Desinformation (uppdatera)

Försvarsmakten går ut med "moteld" och hävdar att man följer regelverket och att jag ljuger avseende sända SMS i mitt föregående inlägg.

På ett antal olika bloggar diskuteras just nu om Försvarsmakten har börjat säga upp personal via SMS. Det är naturligtvis inte sant. Vi följer självklart de lagar och regler som gäller för att både anställa och säga upp personal.

Faktum är att jag har fått dem och att de visades upp för mina fackrepresentanter på gårdagens möte. Sedan hur man tolkar texten ovan rent juridiskt är en helt annan sak. Sker uppsägningen vid den tidpunkt då jag bli hemtvingad från en utbildning för att "meddelas min uppsägning", eller sker den när jag får uppsägningsbeviset i min hand?

Det är dock pinsamt att man fortfarande hävdar att man "följer reglerna". I så fall suger reglerna!

Tänk om Försvarsmakten vore lika bra på att hantera sin personal som att förneka sina brister?

Uppdaterad 10-11-30, 23:36
Nu har även Expressen uppmärksammat denna egendomliga historia. Förr så trodde jag att alla märkliga historier i dagspressen var påhittade. Men jag börjar nu inse att oavsett hur absurd en nyhet verkar vara vid första anblicken, så kan det finnas ett visst mått av sanning i den.

Se även Borneo och Wiseman.

Uppdaterad 10-12-01, 23:06
SvD har nu också skrivit en lägre artikel om uppsägningen där man pressat HKV avseende det numera så beryktade SMS:et.

Men Jan Otterström, vid Försvarsmaktens personalenheten bekräftar att han skickade sms:et till Björn.

– Jag skickade sms:et, det stämmer. Utöver det har jag inga åsikter utöver det som personaldirektören uttrycker, att vi inte har sagt upp någon via sms, säger han till SvD.

En intressant tillbakablick just nu är att läsa Tolgfors syn på den lyckade kampanjen att få officerare att skriva "Ja" på intresseanmälan avseende utlandsobligatorie.

Försvaret behöver kunna använda alla officerare för att lösa alla sina uppgifter, både inom och utom landet. Därför är det glädjande att de allra flesta beslutat sig för att stödja de nya avtalen, skriver försvarsminister Sten Tolgfors.

Nu borde han inse att på tok för många skrev "Ja", inte för att de verkligen gillade avtalet, utan för att de kände sig tvungna.

Bokslut

Enligt våra politiker och höga militärer så är Kalla Kriget slut. Försvaret av Sverige är nedprioriterat och allt satsas på Internationella Insatser. Jag vet att det finns politiska signaler om att ta tillbaka förmågan att försvara Sverige, men med brist på krigsbaser och stridsledning så är det i stort sett bara incidentberedskap som vi klarar av.

Man har börjag från Försvarsmaktens håll städa upp i historiken.

- Kongoveteraner har belönats för tapperhet i strid med Försvarsmaktens belöningsmedalj i guld för internationella insatser.

- Familjen till besättningen på den DC-3 som blev nedskjuten av ryskt jaktflyg har erhållit Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.

Tittar jag runt i fikarummet på en division så ser jag en massa hjältar. Tyvärr så när dom har uniformen på sig och möter sina utländska kollegor under de internationella insatserna så finns det inget som visar på detta. Amerikanarna får medalj för allt från att dom lärde sig knyta på skorna på West Point till den fina uppsatsen dom skrev på chefskursen. I Sverige har vi maximalt en värnpliktsmedalj och ett antal minnesmedaljer för nedlagda flottiljer.

Skärpning!

Om nu Kalla Kriget verkligen är slut så är det dags att straffa de skyldiga och belöna de som förtjänar det för ett gott utfört arbete.

Allan Widman har i sin Veteranutredning pekat på behovet av bl.a. medalj för sårade/dödade soldater under insatser, samt en medalj till hemmavarande familjer för att dom stöttar sina soldater på insats.

Jag skulle vilja gå ett par steg längre:

- Kalla Kriget minnesmedalj. Ges till samtliga Flygvapen och Marinofficerar som deltagit i skarpa incidentinsatser mellan 1945-2010. Ges dessutom till FRA, FOA/FOI och FFA personal som deltagit i signalspaningen.

- Medalj för tapperhet under krigsliknande förhållanden. Ges i guld till familjen till alla de som stupat i tjänst. I första hand till alla de som är upptagna med namn på Flygvapnets minnesvägg på Tre Vapen. Ges i silver till alla de som skadats vid t.ex. haverier.

- Medalj för Internationellt samarbete och stöd till svensk Export. Ges i silver till alla de som tjänstgjort i diverse utlandsmissioner under fredsförhållanden under minst 6 månaders tid. T.ex. supportgrupperna i Tjeckien, Ungern, Thailand samt ubåtsutbytet med USA. Ges i guld till de som av de utländska myndigheterna särskilt uppmärksammats för gott arbete.

- Jag har tidigar skickat in ett förslag till före detta Flygvapeninspektören att återupprätta medaljen för berömlig Flygargärning. Jag har för mig att det var Stockholmstidningen som en gång i tiden delade ut denna medalj. Men det var länge sedan sist det inträffade. Mitt förslag var den pilot som för ett par år sedan lyckades landa en Gripen på F21 som i stort sett inte hade ett fungerande system ombord efter en mycket allvarlig kollission med en Sångsvan i 1000 km/h. Inget hände dock med detta förslag! Tanken har tidigare varit uppe på motion i Riksdagen, men slagit ned.

Riksdagen uttryckte sig på detta vis förra gången:

Utskottet vill erinra om att 1975 års reformering av det svenska belöningssystemet föregicks av ett grundligt beredningsarbete. Konstitutionsutskottet framhöll att det belöningssystem som då tillämpades återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar av samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare framhölls att ordnarna inte kunde anses fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Reformen stöddes också av de personalorganisationer som företrädde det övervägande antalet statsanställda. Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belöningssystem skulle kunna fylla sin uppgift.

Har inte läget ändrats tillräckligt nu när Regering och Riksdag så tydligt anser att Försvarsmakten ska anpassa sig till de internationella sätten att arbeta? Att Försvarsmakten skulle vara ett klassystem är för mig mycket förvånande. Värnplikten var ett instrument som verkligen såg till att detta inte var fallet. (Vilket man kan fundera på med det reformerade personalsystemet).

Sedan så är det dags att börja lyfta fram en del av t.ex. SSG operationer. Varför inte skriva en bok om operationen i Kongo? Givetvis är en hel del fortfarande hemligstämplat, men personalen förtjänar en viss uppmärksamhet.

Jag skulle vilja gå tillbaka en del i historien och belysa vilka som fått t.ex. Svärdssorden och tapperhet i fält/till sjöss. Hur många vet att en svensk har fått Victoriakorset och säkerligen en och annan amerikan med svenskt ursprung fått Medal of Honor?

Varför då göra detta som i mångas ögon anses som mycket "osvenskt"?

1 - Vi lyfter fram goda exempel, vilket kommer att vara en moralhöjning för organisationen och kan inspirera fler till att göra ett bra jobb.

2 - Försvarsmakten får ett tillfälle till lite positiva skriverier. Detta kan behövas, särskilt med tanke på all negativ press som dom utstår just nu.

3 - Vi anpassar oss till internationella standarder. Utan medaljer på bröstet så kan det i vissa fall t.o.m. vara så illa att utländska officerare tror att vi svenskar är inkompotenta.

"Ära de som äras bör"

Tack!

Det känns skönt att läsa den positiva respons som jag fick på gårdagens inlägg! Ett stort tack till alla som stödjer mitt beslut. Jag har fram till och med nu känt mig som en ensam rättshaverist, men helt klart är jag inte den enda försvarsmaktsanställda som just nu genomgår en svår tankeprocess. Säga upp sig eller vara kvar?

Min väg framåt är nu att överklaga beslutet. Jag träffar mitt fackförbund på onsdag. Försvarsmaktens och fackförbundens jurister kommer därför att få en hel del att sätta tänderna i.

- Med vilken grund är jag egentligen uppsagd? Jag har trots allt inte sagt nej, utan Ja, om facket skriver på det nya anställningsavtalet. Då varken det nya anställningsavtalet finns framme eller ens den lag som det nya anställningsavtalet ska grunda sig på är införd (gäller från 1/1-2011) så är det oklart vad som kommer att gälla. Är jag dömd efter ett lagrum som inte existerar för att jag inte vill skriva på ett anställningsavtal som inte finns baserat på ett avtalsläge som ännu är oklart? Eventuellt så kommer fackförbundens arbete med det nya utlandsavtalet att ändra situationen till den dag då det skulle vara dags att skriva anställningsavtalet.

- Kan jag verkligen sägas upp från Utlandsstyrkan? Min anställning där bygger på den gamla lagen 1999:568 som nyttjas av lagen 2003:169 där utlandsstyrkan faller inom ett lagrum vid sidan av övriga Försvarsmakten. De bestämmelser som jag ska följa finns i förordningen 1999:569. Vilket tjänstefel har jag begått för att tas upp i personalansvarsnämnden?

En sak som jag också funderat över är hur många som liksom jag har skrivit anmärkningar i sin intresseanmälan för nytt anställningsavtal. Det tog Försvarsmakten 1,5 månad att hitta min blankett. Har man granskat alla ännu, eller är det ännu fler anställda som kommer att sparkas i närtid?

Detta var också bara en intresseanmälan. Hur många kommer att vägra skriva på det nya avtalet när det väl finns framme? Många har trots allt genom att skriva "Ja" på intresseanmälan haft ett par månaders extra tid på sig att skriva sitt CV och söka ett annat jobb.

Alltså kan det bli tal om betydligt fler än de hundratals som redan fått gå som lämnar Försvarsmakten innan denna historia har nått sitt slut.

Denna blogg kommer i och med denna händelse kunna rapportera från "insidan" om två ganska så aktuella företeelser.

- Hur överklagar man ett uppsägningsbeslut? Hur ser processen ut och hur lång tid tar det?

- Hur nyttjar man förmånerna i Tryghetsstiftelsen? Utbildning, lön under uppsägningstid? Mellanskillnad i lön om man tvingas ta ett arbete med sämre betalt?

Med andra ord en hel del som kan vara av värde för de som liksom jag är på väg ut ur "firman", eller som har funderingar på sin framtid i Försvarsmakten.

"Stay tuned. Tomorrow it will be same bat time, same bat channel"

Råttorna lämnar skeppet (uppdaterad)

Hej, jag heter Björn, jag är bloggare och jag har precis fått sparken från Försvarsmakten!

Det var inte mitt bloggande som orsakade det hela, utan det faktum att jag reserverade mitt svar på blanketten avseende om jag var positiv eller negativ till det nya anställningsavtalet. Ironiskt nog så var jag precis på väg till Afghanistan som en del av FS20, men nu är även det med stor sannolikhet stoppat. Enligt Försvarsmaktens vridna logik så kan jag inte frivilligt åka på en insats, då jag motsätter mig att i framtiden ofrivilligt tvingas iväg på en annan.

Vad var det jag reserverade mig emot? Nedan är det brev som jag skickade in tillsammans med svarsblanketten.

”Stockholm 10-09-27

Jag har tillbringat de senaste veckorna på Swedint där jag genomgått PfP SOC – Staff Officers Course. Om en vecka så påbörjar jag min Enskild Rotationsutbildning på Livgardet inför min tjänstgöring i Afghanistan 2011 som del av FS20.

Jag anser därför att det borde vara fullt klart bevisat att jag är för utlandstjänstgöring och faktiskt även obligatorisk sådan.

Jag kryssar därför i JA i enkäten.

Men jag har dock en stor reservation. För att mitt Ja ska gälla så vill jag att Officersförbundet ska skriva samråd på utlandsobligatoriet. Det är i mitt tycke allt för många oklarheter i vilka villkor som gäller under insatser samt vilka förmåner vi får förutom skyldigheten att tjänstgöra. Att sedan en arbetsgivare kör över fackförbundet på detta sätt tycker jag är under all kritik! Försvarsmakten följer här inte sin egen Värdegrund och ÖRA. En arbetsgivare som beter sig på detta sätt är inte någon som jag önskar fortsätta arbeta för.

D.v.s. utan samråd från Officersförbundet så är det NEJ som gäller.”

Hur kan jag åka på utlandsinsats om jag är emot det nya anställningsavtalet? Dagens utlandsavtal med dess förmåner är i mina ögon OK i de fall man frivilligt tillsammans med sin familj planerat att åka iväg på en insats. Det är dock långt ifrån tillräckligt bra i ett framtida läge när en anställd tvingas iväg. ”Vi kommer att vara mycket flexibla i våra beslut” hävdar man från den centrala ledningen, men hanteringen hittills pekar på att så kommer inte att bli fallet.

Jag fick ingen reaktion på mitt svar, utan fortsatte min utbildning inför Afghanistan. Jag och mina chefer tolkade det som att Försvarsmaktsledningen hade för avsikt att samarbeta med fackförbunden och få samråd på anställningsavtalet.
Min befattning skulle ha varit att på en central position i Kabul arbeta med CIMIC – Civil Military Cooperation, d.v.s. precis det som Regeringen vill att vår insats i Afghanistan sakta med säkert ska övergå till. För att bygga upp det kontaktnät som är så viktigt för en CIMIC-officer har jag åkt runt och träffat representanter för SIDA och Folke Bernadotte Akademien. Jag har suttit på föreläsningar med Svenska Afghanistan Kommittén, Röda Korset och andra humanitära hjälporganisationer. Jag har pratat med CIMIC-experter på Högkvarteret som stöttat mig i mina förberedelser. Slutligen har jag givetvis planerat in möten nere i Afghanistan med FS20 och J9, d.v.s. CIMIC-ledningen i Regional Command North i Mazar-e Sharif. Detta har skett på eget bevåg, då Försvarsmakten ännu inte riktigt vant sig vid denna typ av befattningar.

Till slut så lyckades jag även tigga till mig en utbildning på NATO CIMIC Centre of Excellence i Holland. Under första veckans utbildning så får jag plötsligt ett samtal som jag inte kunde svara på då jag satt upptagen på en lektion. Jag fick sedan ett SMS från Jan Otterström på HRC (Försvarsmaktens personalenhet) som meddelade att mitt ”Ja” svar med ovanstående reservation skulle hanteras som ett ”Nej”. Jag försökte att få tag på HRC, men inget svar. I stället så fick jag fler SMS. Jag skickade ett SMS med svar att jag jag kommer hem om någon vecka, men att jag står för mitt tidigare beslut. Om min vilja att fackförbundet ska godkänna det avtal som jag ska tvingas att skriva på innebär att jag skulle få sparken, så då får det bli så.

Eftersom jag satt på lektioner och fokuserade på min utbildning så hade jag mycket svårt att få tag på fackförbund och kollegor för att få goda råd om hur jag skulle göra. På samma sätt som med själva avtalet i somras så bryr sig Högkvarteret inte om att anställda kan ha svårt att ge ett bra svar under semester och resor. Jag har bara en privat mobil och min mobilräkning kommer att bli hög.

På fredagen kom följande SMS.

”Efter dagens beredning är PERSDIR beslut: Du skall på måndag 29 nov kl 1000 vara på Tre Vapen (rum meddelas vakten). Då kommer du att meddelas uppsägning, vilket innebär att utbildningen i Holland ska avbrytas omedelbart. Vid mötet kommer PERSS, JUR samt ATO att delta. PUA PERSDIR /Jan Otterström”.

Uppsagd via SMS! Inte ens mina tidigare flickvänner har använt samma metoder.

Vid kontakt med mitt fackförbund så sade man att Försvarsmakten inte hade för avsikt att gå fackförbunden tillmötes. Därmed var mitt krav omöjligt. De höll med om att det rätta hade varit att se till att alla avtal avseende utlandsersättning, hantering av familjer, vilka tjänster man är skyldig att ta m.m. borde ha varit på plats innan Försvarsmakten tvingade alla anställda att skriva på det nya anställningsavtalet. De hade också mycket svårt att förstå Försvarsmaktens tolkning av mitt ”Ja” som ett ”Nej”. Frågan är också hur Försvarsmakten skall kunna hävda arbetsbrist när man lämnar en plats i en pågående insats öppen?

Jag fick sedan ytterligare ett SMS som sade att jag hade chansen att ändra mig på måndagens möte och att jag då kunde fortsätta min planering mot insats i Afghanistan. Men då saknar jag ju en vital del av min utbildning!

Jag kunde dessutom inte få tag på mina kurschefer i Holland, då utbildningen hade uppehåll under helgen. Jag fick i stället meddela en norsk kollega som tog mina nycklar och visitkort och jag fick lägga svansen mellan benen och bege mig hemåt utan det utbildningscertifikat som är ett NATO-krav för att arbeta på den position jag var tänkt i Afghanistan.

Försvarsmaktens hantering har därmed skämt ut Sverige i NATO.

- Jag var en av de första svenska eleverna på denna utbildning. Nu åker jag hem innan jag blivit färdigutbildad och utan möjlighet att meddela kursledningen om orsaken till min återresa. Undrar vilka kommentarer nästa svenska elev kommer att få?

- Kommer vi att kunna besätta positionen i Kabul? Det finns få svenska officerare med den utbildning jag skulle fått. Eftersom jag blev uttagen trots utbildningsbehov, innebär det att ingen av dessa på grund av familjesituation eller annat var sugen på att åka iväg. Nu kan det därför bli en test av det nya anställningsavtalet där en officer med bara ett par veckors förvarning kommer att befinna sig nere i Afghanistan. Det räcker knappt för att säkerställa att han/hon fått alla vaccinationer, ännu mindre för att få den utbildning som behövs. Med andra ord så har vi gjort bort oss ytterligare en gång i NATO:s ögon. Försvarsmaktens beslut får därmed konsekvenser inte bara för mig, utan för en annan kollega som sagt ”Ja” till avtalet. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag satt en kollega i en dålig situation…

Mitt uppsägningsbeslut gäller min tjänst i Försvarsmakten. Men jag har även ett anställningsavtal i Utlandsstyrkan, då den fram till 1/1-2011 är en separat enhet i Försvarsmakten med eget lagrum. Enligt de representanter från personalledningen som var med på mötet så tänker man dock säga upp mig även där genom att driva ärendet i FPAN, d.v.s. personalansvarsnämden och hävda personliga skäl och arbetsbrist. Arbetsbrist, när det innebär att min tjänst riskerar att stå tom! Att jag blir sparkad från Försvarsmakten tycker jag är dålig personalpolitik, men om jag även får sparken från Utlandsstyrkan så är det hål i huvudet och enbart för att personalledningen vill statuera exempel med mig och visa att man sätter sig inte ostraffad emot systemet.

Försvarsmaktens principer att sparka alla som motsätter sig deras beslut får därmed konsekvenser på våra internationella relationer. Principer är viktigare än internationella insatser i sig själv! Detta visar också att det nya anställningsavtalet i första hand inte är till för att bemanna utlandsinsatser då detta i normalfallet inte är något problem, utan för att ge Försvarsmakten mer flexibilitet att vid behov fylla på förbanden när det inte finns frivilliga så att det räcker till. Att det nya avtalet är till för att minska kostnaderna med att sätta upp förband vid en insats är en myt som politikerna verkar ha köpt.

Frågan är också vilka signaler detta sänder till andra arbetsgivare i Sverige? Försvarsmakten ska liksom andra statliga myndigheter vara ett föredöme på arbetsmarknaden. I Mina ögon liknar denna hantering där man kör över fackförbund och medarbetare mer hur företag agerade under den tidiga industrialismens dagar. Detta gav då upphov till arbetarrörelsen och var starten till dagens fackförbund, som tyvärr numera inte har någon kraft att sätta emot arbetsgivarna. Då liksom nu får arbetstagare som sätter sig upp mot sin arbetsgivare betala det ultimata priset att bli av med sitt jobb. Vad tycker våra svenska politiker? Är detta den signal som ni vill att en av de största svenska statliga myndigheterna ska skicka ut?

Varför har man haft så bråttom? Som jag har kommenterat tidigare så finns det den 1/1-2011 inga förband som behöver den beredskap som det nya avtalet innebär. Man frångår dessutom den proposition från 2003 som pekar på att ett anställningsavtal är ett civilrättsligt avtal och att retroaktiv lagstiftning bör undvikas. Sanningen är tyvärr enkel. Försvarsmakten befinner sig i en nedskärningsfas där många fler officerare ska i närtid sparkas från sina anställningar. Man valde att tvinga officerarna till att skriva på ett avtal för att helt enkelt bli av med några på ”frivillig” väg. På så sätt blir det färre som behöver sparkas i nästa steg. Fokus ligger på budget- och personalramar och inte på operativ förmåga! Att sedan de som lämnar har oersättliga kompetenser bryr sig Försvarsmakten inte om. I värsta fall placeras dessa i ”övergångsorganisationen” som i princip innebär att man säger ”vi vill inte ha dig längre, men du får heller inte sluta!”

Det har varit ett mycket svårt beslut att hålla på sina principer och stå upp mot min arbetsgivare. De flesta av mina kollegor har bitit ihop och knutit sina nävar i byxfickorna. Tolgfors och ÖB är nöjda med illusionen att 95 % av de anställda frivilligt sagt ”Ja”. Sanningen är dock att många fallit för det faktum att ”man är inte bara löntagare utan också låntagare”. För min del var det i praktiken inte villkoren i avtalet som fick mig att ta striden, utan hanteringen av personalen.

Anledningen att jag har råd att ta denna strid är att jag har fler alternativ och inte är lika beroende av min anställning som många av mina kollegor med fru, barn och hus med lån. Min familj tyckte dock att jag skulle ge efter för att kunna ta ett eget beslut vid ett senare tillfälle. Personligen så såg jag också mycket fram emot min insats i Afghanistan och har lagt ner mycket tid på att förbereda mig på bästa sätt. Det senaste halvåret är därmed bortkastat.

Jag är en vuxen man och det är sällan jag gråter, men i helgen har jag gjort just det. Det känns som ett stort svek när jag som arbetstagare lagt ner 24 år i Försvarsmakten och i tjänsten många gånger riskerat mitt liv. Jag har köpt det mesta av dåliga beslut och anpassat mig till nya situationer, men till vilket värde? Det är inte vad man gör som är värt något i ledningens ögon, utan vad man säger. Min enda tröst är att det finns gott om andra arbetsgivare som nu erbjuder mig nytt arbete och att jag kan gå rakryggad genom dörren på vägen ut.

Se även Carnucopia, Wiseman, Morgonsur, Väpnaren, Skipper, Soldaten, Hammarberg, Cynisk och Commander.

Uppdaterad 10-11-29, 21:57
TV4 har i ett nyhetsinslag tagit upp det nya anställningsavtalet och intervjuat en officer som vittnar om pressen som personalledningen satt på oss försvarsmaktsanställda. Skriv på eller få sparken. Hot eller erbjudande?

Man intervjuar också Fredrik Henrysson som är en av de helikoptertekniker som sagt upp sig på Malmen. Försvarsmakten har tack vare sitt oflexibla agerande blivit av med viktig nyckelkompetens inom framför allt HKP 15 systemet. Det lär vi få känna effekten av under det kommande året med NBG 11 med HKP 15, Insats i Afghanistan med HKP 10B och anskaffning och uppbyggnad av HKP 16.

Men som man sade till mig på dagens möte "den smällen är Försvarsmaktsledningen beredda att ta".

Uppdaterad 10-11-30, 16:24
Försvarsmakten försöker nu att reparera skadan och hävdar att man följer alla regler samt att man inte säger upp folk via SMS.

På ett antal olika bloggar diskuteras just nu om Försvarsmakten har börjat säga upp personal via SMS. Det är naturligtvis inte sant. Vi följer självklart de lagar och regler som gäller för att både anställa och säga upp personal.

Ja, suck. När ska man lära sig i FML? Att reparera skadan när den redan inträffat är betydligt dyrare än att undvika den. "Tänk efter, före!", brukade vi säga till yngre piloter när dom började på divisionen.

SMS-konversationen finns på min mobil, vilket personaldirektören knappast kan förneka. Mitt fackförbund fick dessutom titta på SMS:em under måndagens möte. Sedan är det givetvis en juridisk tolkning när uppsägningen i praktiken sker. Sker den vid den tidpunkt då jag bli hemtvingad från en utbildning för att "meddelas min uppsägning", eller sker den när jag får uppsägningsbeviset i min hand?

Hur som helst så hoppas jag att FML och HRC att lära sig av denna händelse. Det är människor som vi talar om när vi avser personal, inte bitar i ett 15-pussel!

Jag kommer givetvis framöver bli beskylld för att skada Försvarsmakten rykte. Frågan är egentligen vem som är den onde i detta sammanhang? Den som ställer till eländet eller den som talar om att det inträffat? Tyvärr så kommer FML hårdnackade beteende att kosta. Det kan behövas ett nytt guldägg för att bygga upp Försvarsmaktens image igen.

Uppdaterad 10-11-20, 20:43
Lite elakt, men jag kan inte bara låta bli att citera Tolgfors kommentar om personalförsörjningsutredningen från hans blogg.

Att Försvarsmaktens rekrytering fungerar är en samhällsangelägenhet. Det gäller för Försvarsmakten att finnas på plats med information där unga människor finns, och att samverka nära med andra myndigheter och frivilligorganisationer.

Det gäller också att Försvarsmakten verkligen är och uppfattas vara en god arbetsgivare, som är attraktiv för unga människor att söka sig till. När inte unga människor kan kallas in med plikt ökar kraven i detta hänseende och det är bra.

Världens bästa jobb...

Varför har jag lagt ner större delen av mitt vuxna liv på Försvarsmakten? Jo, därför att jag trivs med mina arbetsuppgifter och majoriteten av mina arbetskamrater. De konflikter som jag har haft genom åren har varit med min arbetsgivare.

Tyvärr så känner jag att det förvärrats de senaste åren. Anledningen tror jag är att det som tidigare var en lokal anställning vid varje enskilt förband förvandlades till en central anställning i Försvarsmakten och numera leds av en cetral HR-fuktion i form av HRC. Centraliseringen har lett till att personalcheferna har tappat greppet om att det är människor dom hanterar. HRC är för lite HR och för mycket C skulle man kunna säga...

Allt för många saker de senaste åren pekar på ett stort förtroendegap mellan personalen och ledningen.

- Viljan att få igenom det nya anställningsavtalet och att kunna bemanna den nya organisationen enligt vad som programmerats in i PRIO är så stor att man på vägen glömt bort att förankra förändringarna med personalen.

- Våra soldater klagar på sin utrustning, men cheferna är mer intresserade av att upphandlingsrutinerna följs än att insatserna fungerar på bästa sätt.

Jag är bara ett litet kugghjul i ett väldigt stort maskineri, men mina egna ledarskapserfarenheter pekar på vikten att ha personalen med sig och försöka att sätta deras bästa före systemets bästa. Givetvis ska man följa order, men inte utan analysera, försöka se logiken i den och slutligen eventuellt ifrågasätta. Wiseman har i sitt senaste inlägg på Newsmill helt rätt ställt sig frågan om hur försvarsmaktens rekrytering påverkas av den bild av hur man i dagsläget hanterar sin redan anställda personal som sprids i pressen?

Därför så ställer jag mig helt och hållet bakom Johanne Hildebrandts påstående att vi i Försvarsmakten har "världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare".

Bitar som saknas

En av de orsaker som Försvarsmakten hävdar ligger bakom beslutet om obligatorisk utlandstjänst från den 1 januari 2011 för alla anställda, är att man inte ska behöva träna upp nya förband för varje insats. Det ska bli billigare att i framtiden skicka iväg de förband som redan finns färdigtränade i Försvarsmakten.

Detta är en stor lögn som Försvarsmaktens ledning har lyckats pumpa i våra politiker!

Sanningen är att det 2011 inte kommer att finnas några färdiga svenska förband med den förmågan. Vi kör glatt vidare med missionsutbildning på det gamla sättet på Livgardet och Swedint. Frågan är om det någonsin kommer att finnas förband som är direkt greppbara och som inte behöver utbildas innan dom skickas iväg?

Varför är det då så bråttom med det nya anställningsavtalet? Varför sparkar man välutbildade medarbetare som inte går med på att skriva på ett avtal där man inte har hunnit få klart alla detaljer om villkor kring insatser?

Hur ser det egentligen ut idag med Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser?

Vi utbildar idag förband för insatser i Kosovo och Afghanistan. Vi utbildar NBG11 så att de kan stå i beredskap under våren. Vi utbildar dessutom enskilda personer så att de kan åka iväg som t.ex. observatörer i Afrika och Asien.

Dessa förband är ingen färdig byggkloss som finns färdig på ”hyllan” i Sverige. De består av massor av specialister som inte finns i Försvarsmakten. Jurister, ekonomer, poliser, läkare, sjuksköterskor m.m. Ska dessa specialister i framtiden anställas i Försvarsmakten så att de vart annat år kan skickas ut? Inom NATO finns det befattningar som s.k. "Functional Specialist" där vanligtvis reservofficerar med en civil akademisk examen tjänstgör i försvaret under ett par år. Ska vi kopiera det systemet? Vad ska dessa specialister göra när de är hemma? Lärare på t.ex. FHS eller forskare på FOI? Hur mycket kommer dessa extra löner att kosta? Är de över huvud taget intresserade att åka ut mer än en gång?

Det finns i utlandsförbanden även militära specialister som vanligtvis inte finns på alla fredsförband. FS20 har t.ex. underrättelsebefäl, CIMIC och EOD-specialister från hela landet. Det finns dessutom inte tillräckligt med äldre erfarna befäl på ett enskilt förband för att bemanna alla de i dagsläget viktiga OMLT-befattningarna. Med andra ord kan aldrig ett enskilt regemente sätta upp en utlandsstyrka.

Hur ska vi göra med de gamla ”yxorna” i framtiden? D.v.s. de soldater som till vardags är civila och som återkommer år efter år för att deltaga i insatser. Ska de helt ersättas av de nya yrkessoldaterna? Hur gör vi med överföringen av deras kompetenser? Det är ofta bra med en blandning av olika åldrar på soldater, som vi inte kommer att få med våra yrkessoldater. Hur gör vi med de kontraktsanställda soldaterna som kommer att behöva missionsträning då det kan vara ett tag sedan de senast tjänstgjorde?

Utöver detta finns givetvis hela stabsfunktionen som till stora delar är ett hopplock av officerare från olika förband och ofta inte har dessa befattningar på sitt hemmaförband. I dagsläget är dessutom många stabsmedlemmar reservofficerare. Är det meningen att i framtiden när t.ex. I19 sätter upp en insats så ska chefen för A1-A9 tillsammans med sina fredsstaber utgöra staben för FS23? Vad händer då hemma i Sverige? Dör verksamheten?

Har vi råd att hålla alla förband i status för att hela tiden vara insatsberedda? Annars så kommer även FS23 att behöva en missionsträning innan de åker iväg. Hur ser vi till att soldater är kunniga om ett nytt insatsområde? Även NATO har missionsträning innan ett förband skickas iväg, vilket t.ex. kan ses när man skickar sina Merlinhelikoptrar till USA för Hot&High-träning inför insats i Afghanistan. Denna typ av träning går helt enkelt inte att hålla ajour hemma i Sverige!

Har vi råd att hålla förbanden fullt bemannade? Vid en insats så finns det inte en chans att alla är kvar som var med i förra insatsen, även om det bara blir 18 månader mellan insatserna. Skolor, föräldraledigheter m.m. innebär att även manöverenheterna som är kärnan i förbandet behöver en missionsutbildning. Annars kommer det att finnas behov av förstärkningar i förbanden som givetvis måsta samtränas med de övriga. Även om en ny soldat kan sitt jobb så måste han lära sig att fungera ihop med de andra.

Det är bara att inse att de förbandstyper som vi skickar iväg till en insats helt enkelt inte finns i Sverige. De måste även i fortsättningen i mångt och mycket utbildas specifikt för en mission. Vissa delar kommer givetvis att vara vältränade från fredsträning, men för att förbandet ska fungera som enhet måste det samövas. Efter en mission så kommer förbandet att splittras, förutom möjligtvis på plutonnivå där det går att hålla ihop enheter. Utbildningen är dock inte "bortkastad", utan kommer de övriga förbanden i Sverige till godo då kunskaperna och erfarnheter sprids inom Försvarsmakten.

Varför är det då så viktigt med att säkerställa att all personal kan tvingas iväg på en insats? Den enda anledningen som jag kan se är sista minuten tillsättningar av luckor i en insatsenhet. I dessa lägen kan en officer behövas tvingas iväg. Frågan är bara om han har rätt utbildning och status? Har Försvarsmakten verkligen råd att hålla alla officerare och soldater i insatsstatus?

För Flygvapnets del är svaret givetvis nej! Flygtidstilldelningen räcker inte till att säkerställa att alla piloter får 160-180 flygtimmar per år. I stället kommer en division vara insatsklar, en division kommer att förbereda insats och två divisioner kommer att utbilda nya piloter på att använda Gripen taktiskt. Dessutom tillkommer grundutbildningen på F7 där två divisioner kommer att enligt kontrakt med Tjeckien, Ungern och Thailand att utbilda svenska och utländska elever. D.v.s. av sex Gripendivisioner kommer max 1-2 vara insatsberedda. Denna uppgift kommer dessutom att rotera, så det finns alltid ett behov av missionsutbildning för att få ett förband i trim samt att få samarbetet med de tillförda enheterna att fungera.

Hur det är för Armén och Marinen har dålig insyn i och därmed har jag svårt att kommentera hur läget ser ut, men jag tvivlar på att även de kommer att ha möjlighet att hålla enheter kontinuerligt insatsberedde annat än på plutonnivå på samma sätt som görs idag med SSG och strategiska reserven. Då och då kan man göra särskilda insatser motsvarande en Battlegroup. Med den förvarningstid som EU:s beslutsprocesser innebär så kan ett förband rekryteras, sättas ihop och utbildas innan det blir aktuellt att skicka iväg det.

Därför hade det varit mer logiskt att fortsätta med särskilda utpekade förband som man har råd och möjlighet att hålla i insatsstatus. Vi har en Insats och en Förbandsproduktionsstruktur i dagens Försvarsmakt, som vi mer eller mindre kommer att tvingas fortsätta med. Rekrytering till dessa insatsförband kan fortsätta på samma sätt som idag baserad på frivillighet. Moroten skall vara beredskapstillägg samt att det skall vara krav inför befordran att ha genomfört en insats. Fokus borde vara på soldaternas förmåga till insats snarare än viljan att skriva på ett nytt avtal!

Varför då ha så bråttom med det nya anställningsavtalet? Det finns i praktiken inget behov av ett sådant avtal redan 2011 och jag tvivlar på att behovet kommer att finnas ens efter 2011. Svaret är att Sverige vill visa en politisk vilja mot omvärlden snarare än att bygga upp en reell förmåga. Men frågan är bara vem vi i praktiken lurar? FN, EU, NATO eller oss själva?

En ny myndighet behövs?

Äntligen så har FMV fått klartecken på att gå vidare med anskaffningen av splitterskyddade terrängfordon till Försvarsmakten.

Förvaltningsrätten i Stockholm ger i en dom klartecken för Försvarets Materielverk (FMV) att köpa 113 pansarterrängfordon till Försvarsmakten hos finländska Patria. Därmed får det schweiziska företaget Mowag inte gehör för sitt överklagande, där man hävdat att upphandlingen inte följt regelverket.

Dett är mycket bra, då det behövs nya fordon till bl.a. insatsen i Afghanistan. Detta även om nuvarande tidsplan med insatsen innebär att de kommer att finnas färdiga lagom tills dess att den militära insatsen dras ner 2014.

Men finns det något vi kan lära oss av denna process? Tyvärr så är det alldeles för lätt att överklaga en upphandling!

Mowags överklagande innebar att FMV:s upphandling hamnade i domstol för andra gången. Efter det första beslutet att ge ordern till Patria överklagade den svenskbaserade konkurrenten, brittiskägda BAE Hägglunds i Örnsköldsvik. Bolaget fick rätt av dåvarande länsrätten 2009 och FMV fick göra om upphandlingen.

Också i den andra rundan fastnade FMV för Patria, därför att den finländska vagnen enligt myndigheten är både bäst och billigast. Detta beslut överklagades av Mowag.

Tyvärr så är även de myndigheter som har hand om denna typ av överklagningar inte bemannade för att kunna avgöra om en överklagan är giltig eller inte. Det innebär att allt som kommer in måste processas, vilket tar tid. Tid som våra soldater inte alltid har.

Mitt förslag är därför att bilda en särskild enhet eller myndighet som är byxad att hantera just denna typ av ärenden. Ett förslag vore att den nya Exportstödsmyndigheten FXM får uppgifter även inom ramen för import och upphandling? Ett annat är att Förvaltningsrätten i Stockholm tillsammans med FMV bygger upp en enhet där man snabbt kan kalla ihop juridiska, ekonomiska och tekniska experter som kan göra en första granskning om en överklagan är giltig eller inte.

Om inte detta händer så kommer alla projekt framöver att dra ut i tiden beroende på att företag vet att det kan löna sig att överklaga. Det kan dessutom döda chansen för små bolag, då de ofta inte har råd att vänta på att en överklagan går igenom. Men kanske viktigast av allt så innebär det att soldater får vänta på materiel som kan rädda deras liv.

En annan syn på Sydafrikas Gripenaffär

Nu går korruptionsjakten avseende Sydafrikas anskaffning av Gripen in i nästa fas. Ett antal företrädare för diverse fredsrörelser anser att det fortfarande förekommer mutor i Sydafrika.

Modises närmaste rådgivare var Fana Hlongwane, ett av Saab och BAE:s hemliga ombud. I tisdags fick den svenska överåklagaren Gunnar Stetler ta del av bevis som visar att Hlongwane så sent som förra året tog emot pengar från Saabägda företag i Sydafrika. Detta efter att nya avtal om ersättningar slutits.

Enligt Saab har offsetåtagandet även skapat 73000 nya jobb i Sydafrika, men man redovisar inga underlag. Forskare och journalister har vid åtskilliga tillfällen nekats redovisningar av vad som genomförts, med hänvisning till affärssekretess. Vad vi vet kommer en fullständig rapport om detta presenteras först i april nästa år.

Vi uppmanar Saab att i detalj presentera vilka affärer som har genomförts och hur dessa kunnat skapa 73000 nya jobb.

Ett exempel på att samarbetet med Saab (och BAE) har gett nya affärer är t.ex. att en Sydafrikansk firma vann ett kontrakt att leverera delar till Eurofighter för ca 100 MSEK. Hade man vunnit detta kontrakt utan hjälp? Hade BAE valt att köpa från någon annan utan Gripenaffären? Motköp är alltid en känslig fråga, då det innebär att man gör avsteg från ordinarie upphandlingsrutiner. Ta t.ex. Brasilienofferten där det ligger erbjudanden om att svenska Flygvapnet ska överväga anskaffning av både transportflyg och skolflygplan från Embraer. Är detta också en muta? Det finns motköp i anskaffningen av norska Arthur, där Sverige förbinder sig att köpa bl.a. det norska självförsvarssystemet Protector.

Dessutom hävdar skribenterna att Gripen skulle vara dyrare än sina konkurrenter.

Saab påstår att Sydafrika valde Gripen eftersom systemet var avsevärt billigare än motsvarande system från andra försvarsföretag. Detta trots att den sydafrikanska riksrevisorns granskning visar att den sydafrikanska regeringen valde Gripen för att upphandlingen var manipulerad. Gripen var 2,5 gånger dyrare än sina konkurrenter. Efter att Gripen avfärdats gick dåvarande försvarsminister Joe Modise själv in och lyfte bort kostnadstaket ur upphandlingsförfarandet.

Utvärderingen i Sydafrika skedde i flera omgångar. Ursprungligen var det ett projekt ALFA. Dock så låg budgetramarna så snävt att det enda som erbjöds var rena skolflygplan motsvarande Hawk. Därför delades anskaffningen upp i två delar, ALFA och LIFT. Den konkurrent skribenterna verkar pratar om (baserat på artiklar i Sydafrika) är Aermacchi MB-339. Här blandar man verkligen ihop korten eftersom Aermacchi MB-339 var konkurrent mot Hawk och inte Gripen som LIFT - Lead In Fighter Trainer, d.v.s. det flygplan man skulle använda för att utbilda piloter INNAN de flyger Gripen! Det var också LIFT-kontraktet som fick kritik redan 1999 på grund av att man ansåg det för dyrt.

För Gripen så handlade tävlingen om det s.k. ALFA-kontraktet (Advanced Light Fighter Aircraft). Konkurrenterna var DASA AT 2000 MAKO och Mirage 2000-5. Även Mig-29 var med ett tag i matchen, men kom inte med i den slutliga utvärderingen (Sydafrika kanske hade visst agg mot ryssarna efter deras stöd till diverse grupperingar som Sydafrika krigat mot genom åren). I den första utvärderingen vann AT 2000, men ansågs som ett högriskprojekt då det byggde på att DASA och tyska regeringen hängde på i programmet. I den andra utvärderingen där man omdefinierat vissa krav (jämför gärna med den svanska SEP/AMV-affären) så vann Gripen i alla utvärderingskriterier. Man kan också fråga sig var Sydafrika hade befunnit sig idag om man valt AT 2000 som inte ännu existerar eller Mirage 2000-5 som med tanke på Dassaults fokus på Rafale inte längre lär få särskilt stor uppmärksamhet för vidareutveckling? Att AT 2000 ens var med som ett alternativ i utvärderingen är konstigt då den egentligen kapacitetsmässigt tillhör samma kategori de flygplan som deltog i LIFT-utvärderingen.

Tittar man på motköpen så ska dessa i varje fall enligt engelsk press vara i stort sett genomförda.

The industrial participation programmes of British companies that supplied South Africa with new aircraft under the Strategic Defence Re-equipment programme that was launched in 1999 are now almost totally concluded.

Ett faktum har dock kritikerna rätt i. Sydafrikanska försvarsmakten går på knäna. Men detta är mer beroende på allmänna budgetneddragningar och inte beroende på Gripen i sig själv. Sydafrika köpte trots allt en massa annan materiel i samma upphandling. Dessutom förekommer liknande ekonomiska problem för försvarsmakter i de flesta länder i dagsläget.

Gästinlägg: Under falsk flagg

Marininspektör Anders Grenstad är nämnd som ny delegationschef för NNSC som övervakar USA:s och FN:s aktiviteter vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, d.v.s rakt in i den hetaste hetluften.

Amiral Grenstad har varit bästa tänkbara företrädare för marinen under många år, givet de förutsättningar som dessvärre gäller för våra försvarsgrensinspektörer. Jag är övertygad om att MI kommit ännu mer till sin rätt som Chef för Marinen (CM), på det gamla goda viset.

Inlägget handlar nu inte om MI, utan om den NNSC, Neutral Nations Supervisory Commission, som MI föreslås bli delegationschef för.

Har Sverige fortfarande en given plats bland Neutral Nations? Nu får vi nog snart gå till ett tydligt beslut i frågan.

Märkligt att vi kan vara neutrala och alliansfria i vissa sammanhang, samtidigt som vi i andra sammanhang deltar i EU:s battlegroupskoncept, antar solidaritetsförklaringar och för tillfället har tillsatt posten som ordförande för EUMC, EU Military Commitee?

Sverige som neutral nation känns lite anno dazumal.

/Sumatra

Nya strider (uppdaterad)

"28.000 döda i de senast fyra årens strider", "Stridsvagnar sätts in för att bekämpa ligorna". Afghanistan? Nej, läget just idag i Mexiko och Brasilien.

Många förfasas över att det har dödats över 2000 civila afghaner och 660 ur ISAF/OEF det senaste året (siffrorna för ANA/ANP och civila säkerhetsbolag är svåra att hitta), men jämför man detta med "civiliserade" länder så bör man tänka om. I det svenska turistlandet Thailand genomfördes för bara ett par år sedan hårdförda strider mot drogsmugglarna med 1000-tals dödade.

Det är svårt att se vilka kopplingar som finns mellan antal döda och omfattningen av talibanernas stöd eller verksamhet i ett område. Dödsfallen inträffar givetvis där ISAF genomför omfattande operationer. Det tolkas givetvis av vissa analytiker att om ISAF lämnar landet så fort som möjligt så minskar dödsfallen orsakade av strider. Givetvis så är det så, men då är vi med stor sannolikhet tillbaka till 2001 där många afghaner dog av helt andra anledningar.

Vad kan vi begära i Afghanistan? Kommer striderna att sluta? Hur lugnt skall det vara för att anse att ANA/ANP har tillräcklig kontroll över landet så att ISAF kan lämna över säkerhetsanasvaret 2014? Personligen så skulle jag vara överlycklig om vi kunde lämna efter oss ett Afghanistan med årliga dödssiffor i de fortsatta striderna mellan den afghanska regeringen och talibanerna i nivå med t.ex. Mexiko. Afghaner kommer att dö hur vi än gör. Frågan är bara vilket alternativ som gör att vi kan sova med gott samvete på kvällarna?

DN



Uppdaterad 10-11-28, 16:16
Striderna mot de olika brottsyndikaten i Rio fortsätter.

- Vi har tagit kontroll över alla platser vi behöver kontrollera, stoltserade militärpolisens chef Mario Sergio Duarte på söndagen, sedan 2 600 soldater och specialpoliser med understöd av helikoptrar och pansarfordon ryckt in i favela-området vid Morro do Alemao - "tyskens kulle".

Intressant är att titta på storleksförhållandena på "gerillan" man bekämpar. Rio de Janeiro har en befolkning på ca 6 miljoner. Polisen jagar ca 600 personer. D.v.s. 1 av 10.000 är motståndsman. I jämförelse har Afghanistan ca 30-40 miljoner invånare, varav 20.000 är potentiella talibaner. D.v.s. ca 1 på 2000 är motståndsman.

Skillnaden mellan framgång i det ena fallet och svårigheter i det andra är svår att göra något åt med militära enheter. Mexiko och Brasilien kan räknas som stabila länder, vilket Afghanistan har en viss väg kvar till att räknas som. Mexiko och Brasilien har även regeringar som accepteras av stora delar av befolkningen, även om det inom länderna finns regioner med grupperingar som för en beväpnad kamp. Afghanistan saknar just en stabil regim och en kontakt mellan befolkningen och regimen.

I Afghanistanstrategin så delar man upp insatsen i "Governance" inkl. "Rule of Law", "Development" och "Security". Våra militära insatsförband kan enbart erbjuda tjänster inom "Security", de övriga hanteras av statliga samarbeten, påtryckningar från FN/EU samt humanitära hjälporganisationer.

Fokus på om de militära enheterna har lyckats eller inte med sina insatser bore därför lyftas en smula till varför helheten riskerar att misslyckas. UNAMA måste ta tag i samordningen av insatserna, detta är ett ansvar som ISAF inte har och heller inte borde ha. Vi kan förstärka ISAF i evigheter, men det är på den civila sidan som möjligheterna finns att lyckas med vår insats. Dock så kan vi heller inte minska på de militära insatserna, då säkerhetsnivån blir för låg för de civila.

Mod!

När jag var yngre gillade jag att läsa böcker om de amerikanska indianerna. Särskilt gillade jag historien om Sitting Bull eller Tȟatȟáŋka Íyotake som han kallades bland indianerna. Mod ansågs som en mycket beundransvärd egenskap och mod och gott ledarskap var förutsättningar för en hövding att leda ett folk som hela tiden befann sig i små krig med sina grannar. (Tyvärr så gäller inte dessa egenskaper som krav för avancemang i många av dagens militära hierarkier…)

Det mest hedrade sättet bland Sioux-indianerna att visa sitt mod, var att i en strid röra vid en fiende utan att skada honom. Att döda en fiende var givetvis även det en hedersam akt, men att obeväpnad rida fram till en beväpnad fiende och bara röra vid honom med en träpåk var att visa höjden av mod på ett slagfält.Syftet var givetvis att vinna ära, men genom sin obeväpnade insats inspirerade krigaren sina stammedlemar som då ofta vann tillräcklig kraft att vinna ett slag.

Mina stora idoler under andra världskriget var de s.k. Pathfinders som användes för att hitta målen som de stora bombarmadorna skulle anfalla. De flög spaningsflygplan, ofta Mosquito, som för att kunna flyga så snabbt som möjligt blivit plundrade på all beväpning. Det enda de hade ombord var kameror och ett par lysbomber för att markera var målet låg. Deras obeväpnade insats gav förutsättningar för bombflyget att träffa rätt mål. Dock så var precisionen så pass dålig att man ofta fokuserade insatsen på tätorter i stället för strategiska mål. Men trots avsaknad av precision så nåddes samma resultat som för Sioux-indianerna. Den obeväpnade insatsen ledde till en förbättring av den väpnade.

I min ungdom så flög jag spaningsviggen. Vi blev ofta en smula mobbade av våra kollegor ”jaktaporna”, som ansåg att vi tillhörde fredskåren då våra flygplan oftast saknade offensiv beväpning. I bästa fall hade vi en IR-robot för självförsvar. Detta trots att vi var de flygplan som ensamma skulle bege oss längst in på fientligt kontrollerat territorium och därmed riskerade möta de mest kvalificerade jaktflygplanen. Jag brukade försvara mig med att ”en spaningspilot på grund av hotbilden var tvungen att vara en bättre jaktpilot än jaktpiloterna”. Spaningsflygets obeväpnade insatser låg som grud för insatser med mark-, sjö- och luftstridskrafter. Devisen var helt rätt "utan spaning, ingen aning" och spaningsflyget sågs därför som en del av det offensiva luftförsvaret, d.v.s. E1 "ÖB:s klubba".

I våra utlandsinsatser så är mycket av mediafokuset just nu på de beväpnade styrkorna nere i Afghanistan. Vi glömmer då många som gör ett farligt jobb i det tysta.

- Våra observatörer ska obeväpnade stå mellan två aggressiva motståndare. De senaste dagarnas händelser i Korea visar med all tydlighet hur snabbt en situation kan gå från ofarlig till fullt krig. Nu befinner sig våra observatörer i Korea en bit från den aktuella situationen, men vem vet vad som händer den närmaste tiden? Det har många gånger inträffat i olika insatsområden att observatörerna dödas, skadas eller får kasta sig i skydd då länder som t.ex. Israel inte tar hänsyn till att observatörerna finns i stridszonen och saknar beväpning.

- CIMIC (Civil-Military Co-operation) är en del av förbandet i Afghanistan. Dessa är soldater och har därmed tillgång till både skydd och vapen. Problemet är att de också ska samarbeta med den afghanska civilbefolkningen samt civila organisationer och myndigheter. Kommer man till ett möte fullt beväpnad så ses det som dels mycket aggressivt och dels som att man saknar förtroende för sin afghanske värd. I värsta fall kan det i afghanska ögon ge ett sken av att man saknar mod. Lösningen är därför i ibland helt ta av sig vapen, hjälm och i vissa fall t.o.m. skyddsvästen. Risken är stor, men vinsten att skapa ett förtroende mellan de svenska soldaterna och den afghanska befolkningen kan vara ännu större. Den totala effekten av att samordna de beväpnade militära och de obeväpnade civila insatserna är större än var och en för sig.

Både observatörer och CIMIC kan ses som en "spaningsinsats" som ger chefen för insatsen kunskap om vad som händer i operationsområdet och han kan därför få större effekt av de förband han har till sitt förfogande. För vår civila chef i PRT MeS gäller det i framtiden att de civila hjälporganisationerna är en del av hans verktyg att nå målet med operationen. Beväpnad eller obeväpnad, civil eller militär. I kombinerade operationer är vi en del av samma verktygslåda.

Sensmoralen av detta inlägg är att ge sig beväpnad ut i krig är modigt, men att göra samma sak obeväpnad är ännu modigare. Jag har därför stor respekt för Röda Korset, Läkare utan gränser och andra civila organisationer som befinner sig i samma situation som våra soldater, men vars enda skydd är att de saknar skydd och lever på hoppet att ISAF och talibanerna respekterar detta.

Tjänster och gentjänster

Nu får Livgardet kritik för att man genomfört utbildningar med de trupper som ska ner till Afghanistan och haft afghanska statister som inte varit svenska medborgare med på övningarna. TV4 har ett antal reportage om denna händelse på sin hemsida som jag rekommenderar alla att läsa.

Afghanerna var med som ett slags statister under övningen.

- De andra flesta spelar någon roll i form av byäldste, polis eller vanlig handlare. De agerar också folkmassa, för att ge soldaterna så god inblick som möjligt i hur det kan se ut, säger hon.

Personligen så har jag något delade känslor inför denna händelse.

- Det finns en viss risk för OPSEC, d.v.s. uppdragssäkerheten. I en flyktinggrupp kan det finnas personer med sympatier för just de grupperingar som vi är på väg utomlands för att stoppa. Dessa sympatisörer kan under övningen få en god bild av förbandets förmågor, men även samla in underrättelser som kan användas för att skada anhöriga till soldater i förbandet.

- Statisterna gör ett mycket bra jobb och det visar också på hur engagerade många afghaner är att stödja de svenska förbandet så att de kan stabilisera Afghanistan och därmed möjliggöra att dessa afghaner kan åka hem.

Om statisterna är svenska medborgare eller inte bryr jag mig personligen inte ett dugg om. De ska däremot ha genomgått en noggrann säkerhetskontroll för att säkerställa att de inte utgör ett hot för förbandet eller enskilda soldater och anhöriga.

Sedan kan man givetvis ställa sig den utökade frågan. Svenska regeringen anser att Afghanistan är så pass osäkert att vi måste skicka ner svenska soldater för att skapa fred. Varför är det då så svårt för afghanska flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige? Har Migrationsverket en annan syn än Regeringen på säkerhetsläget i Afghanistan?

Sam Amin är papperslös flykting och har slunkit igenom alla filter. Han ska utvisas och har alltså inte heller arbetstillstånd. Försvarsmakten har därför dessutom brutit mot utlänningslagen när man nyttjat Sams kunskaper.

Sam Amin känner att han gjort en viktig insats för Sverige - och han har svårt att förstå att det inte är värt något i asylprocessen. Om han skickas till Afghanistan är han rädd för konsekvenserna om det kommer fram att han tränat svenska soldater.

De afghanska medborgarna tar stora risker när de stöttar svenska soldater både här hemma i Sverige, men framför allt nere i Afghanistan. Nu måste svenska politiker visa att vi stödjer även det afghanska folket!

DN

Se även Tolgfors blogg.

Avskräckande straff? (uppdaterad)

Tyskland har prövat på att döma fångna pirater från Adenviken på egen hand, i stället för att utnyttja avtalet med Kenya som t.ex. Sverige gör. Frågan är bara vilken effekt en eventuell rättegång får?

Rättegången är unik i modern tid i Tyskland, och en av de första i sitt slag i Europa. Den representerar en ny taktik för Atalanta, EU:s flottstyrka mot sjöröveriet i Indiska oceanen, där även Sverige deltar. Piraterna greps efter bara några timmar av det nederländska Atalanta-fartyget Tromp, fördes till Nederländerna för att sedan utlämnas till Tyskland.

Om EU tänker sig att avskräcka somaliska pirater med fängelsedomar bedrar sig dock unionens beslutsfattare, enligt expertis.

– Att få tre, fem eller till och med sju år i ett europeiskt eller amerikanskt fängelse, följt av politisk asyl — som ung somalisk man kan du knappast röna en större framgång, kommenterar Anja Shortland, piratforskare vid Deutsche Institut für Wirtschaftsforschung (DIW) i Berlin, för AFP.

Risken är nog stor att vi får somaliska pirater som likt vissa svenska uteliggare begår brott bara för att få en skön tillvaro på ett europeiskt fängelse. Jämfört med den laglösa tillvaron i Somalia så måste ett europeiskt fängelse vara rena himmelsriket. I detta fall så får man erkänna att den europeiska humanismen kan motverka en hållbar lösning med straff som motverkar brotten. Den klassiska plankan är inte längre användbar, även om jag misstänker att en del andra aktörer som Indien, Ryssland och en del privata säkerhetsbolag nog är betydligt tuffare i sin behandling av tillfångatangna pirater.

Som jag ser det så är operation ATALANTA bara ett plåster på ett allt för stort blödande sår. Den långsiktiga lösningen ligger snarast på land. När ser vi t.ex. nästa EU-mission i Afrika? Med tanke på debatten EU kontra NATO så är det kanske upp till bevis för EU och Afrika är ett mycket bra alternativ till Afghanistan. Då kan det dessutom bli ett intressant läge för svenska politiker. Har vi råd till två samtidiga insatser? Om inte så blir det en fråga om vem vi stöttar, EU och Afrika eller NATO och Afghanistan?

Uppdaterad 10-11-25, 22:52
Även i USA så fälls nu Adenpirater på löpande band.

Männen ställdes inför rätta vid en domstol i Norfolk i delstaten Virginia, där de på onsdagen befanns skyldiga på tre punkter, bland annat för sjöröveri och kan dömas till livstids fängelse.

Känner jag våra amerikanska vänner rätt så lär straffen bli betydligt värre än de europeiska mostavrigheterna.

Lägg ner EUMC!

När Håkan Syrén blev ordförande för EUMC - EU Military Commitee så svällde bröstet på oss svenskar av stolthet. Äntligen så hade Europa förstått hur bra vi är på militära frågor. Vår hårdsatsning på att bli NATO-kompatibla inom ramen för PfP och vår framgång med att sätta upp NBG08 hade gett resultat. Vi var bäst i EU-klassen!

Vad vi inte förstod då var att NATO-länderna inte hade särskilt stort intresse för att bygga upp en parallell försvarsorganisation inom ramen för EU. Erfarenheterna från Afghanistan visar att NATO behöver civila verktyg och att EU är alldeles för dålig på att leverera dessa.

Nato vill öka sin betydelse i världen, på bekostnad av EU:s och FN:s makt. Med det kommande toppmötets beslut att skapa en robotsköld säkrar USA sitt inflytande i Europa.

När Berlinmuren föll och Warszawapakten bröt samman förlorade militäralliansen Nato sin huvudfiende och sitt uppdrag. Men alliansen har levt vidare och växt de senaste två decennierna, samtidigt som den sökt efter en ny roll.

Nato lovar också att ta på sig civila uppgifter som utbildning och uppbyggnad. I Nato-högkvarteret pekar man på att EU inte klarat sitt åtagande att få fram 500 poliser för utbildning och anser att en organisation ska ha hela ansvaret för ett land.

I ett inlägg på SvD brännpunkt så trycker Barack Obama på NATO:s nya roll.

Slutligen kan vi i Lissabon fortsätta att bygga de partnerskap som går bortom Nato, vilka bidrar till att göra vår allians till en stöttepelare för den globala säkerheten. Vi måste fortsätta hålla dörren öppen för de europeiska demokratier som uppfyller kraven för Nato-medlemskap. Vi måste fördjupa samarbetet med de organisationer som kompletterar Natos starka sidor, såsom EU, FN och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE.

Lite ironiskt är att det just i Lissabon kan tas första steget mot ett NATO som innebär att EU:s Lissabonfördrag får en helt annan innebörd!

Jag tycker att det är oerhört synd att inte intresset för EU-operationer i FN-regi är större bland Europas länder. Även om jag inte håller med vissa kritiker om att FN-operationer skulle på något sätt vara mer humana än NATO-operationer, så finns det andra fördelar:

- EU har en politiska och ekonomiska profil som NATO saknar. NATO:s stora fördel är löften om militärt samarbete samt hot om militärt våld. Civila insatser i NATO:s regi kommer därför att ses som en del av den militära operationen snarare än som ett komplement.

- Den blå hjälmen har ett internationellt gott rykte och är en symbol som visar att en operation har ett legitimt FN-mandat i botten och drivs av ett enat världssamfund. Jag förstår egentligen inte varför vi ska använda NATO-flaggan på våra uniformer bara för att vi leds från ett NATO-högkvarter? När till och med vissa förvirrade svenska politiker påstår att det inte finns ett FN-mandat för insatsen, så kan man bara gissa vad den gemena afghanen tror.

- Vi får en distinkt skillnad mellan ISAF och OEF. I dagsläget så blandar afghanerna ihop dessa trupper. Då OEF använder betydligt tuffare metoder än ISAF i sin jakt på AL Qaida och talibaner, så är detta till nackdel för säkerheten för ISAF.

Tyvärr så har EU i battlegroupkonceptet valt att fokusera på samma typ av operationer som NATO, i stället för att välja en mer humanitär inriktning. Adeninsatsen är bra, men det hade varit mer effektivt att ge sig på utvecklingen på fastlandet i Somalia. Jag har tidigare tagit upp frågan om varför inte EU battlegroups utnyttjas till annat än ren strid? Både Haiti och Pakistan hade varit bra insatser för en BG. En lyckad insats i Pakistan hade med stor sannolikhet gett fördelar även för insatsen i Afghanistan då vi visat den pakistanska regimen att vi bryr oss, vilket kanske hade minskat deras rädsla för ett Afghanistan med starka band till Indien.

Utvecklingen på Haiti visar på två saker:

- Det behövs militära trupper i ett katastrofområde för att hålla koll på händelseutvecklingen. Kolerautbrottet kan sprida panik och lätt resultera i att hjälporganisationer utsätts för befolkningens vrede. FN-styrkorna som finns på plats har redan fått känna på kravaller med stenkastande ungdomar.

- Det behövs trupper från mer "avancerade" länder i FN-operationer. I dagsläget bidrar länder som Indien, Pakistan m.fl. med billiga soldater. Tyvärr så medför det ibland negativa aspekter som köp av prostituerade och nu senast på Haiti att man drar med sig sjukdomar till insatsen!

Om EU inte lyckas med battlegroupkonceptet så är det frågan om vi inte borde lägga ner den militära satsningen inom EU och helt förlita oss på NATO? För Sverige så blir det i praktiken ingen störra skillnad då vi ändå har visat att vi är villiga att deltaga fullt ut i en NATO-insats. Det enda problemet är att svenska politiker inte kan fortsätta dröma om att EU skulle kunna bli ett alternativ till NATO och att de därmed till slut måste erkänna Sveriges behov av NATO.

DN 1, DN 2, SvD

Showen är inte slut

Efter det senaste årets "underhållning" i samband med fuskande akademiker och rektorer som tvingas avgå så började nog många på FHS att andas ut. Ridå efter sista scenen i sista akten. Men det blir till ledningens och skådespelarnas fasa ett Da Capo!

Nu visar det sig att FHS har kryddat sina räkningar till Försvarsmakten. Inte bara lönekostnader, utan även utrustning för lektionssalar m.m. har inkluderats i fakturorna.

Försvarsmakten kräver Försvarshögskolan på besked om pengar som skulle gått till beställd forskning i stället använts till annat. Skolan har bland annat köpt videoutrustning för över 40.000 kr och GPS-navigatorer till bilar som felaktigt debiterats Försvarsmakten, visar fakturor och inköpsanmodningar som DN tagit del av.

Tidigare i år krävde Försvarsmakten tillbaka 1,5 miljoner av Försvarshögskolan för forskning och seminarieprojekt som inte genomförts trots att Försvaret betalat för dem. Nu finns misstankar om att Försvarshögskolan systematiskt överdebiterat Försvarsmakten ”med stora belopp” för forskning och utbildning. Ingen vid Försvarsmakten vill ange exakta siffror, och betonar att det handlar om misstankar.

Tyvärr så misstänker jag att detta är allt för vanligt i dagsläget när separata enheter i Försvarsmakten numera ska vara självfinansierande. Man försöker att dölja sina overheadkostnader genom att fakturera kunden sådant som egentligen ska vara en myndighetsfinansierad kostnad.

Liknande strategier förekommer nog på de flesta statliga verk som fakturerar Försvarsmakten. På t.ex. FMV drar man ner på personalen för att minska myndighetskostnaderna. I stället anställs dyra konsulter som då döljs i projektkostnaderna. Jag blir inte helt förvånad om detta gäller även andra externa/interna myndigheter och enheter som t.ex. FOI, Fortifikationsverket, Resmat och FMLOG. Det är kanske dags för några grävande journalister att även titta in i dessa verksamheter? Debiterar man sin kund den tid som används för t.ex. idrott och fikaraster?

Bäva månde alla Försvarsmaktsanknytna myndigheter! Som alla vet så är inte operan slut innan den feta damen sjungit.

Personalen, vår viktigaste resurs

Newsmill kör just nu en artikelserie med fokus på "Försvarsmaktens personalförsörjning". Detta är givetvis en följd av den FOI rapport som nyligen publicerades som pekar på kraftiga fördyringar vid övergången från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar.

– Värnpliktiga är billigare än soldater, och normalt finansierar man det genom att ett större antal värnpliktiga ersätts av ett färre antal soldater men det gör man inte nu. De sista åren av värnpliktstillämpningen låg ungefär på samma volym som vi kommer att ha tjänstgörande soldater. Sedan finns det tecken på att övnings- och utbildningskostnader kan bli något dyrare än vad de är i ett pliktförsvar, säger Peter Nordlund, forskare på FOI till Rapport.

Läs hela rapporten på FOI hemsida.

Tolgfors har kommenterat rapporten på sin blogg.

Precis som FOI:s rapport konstaterar var det gamla värnpliktssystemet inte ändamålsenligt, om man vill ha ett tillgängligt och användbart försvar. Rekrytering på frivillig grund är betydligt effektivare och rationellare än det gamla värnpliktssystemet. I det nya systemet blir förbanden fullt användbara för försvarets alla uppgifter. Försvaret finner och utbildar rätt soldater från början, samt anställer dem i de stående och kontrakterade förbanden.

Men är det verkligen rätt kategorier vi fokuserar på? Blir förbanden verkligen användbara? Jag misstänker att det inte är soldaterna som kommer att vara i fokus i framtiden utan officerare och specialister.

En intressant aspekt av de ändringar vi gör i dagens försvarsmakt (inklusive värnpliktiga som ersätts av yrkessoldater och obligatorisk utlandstjänst för alla anställda) är att fokuset är på att vi ska kunna genomföra insatser liknande den i Afghanistan. Problemet är att omvärlden ändras hela tiden. Även insatsen i Afghanistan ändras. Som jag nyligen kommenterat så kommer NATO:s "transition" i Afghanistan som påbörjas 2011 att helt ändra behovet av soldater i Afghanistan. I stället för unga skyttesoldater (d.v.s. våra heltids- eller kontraktanställda gruppchefer, soldater och sjöman) så ska vi gå över till civila insatser och de militära delarna ska fokusera på stödjande insatser som t.ex. OMLT. Vilka är det som blir OMLT-instruktörer? Jo, i första hand så är det kaptener och majorer med lång tjänstetid. Kravet i höstas på nya OMLT var att man skulle ha erfarenhet från strid i brigad, vilket knappast några befäl har längre i Sverige.

Den dåliga hanteringen av processen för att få oss äldre officerare att skriva på nytt anställningsavtal avseende obligatorisk utlandstjänst har resulterat i demonstrationer under NBG slutövning. Liknande åsikter finns hos många officerare, även om det hittills inte resulterat i så många öppna protester. Det kan därför bli svårt att få frivilliga till just OMLT-tjänsterna i framtiden. Protesterna kring det nya anställningsavtalet rörde inte som många tror utlandstjänst i sig själv, utan villkoren kring denna tjänstgöring. T.ex. stöd till familjer då ena föräldern tillbringar sex månader nere i Afghanistan.

I brist på att Försvarsmakten tar ansvar för sina anställda så kommer nu kommunerna med erbjudanden. Dom har förstått att det kan vara svårt att rekrytera medarbetare till "hålor" som Skövde, Boden och Lidköping. Framför allt så har dom förstått att det nya personalsystemet kommer att innebära att tjänsten som GSS, specialist eller officer inte längre är livslång. Precis som i Storbritanien och USA så räknar ÖB med att man lämnar Försvarsmakten efter åtta år och tre internationella insatser. Jag hoppas därför också att kommunerna tar fram det stöd som familjer till en militär på internationell insats kommer att behöva. Det ska bli intressant att se resultatet från det seminarium som Skövde kommun nu kallar till.

P.S: "Utlandstjänst gäller inte mig", verkar många anställda i FM tro med tanke på att så många skrev på det nya avtalet. En kollega berättade en intressant historia på en fikarast om en anställd inom Försvarsmakten som varit mycket ambitiös i att fylla i alla sina kurser och kunskaper i PRIO. Någonstans sa det "pling" i en dator och det visade sig att det saknades en specialist på IT-säkerhet i Afghanistan. Därmed fick en logistiker, som nog aldrig trott att han skulle vara intressant för internationella insatser och därmed utan att tänka sig för skrivit på det nya utlandsavtalet, sig en rejäl överraskning. Kunskap i Försvarsmaktens förrådssystem som t.ex. DIDAS och LIFT är mycket eftersökta i både Kosovo och Afghanistan. Det är inte bara skyttesoldater som kommer att kunna få försvarsmaktens medalj för internationell tjänst de närmaste åren! Bäva månde de som fyllt i att de genomgått specialkurser i PRIO...

Se även Wiseman och Commander i samma ämne.

Inte alla rätt (uppdaterad)

Allan Widman brukar i de flesta fall uttala sig med stor kunnighet om Försvarsmaktens personal och materiel. Nu har han på SvD Brännpunkt uttryckt sitt stöd för att Volvo ska få tillverka motorn även till nästa generation av Gripen. I det här fallet tycker jag inte att han har helt rätt...

Mot möjligheten att ”vässa” redan befintlig, svensk motor ställs nyanskaffning av en amerikansk sådan. Skillnaden i prestanda är marginell. Däremot är det amerikanska alternativet runt tre miljarder dyrare.

Redan idag sitter det en amerikansk F404 motor i både A/B och C/D versionen av Gripen. Den har byggts och trimmats av Volvo flygmotor i trollhättan och levereras till Flygvapnet under beteckningen RM12. F404 sitter i bl.a. F18A/B/C/D. Den viktigaste skillnaden är att man har lagt ner ett stort arbete på redundans. F18 har två motorer, vilket för de flesta operatörer som flyger över hav och därmed har långt till nödlandningsplatser är ett krav. Gripen har bara en motor. Därför så måste den alltid fungera, vilket Volvo har lyckats med. Jämfört med t.ex. RM8A/B i Viggenflygplanen så är RM12 ett under av tillförlitlighet.

Mycket av Volvos uppfinningar har sedan sålt tillbaka till den amerikanske tillverkaren General Electric som tillverkar både F404 och F414 som är tänkt att levereras med E/F versionen av Gripen. F414 sitter även i F18E/F.

Frågan är bara vilka lösningar VAC har tänkt att göra på RM12 för att få ut samma dragkraft som i en F414 motor? Det är en effektökning på ca 30%, vilket kräver bl.a. utökad utloppstemperatur och det är inte helt snutet ur näsan att utveckla.

Jag ser två stora problem även om Volvo skulle kunna tillverka en RM12+
- Vad vill eventuella andra Gripenkunder ha för motor? Om Indien eller Brasilien skulle köpa E/F-versionen så vore det korkat om Sverige tog en annan utvecklingsväg. Att dessa länder vill ha en särlösning är mycket osannolikt. Att tro att en "svensk" lösning skulle lösa eventuella handelshinder och exporttillstånd är inte helt rätt. Även en "svensk" F404+ innehåller en massa amerikansk teknik som kräver exporttillstånd från den amerikanske motortillverkaren. Dom vill nog dessutom inte se RM12+ som konkurrent till F404.

- Vad blir underhållskostnaden? Att dela utveckling och underhåll med en massa andra operatörer av samma motor måste i längden bli billigare än att sitta på en svensk unik lösning.

Debatten liknar just nu den vi en gång i tiden hade med J32 och den svenska motorn "Dovern". Där blev valet till slut en utländsk motor i stället för det inhemska alternativet, vilket Flygvapnet nog har varit mycket nöjda med.

Volvo har lyckats mycket bra med att bli underleverantör till de flesta stora civila och militära motortillverkarna. Jag tycker att man ska fortsätta på den linjen i stället för att riskera allt för att få ett svenskt projekt som står och darrar just nu.

Se även Tolgfors inlägg i ämnet Gripenutveckling.

Uppdaterad 10-11-24, 18:24
Ny Teknik har ett inlägg om Volvos planer.

- Vi kan öka dragkraften genom ”chiptrimning”, byte av fläktar och byte av turbiner. Vi kan göra vår Gripenmotor RM12 likvärdig med den starka GE-motor F414G som sitter i nya Gripen Demo, säger Robert Limmergård på Volvo Aero i Trollhättan till Ny Teknik.
...
- Vi får bara en begränsad roll i F414G. GE har huvudansvaret för en färdigutvecklad motor. På underhållssidan sitter GE på alla reservdelar. Volvo Aero vill arbeta med utveckling och design och det får vi inte med F414G, säger Robert Limmergård.

Jag tvivlar inte på att Volvo har denna kompetens och kapacitet. Jag tvivlar dock på att det skulle vara så mycket billigare eftersom det inte bara är att återanvända motorer. Allt eftersom dom slits så byts delar ut som till stor del måste antingen köpas från Volvo eller GE till stor kostnad. Frågan är också hur mycket GE kommer att tillåta en svensk konkurrent som skulle kunna stjälpa deras potentiella F414G affär? Vi är även i framtiden beroende av GE för reservdelar och grundläggande designansvar. Detta kan bli dyrt om amerikanarna blir sura.

Se även Wiseman i samma ämne.

Snålblåst (uppdaterad)

Försvarsmakten har kommit ut med nya riktlinjer avseende byggandet av vindkraftverk kring flygplatser. Jag har kommenterat de tekniska aspekterna av vindkraft kontra flygtrafik tidigare. Det intressanta är dock att kraftbolagen fortsätter sin kampanj att skylla oförmågan till att bygga ut vindkraften på just Försvarsmakten.

Det nya beslutet innebär att stoppområdena minskar från 12 procent till 10 procent av Sveriges totala yta, en obetydlig skillnad.

Dessutom skriver man i inlägget att det bara är delar av dessa områden som egenligen är intressanta.

Vår granskning visar att många av Försvarsmaktens stoppområden har bra vindlägen – mellan 7 och 29 procent av stoppområdena i de sju berörda länen är utpekade som riksintresse för vindbruk.

D.v.s. i realiteten är det mellan 0,7-2,9% av de totala potentiella områdena för vindkraft som tas bort från den godkända listan.

Frågan är bara varför just dessa 0,7-2,9% av Sveriges totala yta för att bygga ut vindkraft skulle vara så avgörande? Det finns trots allt 97,1-99,3% kvar att fokusera på och dessa lär räcka i många 100-tals år innan dom är fullt bebyggda.

Man kan börja ana sanningen när man ser att även Sveriges bönder skriver på debattartikeln i SvD Brännpunkt.

- Svenska vindkraftsbolag vill helt enkelt bygga där det är så billigt som möjligt, d.v.s. nära vägar m.m. för att det ska bli så enkelt som möjligt. Att detta påverkar både flygtrafik och eventuella grannar tar man ingen hänsyn till. Man borde tänka tvärtom i stället och utnyttja behovet av vindkraft för att förstärka infrastrukturen och jobbmöjligheterna i glesbyggdsområdena.

- Bönderna vill kunna hyra ut åkermark till kraftbolagen. I fjällvärlden och i kustbanden är det oftast staten som skulle tjäna pengar. Möjligtvis så skulle en och annan same kunna dra in pengar på att utnyttja renarnas betesmark lite extra.

Sanningen är nog också den att kraftbolagen inte har hunnit med att bygga ut i den takt som skulle vara möjlig och nu vill man hitta någon lämplig organisation att skylla sitt eget misslyckande på. Det finns också stora frågetecken kring om vindkraft verkligen är det stora framtida alternativet till "miljövänlig" el. Personligen tror jag inte på storskalig vindkraft. Möjligtvis så skulle man bygga mer småskaligt där ett antal gårdar kan ha vindkraft som alternativ elförsörjning. Men först måste man lösa problemet med att lagra el på ett vettigt sätt, då det trots allt inte blåser alla dagar...

Uppdaterad 10-11-18, 07:07
Nu lägger Maud Olofsson sig i debatten. Givetvis så ställer hon sig fel fråga.

- Det är en underlig ordning att ett land som har mer utrymme och är glesare än många andra länder inte ska kunna bygga vindkraft därför att vi har en försvarsmakt som behöver så mycket utrymme, säger hon till DN.

Vänd på den i stället. Det är underligt varför kraftbolagen inte kan bygga på de övriga 97-99% av Sveriges yta?

Uppdaterad 10-11-18, 20:51
Kraftbolagen får nu mothugg av föreningen Svenskt Landskapsskydd. De kritiserar kraftbolagen att försköna vindkraften och att skylla fördyringar på Försvarsmakten.

Elräkningen blir dyrare utan vindkraft anser skribenterna. De 1000 vindkraftverk man vill bygga runt våra flygplatser sparar nästan 2 miljarder kronor per år åt elkunderna så länge de inte byggs.

Författarna hämtar sina prisuppgifter från EWEA som är vindkraftslobbyns röst i Europa, en organisation som aktivt främjar vindkraft. Vad är det för fel på svenska utredare som arbetar oberoende och efter svenska förhållanden? En kompetent utredare är kungl. Ingenjörsvetenskapsakademin som i samarbete med bl.a. Energimyndigheten, Svensk Energi och Svenskt Näringsliv har utarbetat rapporten ”Vägval energi”. Den är enkel att finna på nätet. Den är skriven på svenska. Rapporten visar att ny vindel är bland de allra dyraste sätten att producera elenergi, endast solkraft är dyrare.

Uppdaterad 10-11-19, 07:23
Nu uttalar sig även Försvarsmakten i debatten.

Enligt Försvarsmaktens uppfattning är det viktigt att bygglov och/eller miljötillstånd för vindkraftverk beviljas på grundval av ett korrekt och fullständigt beslutsunderlag med beaktande av totalförsvarets intressen.

I de fall som Försvarsmakten har överklagat har processen brustit, vilket har lett till att Försvarsmaktens intressen inte har kunnat beaktas.

Sammanfattningsvis:
- Det är inte Försvarsmakten som säger bu eller bä till vindkraftverkens placering. De är bara en remissinstans bland många andra när det gäller nybyggnation.
- Eftersom Försvaresmakten inte blivit tillfrågade (man kan i och sig fråga sig varför detta inte skett), så är de existerande vindkraftverken som står på fel position att betrakta som "svartbyggen" tills processen har genomförts på rätt sätt.