Blix betraktelser

Hans Blix är en klok man, men kommer nog internationellt sett gå till historien som mannen som bara nästan lyckades förhindra USA:s stora misstag att anfalla Irak 2003. Hade han lyckats få fram bevis för att Irak inte hade massförstörelsevapen, så hade Bush Jr motiv och rättfärdigande för anfallet försvunnit. Därmed kanske USA hade haft möjlighet att fokusera på Afghanistan och gjort klart det dom påbörjade 2001. Då hade vi inte varit i den situation vi är idag.

Men nu är vi där vi är och vad anser Blix om det? I ett inlägg i senaste numret av Fokus så ställer han sig frågan; vill vi vara världspoliser? Han sågar de vanliga argumenten för insatsen i Afghanistan. I stället fokuserar han på det faktum att NATO söker sin roll i världen i avsaknad av en Warsawapakt som fiende. Samma sak gör det svenska försvaret även om det på senare tid efter Rysslands anfall mot Georgien har blivit nytt liv i debatten om behovet av att försvara Sverige. USA börjar också att tröttna på EU och NATO:s oförmåga att få effekt av vår försvarsbudget. Kanske vi måste anstränga oss mer för att inte USA helt ska tappa intresset för Europa?

Blix har i tidigare inlägg i Fokus ställt sig frågan när är det rätt att ta till krig som medel för att skapa fred? Svenska regeringen hävdar rätten att deltaga i Afghanistan med argumenten solidaritet med omvärlden samt att skydda Sverige mot internationella hot. Men fler och fler inklusive mig själv börjar ifrågasätta dessa argument. Al Qaida bekämpas inte längre bäst i Afghanistan. Dom är minst lika aktiva i länder som Pakistan, Jemen, Saudiarabien och t.o.m England.

USA har i och med detta år lagt ner 10 800 000 miljoner kr på krigen i Afghanistan och Irak. Visst har dom lyckats med att störta talibanerna och Saddam Hussein från makten, men har världen verkligen blivit säkrare och har befolkningen i dessa länder fått det bättre? Svaret på fråga ett är tveksamt och på fråga två i Afghanistan kanske, men knappast i Irak. Det finns dessutom gott om skurkar runt om på jorden som behandlar sina medmänniskor på ett uselt sätt. Burma, Nordkorea, Zimbabwe är bara några av dessa länder där vi knappast kommer att göra insatser. Andra länder som Somalia, Jemen m.m. är kanske potentiella insatser, men även dessa mycket svåra att lyckas i om vi inte först ställer upp realistiska mål.

Jag är för insatsen i Afghanistan, men tycker inte alltid att den genomförs på ett sätt som kan ge resultat på många år. Vi måste kanske börja inse att det inte finns bara ett Afghanistan där en gemensam strategi för insatsen fungerar. Vi borde i stället dela upp sättet att arbeta i storstäder respektive landsbygden.

- I storstäder som Kabul gör Al Qaida och talibanerna mest insatser av PR skäl, eftersom den internationella pressen finns närvarande. Där har också en central afghansk regim samt ANA/ANP stor möjlighet att verka. Invånarna i städerna är mer välutbildade och har även tidigare haft en mer västanpassad levnadsstil.

- Landsbygden borde i stället byggas upp med ett decentraliserat styre där vi drar nytta av den afghanska klanstrukturen, d.v.s. alla försvarar sin hembygd. Jag sitter just nu och läser boken "The Village" av Bing West som jag tänkte recensera i ett senare inlägg. Den visar på en bortglömd aspekt av Vietnamkriget som kan vara användbar även i Afghanistan. Mindre styrkor av den amerikanska marinkåren levde ihop med befolkningen i små byar och hjälpte till att tillsammans med lokala vietnamesiska styrkor bygga upp säkerheten för lokalbefolkningen. Men mer om detta senare.

Det svenska politiker bör fråga sig själva är om dom verkligen är beredda att ta samma konsekvenser av ett eventuellt misslyckande som politikerna i Holland, Tyskland och Danmark? Obama har gett sina medborgar och soldater en tidplan och nu måste McChrystal leverera. Vilken tidplan har vi i Sverige? Utan en väl definierad målbild för vad vi vill åstakomma i Afghanistan och en lika väl definierad "Exit Stratgey" kan ett uttåg ur Afghanistan sluta som USA:s utrymning av Saigon 1975.

Fiaskot i Vietnam ledde till att USA lade ner all verksamhet som hade med Counterinsurgency att göra och fokuserade i stället på det stora kriget i Europa. Man utvecklade stridstekniker och teknologier som är överlägsna allt annat för att besegra välbeväpnade fiender, vilket Gulfkriget 1991 och Irak 2003 har visat. Men man glömde totalt bort de erfarenheter från Vietnam som hade varit mycket användbara i Afghanistan och Irak. Sakta men säkert har man nu börjat lära upp sin armé igen. Tyvärr till stora kostnader i liv och materiel. Det visar på faran med att specialisera sig mot en given hotbild. Hot har en viss förmåga att ändra sig med tiden.

Vi ställer nu också om vårt försvar med ett nytt personalsystem för att kunna bemanna insatser liknande den i Afghanistan. Men är den insats vi nu gör i Afghanistan ens möjlig om några år? Eller är det så att FN har haft en unik tidslucka med möjlighet att verka under ett par år då Kalla Kriget tog time-out och säkerhetsrådet fick möjlighet att spotta ur sig säkerhetsresolutioner på löpande band?

Om Sverige misslyckas i Afghanistan kan detta mycket väl leda till en svensk försvarsmakt som helt tappar fotfästet. Vad är då vårt syfte? Utan behov av ett nationellt försvar och utan vilja till internationella insatser liknande den i Afghanistan kan det komma att bli mycket svårt att motivera en försvarsbudget. Igår var modeordet NBF, idag är det NBG och Afghanistan. NBF kostade miljarder och ledde till de första svarta hålen. NBG ledde till de stora budgetneddragningarna 2008 då verksamheten stod i stort sett still. Genom att inte ha en långsiktig strategi utan hela tiden hoppa på de senaste trenderna så kommer Försvarsmakten att hela tiden bara kosta pengar och ge mycket lite effekt. Vi hinner helt enkelt inte bli bra på något innan det blir omodernt. Grunden för Försvarsmakten måste därför vara bredd snarare än djup. Det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden baserat på historiska erfarenheter är att vi inte vet hur framtiden ser ut.