Har USA nått sitt mål? (uppdaterad)

Vi i Sverige velar som vanligt om orsakerna till varför vi är i Afghanistan, rädda kvinnor och barn, stoppa knark, skydda svenska affärsintressen m.m.. Jag har tidigare analyserat vår afghanistanstrategi och sågat en del av flosklerna.

Nu går helt plötsligt den amerikanske vicepresidenten Joe Biden ut och hävdar att USA är i Afghanistan ENBART för att slå ut Al Qaida.

"We are in Afghanistan for one express purpose ... the al Qaeda that exists in those mountains between Afghanistan and Pakistan," he said in an interview with NBC's "Today" show.

"We are not there to nation-build. We are not out there deciding we are going to turn this into a Jeffersonian democracy and build that country. We made it clear, we are not there for 10 years," he said.

Intressant! Hur väl överensstämmer detta med målen om att Afghanistan ska kunna sköta sin egen säkerhet 2014? Det börjar lukta som om USA nu begränsar sitt åtagande i Afghanistan så att man 2011 ska kunna hävda att uppdraget är avklarat.

Politikerna i vår omvärld ser nu till att rädda sitt eget skinn genom att öppna bakdörren för en ordnad reträtt. Det ska bli mycket intressant att se om våra svenska politiker också börjar darra på manschetterna och byter ståndpunkt i debatten inför valet.

Uppdaterad 10-07-31, 13:10
Carnucopia har ett intressant inlägg på sin blogg om amerikanska banker som går omkull. Hittills i år har 108 banker gått omkull. Senaten har godkänt reformer för att få stopp på bankernas risktagande och att deras vinster kommer att beskattas hårdare.

Bra långsiktigt, men kortsiktigt kommer det att slå mot enskilda sparare och ytterligare driva ut folk ur sina överbelånade hem. Priserna på hus har i och för sig stabiliserats, men är de lägsta sedan 1999. I kombination med att arbetslösheten i vissa områden är mycket hög, så tar det tid för ekonomin att vända. Den ekonomiska krisen i USA är med andra ord inte över och givetvis ligger ekonomin i kombination med behovet av att lugna hemmaopinionen lagom till valet 2012, till att man nu börjar minska omfattningen på målen i Afghanistan.

Politisk reträtt? (uppdaterad)

Nederländerna drar sig nu ut ur Afghanistan. Anledningen är att den politiska viljan har gått ner till noll efter det att den förra regeringen fick avgå efter politiska strider då NATO bad dom att förlänga insatsen. Det innebär att ISAF minskar med 1950 soldater i den södra landsändan. Möjligtvis så kommer man i stället för soldater skicka poliser för att träna ANP.

Det holländska försvaret har trots 24 döda soldater inte gett upp, det är den politiska viljan som saknas.

Hur ser det då ut ibland de övriga stora länder som bidrar med trupp till ISAF?

- USA. Obama har precis fått igenom sin budget för att förstärka med 30.000 man, men det finns kraftigt missnöje inom framför allt de egna leden i det demokratiska partiet. Med tanke på den ekonomiska kris som landet fortfarande befinner sig i och där IMF anser att landet kan vara på väg in i en ny ekonomisk recession och kan vara i behov av ekonomiskt stöd, så kommer andra saker än Afghanistan få fokus nästa år inför valet 2012. Därför så ska vi nog räkna med att den utlovade neddragning på truppnärvaron nästa år kommer att ske oavsett läget i Afghanistan. Frågan är bara ur vilken region dom drar sig ur först? Den relativt stabila norra där dom nyligen förstärkte med ca 5000 man och MEDEVAC helikoptrar eller den södra där majoriteten av striderna pågår idag? Antagligen blir det den norra, vilket ökar bördan för bl.a. Sverige.

- Storbritanien. Den brittiska ekonomin är hårt ansträngd och försvarsmakten behöver pengar för att bl.a. finansiera sina nya hangarfartyg och F-35 flygplan. Det har därför funnits diskussioner om ett tillbakadragande så snart som möjligt. Efter David Camerons tillträde som premiärminister så har det varit långa diskussioner när (inte om) man ska börja dra sig tillbaka. Just nu så lutar det åt att man precis som USA minskar närvaron 2011, för att vara helt borta ur landet till 2015.

The prime minister said: "Yes we can, but it should be based on the conditions on the ground. The faster we can transition districts and provinces to Afghan control, clearly the faster that some forces can be brought home.

"I don't want to raise expectations about that because that transition should be based on how well the security situation is progressing.

He added: "What I have said is, people in Britain should understand we're not going to be there in five years' time, in 2015, with combat troops or large numbers because I think it's important to give people an end date by which we won't be continuing in that way.

- Tyskland. Precis som övriga europeiska länder med ekonomiska problem, så pågår det massiva neddragningar av den tyska försvarsmakten. Efter den misslyckade insatsen mot stulna tankbilar så har det varit en tuff politisk debatt om fortsatt närvaro i Afghanistan. Många huvuden rullade när politikerna krävde ansvar efter att försvarsmakten och försvarsdepartementet försökt dölja händelseförloppet. Inget har dock sagts om ett tidigare utdragande än det officiella 2014 när afghanska trupper själva ska ansvara för landets säkerhet. Man har tvärt om startat upp en kampanj för att öka stödet för landets soldater som är i Afghanistan.

- Frankrike. Kriget i Afghanistan är inte populärt bland väljarna. Men till skillnad från USA, England och Tyskland så väljer Frankrike att inte definiera ett slutdatum för sin närvaro i Afghanistan.

French Defence Minister Herve Morin was quoted on Thursday as saying it was counterproductive to talk of withdrawing the 3,500 French troops serving with NATO forces in Afghanistan. ...

But while both the United States and Britain have set target dates to withdraw some or all of their forces, Morin said: "To talk of withdrawal today is counterproductive.

"As long as security and stability are not effective in a zone, we must continue our mission. But intermediate stages should be set so public opinion doesn't get the impression of a useless effort," he was quoted as saying.

- Italien. Italien är en av de s.k. PIIGS länderna med sämst ekonomi i Europa. Just nu så lutar det åt nyval efter bråk i regeringspartiet. Ett nyval kan innebära att nytt fokus sätt på kostnaderna för insatsen i Afghanistan. För närvarande finns det dock inget som säger att Italien drar sig ur innan resten av NATO gör så.

- Kanada. Man har beslutat sig att köpa 65 stycken F-35 vilket givetvis kommer att kräva att pengarna sparas in någon annan stans. Enligt plan ska Kanada lämna Afghanistan 2011, men det finns kritik för att man drar sig ur i förtid. Denna kritik finns även i kongressen.

I don’t think all the troops will be out of there in 2011,” said Conservative Senator Michael Meighen, vice-chair of the committee, referring to parts of Afghanistan as “medieval.”

“I don’t think there’s any chance of being out of there in three years,” concurred Liberal Senator Colin Kenny, the committee’s chairman. “It’s going to take a great deal of effort and some measure of luck for us to succeed.”

Jag misstänker därför att deras närvaro i Afghanistan kommer att fortsätta, det har dom bevisat tidigare i bl.a. Bosnien.

- Polen. Man kommer att dra sig ur samtidigt som USA. Tankar finns på att börja utdragandet 2011 för att vara ur landet 2012.

Som synes så är det mer politiska avgöranden än militär taktisk förmåga eller talibanernas motstånd som avgör när de olika länderna tänker dra sig ur Afghanistan. Frågan är bara vad som händer när USA drar sig ur? Kommer det att ge en politisk legitimitet för de övriga länderna att också lämna landet?

I Sverige verkar det finnas politisk konsensus i dagsläget för att fortsätta vara kvar i Afghanistan. Men även vi kan nog knappast klara av Afghanistan på egen hand, utan får lämna den dag de övriga drar sig hemåt.



Uppdaterad 10-07-30, 21:54
I USA börjar man ställa kostnaden för utlandsinsatserna mot t.ex. förbättrad skola. Vård, omsorg och skola är slogans som även går hem hos den amerikanska väljarkåren. I höst kommer en ny test för Obamas förtroende när budgeten för insatsen i Afghanistan 2011 ska beslutas.

En fråga som jag ställt tidigare och som även Sumatra ställde till mig är: vad händer om vår Afghanistaninsats inte fungerar? När USA misslyckades i Vietnam så drog dom sig tillbaka och slickade såren och lovade dyrt och heligt att inte ge sig in i liknande situationer igen. Resultatet blev att COIN föll i glömska hos alla i USA förutom USMC. Gör vi samma sak även här i Sverige, eller ställer vi om fokuset på t.ex. Afrika? Vad händer om det inte finns några EU-länder som vill vara med om en ny mission?

Även i Sverige ökar pessimismen även om man kanske inte ska dra allt för stora växlar av SIFO:s mätning. Om Sverige drar sig ur så står vi helt plötsligt med kontraktsanställda soldater samt ett försvar som mest är anpassat för utlandsuppdrag. Vad gör vi med dessa i detta läge? Sväljer stoltheten och går tillbaka till värnpliktssystemet och ett invasionsförsvar som vi trots allt i praktiken hävdar att vi inte behöver? (Jag vet att politikerna ger löften om att kunna försvara Sverige, men det är långt från ord till handling). Med fast anställda soldater som krattar grusplanen framför kasernerna så lär rekryteringen sjunka ner i en djup avgrund.

Är det då dags att likt Candide finna att det bästa är att stanna hemma och sköta sin trädgård?

Uppdaterad 10-08-01, 19:55
trots det officiella tillbakadragandet är den hollänska närvaron i Afghanistan inte helt avslutad.

The Dutch ministry of defence told the BBC that while its military mission in Afghanistan had ended, a redeployment task force would stay on to oversee the return of vehicles, military hardware and equipment to the Netherlands.

Four F16 jets, three Chinooks and five Apaches from the Dutch air force were expected to remain in Afghanistan until the end of the year.

Det är trist att ekonomi och politisk vilja i realiteten styr insatsen i Afghanistan. Alla har just nu så bråttom att man inte märker att det trots allt sker framsteg.

Frågan är vad det är som gör att svenska politiker kan ha sådan pass stark vilja att stanna kvar i Afghanistan jämfört med många av sina europeiska kollegor?

- Vi har relativt få egna förluster och befinner oss i en relativt lugn provins.

- Svenska staten har jämfört med övriga europeiska länder mycket bra ekonomi.

Jag håller dessutom helt med Cynisk att det finns för många inom svensk press som har en mycket naiv inställning till internationella insatser. Frågan är hur en tidning som Aftonbladet som har en hårt arbetande reporter i Johanne Hildebrandt kan ha en redaktör som Helle Klein som inte tror på sin egen reporters rapportering?

Internationella insatser är tufft och soldater riskerar att dö, men om det inte vore så hade vi inget där att göra utan kunde lungt lämna över till de civila hjälporganen. I stället för att sitta hemma i soffan och gissa så lyssna i stället på dom som är eller har varit på plats och som anser att vi gör framsteg. Det går bara mycket långsamt!

Uppdaterad 10-08-02, 09:49
Alliansen går nu ut med att man är både beredd att förlänga och utöka den svenska insatsen i Afghanistan.

Alliansen vill också öka de civila insatserna, både utvecklingsbistånd och stöd till rättsstatsuppbyggnad. Sverige bör bidra med fler poliser och biståndet bör i högre grad kanaliseras till landets norra delar där den svenska insatsen är baserad. Ökad synlighet för svenska utvecklingsinsatser stärker relationen till civilbefolkningen, anser alliansen.

Bra, men jag misstänker att drar de andra länderna sig ur 2011 (vilket är sannolikt) så kommer även Sverige att göra det. Därför så är det ganska så riskfritt att gå ut med ett liknande påstående.

Efterdyningar

Försvarsmakten går nu ut med ett pressmeddelande att man vid granskning av dokumenten som släppts av Wikileaks ännu inte har hittat något säkerhetshotande för den svenska truppen i Afghanistan.

Den amerikanske försvarsministern Robert Gates är dock mer bister och hävdar att det kan kosta människor livet.

- Underrättelsekällor och metoder blir kända för våra motståndare, liksom militär taktik, tekniker och procedurer, sade han.

I materialet avslöjas identiteten hos några afghaner som lämnat upplysningar till amerikanska styrkor.

- Följderna på slagfältet av publiceringen kan bli allvarliga och farliga för våra soldater, våra allierade och afghanska samarbetspartner och det kan skada våra relationer och vårt rykte, sade Gates.

Hans största oro rör nu förtroendet, att andra inte längre kan lita på att USA håller de gemensamma hemligheterna säkra. Ett stort reparationsarbete väntar, menade han.

En svensk "framgång" i detta samanhang är att SAK - Svenska Afghanistankommittén nämns med mycket positiva ordalag. Att tro att man därmed ska kunna dra hem de svenska truppbidragen och enbart ge civilt bistånd är dock att dra för snabba slutsatser. Detta civila bistånd skulle vara i behov av skydd från andra länder som i så fall skulle anse att Sverige sviker och tar enbart de lätta uppgifterna.

SvD rapporterar att enligt SIFO så är fler svenskar än tidigare negativa till insatsen i Afghanistan. SvD refererar dock till en ganska så gammal rapport.

Jag är mycket kritisk till hur man formulerar frågorna i liknande undersökningar. I detta fallet "I Afghanistan pågår en fredsframtvingande insats där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande förband i Afghanistan?".

En separat fråga som lyfts ur sitt sammanhang kan ge mycket olika svar beroende på hur den formuleras. Jag tycker att man borde ställa flera frågor inom samma område. Vilka svar hade hade t.ex. dessa frågor gett:

- I Afghanistan prduceras 90% av världens Opium. Är det rätt eller fel att stoppa de krafter som ligger bakom produktionen av Opium?

- I Afghanistan pågår just nu ett krig mellan en folkligt vald regim och en terrorganisation som mördar civila. Är det rätt eller fel att stötta denna regim att stoppa terrorn?

I pressen framkommer ofta bara de negativa detaljerna om kriget i Afghanistan, men det finns ljuspunkter i mörkret som motiverar vår närvaro.

Genom det amerikanska magasinet The New Republic kunde man nyligen ta del av intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent.

Det finns förstås dystrare siffror. Den förväntade levnadslängden har gått från 47 till 44 år, och barnadödligheten – 257 fall per 1000 barn – ligger still. Men framsteg sker på flera fronter. Framsteg som otvivelaktigt skulle gå om intet om vi åter lämnade Afghanistan åt talibanerna.

Jag tycker därför att det är bra att den nuvarande regeringen tydligt deklarerat att vi kommer att vara kvar under en lång tid i Afghanistan. Det känns också bra att Mona Sahlin efter sitt besök i Afghanistan medger att detta även är (s) ståndpunkt. Nu gäller det bara för oppositionen att räta upp i leden så att det inte hela tiden dyker upp olika budskap.

LFS 2025 Del 2 - Flygbassystemet (uppdaterad)

Mitt sommarprojekt fortsätter. I förra inlägget startade jag med ledningsorganisationen då STRIL är en av de delar i Flygvapnet som hamnat på sparlåga de senaste åren och ledningsorganisationen är en grundförmåga som vi måste ha oavsett scenario. Kai kompletterade med lite förtydliganden avseende sambandsfunktionen.

Fokus i debatten i alla de senaste 20 årens försvarsbeslut har legat på vilka fredsflottiljer som ska vara kvar eller inte. Lite grand i skymundan så har kanske det viktigaste nästan helt och hållet försvunnit, d.v.s. våra krigsbaser och våra basbataljoner.

Som grund i detta inlägg använder jag bl.a. "Flygbassystem Bas-60" och "Flygbassystem 90" av Jörgen Rystedt, Försvarets Historiska Telesamling Flygvapnet F02/09, 2009-04-25. Dessutom givetvis lite underlag från de utmärkta Internetsajterna bergsrum.se och flygbas.se.

Historik
Flygvapnets krigstida skydd har allt sedan andra världskriget byggt på spridningskonceptet. Om det skulle börja osa till i omvärlden så skulle en order ges att snabbt flyga ut alla flygplan från fredsflottiljerna till krigsbaserna. Därmed så skulle det vara svårt för en fiende att snabbt slå ut flygplanen på marken där dom är som mest sårbara.

Detta strukturerades sedan med Bas 60-konceptet som vanligtvis bestod av en huvudbana och en sidobana, s.k. smalbana. Vid mitten av 70-talet fanns ett femtiotal flygfält av varierande storlek och materielbestyckning som tillhörde Försvarsmakten. Av dessa var tjugotalet flottiljer eller f.d. flottiljer och resterande s.k. hemliga flygbaser belägna "någonstans i Sverige".

Successivt pågick under hela sextio- och sjuttiotalet en fortifikatorisk och teknisk utbyggnad till Bas 60 standard. Ett utökat fortifikatoriskt skydd av basens operativa ledningsfunktion, kommandocentralen (KC) byggdes och det interna/externa sambandet förstärktes.

Bas 90 utvecklades efter erfarenheterna från sexdagarskriget 1967 där Israel slog ut hela egyptens flygvapen på market. Även den tekniska utvecklingen av s.k. multipelvapen, som gjorde det möjligt att bekämpa många mål på marken, låg bakom den nya basfilosofin.

För att möta detta hot byggdes på varje krigsbas 2-4 stycken 800 m kortbanor (1200 m inklusive 200 m avsmalning i varje ända) i närheten av huvudbanorna som kunde utnyttjas av Viggenflygplan med kort start-/landningssträcka. Totalt fanns därmed ett hundratal start/landningsmöjligheter spridda över Sverige. Dessutom utökades det fortifikatoriska skyddet med en ledningscentral för basledningen som även var central för den flygande personalen, s.k. Bascentral (BasC). Det skulle därmed krävas många anfall för att slå ut samtliga banor på en krigsbas. 20-40 flygplansplatser byggdes på varje bas längs med vägar i anknytning till bansystemen där flygplanen klargjordes. Detta gjordes med s.k. rörlig klargöring för att minska tiden som den tekniska personalen var i riskzonen kring banorna. Beroende på lastalternativ kunde ett flygplan vara i luften mellan 10-20 minuter från det att det landade. På så sätt kunde få flygplan få större verkan!

För att kunna verka från en Bas 90 hade divisionen stöd av Basbataljon 85. I en fullt utbyggd krigsbas 90 så rörde det sig om ca 1500-2000 man beroende på uppgifter (basbataljonen kunde även ha som uppgift att sköta en sidobas). Till detta kom armén som stöttade med bl.a. luftvärn. Personal och vapenförråd var normal grupperade utanför riskzonen för anfall. Ett av de stora problemen för en krigsbas var all trafik som pågick inom området och risken för dödsfall i bilolyckor var nästan större än risken att dö vid ett flyganfall.

Basbataljon 85 har sedan gradvis utvecklats till Basbataljon 04 och numera Flygbasbataljon 08 där man infört bl.a. en mobil flygplatsenhet. Utvecklingen har framför allt inneburit förmåga att verka under internationella insatser baserat på bl.a. erfarenheter från insatsen med flygplatsenhet i Kongo. Det senaste utecklingssteget kallas EAW - Expeditionary Air Wing. För att stötta detta nytänk har man på F21 prövat ut det s.k. skvadronupplägget modellerat från bl.a. NATO där division och kompani slås ihop till en enhet med gemensam ledning.

Hade konceptet fungerat i ett eventuellt krig?

Om man tittar på t.ex. Kosovokriget där den allierade sidan hade stor luftöverlägsenhet (inte totalt luftherravälde då man bevisligen förlorade några flygplan och serberna var uppe i luften med sina Mig-29) så misslyckades dom till stor del att slå ut det serbiska flygvapnet på marken. Serberna använde sig bl.a. av Mig-29 modeller i skala 1:1 som skenmål, vilket resulterade att dom lyckades behålla en stor del av sitt flygvapen även efter alla flygplan rapporterats som förstörda av NATO.

De insatser som gjorts i Afghanistan har till viss del lett politiker att dra falska slutsatser. Insats med precisionsvapen kräver även precision i underrättelser för att ge bra måldata för insater. Detta försvåras i "normala" fall då användning av UAV för att spana efter mål är inte lika enkelt om man saknar luftherravälde.

Scenario och hotbild
För att kunna ställa krav på ett fungerande Flygvapen så bör man definierade det mot ett gränssättande scenario. I förra inlägget om ledning så hoppade jag över detta steg, då ledning krävs över hela Sveriges yta oavsett scenario och det måste finnas redundans.

Bassystemet måste dock anpassas mot ett gränssättande scenario.

- Invasion av Sverige kan inte vara detta scenario då det helt enkelt blir för dyrt och våra politiker har uttryckligen sagt att detta inte är tänkbart inom överskådlig tid. Den dagen en invasion kommer så lär vi få klara av den med de resurser vi har tillgängliga och hoppas på att hjälpen utifrån verkligen kommer.

- Internationella insatser kan inte heller vara gränssättande då detta är något som vi ska kunna göra med de resurser vi har tillgängliga.

- Det scenario som jag anser vara mest troligt är att kunna hävda Territoriell Integritet (incidentbevakning) när det uppstår en kris i vårt närområde (Baltikum, Norra Ishavet och Östersjön). Samtidigt måste vi ha förmågan att kunna möta ett Strategiskt Överfall med t.ex. kryssningsrobotar eller sabotage mot våra ledningsfunktioner och offensiva flyg- och marinförband. Jag tvivlar på att det går så långt som att en potentiell fiende skulle luftlandsätta trupp, utan dom nöjer sig nog med att slå ut Sveriges förmåga att bistå ett annat land i regionen. Detta innebär att fokus för skyddet av Sverige är större städer, flygbaser, marinbaser, infrastruktur (el, kommunikation m.m.). För Flygvapnets del består uppgiften i att skydda dessa funktioner från anfall från luftarenan.

OBS: Detta ska dessutom kunna ske samtidigt som vi har ett krav på oss att stötta exportkunder av Gripen i Tjeckien, Ungern och Thailand med reservdelar och utbildning av piloter och tekniker. Även fortsatt utbildning av svenska piloter och tekniker ska ske och detta t.o.m. med ökad intensitet då våra politiker i ett sent läge givetvis kommer att komma på att vi behöver mer resurser.

Fredsbaser
En fredstida flottiljs läge ska egentligen bara bestämmas av en enda sak och det är närheten till övningsområden. Men trots det är en annan mycket viktig faktor vilken ort den ligger i närheten av. Det måste finnas rekryteringsunderlag på orten, alternativt en attraktiv ort som personal vill flytta till. Attraktionen styrs av boende, skolor, jobbmöjligheter för medföljande och inte minst avstånd till släkt och vänner. Men vad är det egentligen som har styrt de senaste årens nedläggningar? Jo, kommunalpolitik och grannar som klagar på buller.

Resultatet har blivit att vi nu sitter med en flottilj i Kallinge utanför Ronneby, en flottilj i Såtenäs nära Lidköping/Trollhättan och en i Kallax utanför Luleå. Sedan har vi Helikopterflottiljen i Linköping med tillhörande flygskola och TU JAS. Förutom flottiljerna med flygverksamhet så har vi skolor på gamla F14 i Halmstad och LSS stab på gamla F16 utanför Uppsala. Transportflyget använder sig av Bromma som bas då det är närmaste landningsplatsen för kungen, generalerna och våra politiker. Slutligen har vi Vidselbasen som är en hybrid mellan gammal krigsbas och övnings-/utprovningsområde för bl.a. FMV.

Jag har kollegor som har intervjuat blivande piloter och det har inträffat att när mina kollegor nämnt att valen om man vill bli stridspilot står mellan Kallinge, Såtenäs och Kallax så har aspiranten tackat för sig, vänt sig om och gått ut genom dörren. Jag har andra kollegor som arbetat på mer attraktiva orter som Ängelholm och Uppsala som hellre tog avsked än flyttade familj och barn. Inget ont om dessa städer och flottiljer. Jag har själv arbetat och bott på alla tre flottiljerna och trivts bra, men för dom som är uppvuxna i storstäder så saknar man liv och rörelse (Lidköping en lördagskväll i november är INGEN nöjesmetropol). Det finns en anledning till att HKV rekryterar så många officerare till Stockholm och inte är det de attraktiva arbetsuppgifterna!

Men nu sitter vi där vi sitter och det är för dyrt att backa. Ryktena säger dessutom att ytterligare en flottilj ska skäras bort. Givetvis så kommer detta att starta en ny smutskastningskampanj mellan de inblandade kommunerna och en del officerare kommer tyvärr att dras med i kriget.

Ur flygtidsproduktions synvinkel så är det delvis bra att klumpa ihop fler flygplan på färre flottiljer. Man kan då effektivt utnytta underhållsresurser och vid behov flytta flygplanen mellan kompanierna. Men det är inte gratis att bygga upp en storflottilj då hela infrastrukturen måste anpassas. Fler flygplan betyder fler hangarer och underhållsplatser. Det kan också krävas att man sprider på flygverksamheten så att någon division flyger mörkerflygning varje kväll. Detta för att det kan ur trafikavvecklingssynpunkt vara svårt med många flygplansrörelser samtidigt. Det kan dessutom vara svårt att belägga övningssektorerna på ett effektivt sätt, vilket leder till längra an- och återflygningar från en övning, d.v.s. lägre verkningsgrad. Mer mörkerflygning ger upphov till mer buller, vilket kan ställa till problem med grannar. Frågan är vad dagens s.k. koncessionstillstånd säger om antalet flygrörelser som får genomföras per dag på de nya storflottiljerna? Ett alternativ kan givetvis vara att under längre tider ombasera till krigsbaser, men det sliter på familjen om en familjemedlem tvingas vara hemifrån längre tider vilket inte lär förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Bristen på fredsflottiljer ställer också till problem i övningsplanering då det är långt till alternativbaser om något skulle hända. Nu finns alltid möjligheten att landa på en civil bas, men eftersom det där inte finns några tekniker som kan ta hand om flygplanen så blir dom stående tills hjälpen kommer.

Ur säkerhetssynpunkt är det givetvis korkat att lägga alla äggen i samma korg. Wiseman gjorde för ett tag sedan en jämförelse mellan en svensk fredsflottilj och en NATO-bas som har fortifikatoriska skydd och luftvärn på sina baser. Vi placerar alla flygplan i en hangar med stängsel och brandskydd. Bevisligen har en och annan plogbillare kommit åt flygplan och böjt pitotrör, men vad händer om någon med mera allvarliga planer kommer in i en hangar?

Ett av de förmågor som jag anser Flygvapnet måste uppnå är hävda Territoriell Integritet och kunna möta ett mindre Strategiskt Överfall. Om t.ex. Ryssland skulle vilja ge sig på Baltikum och Sverige har i sin utrikesdeklaration hävdat att vi ska ställa upp för länderna i Östersjön så kan Ryssland ta till samma knep som Tyskland under VK1 och VK2. D.v.s. slå ut den potentiella fiende som kan ställa till problem först. Detta behöver inte innebära invasion, men med ett par strategiskt placerade kryssningsmissiler i varje hangar så är Flygvapnet utslaget!

Större fredsbaser innebär behov av utökat skydd. Men eftersom vi numera använder civila bevakningsbolag att stå i vakten på våra flottiljer så är vi nog tillräckligt säkra? (svag ironi)

Därför så utav samma orsak som det krävs mer än en stridsledningscentral (redundans) så kan vi inte minska antalet fredsbaser. Vi har nått smärtgränsen för länge sedan. Det vi tjänar in i minskad overhead (flottiljledning) kommer vi att få betala i att bygga upp infrastruktur för att ta hand om den ökade flygverksamheten på de baser som finns kvar. Vi ökar dessutom risken kraftigt för att våra resurser slås ut i ett enda snabbt anfall/sabotage.

Krigsbaser
Idag finns det inte så många krigsbaser kvar. Ta exemplet med Byholma som en gång i tiden var en fullt utbyggd Bas 90 och numera används som virkesförråd efter stormen Gudrun. Många andra baser har helt lämnats åt sitt öde. Utrustningen är nedplockad och i flera fall har banorna grävts av för att förhindra civil trafik (inklusive smugglare) från att använda dom utan tillstånd. En del gamla krigsbaser lever kvar i form av civila flygplatser som drivs av Svedavia (tidigare Luftfartsverket). Med den dåliga ekonomi som de civila bolagen har idag så finns det stora frågetecken hur dessa baser finansieras (ekonomin har förbättrats, men gäller detta även de mindre regionala bolagen?). Den militära infrastrukturen är med undantag för Visbybasen i dåligt skick.

Spridningskonceptet i kombination med fortifikatoriska skydd är även i dagens värld med precisionsvapen ett gott skydd för flygplan på backen, vilket erfarenheterna från Kosovokriget bevisar. Om man roterar positionen på flygplanen på marken snabbare är underrättelseloopen (upptäck - bearbetning av data - uppdragsplanering - anfall) så undviks bekämpning av precisionsvapen och kryssningsmissiler.

Anskaffningen av den nya radarjaktroboter Meteor motiveras ibland med att den ska få förmåga att bekämpa kryssningsmissiler. Jag betvivlar dock nyttan av denna förmåga eftesom det krävs att det finns flygplan i luften som dessutom ska detektera missilerna innan dom träffar målet. En passiv lösning med spridning av resurserna är därför helt klart att föredra!

Ett oroväckande förmågeglapp är den minskade mängden luftvärn i Sverige som ska skydda baserna och befolkningscentra. Jag kommer att gå in närmare på detta i inlägget om jaktflyg.

Jag gjorde i ett tidigare inlägg en jämförande stridslinjal baserat på hur långt man har från en bas till operationsområdet. Av den kan man se att färre baser innebär längre insatstider och sämre verkan av luftförsvaret. Vapen måste ersättas av bränsle på flygplanen. I värsta fall har vi lika lång insatstid till ett område vi ska kunna försvara som fienden, vilket innebär att vi måste detektera anfallen redan när dom lyfter (går kanske att lösa med bra underrättelsesystem och jägarförband placerade på fientligt territorium?)

Varför inte nyttja lufttankning, kanske någon frågar sig? Lufttankning är tyvärr ingen bra lösning. Ett lufttankningsflygplan är en sårbar resurs som måste ligga väl utanför stridsområdet och dessutom ofta måste förses med jakteskort som beskyddar lufttankningsflygplanet (som i sin tur kräver lufttankning). I och för sig kan det delvis lösas genom att de flygplan som för tillfället inte fyller på bränsle utgör eskorten, men detta är heller ingen bra lösning då dom måste räkna med att ha en extra stridsmarginal när dom når lufttankningsflygplanet, vilket ytterligar förkortar tiden i insatsområdet. Det enda alternativet där ett lufttankningsflygplan kan fylla en funktion är som "flygande T-bas" (Tillfällig), d.v.s. i stället för att mellanlanda på en bas för att fylla upp bränsle för att nå sin O-bas (Ordinarie) så används lufttankning. Vi kan med andra ord inte bygga upp ett försvar där vi förlitar oss på lufttankning för att det ska fungera. Jag ser därför inget behov av att skaffa en svensk lufttankningsresurs annat än för att kunna träna i fredstid och då är det nog mer ekonomiskt att hyra in från andra länder.

Den mobilitet som basbataljon 08 och EAW har fått innebär att internationella insatser inte längre bara innebär länder som Afghanistan, utan kanske också basering i länder i närområdet. NATO-baser har ett fortifikatoriskt skydd som kan användas och därmed behövs inte spridningskonceptet på samma sätt. Det finns också personal som sköter skalskyddet på baserna, så basbataljonen behöver enbart koncenterera sig på produktion av flygtid.

Vid behov kan civila baser användas, men dessa saknar i dagsläget helt fortifikatoriskt skydd och de kortbanor och uppställningsplatser som krävs för att skydda flygplanen på marken via spridning. Min rekommendation är därför att civila baser enbart används för snabbtankning i banändan.

Läser man VU10 - Verksamhetsuppdrag 2010 så ser man också att antalet basbataljoner i dagsläget och i framtiden endast är två! Med det nya personalsystemet så är jag dessutom lite fundersam på om vi i praktiken ens kan bemanna dessa två.

Beslutet för 172. och 218. flygbasbataljonerna är att dessa skall inta spridd lokalisering vilket innebär att basbataljonerna kvarstannar i dagens gruppering i Ronneby, Linköping och Luleå.

Antalet anskaffade mobila flyplatsenheter är därmed också enbart två och vi har endast planer på en EAW för internationella insatser inom ramen för NBG11.

Tittar man på de potentiella områden som vi måste kunna verka från så rör det sig om tre zoner: Mälardalen (Gotland, befolkningscentra och infrastruktur), övre Norrland (norra ishavet och elförsörjning) och södra Sverige (Baltikum och Östersjöns utlopp). Varje område kräver för redundans utöver fredsflottiljen 2-3 krigsbaser, varav två O-baser och två T-baser. Detta innebär ett minimum på sex basbataljoner (förutsatt att en basbataljon klarar av att bemanna en huvudbas och en sidobas). Möjligtvis skulle vi kunna skära ner till fyra basbataljoner om vi anser att hotet enbart är fokuserat till norr/söder. Försvaret av huvudstaden med infrastruktur måste dock finnas hela tiden. Gotland bör dessutom vara bemannat hela tiden med incidentjakt.

Hur ska vi då bemanna flygbaserna? Värnpliktssystemet var tidigare enda möjligheten att lyckas med detta då det krävdes volym på förbanden. Det man ofta glömmer bort i arbetet med att reducera storleken på insatsorganisationen är att Basbataljonernas storlek har en positiv bieffekt och det är bevakning av basens område. Kunskaperna om klargöring räknades som färskvara så värnpliktiga mekaniker hade snabb omsättning i krigsförbanden. Efter 5-10 år som krigsplacerad inom Flygvapnet var det dags för ny karriär inom arméns cykelskýtteförband. Att tro att vi ska har råd med kontraktsanställda soldater för att bemanna vid behov sex stycken basbataljoner a ca 1000 man är inte troligt.

Kanske FVRF kan fylla samma funktion för Flygvapnets basförband som Hv för det nationella försvaret? Man har idag uppgiften att repetitions- och vidareutbilda gamla värnpliktiga, men exakt roll i det nya personalsystemet har jag ännu inte hunnit sätta mig in i.

I krigstid fyller alltså krigsbaserna två syften.

- Skydd genom spridning.

- Verkan genom att korta tiden från start till insats och kunna täcka en större yta av Sverige inom en viss given tidsperiod.

Jag skulle därför vilja påstå att för att vi ska kunna försvara Sverige på ett effektivt sätt så krävs det fler krigsbaser! Antalet baser och placeringen på dessa baser beror framför allt på vilka områden vi vill försvara. Visst går det att basera på civila baser som Sturup, Landvetter, Bromma och Arlanda, men i ett skymningsläge kommer detta att försvåras av att det fortfarande kommer att finnas civil trafik från dessa flygplatser. Dom saknar dessutom allt fortifikatoriskt skydd och förmågan till att sprida flygplanen på basen.

Slutsatser
Att minska antalet fredsbaser yterliagre är förenat med minskad effekt av övningar i fredstid samt en ökat riskexponering för sabotage. Dessutom minskar det flygvapnets exponering för allmänheten och försvårar därmed rekrytering av personal. F17 och F21 ligger bra till för verkan med incidentflyg i norr/söder och fungerar även i krigstid bra som T-baser. F7 ligger sämre till för att basera incidentflyg på, men fungerar bra som T-bas attack och utbildningsflottilj då den ligger inne i landet och därmed är mindre sårbar för anfall. Det som saknas är en flottilj i närheten av potentiella rekryteringsorter och som dessutom kan användas som incidentbasering för bevakning av luftrummet över Stockholm i fredstid (läs gamla F16).

Antalet krigsbaser och basbataljoner måste åter ökas om våra politiker ska med gott samvete i behåll kunna fortsätta hävda att vi satsar på försvaret av Sverige. Gripen utan krigsbaser och STRIL har inte förmågan att kunna hävda den territoriella integriteten! Tanken med Bas 90 var att skydda våra fåtal flygplan och få ut större effekt av dom. Att reducera krigsbaserna SAMTIDIGT som man reducerar antalet flygplan verkar inte särskilt genomtänkt. Ett minimum är sex krigsbaser utöver dagens existerande fredsbaser med tillhörande sex basbataljoner. Möjligen så klarar man av det med fyra basbataljoner om man kan fokusera försvaret till norr/söder.

OBS: Med en utökad politisk vilja så är det inget som förbjuder att för det norra scenariet används baser i Norge och Finland som T-bas, samt i det södra scenariet används baser i Danmark, Finland och Baltikum. Det innebär att en basbataljon i aktuell zon flyttas utomlands. Med den NATO-anpassning som Gripen har så handlar det framför allt om att flytta personal och viss markutrustning. Flygbasbataljon 08 och EAW koncepten har den mobilitet som krävs. Därmed så gäller det framför allt att ha tillgång till transportresurser, vilket jag kommer till i ett senare inlägg om transportflyget.

Se även mina tidigare inlägg om Bas 90.

Uppdaterad 10-07-30, 11:58
Gyllenhal lyfter fram tre inlägg i DN & SvD som pekar på hur omvärldssituationen måste kontinuerligt analyseras för att anpassa Sveriges säkerhetspolitik.

Hur påverkar innehållet i dessa tre artiklar min ovanstående analys?

- Bo Pellnäs om Rysslands närmande till väst avseende Arktis. Detta är givetvis mycket positiva signaler. Samtidigt så kommer en ökad kommersialisering av Arktis att öka områdets strategiska betydelse.

- Joschka Fischer om betydelsen av gas och olja för Rysslands export. Rysslands politik avseende gas och olja påverkar oss direkt i två fall. Nordstreams gasledning i Östersjön med infratruktur i svenskt ekonomiskt intrssezon. Utvecklingen i Afghanistans grannländer och då framför allt Turkmenistan som har behov av att kunna exportera olja och gas för att bygga upp sin ekonomi. Planer har funnits att dra ledningar genom Afghanistan till Pakistan, men oroligheterna stoppar dessa tankar. Alternativet är genom Iran (vilket USA inte är sugen på) eller via Ryssland (som hittills inte har visat särskilt stor välvilja att stötta dessa länder. För att stabilisera Afghanistan krävs det att länderna i regionen också stabiliseras och där har Ryssland ett stort ansvar för sina f.d. delrepubliker.

- Per Blomqvist om behovet av en militärstrategisk analys. I motsats till Tolgfors finner man att från Rysslands gynnsamma militärstrategiska läge är möjligheten att snabbt nå till exempel den norska Atlantkusten avgörande. Nato måste hindras. Mot Sverige börjar då angreppet – i motsats till vad Tolgfors tror – inom Sveriges gränser, bland annat genom bekämpning av Sveriges grundläggande förutsättningar för att hindra svenska stridskrafter att komma till verkan i luften och till sjöss. Detta visar återigen på behovet av spridning som skydd för flygstridskrafter och behovet av redundans utifall någon enhet slås ut.

Uppdaterad 10-07-30, 17:46
Att norra ishavet får mer och mer betydelse visar inte bara en isfri nordostpassage på, utan även en isfri nordvästpassage . Kanada har vissa gränstvister med USA (givetvis rör det sig om områden med potentiella oljefynd).

Hollywood starkare än Pentagon?

Pirate Bay har varit en följetång i svensk press samt i svenska domstolar. Här visade Hollywood musklerna och fick med sig svenska politiker. Med hjälp av Antipiratbyrån, STIM m.fl. så lyckades man under en kort stund få stopp på Pirate Bays servrar. Det intressanta är dock att nu börjar fildelningsteknikerna även få kommersiella användningsområden. Kanske fungerade Pirate Bay ungefär som Radio Nord som bröt mot lagen om kommersiell sändning, men som i förlängningen drev fram P3, lokalradio m.m.

Nu tänker Pirate Bay börja samarbete med Wikileaks. Det här kan bli en intressant utveckling. I detta fall finns det inga starka svenska branschorganisationer som kan använda sig av lobbying för att få igenom den amerikanska viljan. Möjligtvis så kan Försvarsmakten ha ett ord med i laget då vissa typer av läckor även kan ställa till skada för svenska förband.

För pressen så är Wikileaks en guldgruva och dom kommer nog med stor sannolikhet att hävda tryckfrihetslagen och skyddandet av en källa. Vi lär nog därför få se fler liknande samarbeten som det aktuella mellan Guardian, New York Times och Der Spiegel. Pentagon kommer givitvis att se till att den aktuella läckan Bradley Manning får maximalt straff för att säkerställa att framtida läckor tänker sig för en eller två gånger innan dom skickar hemligt material vidare.

Personligen så anser jag att affären Pirate Bay var en ljummen bris jämfört med de stormar som Wikileaks kan ställa till med. Den svenska tryckfrihetslagen är dock värd mycket och det måste finnas möjligheter att läcka till pressen när det begås felaktigheter vilket Lex Bratt och Lex Maria indikerar. Frågan är bara vad våra svenska politiker svarar när Obama ringer? "You know, we have something here in Sweden called tryckfrihet"? Hur gör vi om USA kräver utlämning av inblandade personer? Vi har även här böjt oss tidigare i t.ex. fallet med de terroristmisstänkta egyptierna.

Gästinlägg: Ledningssystem och kostnader

Inledningsvis så kan telesystem kosta hur mycket som helst beroende på kapacitet och finesser. Därför bör man från början fatta ett antal strategiska beslut. Vi kan också konstatera att den historiska uppdelningen i Stril60 systemets anläggningar berodde till stor del på begränsningar i dåtidens tele- och transmissionsteknik. Så till så motto så kan vi fatta nya strategiska beslut baserat på dagens teknik.

Följande problemområden måste tas i beaktande, utan någon särskild prioritetsordning.

- Transmissionskapacitet
- Yttäckning
- Signalskydd
- Sensortäckning
- Redundans

Transmissionskapacitet är dyrt att köpa på den civila marknaden. Privata internetabonnemang är billiga jämfört med vad kommersiella kunder får betala för samma bandbredd. Då har dock kommersiella kunder alltid garanterad bandbredd. En lösning vore att utnyttja de civila operatörernas nätutbyggnad och tillse att de alltid hade kapacitet att leverera till FM. T.ex. Finland har lagstiftning som innebär att staten endast ger servitut för utbyggnad av optofiber om operatören överlåter fiberpar till den Finska försvarsmakten. På så sätt har finska FM fått ett finmaskigt optonät över i princip hela riket. Naturligtvis är retroaktiv lagstiftning inget som jag förordar, men frågan är om man inte ska fundera på en liknande modell i Sverige. Idag så är extrakostnaden för några fler fiberpar försumlig och teleoperatörerna skulle kunna få ett visst stöd i t.ex. glesbygdsområden, där FM skulle kunna bygga ut olönsamma delar av ett rikstäckande fibernät.

Yttäckning är alltid ett kritiskt problem för förbands aktiviteter. Ett bra exempel är hur stor räckvidd man räknar med för radiokullarna i ett Strilsystem i störd miljö. Man bör alltid dimensionera efter motståndarens störkapacitet och det egna systemets störtålighet. I ett analogt system så krävs det ibland mer eller mindre att man flyger i cirkel runt radiokullen för att sambandet ska fungera i störd miljö. Idag finns det metoder för att öka störskyddet, men problematiken med gamla system visar att här finns det ett moderniseringsbehov som är omfattande. Även lösningar med moderna mobila radiokullar bör övervägas i ett dylikt system.

Signalskyddet är det största problemet. Och jag vill hävda att det är helt och hållet ett politiskt problem. Sverige har i modern tid varit framstående inom signalskyddsområdet och har utvecklat egen teknik för detta. Tyvärr så medför det att lösningarna är nationella särlösningar som oftast inte är de mest ekonomiska. Problemet idag är att om man ska hitta alternativa lösningar så finns i praktiken bara NATO att tillgå vad gäller interoperabilitet och nödvändig funktionalitet. NATO:s regelverk är tydligt vad gäller all form av sekretessbelagd information i allmänhet och signalskyddsmateriel i synnerhet. Och det är att endast NATO medlemmar har full tillgång till informationen/signalskyddnycklar/tekniska specifikationer. Jag kan inte se att vi skulle kunna få tillgång till dessa utan att bli fullvärdiga medlemmar. Alternativet är bilateralt samarbete med USA och i praktiken ha samma system som NATO, men som kan modifieras/uppgraderas enkelt/snabbt till NATO:s dito vid kris/krig. Nackdelen är att många politiker ser USA som det stora problemet med NATO. Därvid min slutsats att detta kan bara lösas politiskt och i brett samförstånd mellan en majoritet av riksdagspartierna.

Sensortäckningen är också ett stort problem. Idag så har de flygande plattformarna låg uthållighet och jag misstänker att det minsta som är acceptabelt är en plattform i storleken C-130J för att förbättra kapaciteten. Detta borde i så fall koordineras med den välbehövliga uppgraderingen av TP84 flottan som behövs i största allmänhet. Ett annat alternativ för ökad sensortäckning vore att använda basstationer för mobiltelefoni som bi- och multistatiska radarsändare och ha passiva mottagare för dito. Forskning inom området har genomförts och man kan anta att bi- och multistatiska radarsystem har god funktionalitet mot stealthteknologi som bygger på att unvika reflektion av radio/radarvågor mot samma sändar/mottagarstation. Man kan också fundera på om man har behov av en OTH radar som det franska systemet Nostradamus med tanke på Nordkalottens framtida strategiska betydelse.

Redundans är den sista punkten som jag har tagit upp. Den är absolut viktig både i fredstid med tanke på verksamhets- och flygsäkerhetskrav och i kris/krig med hänsyn tagen till en motståndares förmåga till (för)bekämpning och störning av ledningssystem. Redundans måste också finnas med tanke på tekniska brister som kan uppkomma i system, såsom t.ex. mjukvaruproblem mm. Redundanta system behöver inte alltid ha full funktionalitet, utan tillräckligt bra tills primärsystem har återställts.

Vad gäller Strilcentralerna så kan vi konstatera att minst två anläggningar är ett minimikrav. Om dessa är placerade i underjordaläggningar så är det ännu bättre, då det inte är sannolikt att motståndaren kan verka mot dessa utan att det är uppenbart att ett militärt anfall pågår mot landet. En annan fördel är att man får en spridning av personalen som också medför ökad redundans.

Vad gäller eventuell lägescentral i ovanjordanläggningar så anser jag att detta kan endast motiveras om det direkt och dagligen kan hjälpa den högre försvarsmaktsledningen och/eller rikets ledning utan att dessa behöver omlokalisera från sina dagliga arbetsplatser. Kort och gott, förmågan/presentationen ska finnas på HKV eller i Regeringskansliet och inte i Enköping i så fall. Och en sådan anläggning borde fortfarande få sin information från fortifikatoriskt skyddade anläggningar av just redundansskäl. Vad gäller diskussionen att samgruppera flyg-, marin- och armésystem så finns det vissa systemvinster att göra. Jag vågar göra antagandet att dessa samgrupperingar görs bäst/billigast inom ramen för dagens anläggningar och efter korrekt hotbildsbedömning. Denna typ av samgrupperad ledning är också lämplig för att leda fördelnings/divisionsförband och deras verksamhet. Den retoriska frågan är om Sverige har den uttalade förmågan att operera med fördelningar/divisioner i framtiden....

För telesystemet har jag redan nämnt att det finns metoder att få tillgång till civila tele/transmissionssystem som ett komplement till militära dito.

För sensorsystemet torde forskning/utveckling av bi- och multistatiska radarsystem medföra en redundans med tusentals sändare medföra att en motståndare svårligen kan förbekämpa alla basstationer för mobila system. Kompletterat med moderna militära bi- och multistatiska radarsystem torde detta vara tillräckligt för att klara behoven i Östersjöregionen. Kompletterat med ett OTH system skulle omvärldsuppfattningen kunna vidgas ytterligare för primärradarsystem.

Jag har säkerligen glömt/missat en hel del punkter, men Chefsingenjörens frågeställningar kan inte besvaras på en timme som en kommentar till bloggen. Dock så finns behovet att arbeta seriöst med frågeställningen. Vi får se om man får tillfälle till det.

/Kai Rämö (Mj FV)
C A6
Luftstridsskolan

Gästinlägg: Öppet brev till ÖB och C MUST

Bäste Överbefälhavare och C Must,

Skriver direkt till er eftersom jag vet att vår dimensionering och våra åtgärder hittills är HELT otillräckliga att kunna möta, hejda slå en motståndare i en riktning och hålla gard i annan riktning mot vårt land oavsett sannolikheten för ett sådant scenarion om vilket varken jag eller ni vet. Vi behöver ett 3:1 styrkeförhållande tumregel för att klara en anfallstrid slå och 1:3 i försvarstrid gard möta hejda.

Jag bygger detta på den nya ryska militärdoktrinen,nya militärreformen samt befintlig övningsverksamhet och inriktning på denna samt slutligen och framförallt den systematik och beslutsamhet som präglar rysk säkerhet och försvarspolitik som syftar till att återupprätta Ryssland till en stormakt med förmåga att skydda ryska intressen innanför/utanför landets gränser.

Ryssland har idag handlingsfrihet att tex leda,genomföra och understödja en mindre strategisk luftlandsättning samtidigt med en operativ landstigning i vårt närområde tex mot Sverige och baltikum utgör inget geografiskt eller militärt hinder för detta vilket brukar hävdas i debatten. Det är en okunskap om militära och politiska realiteter och mkt nära framtid

Ryssland bryr sig inte om vad som är folkrätt/internationella lagar och avtal så länge det det inte gynnar dem specifikt/har ett syfte och det är denna blågula naivism och okunskap som är vårt största tankefel..

Syftet med ett angrepp på Sverige skulle kunna vara att i ett starkt försämrat läge mellan Ryssland Nato och en konflikt synes nära förestående ta tg i Sverige i syfte att frambasera flyg och lvsystem i syfte att hejda från väst kommande flyg,kryssningsrobotar mm mot det ryska hjärtlandet dels frambasera/sprida marina förband i syfte att hindra förstärkningar till baltikum och egen underhålls säkerhet.

För att kunna göra detta behöver de inledningsvis

Slå

- Vår militära ledning
- Politiska ledningen
- Flygstridskrafter
- Marina stridskrafter
- Viktigare mtrl och am
- RR stationer
- mm

Därefter Ta

- Grupperingterräng och operations terräng kring ett antal flygbaser/flygfält
- Grupperingsterräng och kontrollera underhållsvägar och sjöterritorium för att kunna verka mot från väst kommande marina stridskrafter

Slutligen och över tiden

Förhindra att :

- Svenska och tillkommande Nato mark-, luft- och marina stridskrafter kan verka mot gruppering/operationsområde.

Vi har gjort det väldigt enkelt eftersom vi koncentrerat allt detta till en eller fåtal platser och fortsätter att göra vilket vi behöver ändra på Hästveda vs Enköping är ett bra ex på detta liksom centralager konceptet Arboga. marinbasen Karlskrona osv

Allt detta kan tom slås ut från Ryskt territorium tex från 37 flygarmen med kryssningsmissiler och Ryssland bryr sig om det baltiska luft rummet. Pss hanterar man samtidigt baltikum vilket möjligör tidig överflygning luftlandsättning med 76 luftlandsättningsdivisionen,överskeppning av 131 gardesmarininfanteribrigaden och en aktiv sabotagestrid utförd av 2:a sabotagebrigaden mot målval enl ovan. Allt leds från den Ryska generalstaben i rakt nedstigande led till C leningrad militärdistrikt, C östersjömarin mfl underställda C som nu börjar få upp förmågan efter ladoga/zapad 2009 mfl

Vi behöver en operationsplan för detta och det är först när man tänker igenom hur handlingsmöjligheterna är med befintlig och kommande rysk kapacitet och vår egna handlingsmöjligheter som man förstår hur verkligt felaktigt dimensionerade vi är.

Vi behöver bli proaktiva och föreslå en större en tripplerad armeorganisation. Räknar man på detta vilket jag gjort så behöver vi lika många brigader som bataljoner för att klara detta vilket innebär att vi behöver växla upp våra beslutade 8 bataljoner till 8 brigader,tripplera HV/NS samt säkerställa att alla våra system verkligen är bemannade övad ledda och sist men inte minst beväpnade framförallt flyg och marina stridskrafter annars faller ju hela poängen.

Vi blandar också ihop hot och kapacitet som dimensioneringsparameter ett klassiskt tankefel. Det är den långsiktiga militära kapaciteten som dimensionerar vårt försvar och eftersom den höjs radikalt de närmaste åren så måste vi följa efter. Ett ökat hot möter vi med höjd beredskap och inte minskat hot med sänkt beredskap och en minskad militär kapacitet med minskad organisation. Men nu går utvecklingen åt fel håll i båda dessa avseenden. Därför brigadförband därför höjd beredskap.

Jag läser din insändare på DN debatt 11 maj mot den bilden.

Glädjande är naturligtvis att 80% om siffran stämmer till slut vill anställas i försvarsmakten vilket är ett synnerligen gott betyg till oss alla som verkar inom försvarsmakten antingen som anställd eller som jag kontrakterad hv/NS kapten i Stånga hv bataljon i underrättelselaget i befattning CBRN befäl. Därmot tråkigt att 20% inte väljer detta eftersom vi slängt pengarna i sjön i utbildningskostnader bla och inte kommer försvarsmakten tillgodo som insatssoldater.

Vi kan kan säga att vi har en kassationskostnad på 20% i den produktionsprocessen. Detta blir också ytterligare en invändning mot det nya personalförsörjningssystemet. Vi kommer inte att ha råd att slösa bort pengar på saker som INTE höjer vår insatsförmåga och inte skapar utrymme för att rigga fler förband.

Nyckelorden orden är PRIORITERING AV SVERIGE,FOKUS på att rigga brigadförband och inte en krona på saker som inte direkt höjer antal förband. Kvalite vs kvantitet måste diskuteras. Vi behöver därför forsatt en selektiv värnplikt med ett väl genomtänkt och snabbt mobilserbart/utspritt och folkförankrat försvar baserat på en klok och framsynt operationplan hur vi skall försvara vårt land. Det går att kombinera värnplikt-moliserbart försvar med snabbhet MEN VILJAN MÅSTE FINNAS och vi kund detta på 80 talet och vi har ju alla deltagit i SÖB,KFÖ och varit placerade i förband med 24,48,72 och 96h beredskap. Självklart behöver vi även anställda specialister inom flyg marin men även komplicerade armesystem dvs både och .

Jag följer systematiskt dagligen sedan juni 2005 , då första varningssignalerna kom ifrån FOI i rapporten Russian capability in a ten year perspective, den ryska utvecklingen från öppna källor och det gör ni på Must också förstås.

Jag följer också regeringen,riksdagen och delvis ert arbete i massmedia inkl internet och vet vilka dokument ni levererar och vilka beslut som tas i våra folkvalda församlingar vilket jag gjort sedan Försvarsbeslut 1977. Har varit både kompani och bataljonchef och 22 år i hv så jag är ingen roockie direkt.

Jag tycker ni skall reflektera och ta in tankar från människor som bryr sig om sitt eget land och som kan något om vart vi är på väg i närområdet och som vet hur man skall leda och genomföra en försvarsoperation av vårt land

Jag bor här och kräver engagemang för Sverige, för min/era familjer,min/era hembygder och för våra medborgare ingen annan än vi kan klara detta. Andra länder kommer knappast att stå på vårt territorium och stötta oss från dag 1.

Under tiden jobbar vi på i hv/NS för allt vi kan för att göra vår del i arbetet med ett folkförankrat ochh effektiv försvar för det uppgifter vi har och ev kommer att få.

Önskar er båda en fortsatt skön och avkopplande helg

Med vänliga och allra bästa hälsningar

/Jan-Olov Holm
janolov.holm@gmail.com

Uttagning pågår...

Enligt Försvarsmaktens nya personalsystem ska man årligen rekrytera 4000 frivilliga som sedan efter genomförd GMU ska fylla upp behoven av officerare, reservofficerare, specialister, soldater och sjöman.

Just nu borde det gå ganska så bra eftersom man rider på efterdyningarna av det skrotade värnpliktssystemet. Men hur kommer det att gå om några år?

En indikation på detta kan vara den pågående rekryteringen av 100 reservofficerare. Hur går den? Tja, inte särskilt bra...

Inte sedan 2004/2005 har det bedrivits någon reguljär reservofficersutbildning i vårt land. Resultatet ser vi nu svart på vitt. Tillgången på yngre reservofficerare är skrämmande liten. Närmare bestämt finns det ca 800 reservofficerare under 35 år. Hur många som i praktiken är tillgängliga vet ingen. Detta ska jämföras med behovet 2 500 befattningar i insatsorganisation 2014.

Denna brist är utan tvekan av den storleksordningen att det får konsekvenser för förmågan att leverera det Riksdagen har beställt.

Från Reservofficerarnas sida har vi år efter år pekat på faran att inte fylla på kadern av reservofficerare. Nu har vi facit. Bristen är inte bara besvärande. Den hotar dessutom Riksdagens grundtanke - ett försvar byggt på kontraktsanställd personal.

Det var därför med stor glädje många konstaterade att den grundläggande reservofficers-utbildningen skulle återupptas 2010/2011. Bara med 100 platser, men ändå. Enligt vad vi erfar har rekryteringen inte varit bedövande framgångsrik - drygt 10 % av utbildningsplatserna är besatta.

Om vi inte lyckas hitta 100 intresserade reservofficersaspiranter, hur ska vi då lyckas hitta 4 000 soldater och sjömän?

Hur ska vi göra för att öka intresset? "Reklammupparna" på HKV ansträngningar verkar inte göra till eller från.

Mitt förslag är därför en klassisk såpa på bra sändningstid. Kopiera upplägget från t.ex. Idol. Vår uttagningsenhet åker land och rike runt och gör lokala uttagningar. Ungdomar får prata med militärer, intervjuas och får göra antagningstester. De som antas på den lokala uttagningen får komma till en central uttagning för att komma med i "Plutonen" (c) (tm) (r) där man får följa aspiranterna under GMU och förhoppningsvis fortsatt militär karriär.

Frågan är bara vilka som ska ta de tre platserna i juryn?

Snart spricker dammen (uppdaterad)

I ett tidigare inlägg tog jag upp de dokument om ISAF:s och USA:s aktioner i Afghanistan som läckt ut på nätet via Wikileaks. i Det inlägget så länkar jag dessutom till New York Times "recension" av en del dokument.

Försvarsmaktens analys av dokumenten pekar hittills inte på något som påverkar svenska förbandets säkerhet.

Bland annat förekommer flera rapporter om attacker mot de svenska trupperna av motståndsmän i Afghanistan och uppgifter om att svenska bombgrupper vid flera tillfällen kallats in för att oskadliggöra misstänkta bomber.

Inget av det jag hittills sett har varit något nytt utan har tidigare förekommit i inlägg på Small Wars Journal och Long War Journal. Men för USA är det givetvis mycket pinsamt att fakta och inte bara spekulationer kommer ut i det öppna som pekar på problemen i relationen med Pakistan, dödade civila samt omfattningen på talibanernas aktiviteter.

Men även om det ställer till problem för USA så kan relationen mellan Pakistan och Afghanistan faktiskt kan förbättras av denna läcka. Tidigare har regimen i Pakistan legat lågt med att sätta press på säkerhetstjänsten ISI, men nu när omvärlden har mer fakta att fördöma Pakistans relation med vissa talibanklaner så kan det öka pressen på att stoppa stödet till bl.a. Haqqaniklanen.

FOI:s afghanistanexpert Johan Tejpar varnar för att tolka allt i dokumentatione för bokstavligt, då detta är ursprungsrapporter som inte verifierats av underrättelsetjänsten och som alltså kan innehålla felaktigheter och rena förfalskningar.

New York Times sammanfattar analysen av dokumenten så här:

What do we really learn from the Wikileaks monster-doc-dump? I think the actual answer is: not much that we didn't already know. But it's extremely depressing - and rivetingly explicit - confirmation of what anyone with eyes and ears could have told you for years. We already know the following:

The notion that a professional military and especially police force can be constructed and trained by the West to advance the interests of a "national government" in Kabul within any time frame short of a few decades of colonialism is a fantasy.

We are fighting a war as much against the intelligence services of Pakistan as we are the Taliban. They are a seamless part of the same whole, and until Pakistan is transformed (about as likely as Afghanistan), we will be fighting with two hands tied behind our backs.

This is the Taliban's country. Fighting them on their own ground, when they can appear in disguise, can terrify residents by night if not by day, and fight and then melt away into the netherworld of mountains and valleys is all but impossible. And as the occupation fails to secure popular support (and after ten years and a deeply corrupt government in Kabul, who can blame the Afghans?), the counter-insurgency model becomes even less plausible than it was before.

Wikileaks kommer att fortsätta med liknande avslöjanden och säger att man efter det man släppte videon på en amerikansk apachehelikopter som dödade ett par journalister i Bagdad fått mer och mer information från nya källor. Wikileaks funderar på att öppna ett kontor i Sverige (vi har bra tryckfrihetslagar), så bäva månde svenska politiker och militärer! Bland rapporterna kan det enligt Wikileaks grundare Julian Assange finnas dokumentation av begådda krigsbrott.

Vad kan vi i Sverige lära av detta? Jo, en sak är att det är bättre att förekomma än att förekommas. En stor anledning till att liknande data släpps är att ledningen i USA försökt ligga lågt med uppgifter som är negativa avseende insatsen i Afghanistan. Detta har retat upp någon anställd i underrättelsetjänsten så till den grad att han skickat bevis på motsatsen till Wikileaks.

USA (och även Sverige) har trott att man med s.k. "embedded" reportrar kan styra informationen som kommer ut till pressen, men detta visar på att i dagens IT-samhälle så kommer sanningen för eller senare ut. Då är det bättre att kontrollerat släppa ut den riktiga informationen bit för bit även om det visar på dåliga nyheter. Det är med andra ord bättre att tömma en damm på ett kontrollerat sätt, än envist försöka att täta de växande sprickorna för att sedan till slut se dammen rasa och flodvågen komma farande.

Uppdaterad 10-06-26, 18:29
Se presskonferens där Carl Bild kommer att kommentera bl.a. Wikileaks information.

Uppdaterad 10-07-26, 20:16
Carl Bildts kommentarer om de släppta dokumenten är av samma karaktär som Försvarsmaktens.

Det är sensationellt för att det är en läcka, inte för att läckan innehåller några sensationer. Jag har inte sett någonting i det här materialet som förändrar någonting i den uppfattning jag har om vad som pågår i krigets verklighet, sade Carl Bildt efter ett utrikesministermöte i Bryssel.

SvD:s genomläsning pekar heller inte på några konstigheter. Att det sker trafikolyckor med dödlig utgång är inget konstigt då trafiken i Afghanistan har svårt att välja om den ska ske till vänster eller till höger på vägen. Intressantare är då att följa upp så att kvinnas familj fått ersättning av svenska staten. Att inte heller alla incidenter rapporterats på Försvarsmaktens hemsida är heller inte så konstigt, då rapporterandet är ganska så magert och beskjutningar ganska så vanliga. Missionsbloggarna som nu kommit igång på ett bra sätt har förbättrat denna typ av rapportering.

Danger Room anser också i sin genomläsning att dokumentens innehåll hypas upp av pressen. Man pekar också på faran av att läsa rå data som inte tolkats av underrättelsetjänsten. Det är ungefär som att läsa vittnesmålen till ett bankrån där alla har sett olika saker och sanningen ligger någonstans mittemellan.

“Raw intelligence is rarely decisive,” notes a smart senior military officer who asked for anonymity, “and certainly not indicative of anything meaningful until passed through a more calibrated hypothesis or thesis.”
...
But so far, there’s no My Lai, no No Gun Ri, no smoking gun linking al-Qaeda to the Boston Red Sox. And some of the heavy-breathing accounts surrounding the documents don’t really match what the logs say.

Läs mer på Forsnos blogg.

Mer information finns bl.a. här: NY Times 1, NY Times 2, NY Times 3, NY Times 4, NY Times 5, LA Times, Washington Post, Guardian 1, Guardian 2, Spiegel, Daily Beast.

Uppdaterad 10-07-27, 17:17
Annika Beijbom (fp) skriver i ett en smula förvirrat inlägg i SvD att Sverige inte bör vara i Afghanistan eftersom amerikanska pengar går till Pakistan som stöttar talibanerna.

Frågan är hur vi ska påverka Pakistan att att ändra sin inställning? Anledningen till deras inblandning i Afghanistan är dels den Pashtunska befolkningen som är delad av Durandallinjen i två delar vara 50% finns i Pakistan. Dels så är Pakistans stora oro i själva verket Indien. Dom har hellre ett instabilt Afghanistan är en potentiell alalierad med indierna.

I en av de läckta rapporterna så finns enligt uppgifter namnet på en svensk medborgare med afghanskt ursprung som samarbetar med ISAF. Är detta sant så har Försvarsmakten nu bråttom att säkra honom och hans familj, då det helt klart finns en hotbild mot de som talibanerna ser som förrädare.

Enligt arméinspektör Berndt Grundevik så analyserar Försvarsmakten nu de släppta dokumenten för att se vilka konsekvenser det kan få för den svenska styrkan. Detta är ett mangrant jobb och eftersom det är mitt i semestern så antar jag att det kommer att ta tid och det kommer att gå åt många koppar kaffe.

Uppdaterad 10-07-27, 22:52
President Obama tonar även han ner att innehållet i rapporterna skulle vara något annat än det som publicerats tidigare.

En liten intressant detalj är dock att det verkar som Obama fått problem med sina egna partibröder som inte vill tillåta honom att få mer pengar för driften av kriget i Afghanistan.

The break by Mr. Obey, the Wisconsin Democrat ostensibly responsible for the very bill he will oppose, came as fellow liberal Democrats complained that scarce federal dollars were being devoted to Afghanistan at the expense of critical needs at home.

“With all due respect,” said Representative James P. McGovern, Democrat of Massachusetts, “I think we need to do more nation-building here at home.”

Att detta skulle vara en direkt konsekvens av rapporterna tror jag inte så mycket på. Menm det kan vara droppen som får bägaren att rinna över efter den ekonomiska krisen och BP:s misslyckade oljearbete.

Frågan är bara hur mycket Obama tänker gå med på för att blidka sina partikamrater? BP:s direktör Tony Hayward får lämna bolaget efter 17 miljarder i förlust i den senaste rapporten. Obama vill nog sitta krav som president längre än en period.

I USA:s politiska debatt är det alltid i slutändan inrikespolitiken som avgör. Obama hade tänkt sig att fått en positiv signal från Afghanistan 2011 för att använda i valkampanjen. Om Afghanistan blir en sten runt halsen på Obama till nästa val så riskerar det att USA tappar intresset.

Uppdaterad 10-07-28, 12:45
Det är intressant att se hur olika Pakistan och USA ser på innehållet i derapporter som läckts. I Pakistan intar man en svagt defensiv hållning och menar på att man själva är drabbade av terrordåd och att man gör mycket för att stoppa dom. Vissa tidningar medger dock att man i Pakistan kör ett dubbelspel.

The Express Tribune, a Karachi-based English daily, carried a news story about the ISI, denouncing the allegations. Its editorial, however, advised Pakistani policymakers to stop distinguishing between ‘good’ and ‘bad’ Taliban.

“Both those who target and operate in Pakistan and in Afghanistan have close ties to each other and their ‘aims’ and ‘goals’ can easily change if the situation demands it. It is precisely because of our close engagement with such groups in the past that Pakistani society is suffering so much and our soldiers and policemen are being targeted by suicide bombers. And hence all the more reason for such a policy to be discarded — Wikileaks or no Wikileaks.”

I USA går höga militärer ut och kritiserar Pakistan för att dom skydda vissa klaner och att dom tillåtit talibanerna att ha träningsläger i landet.

"These safe havens are a big question mark in terms of our success rate," Gen. Jim Jones, the national security adviser, said in an interview Tuesday at the White House. He noted that the Taliban and its affiliates have used these havens to arm, train, regroup and gather intelligence -- confounding U.S. strategy.

Den här debatten är bra och visar på att organisationer som Wikileaks behövs. Det är synd bara att inte pressen och försvarsmakterna klarar av att få ut informationen på egen hand, då det finns viss risk att Wikileaks gör skada eftersom dom inte alltid granskar materialet själva och har svårt att skydda sina källor.

Uppdaterad 10-07-28, 18:32
Försvarsmakten har börjat bli betydligt bättre på att lägga ut information om våra internationella insatser på nätet. Detta är mycket uppskattat av anhöriga till våra soldater som är ute i fält. Det intressanta är att nu fins det så mycket information att det inte längre blir lika intressanta nyheter för pressen som i stället väljer att kommentera händelser i efterhand.

Ett exempel är de senaste stridsinsatserna som låg ute på forsvarsmakten.se långt innan den kom ut i pressen.

Den här utvecklingen tycker jag är mycket bra och den minskar risken för en förtroendekris mellan svensk press och Försvarsmakten på samma sätt som Wikileaks information verkar ha fått amerikansk press att reagera.

Uppdaterad 10-07-28, 23:59
Obama fick igenom budgeten till förstärkningar i Afghanistan. Den högljuddaste kritiken kom dock från de egna leden.

Inte nog med att förslaget på ny finansiering skjutits upp i två månaders tid av demokrater som menar att kriget är omöjligt att vinna och att pengarna gör bättre nytta på hemmaplan. Vid omröstningen fick förslaget stöd av 308 röster, men av de 114 motståndarna kom nästan alla från Obamas eget parti.

Obama är nu väl medveten om att det är framgång i Afghanistan som gäller innan nästa val. Annars så kommer det att innebära förändrad strategi 2011.

LFS 2025 Del 1 - Ledning

Handsken är kastad. KKrVA har utmanat alla försvarsintresserade att deltaga i en studie för att definiera framtidens luftförsvar.

En av anledningarna till avdelning III initiativ är att vi saknar ett samlat grepp efter Luftförsvarsutredning 1967. Med LFS 2025 hoppas vi ge mer näring till en diskussion som inte slutar förrän efterfrågan på luftförsvar är över.

Eftersom det är en regnig dag idag och jag inte har något bättre för mig så antar jag utmaningen. Då det är en ganska komplex uppgift så delar jag upp den i flera delar varav denna första fokuserar på ledning eftersom det är kittet som knyter ihop luftförsvaret.

Som utgångspunkt för min diskussion använder jag mig av "Svenska Flygvapnets Styrdatasystem" av Arne Larsson 2005-05-29 F22/04 som är en del av FHT - Försvarets Historiska Telesamlingar, urvalsgrupp Flygvapnet samt "Luftens dirigenter" av Bjarne Darwall, ISBN 91-973892-6-9. Dom beskriver tillsammans ganska så bra vad vi en gång i tiden har haft i Flygvapnet.

Jag tänker inte besvara frågan om vi ska försvara Sverige eller inte, utan anser att med dagens politiska direktiv så är det självklart även om man verkar ha glömt bort det med nedläggning av krigsbaser och stridsledning samt slopande av värnpliktsystemet som behövdes för att bemanna krigsbaserna.

Jag tänker inte heller borra mig ner allt för mycket i ekonomi, utan anser att om vi ska ha en Försvarsmakt värd namnet med förmågan att försvara Sverige så måste det få kosta vad det kostar. Dock så försöker jag att utnyttja existerande system så mycket det går samt titta på internationella system för att få ner kostnaderna så mycket det går.

Kort historik
Den svenska stridsledaren har ända sedan införandet av STRIL 50 klassats som den femte gruppmedlemmen i en fyrgrupp jaktflygplan. För att få effekt av luftförsvaret gäller det att sätta in jaktflyg och luftvärn där de behövs och när de behövs. Stridsledaren hjälpte till att leda flygplanen mot målen samt gav muntlig information för att bygga upp pilotens omvärldsbild (s.k. Situational Awareness) fram tills dess att han själv kunde hitta målet visuellt (J29) eller med hjälp av egen radar (J30, J33).

Stridsledaren fick sin luftlägesinformation från radarstationer av typ PJ-21 och spaningsradar PS-41/T som var flyttbar. Från den optiska luftbevakningen samlades informationen in via LGC till LFC - Luftförsvarscentraler. Sammanlagt 11 stycken anläggningar sprängdes ner i berg runt omkring i Sverige. Inspirationen och stora delar av utrustningen kom från England.

Med STRIL 60 infördes datastridsledning till J35 Draken som sedan förbättrades med införandet av JA37 Viggen (attack och spaningsversionerna av Viggen hade inte dataledning). Datastridsledning har stora fördelar då det går snabbt att föra över informationen direkt till flygplanets vapenberäkningar och det fungerar bra även vid kraftig störning. STRIL 60 innebar även anskaffning av nya radarstationer, bl.a. PS-08 och PS-15. Man införde ett "filter" till LFC i form av Rrgc/F - Radargruppledningscentral Fast, där informationen från radarstationer gjordes om från analog "bredband" till digital "smalband". Det uppstod massiv kritik över detta beslut, då stridsledarna ansåg att den gamla analoga radarbilden gav dom en mer "riktig" bild av omvärlden.

LFU 67 - Luftförsvarsutredning 67 (den senaste stora studien av luftstridskrafter) inför det stora försvarsbeslutet 1972 pekade på behovet av en rörlig operativ stridsledning. Detta infördes i form av Rrgc/T - Transportabel. Dessa var tänkta att samgrupperas i fortifikatoriska skydd bredvid de nya PS-860 som vid behov kunde sänkas ner i marken. För låghöjdsspaning infördes PS-870 med en antenn och mast som kunde flyttas mellan ett antal förplanerade grupperingsplatser. På så sätt hade man ett bra skydd mot dåtidens precisionsvapen och signalsökande robotar.

Den senaste utvecklingen av Stridsledningen som planerades samtidigt som Gripen är STRIC - StridsledningsCentral. Det var tänkt att en transportabel lösning STRIC/T skulle tas fram, men den ströks p.g.a. budgetskäl. STRIC består av ett antal operatörsplatser som ser identiskt lika ut. Beroende på vilken roll som operatören loggar in som så får den dock olika funktioner. Samtliga idag existerande ledningscentraler har numera STRIC som användargränssnitt. STRIC operatörsstationer har även exporterats till bl.a. Australien i deras Anzac fregatter. I samband med STRIC så anskaffades även luftburen radar i form av PS-890 som sedan vidareutvecklats till ASC-890.

Sedan dess har utvecklingen på stridsledningen i stort sett stått still förutom att användargränssnittet i STRIC fortfarande putsas på lite då och då.

Dagens Gripenflygplan har en utmärkt radar och en datalänk mellan flygplanen som gör att man inte längre är lika beroende av stridsledningen för att bygga upp omvärldsbilden. Men man kan inte se bakåt! Det gäller dessutom att komma till rätt ställe för att optimera användandet av de fåtal flygplan som vi har i Flygvapnet. med andra ord, ju mindre Flygvapen, desto viktigare är det därmed att stridsledningen fungerar så att varje enskilt flygplan ger större effekt.

Ledningscentraler
Som alla har löst i pressen det senaste året så har vi två stora problemområden avseende stridsledning.

- Dels ett förmågeglapp då vi saknat möjlighet att skicka stridsledningsdata till våra C/D Gripen. Detta är på väg att lösas då C/D Gripen kan bära Länk 16 terminaler. Detta är en amerikansk/NATO standard för överföring av taktisk information. Vi saknar dock fortfarande ledningscentraler som kan skicka Länk 16 information. Det vi för tillfället har är våra ASC-890 luftburna ledningscentraler som är på väg att levereras. Nackdelen med dessa är kort uthållighet. Vi saknar dessutom ett rikstäckande nät med sändarstationer för Länk 16 där stridsledningen kan skicka information till egna flygplan på låg höjd.

- Dels en pågående nedläggning av våra existerande stridsledningscentraler. Diskussionen har varit het mellan alternativen NBF, som likt hydran dyker upp i nya skepnader som GLC/NOC, GLI m.m. och existerande stridsledningscentraler i bl.a. Hästveda. Principdiskussionen har varit att en fast ledningscentral kan lätt slås ut i dessa precisionsvapnens tid och man därför fokuserar på att kunna bygga upp en ledningscentral i en skolsal vid behov. Men där tycker jag att kritiken har varit helt fel. Våra existerande ledningscentraler ska tåla en atombomb och kriget i Irak 2003 bevisade för USA att det är mer eller mindre omöjligt att slå ut djupt nedgrävda bunkrar. Om USA skulle släppa en s.k. "Bunker Buster" på en svensk ledningscentral nedsprängd i urberget så skulle det bara skrapa ytan på berget. Det som är problemet är de fasta radarstationerna samt kommunikationslänkarna som lätt kan slås ut med precisionsvapen. Vi måste därför ha en mobil lösning med välutbildad personal som snabbt kan reparera eller flytta på ledningsstationer. Nu råkar det faktiskt finnas ett sådant nät och det är det civila 3G mobiltelefoninäten som tack vare Internetflugan snabbt byggs ut för ökad kapacitet. Krigsplacera därför personal (om det går nu för tiden? Alternativt köp upp en OPS-lösning?) inom dessa befattningar. Säkerställ med hjälp av statliga bidrag att stationerna är tillräckligt robusta och har tillgång till nödkraft. Detta är något som även behövs i det civila Sverige, vilket bl.a. stormen Gudrun pekade på. NBF hysterin fokuserade på tok för mycket på teknik att man glömde bort att det finns ett arv som är väl värt att återanvända.

Alltså bör framtiden för ledningscentraler vara att behålla 2-3 av dagens fortifikatoriskt skyddade centraler som är helt redundanta och kan ta över varandras roll. Komplettera med ett par stycken STRIC/T fölr rörlighet, redundans och utlandsuppdrag.

Sensorer
Vad har vi idag? De civila ledningsorganen går mer och mer över på s.k. sekundärradar, d.v.s. dom läser enbart av transpondersvar från flygplanen. Flygplanen själva har möjlighet att detektera andra flygplans position och noggrannheten är med hjälp av GPS mycket bra. Problemet är bara att GPS går att störa ut och eftersom det ägs av USA så är det t.o.m. möjligt att stänga av (knappast så troligt, då även USA skulle lida av detta). Det ryska alternativet Glonass används inte i västvärlden och är inte heller särskilt väl uppbyggt. Det europeiska alternativet Galileo har inte heller fått en bra start. Detta gör att vi inte helt kan lita på GPS i krigstid. Transponder är dessutom något som knappast fientliga flygplan använder sig av.

Försvarsmakten bör kräva av luftfartsverket att det finns kvar civila radarstationer som klarar s.k. primärradar, d.v.s. har en riktig utstrålande radarsignal. Detta är ett måste för att få en bra yttäckning i fred. Samordning med de civila ledningsorganen är ett måste med tanke på att det inte längre existerar unika militära övningsområden, utan militär och civil trafik delar samma luftrum.

Den nordiska samordningen av radarplottar måste utökas. Om detta ska ske via Länk 16 formatet (filtrerad smalband), eller någon typ av bredbansöverföring får teknikstudier visa.

För krigsscenenariet så är det bara rörlighet som är lösningen. Det ger dessutom en bra bi-effekt i form av att systemen går att vid behov ta med på en internationell insats.

PS-860/870 var en bit på vägen vad gäller rörlighet, men ändå inte tillräckligt. Bägge typerna är med dagens vapensystem för lätta att slå ut, även om man taktikanpassar genom att slå av/på sändning för att undvika signalsökande robotar. Vet fienden bara läget (vilket han vet) på stationerna så går dom snabbt att slå ut.

ASC-890 är en bra teknikstudie för ett framtida rörligt system. Tyvärr så saknar luftburna system uthållighet och dagens Saab 340 är en för liten plattform. Byt ut till en större plattform som Saab 200/Embraer 145 (viss problem finns med jetlösningen) så finns det möjlighet till fler operatörer och motmedel. Vi behöver dessutom fler enheter för att täcka större delar av Sverige och kunna få tillräcklig uthållighet.

För marksidan så ser jag en möjlighet att utveckla UndE 23 som finns till Lv-robot 23. Den ger en bra möjlighet till ett rörligt marksystem som ger uthållighet och kan lokalt luftbevaka viktiga områden.

Dataledning
Det svenska 300-formatet för dataledning är i grund och botten överlägset Länk 16. A/B versionen av Gripen ärvde därför detta mer eller mindre rakt av från JA37 Viggen. Det har egentligen bara ett fel. Det finns bara i Sverige! Det gör att vi får två problem med dagens inriktning på försvaret.

- Vi kan inte operera internationellt (om vi inte tar med oss ett STRIC)

- Vi kan inte leda utländska stridskrafter effektivt på övningar i Sverige, eller vid en eventuell krigssituation de stridskrafter som våra politiker vill ska kunna komma till Sveriges hjälp.

Det är därför helt rätt att Gripen gått över till Länk 16, som är den internationella standard som används. Diskussionen kring förmågeglapp har inte varit Gripens fel. Synd bara att övriga Försvarsmakten inte hängde med i denna utveckling. Nu gäller det därför att bygga upp denna förmåga på bredden i Försvarsmakten och även se till att mark- och sjöstridskrafterna blir inkopplade. Ser vi bara till att alla våra nya system har Länk 16 (eller dess framtida efterföljare) som gränssnitt så är vi mer eller mindre automatiskt interoperabla. Svenskutvecklade system är givetvis OK, men gränssnitten utåt måste vara standard! Detta gör också att vi kan nå målet att skapa en gemensam luftlägesbild mellan mark-, sjö- och flygförband.

Länk 16 kan reläas från ett flygplan till ett annat, vilket ger mycket lång räckvidd och behovet av marksändarnät minskas. Men detta tar samtidigt kapacitet, så min rekommendation är att anskaffa ett antal rörliga markstationer för att skicka ut Länk 16 information. Dessa skulle även kunna nyttjas för att reläa radiotrafik till flygplan på låg höjd på samma sätt som dagens s.k. "radiokullar".

Identifiering
Militärt hade vi tidigare IK som var ett störskyddat kodat alternativ till den civila transpondern (SSR - Secondary Surveillance Radar). Problemet var att det var ett unikt svenskt system och vi har numera i C/D Gripen gått över till IFF - "Identification Friend or Foe" som är ett NATO-anpassat system som innehåller även civil transponder. Problemet är att liksom Länk 16 så har restejn av Försvarsmakten inte hängt med Flygvapnets utveckling. Det behövs frågeenheter på marken som kan detektera IFF-signalen. Detta är ännu inte helt infört på luftvärn och marinens fartyg. FMV driver ett projekt kallat SWIFF - Swedish IFF som var tänkt att ersätta IK, men eftersom Gripen nu har tagit initiativ så bör snarast resterande Försvarsmakten hänga på och anskaffa samma system.

Den NATO-standard som vi för närvarande följer är den äldre Mode 4. För ett par år sedan så nödlandade ett amerikanskt P3 Orion flygplan i Kina efter en kollission. I och med detta så anses tekniken bakom Mode 4 vara röjd. NATO går därför mer och mer över på Mode 5 som är bättre krypterad och har bättre störskydd. Men eftersom Sverige inte är NATO-medlem, så är det inte helt självklart att vi får tillgång till Mode 5! Det här är resultatet av dn svenska viljan att vara interoperabel, men oviljan av att bli NATO-medlem.

Slutsatser
Stridsledningen behövs även i framtiden för att optimera varje insats och förbättra situationsmedvetandet hos piloterna. Detta gäller särskilt i och med att storleken på Flygvapnet minskas dag för dag.

- Behåll ett par av de gamla stridsledningscentralerna, eftersom fortifikatoriskt skydd trots precisionsvapen fortfarande fungerar. Komplettera med STRIC/T för rörlighet och utlandsuppdrag.

- Anskaffa fler ASC-890 och byt till en större plattform samt komplettera med UndE 23 för rörliga sensorer. Komplettera i fredstid med civila primärradarstationer.

- Utnyttja den civila 3G-infrastrukturen för kommunikation mellan ledningscentraler och ledningsenheter. Säkerställ med statliga bidrag att den är robust nog för krigsanvändning. Se till att det finns en krigsorganisation som kan hantera denna kommunikation.

- Bygg ut IFF mode 5 på samtliga plattformar i Försvarsmakten.

- Bygg ut Länk 16 för ledningskommunikation och använd det även för mark- och sjöstridskrafter.

Viktigast är dock att snabbt se till att vi förutom ett tekniskt förmågeglapp inte får ett personalglapp, då de fåtal stridsledare som finns kvar i tjänst idag måste finnas kvar för att utbilda nästa generation. Annars så får vi göra som danskarna och skicka våra elever på utbildning i andra länder. Detta kan också vara en av huvudorsakerna till att behålla Hästveda!

Nästkommande inlägg kommer att handla om bassystemet, jaktförsvaret, attack/spaning, helikoptrar och transportflyg.

Se även mina tidigare inlägg om STRIL.