Den enes bröd, den andres död

Natten mellan den 9-10 November 1989 började muren i Berlin att rivas. Detta kanske inte var dagen då kalla kriget tillfälligt tog slut, men murens fall har blivit en symbol för upplösningen av järnridån mellan öst och väst.

Har det då blivit bättre i världen?

Säga vad man vill, men det kalla kriget höll många småkonflikter i schack. Det låg helt enkelt för mycket på spel för att USA eller Sovjetunionen skulle tillåta att kriget blossade upp på grund av att någon liten stat tog sig för stora friheter. Kriget i Jugoslavien hade aldrig inträffat under kalla kriget. Med stor sannolikhet inte heller första Gulfkriget då oljan betydde för mycket för både USA och Sovjetunionen. Utan första Gulfkriget därmed inte heller vare sig Afghanistan- eller Irakkrigen.

Å andra sidan så har denna händelse gett möjlighet till FN att kunna agera mer än tidigare. Under kalla kriget satt USA och Sovjetunionen på varsin röst i FN säkerhetsråd. Eftersom något av länderna alltid var inblandad så innebar det att de flesta insatser röstades ner. Tyvärr så har FN inga egna resurser så resolutionerna blir ofta en smula tandlösa.

Uppdelningen av Sovjetunionen i en massa småstater har inneburit att en buffertzon byggts upp mellan NATO och Ryssland. Många av dessa stater söker sig i och för sig till NATO, men Ryssland börjar återigen bli så pass kraftigt att det nog är uteslutet att dom tillåts att gå med.

Tyvärr så har dessa staters stabilitet innuburit en mängd mindre krig. Armenien - Azerbaijan, Georgien - Sydossetien/Abchazien, Tjetjenien m.m. Många av dessa länder är också delaktiga i drogtrafiken från Afghanistan och frizoner för diverse islamistiska extremister.

För oss svenska militärer har det inneburit en total omställning. Då Warzawapakten inte längre finns kvar som dimensionerande hotbild så var vi tvungna att ägna oss åt något annat. Lösningen blev internationella insatser. Vi börjar gradvis att byggas om från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Våra politiker tog fram nya doktriner som pekar på att Sverige försvaras bäst på bortaplan. Men är detta verkligen helt sant? Ett försvar som försvarsmakten per definition är ska vara grunden i en stats säkerhetspolitik. Ett lands territorium består av de områden som man kan hävda. Både ekonomiskt och militärt. Om det inte längre finns några hemmaspelare får man luta sig på stödet från omgivingen, t.ex. EU.

Varför måste vi hitta på nödlögner för att Försvarsmakten ska fortsätta existera? Är inte svenska befolkningen vuxna nog att inse att en Försvarsmakt är något som är bra att det inte används och därför inte bara ett slöseri med pengar?

Det ironiska är att ur svensk synpunkt så blev världen mer osäker i och med rivandet av muren. Sannolikheten att våra soldater hamnar i strid blev också större. Skillnaden är bara att numera är uppdelningen inte bara i öst-väst utan även mellan nord-syd. Eller som det sägs på engelska "Between Have and Have Not".