ord blivit slipade kapitalister.

Amerikanska stridsflygplan deltog för första gången och tog genvägen över Nordpolen på vägen dit. Detta är inte bara närmaste vägen, utan en gång i tiden också den anfallsväg som B-52:orna hade när de skulle fälla sina kärnvapen över Sovjetunionen. Utöver B-52 var F-15E, C-5 och F-16 med på mässan.

På mässan visades givetvis en massa civila flygplan upp. Den ryska industrin tävlar på både den nationella och den internationella marknaden med Boeing och Airbus som bägge var där med sina senaste flygplan (A380 och 787).

Två stycken PAK-FA T-50 gjorde sin debut inför allmänheten (se video nedan). Då den andra prototypen av T-50 flög för första gången i mars 2011, så får man erkänna att det är imponerande att ryssarna har kommit så pass långt att man vågar låta dem genomföra flyguppvisning inför publik. Jag var dock inte så imponerad av själva uppvisningen som mest bestod av svängar och loopingar. Antagligen så är styrsystemet långt ifrån färdigutvecklat och piloterna inte riktigt influgna på modellen. Har man sett tidigare uppvisningar med Su-30 m.fl. ryska flygplan som är försedda med thrust vectoring så var denna uppvisning mest en gäspning. Gemensamt för alla ryska flygplan är dock att deras motorer ryker oerhört mycket. Något att tänka på när man pratar Stealth. Av motorljudet att döma så var det mycket användning av efterbrännkammare. Antagligen så genererar det stora skrovet ett stort luftmotstånd. Framkantsklaffarna fick jobba mycket för att hålla nere luftmotståndet. Framkantsklaffarna innehåller dessutom en hel del elektronik. Sensorer, störning eller aktiv dämpning av radarsignatur?

Enligt United Aircraft så planerar Ryssland att köpa in 150-200 st PAK-FA T-50, Indien 200-250 st och sedan räknar man med ytterligare 200 st bland kunder som redan idag flyger ryska flygplan (låga odds på Venezuela). Sydkorea är en av de länder som kommer att utvärdera PAK-FA.

Ryssland planerar att köpa in 120 st Su-34 attackflygplan. Det här är ett flygplan som jag personligen är mycket imponerad av. Det tar en last på upp till 8 ton, men är lika manövrerbart som en vanlig Su-27.

De ryska helikoptertillverkarna har slagits ihop under namnet Russian Helicopters. Under 2011 räknar man att tillverka 257 helikoptrar av typerna Mi34C1, Ka-226T, Mi-26T2 och olika varianter av Mi-17. Man räknar med att Ryssland fram till 2018 kommer att köpa in ca 1000 helikoptrar av olika modeller.

En mycket intressant aspekt på den ryska flygutvecklingen är samarbetet med Frankrike. Det franska företaget Safran har komponenter i de flesta av de senaste ryska utvecklingsprojekten. Man levererar även teknik till bl.a. Indien i deras Su-30. Det är nog inte en slump att Ryssland och Frankrike samarbetar om gasledningar och Mistral Amphibious Assault Ships. Den som har ett historisk minne kanske kommer ihåg den fransk-ryska pakten under VK1 som var en av orsakerna att Skotten i Sarajevo fick så politisk utveckling.

Här finns Flight Globals digitala tidning iFlight som getts ut under mässan.

Dag 1. Innehåller en hel del bilder på PAK-FA.
Dag 2. Innehåller beskrivning av Sukhoi Superjet 100.
Dag 3. Innehåller video på de amerikanska uppvisningarna, beskrivning av Tupolev Tu-204SM, Irkut MS-21 samt information om den ryska provbasen Zhukovsky/Ramenskoye där MAKS arrangeras.

Den ryska björnen är långt ifrån död. Det ryska flygvapnet står inför stora uppgraderingar. Frågan är bara om den ryska ekonomin håller när det rasar i Europa och USA?



En mycket tjusig formation bestående av fem Su-27 (Russian Knights) och fyra Mig-29 (Swifts/Strizhi). Här får man en bra förståelse för skillnaden i storlek mellan dessa flygplanstyper.

Vad händer i Örebro?

FIB har en artikel granskat flygtrafik från Lekeberga (Örebro?) flygplats som man misstänker transporterar ammunition som innehåller DU - Depleted Uranium.

Det finns starka skäl att misstänka att flygplanens last till viss del består av vapen som innehåller så kallat utarmat uran, DU-vapen, det vill säga gift och radioaktivt rest-uran från produktionen av kärnvapen och kärnkraft. Bofors tillverkar bland annat ammunitionen CHARM 3, som åtminstone år 2008 innehöll rest-uran enligt brittiska försvarsdepartementet. Vi vet också att Bofors vapensystem Excalibur som används i kriget mot Afghanistan och Irak kan användas till ammunition som innehåller rest-uran.

DU är en av de faktorer som forskare tror ligger bakom den s.k. Gulf War Syndrome. DU har diskuterats ett par gånger på den här bloggen, bland annat i kommentarerna till det här inlägget.

Artikeln i FIB är mycket intressant att läsa. Men det verkar som om författaren till artikeln inte riktigt kollat alla fakta och därför kommit till fel slutsats.

Lekeberga flygplats kan jag över huvud taget inte hitta i Sverige. Jag misstänker att det är Råberga flygplats, d.v.s. ESOE - Örebro flygplats som avses i artikeln. Den ligger ca 10 km öster om Lekeberg (där jag misstänker att Jacko Sevón som omtalas i artikeln bor).

Vem är då denne Jacko Sevón? Han är en hobbypolitiker i Lekeberg kommun som 2006 representerar partiet "Miljöradikalerna i Lekeberg". I 2010 års val verkar populariteten sjunkit till endast tre personröster men då på Jaako Sevon? Han verkar mest ägna sig åt att kritisera kommunpolitiken i Lekeberg och verkar vara en smula konspirationsteoretiker.

–Jag förstod att det skedde nattliga flygningar till Örebro som inte registrerades av någon myndighet. Det mest logiska var att flygningarna var avsedda för Bofors som tidigare har varit med och finansierat flygplatsen, säger Jacko Sevón.

Det finns enligt Sevón inga myndighetskrav om kontroll av flyget på Lekeberga, inga landnings- eller starttillstånd av Luftfartsverket behövs alltså.

Örebro flygplats är inte obevakad, dock så är tornet inte alltid bemannat dygnet runt. Flygplatsen är s.k. PPR - Prior Permission Required, d.v.s. kontakt skall tas innan man flyger dit. Här kan ni läsa reglerna för Örebro flygklubb. Banan är 2600 m lång och utrustad med ILS som landningshjälpmedel i dåligt väder. Den trafikeras av en hel del flygtrafik, så skulle man genomföra smugglingsoperationer så är det nog inte det bästa valet. Men för landning med flygplan som An-124 och Boeing 737 så är den nog att föredra framför Karlskoga flygplats som enbart har 1500 m bana och drivs i privat regi.

Men ingen flygning till och från Örebro flygplats kan ske obemärkt och särskilt inte med stora flygplan som An-124 och Boeing 737. Dessa måste ha färdtillstånd från flygledningen i Sverige. Om de startar från en flygplats utanför Sverige så kan de också med stor sannolikhet utsättas för tullinspektion. Om något utöver det vanliga skall ske från Örebro så krävs det godkännande från mycket hög nivå.

De An-124 flygningar som genomförts från Örebro är heller inte särskilt hemliga. Tvärtom så har de skett i fullt dagsljus (se även video nedan). An-124 hyrs ofta in av bl.a. svenska Försvarsmakten för tyngre transporter. Bl.a. då utrustning skulle transporteras ner till Tchad 2008. MSB centrallager finns i Kristinehamn och Örebro flygplats har använts för att transportera hjälputrustning till bl.a. katastrofen på Haiti. Även där användes An-124.

Men finns det något i FIB artikeln som sticker ut? Ja, den polisrapport som finns länkad i inlägget nämner helt klart en rätt så mystisk Boeing 737 flygning till Örebro flygplats från Palma de Mallorca den 12 mars 2004 (sid 5 i PDF-filen) med start i Mitiga utanför Tripoli i Libyen (!) den 9 mars 2004. Den spanska polisen har utrett transporter från Mallorca med koppling till CIA.

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA ska åtminstone tio gånger ha gjort hemliga mellanlandningar på Mallorcas flygplats med misstänkta terrorister på väg till antingen fängelset på Guantánamo eller hemliga förvar i Europa. Mellanlandningar ska ha skett mellan den 22 januari 2004 och 17 januari 2005.
...
De ska ha mellanlandat från Libyen, Egypten och Djibouti för att senare fortsätta färden till Washington, Irland och Makedonien bland annat.

Därför så skulle jag snarare än att misstänka vapensmuggling i detta fall i första hand misstänka koppling till de illegala fångtransporter som utförts av CIA. I december 2001 blev två egyptier transporterades från Bromma och transporten skedde flygplan som opererades av just CIA. I det fallet rörde det sig om ett Gulfstream V som transportmedel. Sverige har tillsammans med Spanien fått kritik av EU för att man tillåtit dessa transporter. Kanske är det dags för mer kritik?

Frågan är då vilka det var som eventuellt transporterades ut från Örebro den 12 mars 2004?



SvD

Vassare, men smalare? (uppdaterad)

Insatsen i Libyen drar ut på tiden. Även om rebellerna nu närmar sig Tripoli så är insatsen långt ifrån över. Nu börjar det snart bli dags för politikerna att fundera på förlängning eller inte. Men klarar Försvarsmakten av en förlängning eller inte? Vilka konsekvenser kan det få? I pressen har det funnits rapporter om att det finns för få fototolkar, men frågan är om inte det förr eller senare börjar bli brister även i andra personalkategorier?

FL01 leddes av F17. Där kunde Försvarsmakten skicka iväg ett förband som redan satt i beredskap för internationella insatser. Man kunde ur EAW Expeditionary Air Wing, som var en del av NBG11, plocka ut Gripendivisionen med tillhörande underhållsenhet samt tillsätta en ledningsenhet och därmed så var förbandet uppfyllt.

FL02 leds av F21. Där kunde Försvarsmakten falla tillbaka på att det funnits ett förband på flottiljen i beredskap fram tills årsskiftet 2010/11. En hel del av personalen var med andra ord ganska så intrimmade som förband. Men ändå så krävdes det tilläggsträning. Försvarsmakten fick bl.a. plocka hem sin Tp-84 från Italien för att ge piloterna chans till den lufttankningsutbildning som krävs för att kunna deltaga i de långa uppdragen över Libyen.

Om det nu blir ett FL03 så är det med stor sannolikhet F17 som återigen får ta hand om att leda insatsen. Frågan är vilka som får åka? Är det samma personal som var med på FL01? De har varit hemma i Sverige i tre månader. Nu kommer de med andra ord återigen få förbereda sig för insats och vara borta från familjen i en ny period. Frågan är om frivilligheten räcker till nu eller om Försvarsmakten för börja ta till tvångsmöjligheterna med det nya anställningsavtalet?

Hos Wiseman läste jag en kommentar till ett inlägg som sade "Armébröder säger: Välkommen till vår verklighet". Kanske är det så och kanske är det också så det ska vara?

Därmed så är Flygvapnet inne i en cykel av insats, ledighet, förberedelse för insats, insats... När ges det i denna cykel tid för utbildning av nya förband samt träning av de nationella förmågorna? Vid insats så blir Flygvapnet duktigare på att vara på insatser, men det är en hel del av de "gamla" kunskaperna som faller i träda. Detta är kanske inte så farligt om det bara är de internationella insatserna som Flygvapnet skall kunna klara av.

USAF erfarenheter
1999 gav RAND ut en rapport som fortfarande är värd att läsa. Den heter "Blunting the Talons - The Impact of Peace Operations Deployments on USAF Fighter Crew Combat Skills" och är en analys av hur USAF insatser under framför allt NFZ - No Fly Zone operationerna över Irak mellan 1991 - 2003 påverkat skickligheten på piloter. Man jämför detta med de kunskaper piloter hade under Kalla Kriget och som byggde på erfarenheter från bl.a. Korea och Vietnam. Det var dessa erfarenheter som låg bakom de lyckade anfallen under första Gulfkriget 1991.

På kort sikt så förlorar piloterna kunskaper i rena tekniska handhavanden som att fälla bomber eller skjuta robotar. Anledningen är helt enkelt att man inte tränar på detta under skarpa insatser i de fall man inte utför dessa uppgifter som t.ex. i fallet FL01/02 då fokus ligger på spaning. Det blir inte tid över för normal träning som man genomför på hemmaförband. Dessa förlorade tekniska kunskaper är dock ganska lätta att hämta igen. Ca en månads träning innebär att piloterna är åter i samma skicklighetsnivå som före insatsen.

På lång sikt är det dock värre. De långa missionerna och de slitningar det innebär med bl.a. familjelivet leder till att duktig personal slutar i förtid, vilket innebär en förlust av de som ska utbilda nästa generation piloter. Den taktiska skickligheten för rotechefer, gruppchefer och förbandschefer minskar (förutom i just det uppträdande som används under insatsen). Detta innebär att de blir sämre instruktörer för nästa generations piloter.

Bägge dessa aspekter innebär extra kostnader för Försvarsmakten som inte syns direkt i kostnaden för insatsen och som det är lätt att förbise.

Vad kan man göra för att motverka dessa effekter?

En fördel som vi har i Sverige jämfört med USA är att våra flygplan inte "tillhör" divisionen, utan Flygvapnet. Det innebär att vi sparar tid när vi roterar mellan insatsförbanden. I USA så förlorar förbanden viktig träningstid före och efter en insats på grund av att flygplanen byts ut. Skulle Sverige samarbeta med andra Gripenanvändare och göra en gemensam insats skulle vinsten kunna bli ännu tydligare, då vi skulle kunna dela på logistik, reservdelar m.m. och på så sätt få mindre påverkan på flygningen hemma i Sverige.

I USA så var tidigare tiden för insats 90 dagar. Den har nu sänkts till 45 dagar. Detta för att minska på verkan på familj m.m. vilket gör att man har lättare att bibehålla personal. Flygvapnet sköter detta på ett ganska så bra sätt och försöker i den mån att det finns personal tillgängligt rotera under insatstiden. För Armén är det värre, då insatserna oftast är 6 månader med två "leave"-perioder. Detta är en svår balansgång mellan att behandla personalen bra och att de skall vara fungerande under insatsen. Roterar man ofta så får man givetvis personal som behöver en smula träning innan de är fullt operativa i insatsområdet. Men för flygförband är detta inte lika kritiskt som för markförband, då delar av träning hemma ser i stort sett likadan ut som den verksamhet som utförs på insatsen.

En viktig möjlighet är att träna under insatsen. Detta kan vara svårt, då det kräver träningsområden i närheten till den bas man opererar från. För Sverige som icke-NATO medlem kan det vara ännu svårare, då vi saknar en hel del av de diplomatiska tillstånd som krävs. Men det är inte omöjlig. Dock så är det givetvis en extra kostnad då det kommer att krävas extra flygplan, extra teknisk personal och kosta extra flygtid för att få till denna lösning. Politiska dumheter á la Juholt har dock totalt förhindrat denna möjlighet, då det inte finns några extra flygplan tillgängliga förutom till själva insatsen. Då uppdragen (planering, utförande, analys av resultat) under en internationell insats är mycket långa så är det också svårt att planera in ett träningspass under en normal flygdag. Ska en pilot ha möjlighet till detta så krävs det med andra ord fler piloter i insatsförbandet så att de kan varva mellan insatsuppdrag och träning. I USA så fokuseras dessa träningstillfällen på att säkerställa att man uppfyller sitt behov av att träna kommande rote-, grupp- och förbandschefer. Om inte detta görs under en insats så kommer det att ackumuleras upp ett behov av denna typ av träning, annars kommer förbandet att förr eller senare inte ha några instruktörer alls. Enligt rapporten så bör varje pilot genomföra minst ett träningsuppdrag per vecka för att bibehålla sina kunskaper.

Träning kan också genomföras i simulatorer. Men då krävs det någon typ av transporterbar simulator, vilket också kommer att kosta pengar att ta fram. Tankarna på att anskaffa ett liknande system har funnits i många år, men ännu så har inget skett. I USA finns simulatorer som är placerade i en container för att snabbt kunna flyttas vart som helst i världen. Men även om man tar med simulatorer så innebär det bara att man minskar behovet av extra flygplan och tekniker. Det tillkommer fortfarande behov av extra piloter samt teknisk personal som kan hantera simulatorerna.

I RAND-rapporten så föreslår man en alternativ lösning kallad "cop-on-the-beat" där man sänker tempot på insatsen från den initiala massiva anfallet till mer slumpvisa insatser som gör att motståndaren inte vet när och var det kan finnas flyg i luften. Detta är givetvis ett ökat risktagande, men ger uthållighet på förbanden. Problemet är att veta när detta är möjligt. I Libyen så klarar rebellerna sig troligtvis inte utan stöd från NATO. Dessutom så är det svårt att synkronisera våra insatser med de mer slumpmässiga insatserna som görs på marken.

Någon kanske ställer sig frågan om man inte kan utföra en smula träning till och från insatsområdet. Detta är inte att rekommendera av flera anledningar. Flygplanen flyger med skarpa vapen, så det finns risk för misstag om man som pilot börjar göra något annat än själva uppdraget. I en skarp mission flyger man med vapenväljaren i läge "Live". I ett träningsuppdrag flyger man med den i läge "Safe". I USA är det förbjudet att genomföra simulerad träning med skarpa vapen hängda (man tar på sid 128 upp exemplet med en RF-4C som blev nedskjuten av F-14 som av misstag avfyrade en skarp robot under ett simulerat träningsuppdrag). Innan insats måste piloten koncentrera sig på sitt uppdrag och efter insatsen behöver han vila efter att ha suttit sex timmar fastspänd i sin katapultstol.

Enligt rapporten så hade USA vid tillfället den skrevs 10,4 aktiva och 7,62 reservflottiljer och dessa kunde säkerställa 2.14 flottiljer i insats, d.v.s. ett förhållande på 18.02/2.14 = 1:8. I Sverige har vi fyra insatsdivisioner och har ca 0.5 divisioner på insats. 4/0.5 = 1:8! D.v.s. antalet förband möjliggör faktiskt en kontinuerlig insats nere i Libyen. När det gäller antalet flygplan så krävs ett förhållande på 1:5 mellan flygplan hemma och på insats, något vi tack vare Juholt klarar med råge.

Slutsats
Insatserna kostar betydligt mer än bara den personal och utrustning som finns i insatsområdet. Det krävs träning före och efter för att ta igen förlorad kunskap. Om inte detta tas med i den planerade budgeten finns stor risk för svarta hål eller minskad kunskap hos divisionerna.

För att vidmakthålla insatta förband så krävs det mer personal i en organisation än om det enbart genomförs träning och beredskap hemma i Sverige. Om inte detta tas med i planeringen så riskerar det att leda till stora avhopp och därmed stora kostnader för att utbilda ny personal. Givetvis så kommer en organisation som består till stora delar av nyrekryterad personal vara sämre än en som lyckas behålla sin personal under längre tider.

Flygvapnet blir givetvis bättre av att vara på skarpa insatser, men de blir det endast i en begränsad del av de kunskaper som förbanden behöver för det nationella försvaret. "Smalare, men vassare", brukar det heta i den försvarspolitiska retoriken om insatsförsvaret. Kanske är det tvärtom, "Vassare, men också smalare"?

SvD

Uppdaterad 11-09-16, 18:35
Fler och fler länder börjar upptäcka att operationer typ den i Libyen leder till att skickligheten hos piloterna sänks. Tyskland passar på att i stället för att deltaga i UP passa på att träna sina piloter på Decimomannu där det finns en s.k. "ACMI Testrange" där man likt Red Flag kan öva luftstriod och med hjälp av särskilda mätkapslar som hängs på flygplanen spela in position, fart, höjd, vapenval m.m. för att efter flygpassen utvärdera i stora Debriefing salar.

Kanske detta är något även för Sverige? Att rotera några flygplan och piloter till Decimonannu för att hålle dem vältränade samtidigt som operationen i Libyen pågår. Detta kräver givetvis ett par extra flygplan, piloter och tekniker för att kunna dra runt, men Försvarsmakten slipper riskera att kunskapsnivån tillfälligt går ner i Flygvapnet.

En hel del av de länder som deltar i UP har noterat risken för att kvaliteten hos deras flygvapen sjunker av de internationella insatserna.

Some countries’ aircrews have lamented the waste of flying hours for NFZ enforcement missions. According to some Dutch pilots, they risk to lose proficiencies if they’ll be required to perform only lengthy Combat Air Patrols over Libya.

SE-BAP (uppdaterad)

Jag hittade den här intressanta historien om en Boeing B-17 "Flying Fortress" öde. Då den har många beröringspunkter med Sverige så tänkte jag att det kunde vara en intressant historia att föra vidare. Jag tänkte dock fokusera mig på den koppling som hon har till Sverige. Resten står att läsa i de länkar som finns i detta inlägg.

Sista uppdraget åt USAAF
Den 29 maj 1944 genomförde US 8:th Air Force ett anfall med närmare 900 bombflygplan mot tyska flygindustrier och oljeanläggningar i polska Poznán. 34 av dessa skulle inte återvända. Sex stycken B-24 och två B-17 nödlandade i Sverige. En av dessa B-17 var "Shoo Shoo Shoo Baby"som tillhörde 91st BG - Bombardment Group. Läs mer här på Google Books.

I boken "Nödlandning" av Bo Widfeldt och Rolph Wegman, ISBN 91-971605-6-3 står följande berättelse. (Jämför med den i dokumentet som jag länkade till ovan).

"En andra B-17G, 42-32076 med namnet Shoo Shoo Shoo Baby landade samma dag på Bulltofta med två motorer skadade. Föraren, 1/Lt R.J Guenther, fick problem strax innan Posen [Poznán] när 4:ans motor började ryka. Trots att planet halkade efter övriga formationen fälldes bomblasten över målet varefter man satte kurs mot Sverige. Efter landning på Bulltofta internerades besättningen fram till oktober då den kunde återvända till England. Flygplanet reparerades (motorbyte) och flögs till Saab för ombyggnad till SE-BAP. Under en kort period så opererades flygplanet av ABA men i november 1945 så övergick flygplanet till DDL [Det Danske Luftfartselskab A/S] med registreringen OY-DFA"

I F10 Kamratblad finns en färgbild på "Shoo Shoo Shoo Baby" stående på Barkaby.

Här finns det mer att läsa om flygplan som nödlandade i bl.a. Sverige under VK2.

"Felix"
Den amerikanske flygattachén i Sverige Felix Moses Hardison var en B-17 pilot som själv genomfört bombanfall mot Japan då han tjänstgjorde som divisionschef för 93d Bombardment Squadron, 19th BG, USAAF Fifth Air Force i Stilla Havet.

Han ansvarade bl.a. för inspektion av de flygplan som nödlandat och kontakt med de amerikanska besättningar som internerats i Sverige. Då han ansåg att de amerikanska besättningarna behandlades bra av svenska staten så var han positiv till olika typer av samarbeten.

Along with this growing population of Allied airmen that could not be repatriated, Sweden had another problem. Swedish airline ABA (AB Aerotransport) had lost two of its five DC-3s to Luftwaffe fighters while flying the dangerous route between Sweden and Scotland. The airline needed to replace those lost planes, preferably with long-range planes that could fly the safer route over northern Norway.

ABA President Carl Foreman and U.S. Air Attaché Col. Felix Hardison worked out a solution to both problems. They negotiated the delivery of nine of the already interned B-17s to the Swedish government, in exchange for the release of interned American airmen.

Of the nine B-17s, seven were converted into 14-seat airliners by Swedish automobile and aircraft manufacturer Saab. The company advertised the conversion program using the biblical quote, “From swords into plowshares,” signifying conversion of the former warbirds to peaceful use.

The converted bombers were officially designated “Felixes” in honor of the U.S. Air Attaché, and were delivered to the forerunners of today’s SAS (Scandinavian Airline System). Five went to Swedish airlines ABA and SILA (Swedish Intercontinental Airlines), and two were sold to DDL (Danish Airlines). The Felixes served the airlines until 1948, when the last was retired.

Här är samma historia på Boeings hemsida.

Avtalet för att sälja nio st. B-17 till Sverige skrevs på i juni 1944. I utbyte fick USA tillbaka 500 piloter och besättningsmän. Den officiella beteckningen ändrades till F-17 där F stod för "Felix". Tanken var att flygplanen skulle lånas under kriget för att sedan betalas vid krigsslutet. Sverige fick dock den 10 juni 1945 de nio flygplanen skänkta av USA i ett avtal signerat av generallöjtnant John K Cannon.

Förutom B-17 affären så var Felix även inblandad i bl.a. leveransen av de första J-26 "Mustang" till svenska Flygvapnet.

Troligtvis så fick Felix stöttning av generalerna Curtis och Seversky som besökte Sverige 1944 respektive 1939 och 1945. Detta står att läsa i "Tyskar och allierade i Sverige" av Lars Gyllenhaal, ISBN 978-91-86597-08-5.

Läs mer om Felix karriär i USAAF här. Här är en film från 1955 på Felix när han efter kriget tjänstgjorde som chef för RAF Brize Norton som då var en USAF bas utrustad med Convair B-36 "Peacemaker".

Ombyggnad på Saab
Hur bygger man om ett bombflygplan till att bli ett passagerar- och transportflygplan? Saab fick uppdraget.

The planes were sent to Svenska Aeroplan A.B. in Linköping, where 7 were converted to passenger planes, while the remaining 2 were cannibalize for parts. First, all armament inc. turrets and armor removed, then the actual rebuilding could begin. This included an extension of the nose of 50 cm, through a pivoting nose tip sheet a cargo of 1.8 m3, the former bomb bay was converted to a cargo hold, with the left bomb bay door secured in the closed position and reinforced so it could carry 3 tonnes of cargo and at the right bomb bay door was arranged with a lift that could carry 2 tons.

Behind the left seat was the navigator and radio operator, while behind the right seat was seats for the aircraft flight engineer. In the original radio booth there now was a 1. class cabin with room for 6 passengers and the rest of the body was arranged as a second class cabin for 8 passengers. At the back of the cabin there was room for a small toilet. In addition, they installed extra windows in passenger cabins. This rebuilding lasted 5-6 months and the cost of conversion of all 7 aircraft was about. 450,000 Danish kroner, $ 90.000 with todays exchange rate.

Felix had a four-man crew and could carry 14 passengers and 3 tons (6600 lbs) of cargo, baggage and mail, with a maximum range of 1800 km (1118miles). The aircraft had a modest load at max fuel load: With an empty weight of approximately 16400 kg (36080 lbs), 7575 kg (16665 lbs) of fuel, oil, 490 kg (1078 lbs), 560 kg (1232 lbs) crew, there was 1 040 kg (2288 lbs) left for paying passengers. This added up to a maximum take off weight 26 000 kg (57200 lbs). Since carrying mail was a very profitable business, there was not much weight left for paying passengers. The available seats were high priority and was priced thereafter.

Följande sju F-17 "Felix" modifierades av Saab.
SE-BAH "Sam", användes för brandövning 4 oktober 1947
SE-BAK "Jim", struken ur registret 4 oktober 1947
SE-BAM "Tom", haveri 4 december 1945
SE-BAO "Bob", struken ur registret 5 oktober 1948
SE-BAN "Ted", struken ur registret 5 oktober 1948
SE-BAP såldes vidare november 1945 till Danmark som OY-DFA. Kolliderade den 30 januari 1946 med en RAF Dakota.
SE-BAR såldes vidare november 1945 till Danmark som OY-DFE, se nedan.



SE-BAM och SE-BAK. F-17 "Felix" efter ombyggnad på Saab och målad i ABA:s färger. SE-BAM havererade den 4 december 1945 utanför Strängnäs och sex besättningsmedlemmar omkommer.

Notera på bilderna ovan att beväpningen är helt borta, men akterskyttens position finns faktiskt kvar. Under slutfasen på kriget så placerades en spanare i denna position, då man lärt sig av de tragiska nedskjutningarna av svenska flygplan under tidigare kurirflygningar till Skottland med DC-3 (se nedan).

Karriär inom ABA
ABA - AB Aerotransport etablerades 1924.

ABA flög under kriget kurirtransporter mellan Sverige och Skottland. Man transporterade post, ett fåtal passagerare och kullager. Under dessa flygningar sköts två stycken DC-3 ned (SE-BAF "Gladan" 28 augusti 1943 med 7 personer ombord och SE-BAG "Gripen" 22 oktober 1943 med 15 personer ombord) och en tredje blev anfallet av tysktflyg. Detta trots att flygplanen tydligt var målade med "SWEDEN" på vingarna och den svenska flaggan på fenan.

SE-BAG skadades 20 juni 1942 av tyskt jaktflyg men lyckades ta sig till Bromma flygplats. 22 oktober 1943 sköts planet ner av ett tyskt nattjaktflyg av typen Junkers Ju 88 under returresan från Skottland och kraschade på Hållö sydsydväst om Smögen. 13 personer av 15 ombord på SE-BAG avled. Nedskjutningen gjorde att ABA tillfälligt avbröt kurirflygningarna.

Totalt förlorades åtta flygplan under kriget på dessa transporter.

Nedskjutningarna av DC-3:orna innebar att det behövdes ersättningsflygplan på sträckan Sverige - Skottland, vilket är en av anledningarna till att man väljer B-17. Den andra är givetvis att de fanns lätt tillgängliga i Sverige. Den 24 augusti 1944 så flyger SE-BAH "Sam" den första modifierade F-17 "Felix" i ABA regi. Den 9 oktober 1944 flyger SE-BAH första rutten från Bromma till Prestwick i Skottland via mellersta Norge för att undvika tysk beskjutning. Den 18 maj 1945 flyger SE-BAM "Tom" första flygningen mellan Bromma och Paris.

Här är en lista över de flygplan som ABA opererade med mellan 1924-1945. Enligt detta register så registrerades alla sju ombyggda F-17 "Felix" i ABA:s tjänst under kriget.

Karriär inom SILA
SILA - Svensk Interkontinental Lufttrafik etablerades 18 februari 1943 av Wallenberg för att bedriva Atlantflygningar. Man beställer 25 november tio stycken DC-4 som skall levereras efter kriget. 1946 så bildades SAS, där SILA var den svenska delen. 1948 slogs SILA ihop med ABA. Det nya bolaget kallades också ABA och ägdes till 50% av svenska staten 50% av Wallenberg. SILA fortsätter sitt liv fram till 1977 som ett holdingbolag under ABA som därmed i fortsättningen är den svenska statliga delen av SAS.

Piloterna som skulle flyga de första civila flygningarna mellan Europa och USA utbildades av svensken Lennart G Thorell som fått sin instrumentutbildning i USA.

Den 27-29 juni 1945 så genomfördes den första civila atlantflygningen med SE-BAK "Jim" med mellanlandning på Keflavik i Island och Quebec i Kanada innan man nådde La Guardiaflygplatsen i New York. Totalt genomfördes 26 flygningar över Atlanten innan F-17 ersattes med Douglas DC-4 sommaren 1946.

Fortsatt karriär
SE-BAP döptes om till OY-DFA "Stig Viking" i danska DDL tjänst och flög på sträckan Köpenhamn - London mellan 6 november 1945 - april 1948. Planet såldes därefter till danska flygvapnet och användes fram till 1954 som spaningsflygplan över Grönland.

The plane was rebuilt with 3 cameras in the nose - one for vertical shots and two to oblique recordings - plus space for a photographer behind a pivoting glass covered nose. An additional 1,400-liter fuel tank was installed in the bomb bay, and fi nally the plane got the registration 67-672 and was named “Store Bjørn?”, “Big Dipper”.

Efter två år i förråd så såldes "Store Bjørn" år 1956 till det franska kartföretaget Institut Geographique National och bytte registrering till F-BGSH. F-BGSH användes sedan fram till 15 juli 1961 som spaningsflygplan för kartografi. En kollision på marken avslutade den aktiva karriären efter 3.364 timmars flygning.

1968 hittades F-BGSH av den australienske flyghistorikern Steve Birdsall som meddelade sitt fynd till amerikanska flygmuseum. De blev genast intresserade då det vid den tidpunkten endast fanns två stycken B-17 som deltagit i strid under VK2 bevarade. Även svenska flyghistoriker hade noterat att F-BGSH fanns bevarad och det fanns planer på att köpa tillbaka den till Sverige för att ställa ut på museum. Arlandasamlingen hade då kanske fått ett mycket intressant objekt! 1972 så skänktes F-BGSH av franska staten till USA och transporterades "hem" i en Boeing C-5 "Galaxy". Mellan 1978-1988 så restaurerades "Shoo Shoo Shoo Baby" tillbaka till sitt ursprungliga skick och har stått utställd på National Museum of the United States Air Force i Dayton, Ohio. Tanken är att "Shoo Shoo Shoo Baby" skall flyttas till Smithsonian i Washington när "The Swoose" och "den legendariska "Memphis Belle" restaurerats klart och ställs ut i Dayton.

Här är ett antal bilder från det danska luftfartsregistret på OY-DFA. Här finns OY-DFA att köpa som modell.

Mer finns att läsa i "Swedish Fortresses" av Jan Forsgren.

Här är en kort artikel på SFF forum om SE-BAP. Det finns ett tjugotal artiklar om B-17 "Felix" på SFF forum.

Låten "Shoo Shoo Shoo Baby" av Andrews Sisters som flygplanet döptes efter.







"Vardagen" för en B-17 besättning under VK2.



91:st BG hade tidigare varit med och anfallit Schweinfurt. (dokumentär i 10 delar)



Approximately 5,200 crewmen flew combat missions for the 91st from 1942 to 1945. 19% were killed or missing (887 KIA and 123 MIA) and 18% (959) became prisoners of war. 33 others were killed in flying accidents. Of the 35 original crews to arrive at Bassingbourn, 17 were lost in combat (47%). Daily records indicate that for the first six months of operations, 22 of 46 listed crews were lost (48%).

Denna film handlar inte om "Shoo Shoo Shoo Baby", men ändå en intressant video som visar arbetet med att restaurera ett bombflygplan från VK2.



Slutet för "Liberty Belle", eller...



Uppdaterad 11-08-31, 21:28
Jag har precis skaffat boken "Swedish Fortresses". Mycket intressant och jag kan varmt rekommendera den. Inte minst för de fina ritningar av de olika flygplanen som finns med i en separat mapp.

Jag fick lite mer kött på benen om SE-BAP.

Den var en av de sista levererade ombyggda B-17 från Saab. Därmed så hann den inte flyga särskilt mycket i svensk regi. Den 2 november 1945 registrerades den i Sverige som SE-BAP. Den 5 november flyttades ägarskapet till Danmark. Den 12 november 1945 registrerades den som OY-DFA.

Jag har dessutom uppdaterat en del småfel i inlägget ovan.

Gammal är äldst

Pentagon har nu släppt namnen på de soldater som dog då deras helikopter (troligtvis?) blev nedskjuten av Talibaner i samband med en insats av NAVY SEAL Team 6 (samma enhet som var inblandade i "neutraliseringen" av Usama bin Laden).

Det som gör mig en smula fundersam är medelåldern på dessa experter. Den ligger på väl över 30 år! Det tar helt enkelt tid att bli bra på sitt yrke.

I Sverige så ligger fokus just nu på att försöka få till anställning av soldater. Med tanke på de löner som erbjuds så är soldatyrket inget för män/kvinnor med familj och bostad. Målgruppen är nog 18-20-åringar som sedan ska stanna i max 6-8 år. Det har länge sagts att Försvarsmakten består av för gamla officerare, men risken är att det i framtiden blir en för låg medelålder på manöverförbanden.

Hur ska vi bygga upp den kompetens som ska vidareutbilda nästa generation? Jo, den uppgiften borde ligga på våra specialistofficerare. De borde vara ryggraden i våra förband som skall stå för den praktiska erfarenheten och säkerställa att att förbanden fungerar. De 20-åriga soldaterna kommer säkert att ha god kondition och styrka, men i krig så brukar erfarenhet vara det som är avgörande.

Min bloggkollega Cynisk har funderat tidigare kring just hur Försvarsmakten hanterar sina specialistofficerare.

"3. Fortsätta att utveckla systemet för specialist- och reservofficerarna."

"Börja utveckla" borde det heta. Det har inte gjorts mycket för att få Befälsordningen i balans. Just nu är det ett vakuum i vilket många förtvinar. Visst har man satt igång en arbetsgrupp på Militärhögskolan i Halmstad men det går ju för långsamt! Allt går för långsamt så bra personal hinner ge upp. En driftig kollega med många år som nischad officer ville karriärväxla men när handläggningstiden hade passerat två år fick han nog. Nu är han civil och anlitas av FM som konsult i stället. Hur många har vi råd att tappa?

Tolgfors, Försvarsmaktsledningen och de övriga politikerna verkar ha stort fokus på antalet anställda soldater. Jag skulle hellre se större fokus på antalet anställda specialister samt deras karriärvägar och löner så att vi får bygga upp kompetensen på våra förband, inte bara numerären.

Kvantitet är bra, kvalitet är bättre! Dock så får numerären inte gå ner för mycket så att vi överbelastar våra enstaka resurser. Men detta är kanske den största utmaningen just nu för Försvarsmakten. Att samtidigt hålla våra insatser bemannade och ha en utbildningsorganisation så att vi säkerställer uthålligheten. Prodorganisationen måste hållas bemannad likväl som insatsorganisationen!

OK att slå på strömmen (uppdaterad)

Jag har i ett antal inlägg följt USA:s problem med F-22 och F-35. F-22 är fortfarande stående på backen efter problemen med syrgassystemet. Men F-35 har precis fått OK till fortsatta tester, men bara på backen.

All 20 of the Lightning IIs have been parked for the past week, the second grounding this year because of electrical problems. In March, faulty maintenance procedures caused a dual generator on the same AF-4 to shut down.

Ground operations will now continue at Edwards Air Force Base, Calif., where the AF-4 that malfunctioned is assigned, and Naval Air Station Patuxent River, Md., DellaVedova said. However, the training unit at Eglin Air Force Base, Fla., is not cleared to resume ground operations because they are not a test organization. The Eglin aircraft are not wired with test instrumentation.

Att stöta på problem är normal under utvecklingen av ett nytt stridsflygplan. Men då F-35 programmet redan är försenat, så är varje ytterligare försening ett steg närmare stora tillgänglighetsproblem på dagens allt äldre F-15, F-16 och F-18 divisioner. Snart närmar sig USA och en del av kunderna i Europa en tidpunkt då de måste välja väg framåt. Vänta och få det de vill ha eller köpa det som finns på hyllan i form av t.ex. F-18E/F.

Förseningar innebär givetvis också fördyrningar. Detta kan bli väl så avgörande med tanke på den ekonomiska krisen i USA och Europa. Enda fördelen är att förseningarna skjuter även fram eventuella betalningar, vilket gör att ekonomin får ytterligare ett tag på sig att hämta sig. Men F-35 lär inte bli billigare bara för att den kommer senare.

Nu har i och för sig Lockheed Martin sagt att man ska stå för eventuella fördyrningar i utvecklingsskedet. Men gissa om man kommer att ta igen dessa kostnader vid serieleverans.

Uppdaterad 11-08-21, 17:35
I USA drar man nu igång en studie för att försöka hitta orsaken till de syrebristfenomen som uppstått i F-22.

In a July 13 memorandum to the secretary of defense, Secretary Donley noted that pilots flying the F-22 have reported in-flight, physiological events at a rate three times higher than crews from other similar aircraft. The symptoms are similar to those resulting from an inadequate oxygen supply which affected the performance of the pilots experiencing them in varied ways.

Internationell påverkan

Clausewitz sade en gång att "Krig är politik, bara med andra medel". Gränsen mellan den "civila" politiken och användningen av de militära maktmedlen blir allt otydligare ju mer odefinierad hotbilden och motståndaren blir. Man kanske t.o.m. kan säga att numera är politiken krigföring, bara med andra medel?

Kritiker till det svenska medlemsskapet i EU har som ett argument att det är icke-demokratiskt, då beslut avseende lagar m.m. inte längre tas i Sverige utan i Bryssel. Detta är ett ganska så trångsynt argument. Att beslut tas av en samling som representerar fler människor än bara vi 9 miljoner svenskar innebär inte att det är icke-demokratiskt. I så fall så skulle beslut i Riksdagen lika väl vara icke-demokratiska om en majoritet av Sveriges befolkning kör över t.ex. vad en majoritet i Sjöbo önskar.

Men i en sak har kritikerna rätt. När man blir medlem i en stor organisation så innebär det inte bara fördelar. För att få möjligheten till ekonomiskt stöd när man kört sitt lands ekonomi i botten, som t.ex. Grekland eller militärt stöd i en kris (som Sverige hoppas på) så måste man ibland vara villig att offra en del av sina ideal.

På senare tid så har debatten om svenskt medlemsskap eller inte i NATO förts på många håll. Vårt nationella försvar blir svagare och svagare och omfokuseras till Internationella Insatser. I all praktikalitet är vi NATO-medlem. Vi saknar dock ett påskrivet medlemsdiplom för att vara säker på att få hjälp när det behövs. Men vad skulle ett sådant medlemsskap innebära? Vad får små länder offra för att få beskydd av de stora bjässarna USA, Storbrittanien, Frankrike och Tyskland?

Dels så handlar det givetvis om att ställa upp när de stora länderna så önskar. Det är inte en slump att "The coalition of the willing" under det amerikanska anfallet på Irak 2003 bestod av "bjässar" som:

Afghanistan, Albania, Australia, Azerbaijan, Bulgaria, Colombia, the Czech Republic, Denmark, El Salvador, Eritrea, Estonia, Ethiopia, Georgia, Hungary, Italy, Japan, South Korea, Latvia, Lithuania, Macedonia, the Netherlands, Nicaragua, the Philippines, Poland, Romania, Slovakia, Spain, Turkey, United Kingdom and Uzbekistan.

Här hittar man en hoper med länder som alla har olika "skulder" till USA. Små otrygga nyblivna NATO-länder som Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Polen. Vi har icke-NATO länder som vill bli medlemmar för att få beskydd från hotande grannar som Albanien (numera medlem), Georgien (lyckades inte så väl, vilket kriget mot Ryssland 2008 visar), Makedonien, Azerbadjan och Uzbekistan. Sedan har vi givetvis NATO-länderna som alltid ställer upp när USA kallar. Det vill säga Storbritannien, Holland och Danmark. De stora giganterna inom NATO har större valfrihet, vilket bl.a. Tyskland och Frankrike bevisade då de protesterade kraftigt mot anfallet mot Irak.

Danmark är ett av de länder som har offrat mest för sitt NATO-medlemsskap. I Afghanistan är Danmark det land som förlorat flest soldater i förhållande till sin folkmängd. I Libyen är Danmark (tillsammans med Norge) det land som fällt flest bomber i förhållande till antalet insatta flygplan i insatsen.

Men Danmarks vilja att ställa upp har gett resultat. Det är inte för inte som Anders Fogh-Rasmussen (f.d. statsminister i Danmark) numera är generalsekreterare för NATO. Som jämförelse så är svenske generalen Håkan Syrén (f.d. ÖB) ordförande för det betydligt mindre mäktiga EUMC. Den posten har Sverige fått för bl.a. sin vilja att sätta upp Battlegroups. Men dessa hedersposter är också dubbelsidiga svärd. Så länge som Danmark/Sverige har ordförandeposten så måste vi också ställa upp till 100% för respektive organisation!

Men det räckte inte bara med att ställa upp med soldater som är beredda att offra sina liv för att Danmark skulle få posten som NATO-ordförande. Man var tvungen att gå med på en hel del politiska eftergifter för att få med sig NATO-kollegan Turkiet.

Turkiet är en mycket stor spelare inom NATO. Man har ett kraftigt försvar (uppfyller med råge, 8.2%, NATO:s krav på 1,5% av BNP i försvarsbudget) och man köper stora mängder vapen från USA, då man dels har ett lågnivå inbördeskrig mot kurdiska separister, dels känner sig hotade av Irak (med ett basområde för kurdiska motståndsmän att träna och vila upp sig på) och dels fortfarande har olösta gränsproblem med Grekland.

Viktigast av allt är Turkiets geografiska läge:

- Transitland för olja och gas från Centralasien.
- Buffertzon mot problemländer i forna Sovjetunionen och Mellanöstern.
- Baseringsområde i händelse av NATO-insatser i forna Sovjetunionen och Mellanöstern. Skulle t.ex. det bli en insats mot Syrien så kommer med stor sannolikhet Turkiet att användas. (Kanske i kombination med basering i det numera USA-vänliga Irak?) Israel kan inte användas av förklariga skäl.
- Baseringsområde för radar och robotförsvar. USA/NATO:s rädsla är framför allt för eventuella angrepp från Iran.
- Muslimsk befolkning, vilket är viktigt för att ge legitimitet till insatser i regionen.

En nagel i ögat på Turkiet har varit de kurdiska TV-sändningarna. Man lyckades stoppa TV-sändningar som utgick från Belgien. Nu är det ROJ TV som kommer att stängas ner i Danmark. Enligt Wikileaks beror detta på turkisk påtryckning mot danska staten i samband med Fogh-Rasmussens utnämning.

Vän av ordning kanske säger att PKK är terroriststämplat 2002 av EU? Detta som en reaktion efter 9-11, då USA via FN drev på att frysa ekonomiska tillgångar för olika internationella terrororganisationer och många andra stater hängde på för att få sina egna interna motståndare stoppade. Detta beslut har sedan underkänts 2008 av EU:s egna jurister.

Jag vill inte debattera för eller emot PKK i detta inlägg. Jag vill bara peka på att ett beroende av andra stater/organisationer leder ibland till att man måste gå med på politiska eftergifter som man annars hade kunnat undvika. Ett nationellt försvar är inte bara till för att försvara det egna territoriet, utan ibland också för att man skall kunna bibehålla rätten att säga vad man tycker i internationella sammanhang. Sverige har under många år varit ett "världens samvete". I framtiden kommer vi kanske inte längre ha möjlighet att fortsätta vara så.

Med andra ord, ingenting här i livet är gratis. Vilka eftergifter skulle Sverige få göra för att bli medlem i NATO? II = Internationella Insatser riskerar att bli IP = Internationell Påverkan och IE = Internationella Eftergifter.

P.S: Läs mer om svenska statens syn på Kurdistan och PKK här.