Utomlands så ser officerar ut som påfåglar med allt guld dom har belamrat sina uniformer med. I Sverige har vi varit betydligt mer restriktiva. Detta har fått konsekvensen att när vi arbetar internationellt så får man en del konstiga sneglingar på uniformen då man nästan anses som inkompetent eftersom man bevisligen aldrig har belönats med något.
SSG fick utstå en hel del kritik när dom designade en vinge att bära på uniformen. "Varför ha något som tydligt identifierar en som medlem av SSG när detta ska vara hemligt?". Personligen så tycker jag att utbildningstecken är bra så länge man får kämpa för att få dom. Att Försvarsmakten nu funderar på att återinföra de gamla facktecknen tycker jag är utmärkt. Det är ett bra sätt att återfå stoltheten över att vara yrkesskicklig och kommer nog i framtiden framför allt att bäras av specialisterna.
Personligen bär jag mitt flygförarmärke m/36 med stolthet. Den visar att jag har klarat av en lång och tuff utbildning. Jag bär även mina lila gradbeteckningar för att visa att jag har en civilingenjörsutbildning och tillhör Flygingenjörskåren (även om man får stå ut med visst spott och spe för detta). Dock så vägrar jag att bära Försvarsmaktsingenjörsmärket. Detta märke har för mig ingen betydelse och jag är inte särskilt stolt över att bära det. Det var bara ett sätt för HKV att försöka utplåna Armé-, Marin- och Flygingenjörskårerna.
Det utbildningstecken som jag dock snarast skulle vilja återinföra är flygskyttmärke m/40. Med införandet av skyttar på våra helikoptrar är det dags att börja dela ut ett tecken som inte tilldelats sedan VK2. Flygskyttutbildningen kommer att systematiseras de närmaste åren och man funderar t.o.m. att införa simulatorer för att träna personalen.
Sedan borde vi ta oss en funderare på operatörer i ASC 890. Ska dom bara tilldelas flygarmärke m/76, eller ska vi göra som man gör internationellt och ta fram ett tecken för flygande stridsledning (kanske återanvända flygsignalistmärke m/40)? Detta vore kanske ett sätt att höja statusen på STRIL personalen efter allt debackel om nedläggningar av stridsledningscentraler? Jag skulle även vilja att man börjar utbilda nya navigatörer/systemoperatörer för baksits 39D. Givetvis ska dessa förses med flygnavigatörmärke m/40.
Det känns skönt att FV återgår till gamla beprövade system i stället för fadäsen med baskern som jag hoppas att det finns någon på HKV som skäms över!
I den gamla grekiska teaterskolan så delade man upp pjäserna i tragedier och komedier. Själv så har jag en smula svårt att skilja den ena varianten från den andra bara genom att titta på dom. Något liknande känner jag nu för den debatt som nu förs kring FHS. Jag vet helt enkelt inte om jag ska skratta eller gråta...
FHS är i hetluften efter att man mer eller mindre sparkat den nya rektorn Mats Ericson. (Han gick på "egen begäran" efter en missförtroendeomröstning av FHS styrelse). Detta bl.a. med motivering av hur han hanterat ärendet Rekkedal. Rekkedals slarv med källhänvisningarna uppdagades redan under förra rektorn Henrik Landerholms tid. Gissa vem som nu sitter som styrelseordförande på FHS och drev på att Mats Ericson skulle få gå?
Försvarshögskolans styrelse beslutade idag vid ett extra sammanträde att uttala sitt bristande förtroende för rektor Mats Ericsons förmåga att leda högskolans verksamhet. Dessutom begär styrelsen hos regeringen att Mats Ericson entledigas från sitt uppdrag som rektor vid Försvarshögskolan.
- Högskolans styrelse har fullt ansvar för verksamheten inför regeringen. För att detta ansvar skall kunna tas krävs ett långtgående förtroende för rektors ledarskap och förmåga att strategiskt driva utvecklingen av Försvarshögskolan. Högskolan, som haft ett oroligt år bakom sig, med nedläggningshot såväl som ett antal uppmärksammade enskilda händelser, behöver arbetsro under ny ledning. Målet är en attraktiv och effektiv högskola med hög kvalitet, säger styrelsens ordförande Henrik Landerholm.
Vad har då Mats Ericson att säga om det hela? I ett inlägg (FHS diarienummer 412/2010, 2010-04-19) till FHS styrelsemöte (som han fick lämna då det skulle behandla honom) uttrycker han sig så här:
"I de tre huvudfrågor (a-c) där det framförs att jag skulle ha brustit vill jag framföra följande:
a) hanterandet av det sk "Forskningsfuskärendet" har handlagts helt i enlighet med den arbetsordning som FHS styrelse fastställde för "oredlighet i forskning" hösten 2008 och som i stort överensstämmer med den handläggningsordning som gäller för Uppsala Universitet.
b) Beslutsavsikten att omplacera en dokumenterat trakasserande instutionschef till att ägna sig enbart åt professorssysslor gjordes med föresatsen att FHS ledarskap måste föregå med eget gott föredöme i centrala värdegrundsfrågor. Instutionschefen valde sedermera att på heltid återgå till sin professoranställning.
c) Nomininerandet av externa ledarmöter i högskolestyrelsen har med råge följt högskoleförordningens krav på såväl internt som externt samråd.
Att notera är att samtliga av dessa frågor är operativa och ankommer inte på styrelsen att hantera. Särskilt forskningsfuskärendet hade inte behövts ärvas av undertecknad om tidigare rektor hade ingripit "mer akademiskt" och ärendet hade då inte heller behövt bli "preskriberat"(omfattas av den arbetsrättliga "tvåårsregeln")"
Detta var själva sakärendet. Mats fortsätter i sitt inlägg och beskriver bakgrunden till att två styrelsemedlemmar skulle bytas ut (vilket Henrik Landerholm opponerat kraftigt mot och som startat hans arbete för att bli av med Mats). Syftet var att skolan skulle få en mer akademiskt inriktad styrelse, vilket även rektorer vid andra högskolor och universitet samrådde till. Han beskriver även hur delar av styrelsen genomfört möten utan närvaro av bl.a. rektor och representanter från lärar- och elevkår. Moget agerande, eller något som Henrik har lärt sig från sin tid i Försvarsutskottet? Frågan är hur förra ÖB Hederstedt kan alliera sig med Landerholm?
Det intressanta är att enligt mötesprotokollet från FHS styrelsemöte så var det en stor skillnad mellan åsikterna hos de militära och de civila lärarna på skolan där de militära ställer sig helt bakom Mats Ericsson. Officersförbundet kritiserar också styrelsen för att dom utan signaler om vad som pågått tagit upp en missförtroendeomröstning.
Hur denna pjäs nu än slutar så blir resultatet illa för FHS.
- Hanteringen av Rekkedal var illa skött och där har Henrik Landerholm mer ansvar än Mats Ericsson.
- Hanteringen av Mats Ericson är på gränsen till skandal och visar på att FHS styrelse inte är mogna att leda en akademisk verksamhet. Dom försöker att driva FHS som en ishockeyklubb där man sparkar tränaren för att det går dåligt för laget.
Om inte FHS själva kan klara av verksamheten utan att göra sig till åtlöje och därmed solka ner meritvärdet av att ha genomfört en utbildning i deras regi så bör vi kanske titta på vilka alterativa lösningar som finns och vad som egentligen behövs för att utbilda en högre officer.
När jag senast studerade på FHS så trivdes jag i grund och botten ganska så bra. Clausewitz och NATO stabsmetodik var en trevlig blandning. Ändå så fick syftet med utbildningen mig att fundera en smula. Vissa av oss skulle bli bygdemajorer och leda kompanier och "skrika" åt värnpliktiga (på den tiden fanns dom fortfarande kvar). Vad behövde dom i praktiken Clausewitz till? Kul som allmänbildning det kan jag förstå, men det är ungefär som den multidimensionella signalanalys som jag läste på LiTH och numera funderar på vem sjutton det var som skrev mina föreläsningsanteckningar och sedan tenterade. Det var i varje fall inte jag! Så mycket har jag använt mina surt förvärvade "kunskaper". Men det ser bra ut med ett diplom på väggen. Det som dom de blivande majorerna i själva verket behövde var en allmän kurs i ekonomisk redovisning och hur man hanterar planering av personal m.m.
Ska vi då ha akademiska officerare? Javisst, men vi måste titta på om alla ska bli akademiker. Borde inte majoriteten fokusera sin utbildning på det som ska vara Försvarsmaktens fokus, d.v.s. väpnad strid? Vissa behöver givetvis spetsutbildas för att vara med och leda och utveckla Försvarsmakten, men den gråa massan behöver en mer praktisk utbildning.
Jag kan tänka mig ett antal alternativ/komplement som skulle kunna ersätta FHS för många officerare.
- Den gamla förvaltningsskolan i Östersund. Nu vet jag inte riktigt hur mycket som finns kvar av den verksamheten, men tidigare gick civila chefer inom FM denna utbildning och så även bl.a. Flygingenjörer.
- Swedints NATO/FN Stabskurser. När kurserna är så pass bra att dom lockar elever från hela världen och man får utbildningscertifikat från FN så tyder det på att utbildningen är precis vad chefer behöver för internationella insatser.
- Civila högskolor. Varför inte nyttja enstaka kurser på lokala högskolor så att inte eleverna ska behöva lämna familj och arbete under långa tider?
- Utländska försvarshögskolor. Nu när vi ska jobba internationellt borde vi kanske utbildas internationellt? Idag får ett fåtal elever åka, men med tanke på hur dyr en utbildningsplats på FHS är så misstänker jag att utbildningen skulle kunna köpas in till lägre kostnader i andra länder. Vi skulle då kunna sprida gracerna mellan olika länders högskolor för att på så sätt få med oss det bästa av deras kunskaper till vårt eget försvar.
- Praktiska utbildningar i bl.a. FMTS regi. Vi måste visa att även specialistutbildningarna ger meritärde.
Samt givetvis praktiska övningar. Rena stabsövningar som t.ex. den senaste Combined Joint Staff Exercise, CJSE i Enköping är givetvis bra, men inget kan ersätta att leda riktig trupp. Praktiska övningar som Vintersol är därför ett måste om vi ska hävda att vi har ett insattsberett insatsförsvar. Där behövs det inga spelkort till staben som att t.ex. matserveringen brunnit upp. Sådant grus i maskineriet kommer automatiskt av att öva ett förband i sin riktiga roll. Praktiska övningar innebär även att den svåra logistiken tränas. Hellre därför tre KFÖ än en HSU!
Uppdaterad 10-04-30, 21:28 Med tanke på hur formuleringarna skiljer sig mellan FHS och regeringen (se kommentarer nedan) så vill jag lägga till formuleringar från FHS mötesprotokoll 10-04-19.
"Styrelsen beslutade att uttala sitt bristande förtroende för rektor Mats Ericsons förmåga att leda högskolan, samt att hos regeringen begära att Mats Ericson entledigas från sitt uppdrag som rektor vid Försvarshögskolan att förklara beslutet omedelbart justerat"
Uppdaterad 10-05-01, 09:50 GP hade igår en intervju med Wilhelm Agrell där han berättade om bakgrunden till dagens situation.
Problemet fanns redan från starten i slutet av 1990-talet när den dåvarande militärhögskolan gjordes om till en del av det civila högskolesystemet.
Kulturkrocken mellan den strikt militära hierarkin och den självständiga akademiska världen blev kraftig och präglar fortfarande verksamheten. - Det har varit en oerhört svår omställningsprocess från ett militärt kommandosystem till utbildning på vetenskaplig grund. ... För några år sedan skakades skolan av en präktig akademisk skandal när en forskare avslöjades med plagierade forskningsresultat. Trovärdighetsskadan förvärrades av hur skandalen hanterades av skolans ledning.
Både internt på Försvarshögskolan och i den övriga forskningsvärlden uppfattades det som att problemet sopades under mattan. Krisen ledde till att skolans internationellt mest ansedde forskare hamnade på kollissionskurs med rektor - och tvingades bort. - De sparkade den bästa forskare de hade, och hade fuskaren kvar. Sämre kan det inte gå för ett lärosäte, säger Wilhelm Agrell.
Anseendet skadades så mycket att andra svenska akademiska instutioner numera drar sig för att samarbeta med Försvarshögskolan, erfar GP.
Försvarshögskolan sorterar under utbildningsdepartementet och skall, liksom andra högskolor, ha en autonom ställning gentemot statsmakten. Det är en ovanlig modell jämfört med hur andra länder organiserar sina högre militära utbildningar.
Alla de stora prestigefyllda officersakademierna, de franska, brittiska och amerikanska, är militära elitutbildningar som drivs av försvarsmakterna. - Kanske tog man ett för stort språng när man flyttade över det här från försvarspolitik till utbildningspolitik, säger Wilhelm Agrell.
Det som är intressant om man ser på Agrells analys är att det var de militära lärarna som tog ställning för den akademiska rektorn Ericson. Samma sak gjorde officersförbundet och elevkåren. Det var de statligt tillsatta styrelsemedlemmarna och de civila lärarna som protesterade. Kanske dom inte förstår sig på vare sig den militära eller den akademiska aspekten av att driva en militär högskola?
På väg hem från Afghanistan med ÖB Sverker Göransson ombord så skadade en av Flygvapnets Gulfstream IV plan ena landningsstället när den taxade in i ett hinder på marken. Som tur väl var så resulterade det inte i några personskador, men väl svårlagade skador på flygplanet.
Detta kommer att bli en utmaning för den svenska logistiken. Hur repareras ett flygplan på plats i Afghanistan? Konstarten krigsreparation är som jag har beskrivit tidigare på utdöende i FV, så numera så utförs alla större underhåll av industrin. Detta är ett led i FM vilja att gå över i s.k. OPS - Offentlig Privat Samverkan lösningar där industrin gör mer och mer av det som inte är direkta stridsuppgifter.
Tp-84 Hercules, som varit ute på internationella uppdrag under många år, har mycket bra beredskap på liknande händelser. Deras stora fördel är dock att ha utrymme ombord för teknisk personal och en viss mängd underhållsutrustning och reservdelar. Men framför allt så är Hercules ett flygplan som används av många av världens andra flygvapen och det finns därför möjligheter att lokalt på plats köpa upp reservdelar och underhållsresurser. Allt efter devisen "If You scratch my back, I'll scratch Yours..."
Men ett antal frågor kvarstår att besvara: - Vad har vi för för kunskap i FV att kunna utföra inspektion och reparation av en liknande skada? - Vad har vi för avtal med Gulfstream att utföra underhåll på plats i Afghanistan?
Inte nog med att vi får problem med att få planet lagat. Fram tills dess att det kan tas från Afghanistan så måste det bevakas på lämpligt sätt. Normala rutiner för transportflyg är att landa, tömma/fylla last och sedan lämna området. Ett skadat flygplan måste därför tas om hand om så att det inte utsätts för mer risker i form av väder och vind samt att vara ett stillastående "fett" mål för anfall med t.ex. RPG.
Ta nu till vara på dessa erfarenheter inför uppstarten av ISAF HKP 10B. Att genomföra operationer i Afghanistan är långt ifrån samma sak som att göra dom i Sverige. Dels så är det ett mer kaotiskt område att operera i, så marginalerna till misstag är mycket små. Dels så är det långt till närmaste verkstad, så väntan på underhåll kan bli mycket lång. Det är med andra ord inte bara att modifiera helikoptrar och träna personal. Alla de andra bitarna för att få en förmåga på plats måste finnas färdiga innan insatsen med HKP 10B påbörjas.
Vi försvarsbloggare brukar ibland få skäll för att vi skulle ha ryssnoja. Detta gäller framför allt när vi skriver inlägg om händelserna i Georgien eller vilken anfallet 2008 får på den politiska situationen i länder som t.ex. Estland.
Men ryssnojja är en sak. Min favoritvetenskapsman Stephen Hawkins verkar ha fått rymdnojja och varnar nu för att vi måste sluta försöka kommunicera med världsrymden.
Rimligen finns det intelligent liv i rymden, säger engelsmannen i en serie program för tv-kanalen Discovery. Och risken är att rymdvarelser skulle kunna plundra jorden och dra vidare.
- Om utomjordingar besöker oss kan resultatet bli som när Columbus kom till Amerika, vilket inte blev särskilt bra för urinvånarna.
I stället för att försöka kommunicera med rymdlingar bör jordlingar göra sitt yttersta för att gömma sig, anser Hawking.
- Vi behöver bara se på oss själva för att inse hur intelligent liv kan utvecklas till något som man inte skulle vilja träffa.
Hmmm... Jag ska nog sätta mig ner och kolla på ett par avsnitt på nyinspelningen av kultserien V och fundera en smula över Stephens påstående... Vi kanske ska ta emot utomjordingarna på välkänt jordmanér?
Uppdaterad 10-04-27, 20:15 Rent statistiskt så borde det finnas mer liv i universum än bara oss människor. Varför har vi då ännu inte hört några signaler från andra civilisationer?
Jag kan tänka mig två förklaringar:
- Vi har nått längst i utvecklingen av alla inom åtminstone vår galax. Eftersom det tar ett antal år för signaler att nå oss från andra solsystem så kan detta nog förklara skillnader på ett par 1000 år i utvecklingen. Dom mest avancerade civilisationerna skulle därför kunna ligga något 1000-tals år före oss och signalerna har ännu inte nått hit. Men på en kosmisk skala är ett par 1000 år ingenting och detta alternativ är därför osannolikt.
Mer sannolikt är färför alternativ 2.
- När civilisationer når ungefär vår nivå så tar dom kål på sig själva.
Den senaste veckans hantering av flygtrafiken och eventuella konsekvenser på grund av vulkanaskan har fått mig att fundera över vem sjutton det är som bestämmer och vilket underlag deras beslut grundar sig på? Vem är det som avgör om det är säkert just nu? Även fast det svenska luftrummet nu förklarats som öppet igen så är askan trots allt inte borta, bara mindre koncentrerad än tidigare. Är det över huvud taget säkrare den här veckan än förra, eller börjar vi bara bli lite mer insatta i vad det är som sker?
Det första panikstoppet kan jag delvis förstå. Det är bättre att ta till för mycket än för lite när man inte har alla fakta på bordet. Att det sedan drog ut på tiden och den nuvarande lösningen med tre zoner har jag däremot betydligt svårare att förstå. Vad skiljer t.ex. zon 1 från zon 2 och zon 3?
Anledningen till panikstoppet var tre tidigare allvarliga vulkanaskarelaterade händelser (av totalt ca 89 rapporterade mellan 1953 och 2008) med flygplan vars motorer stannat då dom flugit igenom områden med hög koncentration av vulkanaska (hur hög är det dock ingen som vet).
- KLM Flight 867. Alla fyra motorer stannade när en Boeing 747 den 15 december 1989 passerade genom askmolmolnet från vulkanutbrottet på Mount Redoubt.
Tyvärr så är det ingen som har en bra mätning på hur hög koncentrationen av aska var i dessa områden.
Men det finns grader i helvetet. Att passera rakt igenom askmolnet i närheten av vulkanen är som att slänga skyfflar med grus in i motorn. Att flyga över Sverige med helt klar luft är något helt annat. Det mesta av askan faller ner i närheten av vulkanen. Har man sedan partikelfilter som t.ex. våra HKP 10B så borde det ta hand om det mesta av den finare askan.
Det är därför ingen risk för att flygplan havererar eller ens att motorer stannar om man undviker att flyga rakt igenom själva rökmolnet. Dock så blir det ökade underhållskostnader. För civila operatörer så kommer man att ta ut dessa ökade kostnader på biljettpriset. För Försvarsmakten kan det resultera i ökade driftskostnader och som konsekvens minskat flygtidsuttag. Jag har dock som de flesta andra inga fakta utan detta är mina egna "expertbedömningar".
Jag skulle vilja citera kaptenen ombord BA 009 om hans åsikt om den senaste veckan (givetvis med viss påtryckning från hans arbetsgivare Brittish Airways som inte vill oroa passagerare utan börja flyga så fort som möjligt):
Efter vulkanutbrottet på Island stängdes en stor del av Europas luftrum i sex dagar. Trots sina erfarenheter håller Eric Moody helt med de flygbolagschefer som menar att åtgärderna varit på tok för drastiska.
– En idiotisk överreaktion, fnyser Moody.
Första natten och dagen var det rätt, menar han, men därefter borde myndigheterna mer noga ha studerat koncentrationen av aska. Lite är ingen fara, det är när de kommer stora mängder i motorerna som den blir farlig, anser Moody.
– Java har 92 aktiva vulkaner. Där finns alltid små mängder av aska i luften och runt hela Stilla havet – men vi flyger ändå där och har gjort det i decennier.
Beslutsfattare Vilka är det då som bestämmer om hur vi flyger i Sverige?
VAAC ger alltså ut bedömningar av hur askan sprids och Luftfartsverket ger ut direktiv om hur vi ska flyga. Men de enda som vet hur askan påverkar flygplan och motorer är flygplans- och motortillverkarna. Hur pass är dom med på banan? Efter incidenterna med bl.a. BA 009 så borde de civila flygplanstillverkarna ha en hum om hur deras flygplan påverkas av vulkanaska, men det kan vara värre med "exotiska" flygplan (t.ex. Gripen) vars tillverkare inte hade tänkt sig att en vulkan skulle kunna störa verksamheten.
Hantering av luftfarten i Sverige Zon 3 är enkel att förstå. Här finns det enligt VAAC ingen aska som kan skada motorer. Zon 1 är likaså enkel, här ska man inte flyga. Zon 1 ska indikeras precis som alla andra typer av farliga områden för flygtrafik med NOTAM. Dock så är jag lite tveksam till hur rätt de meteorologiska modellerna har och vilka koncentrationer som finns i dessa områden. Jag skulle därför vilja att man genomförde mätningar i Sverige och inte enbart förlitade sig på VAAC i London.
Men hur det nu än är med Zon 1 och Zon 3 så är det en betydligt krångligare fråga hur vi ska hantera Zon 2.
Enligt LFV direktiv AIC A 8-10 så gäller följande i Sverige.
The decision to carry out a flight in a Zone 2 area will be at the sole risk of the operator.
Hur ska man som operatör praktiskt göra för att flyga i Zon 2?
1) A “No technical Objection” (NTO) or equivalent must be obtained from the relevant aircraft and engine Type Certificate (TC) holder and all requirements related to the NTO, must be complied with. - All conditions stated in the NTO shall be complied with. - The NTO shall cover airframe and engines as a minimum. - NTO conditions shall be implemented in the current approved Maintenance program. - Any operational requirements shall be complied with.
2) If applicable, a Hostile Environment Maintenance program shall be complied with. - Supplementary Part M procedures shall be complied with.
3) A Risk assessment based on the NTO above including any operational and maintenance restrictions required by the relevant aircraft and engine Type Certificate (TC) holder. The risk assessment shall include procedures to assess current and forecast areas of volcanic ash contamination zones and the associated risk involved in carrying out flights within a Zone 2 area and subsequent actions by crew members if an area of volcanic ash is entered unintentionally. - OPS procedures - Normal/Malfunction/Emergency/ETOPS/ RVSM/MNPS, etc. - Maintenance procedures (C of A/Extra requirements/Supplementary procedures). - Use of Volcanic Ash Encounter Procedures if available from Aircraft Manufacturer - Rules and requirements for operations outside Swedish airspace shall be taken into account.
4) An operator shall establish and maintain a system for technical follow-up after flight operation in Zone 2. - Procedures for compliance with this paragraph shall be established and documented (Follow-up inspection report). - The operator shall establish and maintain a system for registration and monitoring of flight hours in Zone 2.
Nu börjar det klarna en smula. Vem är då operatör? För civil flygning så är det t.ex. SAS. Dom ska då uppfylla ovanstående rutiner. För att klara av detta måste dom få tillräckligt med underlag från den som innehar certifikatet för aktuella flygplanstyper.
För Försvarsmakten så är det enligt RML Flygvapnet som är operatören av luftfartsfarkoster och exempel på certifikatinnehavare är FMV som innehar MSI - Materiel System Intyg för Gripen med kringutrustning, Saab som innehar MTC - Militärt Typ Certifikat för Gripen och Volvo Aero som innehar MTC för Gripens motor RM12. RM12 är i sin tur en modifierad F404 motor från amerikanska General Electric (samma typ av motor som sitter i de finska F-18 som fick problem med vulkanaska förra veckan). Enligt rykte så skedde dessutom den finska incidenten i ett område som ligger på gränsen mellan Zon 2-3...
GE har ännu inte analyserat färdigt konsekvenserna för F404. Saab och Volvo har därför inte kunnat ge ut andra rekommendationer för Gripen och RM12 än att man ska undvika att flyga i områden med aska. FMV har förtydligat och sagt att man ska följa direktiv från VAAC. (FMV ger även ut direktiv till Tjeckien och Ungern som operatörer av Gripen).
Flygvapnet har i brist på bättre underlag därför som operatör gett ut ett direktiv att man ska efter flygning inspektera motorn för att se om den utsatts för aska. Inspektionen bygger på de normala procedurer som finns för att inspektera fläkt, brännkammare och turbin efter sprickor och slagskador från t.ex. grus. Dessa procedurer är ganska så omfattande och tidskrävande och man tittar därför även på snabbare procedurer med hjälp av PH-mätning.
Vad är det då vi inte vet? - Hur påverkas RM12 av aska? - Hur ska en inspektion av RM12 utföras? - Hur underhålls en motor som utsatts för aska? - Hur påverkas livslängden på motorn? - Hur mycket ökar underhållskostnaderna? - Vilka koncentrationer av aska krävs för att ge skador? - Vilka koncentrationer av aska finns i luften avanför Sverige (VAAC har matematiska modeller, men inga exakta värden)?
Innan vi har klarhet på alla dessa faktorer så är det enbart kvalificerade gissningar som gäller!
Som sagt var är det många inblandade "experter", men ännu ganska så lite fakta. Tyvärr så liknar det andra händelser som t.ex. Svininfluensan där krångliga regelverk och många inblandade med ibland egna agendor ersätter sunt förnuft. Vi lär därför få se mer i detta ärende under en lång tid framöver...
Uppdaterad 10-04-26, 17:10 Nu börjar industrin att analysera de händelser som inträffat under den värsta askperioden. Volvo har kommit ut med underlag för inspektion av RM12 om man misstänker att man varit i områden med aska. Detta underlag har FMV gett ut som ett Flygsäkerhetsdirektiv (10FMV6644-1:1, 2010-04-26) till operatörerna av Gripen. Med stor sannolikhet kommer underlaget från Volvo att arbetas in i de normala publikationerna för Gripen på samma sätt som hur man opererar på banor som är sandade med eller avisade med Aviform.
Högkvarteret har gett ut två operationella ordrar avseende hur man ska flyga i områden med aska. (HKV 02810:50653, 2010-04-23 och OpO 10:23). Tyvärr så gör man det vanliga misstaget och blandar i den senaste ihop Zon 1 och Zon 3...
Vi militärer borde nog vara mer oroade än civilisterna. Med stor sannolikhet så är en militär motor mer utsatt än en civil eftersom bypass förhållandet är betydligt lägre än på en civil, d.v.s. en större mängd av luften och därmed askan går igenom brännkammaren.
Det intressanta i denna riskanalys är att vulkanaska kan troligtvis ackumuleras i motorer, vilket innebär att flyger man långa perioderi områden som har små koncentrationer av aska kan det ge upphov till samma skador som en kort exponering för mycket aska. Men med tanke på att flygplan trots allt operarar över hela världen och det ganska så ofta uppstår vulkanutbrott med tillhörande mer eller mindre globala spridning av aska så borde vi ha sett effekten av detta problem tidigare.
Uppdaterad 10-04-28, 18:09 Nu har operatörerna i Sverige fått problem då stora områden i Sverige idag klassas som Zon 2, d.v.s. LFV direktiv enligt ovan måste uppfyllas. Detta gäller även Försvarsmakten!
Uppdaterad 10-05-25, 20:45 Äntligen, som Gert brukar säga, så har det första passet genomförts med J32 Lansen utrustad med mätkapslar för att analysera askhalten i atmosfären. Nu är det dock nästan för sent då utbrotten på Island svalnat av betydligt, men det kan vara bra att ha rutinerna klara till den dag då Katla börjar mullra...
- MEDEVAC träning inför insatsen med HKP10B i Afghanistan 2011-2012 har påbörjats. Jag tycker att det är mycket positivt att vi äntligen börjar använda våra helikoptrar. Men det finns ett par fakta i artikeln som jag tycker är värd att lyfta fram.
Det är ett tag sedan vi hade verksamhet med Ambulanshelikopter i Försvarsmakten så det känns bra att vi har kommit igång och övar det här. Uppdraget i Afghanistan innebär att vi måste jobba på ett helt annat sätt i och med att arbetet dessutom påverkas av yttre hot, fortsätter Hans Rova.
Det här är konsekvensen av att Försvarsmaktens helikoptrar inte får vara med och konkurera om stödet till sjukvården i Sverige. För 10 år sedan så stöttade våra helikoptrar ofta sjukvården och genomförde transporter som ibland var i det närmaste heroiska. Får jag påminna om transporten från Gotland för ett antal år sedan till universitetssjukhuset i Linköping i så tät dimma att den sista biten fick genomföras med en polisbil som hade blåljusen på som guide för att helikoptern skulle kunna hitta rätt.
Helikopter 10A som vi flyger med just nu är en enklare variant än de två Superpumor som ska skickas till Afghanistan. Vi får nyttig träning när vi är med i övningar tillsammans med andra förband som nu under Vintersol, säger kapten Hans Rova, ytbärgare och sjukvårdsinstruktör på skvadronen i Luleå.
HKP 10B är ännu inte klar och de två HKP 10D som ska användas för träning inför ISAF insatsen verkar inte heller vara tillgängliga. Nackdelen är därmed att besättningarna dels tränar med felaktig utrustning, men framför allt vänjer sig vid en för lätt helikopter. I Afghanistan kommer det att vara Hot&High miljö som gäller med sämre motoreffekt och en betydligt tyngre helikopter som konsekvens av extra utrustning, skydd och beväpning. Våra besättningar måste träna i en realistisk miljö!
- Det sista FRÄD - Flygräddningsuppdraget i militär regi har genomförts. Det här är verkligen slutet på en era inom svenskt militärt helikopterflyg. Numera kan vi inte ens stödja vår egen militära stridsflygverksamhet. I stället blir det civila operatörer som kommer att sköta detta i framtiden.
En epok är över, men kompetensen har vi kvar. Är det nödvändigt kan vi även i fortsättningen stödja vid räddningsinsatser, säger Magnus Westerlund, chef för Helikopterflottiljen.
Fel, fel, fel! Vi har utrustningen, men knappast kompetensen eller förmågan. FRÄD är bland det svåraste en helikopterbesättning kan genomföra, då inget uppdrag liknar det andra. Om vi inte regelbundet deltar i skarpa insatser så finns det ingen träning i världen som kommer att kunna ge samma erfarenheter. Vill vi ta tillbaka denna uppgift från de civila företagen så kommer det att krävas lång träning. Tyvärr så har vi delvis oss själva att skylla då helikopterkompetensen i Flygvapnet har sjunkit för djupt. Det är långt för att komma tillbaka till den organisation och kunskap som vi hade vid Estonia. Visst var det problem med vinchar, men det var också en indikation på att det civila samhället tog våra resurser för självklara och därför inte investerade i att helikoptrarna skulle ha tillräckligt bra utrustning. Försvarsmakten hade helt enkelt inte råd att fortsätta. Nu får sjöfartsverket och landstingen bekosta all civil verksamhet själv, vilket med stor sannolikhet är betydligt dyrare än att ge bidrag till ett förband som redan existerar.
När det gäller skvadronen i Luleå och övriga Helikopterflottiljen i landet är det andra uppgifter som står för dörren. Bland annat kommer det från första april nästa år ingå två helikopter 10B (Superpuma) i utlandsstyrkan i Afghanistan. En insats som till att börja med är i två år. – Det är flottiljens fokus nu, flygräddningen är inte längre någon av våra ordinarie arbetsuppgifter, konstaterar Magnus Westerlund.
Jag förstår inte riktigt varför vi ska behöva välja mellan dessa typer av uppdrag för våra helikoptrar? Då medicinska transporter åt svenska sjukhus och FRÄD är mycket varierande verksamheter så är den mycket bra för att bygga upp en besättnings airmanship och CRM. Det ger också en bra grund för att genomföra insatser i Afghanistan. Nu får vi i stället bara öva på låtsas i Sverige för att genomföra den första skarpa insatsen på plats i Afghanistan. Jämför detta tänk med Red Flag och Top Gun där man för att minska förlusterna i strid vill få piloter att genomföra sina första 10 stridsuppdrag i en fredsmiljö. FRÄD skulle på samma sätt ge våra helikopterbesättningar en bra grund att stå på. Sedan tycker jag att det nationalekonomiskt är vansinnigt att inte utnyttja en resurs som finns i Sverige för internationella operationer även för det nationella fredsbehovet, d.v.s. sjuktransporter och FRÄD. Givetvis bör vi dock komplettera med civila resurser om de statliga inte räcker till.
Därför ta av hatten och böj på huvudet. Nu begraver vi troligtvis för evigt förmågan att genomföra FRÄD och ambulansflyg i militär regi i Sverige.
Statens Haverikommission (SHK) kritiserar att svenska Gripenpiloter ofta bryter mot färdtillstånden. Det är lätt att skylla på piloten i dessa fall, särskilt om man inte är medveten om de stora skillnaderna mellan militär och civil flygverksamhet, samt militära och civila flygplan. Jag vill inte skylla ifrån mig, men jag vill belysa ett antal fakta som delvis ligger bakom de olika tillbuden. I grund och botten så är det dels beroende på ekomomi, dels beroende på ökad komplexitet, men framför allt att militär och civil verksamhet inte är fullt kompatibla.
Om vi tittar på ett av de tillbud som SHK har analyserat:
- Kollissionstillbud 2007 mellan 39D och Saab 340. Gripenflygplanet hade legat på militär stridsledning under övningen och var på väg hemåt med civil ledning. Piloten hade fått tillstånd att sjunka till flygnivå 160. På flygnivå 150 låg ett civilt flygplan. Med vanligt militärt sätt att flyga så sjönk Gripenflygplanet med mycket hög hastighet. Civilt gör man inte detta för att undvika att skrämma upp passagerarna. Han underskred under planén sin lägsta beordrade höjd. Dock så fick han visuell kontakt med det civila flygplanet och steg tillbaka till den höjd han blivit beordrad till (vilket resulterade i att han passerade det civila flygplanets höjd två gånger). TCAS systemet i det civila flygplanet varnade den cvilila piloten som började manövrera för att undvika kollission. Det civila regelverket säger att du måste manövrera när systemet varnar även om du ser det andra flygplanet. Detta beroende på att det kan vara ett tredje flygplan som du inte ser som orsakar kollissionstillbudet. Intressant är att den civila piloten tyckte att dom var 200 meter från varandra som närmast, medan den militära piloten mer korrekt bedömde avståndet till ca 1000 m. Militära piloter är helt enkelt mer vana att befinna sig nära andra flygplan. SHK begär i rapporten besked senast den 16 september 2010 om vilka åtgärder som införts för att förhindra liknande händelser.
Vilka orsaker finns då till händelser liknande denna?
- Luftrummet har blivit krångligare. Det är mer civilt flyg som rör sig i samma luftrum som det militära. De rena militära flygplatserna finns knappt längre. Både på F17 i Ronneby, F21 i Luleå och Visbybasen så delar Försvarsmakten flygplatsen med civila flygbolag. Reduceringen av antalet freds- och krigsflottiljer tvingar dessutom Flygvapnet att utnyttja civila baser betydligt oftare än tidigare. Detta innebär risk för kollissionstillbud i de kritiska start- och landningsfaserna då alla flyger in mot samma punkt. De civila flygplanen använder alltid standardiserade metoder, men som militär pilot så lär du sig att vara flexibel och måste kunna träna på att landa utan att använda navigeringshjälpmedel.
- Vårt stridsledningssystem har kraftigt reducerats och militära flygplan ligger därför ofta på civila ledningsorgan (som i fallet ovan). Dessa flygledare har tyvärr inte alltid förståelse för hur ett militärt flygplan agerar och hinner ibland inte varna i tid om man t.ex. kommer för nära gränsen till sitt övningsområde. Visst har piloten ansvaret för navigering, men flygledningen har ett ansvar att övervaka att han inte begår misstag. Förtroende är bra, kontroll är bättre som min gamla plutonchef sade när jag gjorde lumpen. Här är det ekonomin som sätter begränsningar och Försvarsmakten håller på att fortsätta med dessa reduceringar av det militära stridsledningssystemet med att lägga ner Hästveda ledningscentral. Stridsledarna i Flygvapnet har protesterat mot detta och infört hårda arbetstidsbegränsningar som till viss del ytterligare tvingar militära flygplan att utnyttja civila ledningsorgan.
- Med införandet av GPS navigering så har luftlederna ändrats. Tidigare så gick dom mellan flygfyrar på marken. Numera så tar dom raka vägen mellan två flygplatser för att spara tid och bränsle. Detta innebär att dom flyger rakt igenom militära flygövningsområden. Det får då konsekvensen att militära flygövningar får begränsningar, ofta i höjd för att civila flygplan ska komma in över eller under de övande militära flygplanen. I stridens hetta kan det vara svårt att hålla reda på höjden under t.ex. ett anfall mot ett annat flygplan. Viljan att spara pengar hos de civila bolagen har därför ökat risken för kollissionstillbud samt minskat effekten av de militära övningarna som ofta störs av civil trafik som ska passera ett övningsområde.
- Gripen har inte alla civila flyghjälpmedel. Det är ett litet flygplan och det är därför svårt att få plats med antenner och utrustning som behövs. man vill dessutom hålla nere på vikten på flygplanet för att få bra manövreringsprestanda. Det saknas därför medvetet dubbla VOR, DME och NDB. I krig kommer inget av dessa system att fungera (dock så i de internationella insatser som Gripen numera fokuserar mot så finns det en civil verksamhet parallellt med den militära). Civila flygplan har ofta dubbla navigeringssystem som övervakar varandra. Dom har å andra sidan inga problem med utrymme och vikt.
- Gripen är ett mycket litet flygplan som gör att civila piloter har mycket svårt att se det på längre håll. Gripen har å andra sidan en radar som kan upptäcka och följa de civila flygplanen, men det gäller då att piloten har radarn påslagen. När man flyger i civila luftrum så är detta ett svårt val, då hantering av radar kan ta uppmärksamhet från att lyssna på vad flygledaren säger och att helt enkelt titta ut för att visuellt se andra flygplan. Man får som pilot välja mellan för- och nackdelar. Det finns ett mycket intressant kollissionstillbud mellan två F15 som passerade varandra på bara några meters avstånd, men där ingen av de inblandade såg det andra flygplanet förrän efter passet när film från övningen utvärderades (ej nedanstående film). Dom var helt upptagna med s.k. Head-Down arbete med radar och vapen i stället för Head-Up, d.v.s. att titta ut och visuellt identifiera mål. Mycket av informationen i ett militärt flygplan presenteras på skärmarna i kabinen. Vissa delar presenteras på HUD - Head-Up Display där piloten samtidigt kan titta på omvärlden (HUD införs mer och mer även på civila flygplan). Detta är dock enbart när han tittar framåt. HMD - Helmet Mounted Displaysom är på väg att införas i Gripen medger att informationen presenteras för piloten även när han vrider på huvudet. Nackdelen med HMD är dess vikt och balans som kan skada nacke och rygg på en pilot under 9G manövrering.
- Civila flygplan har en besättning där en av piloterna kan koncentrera sig på flygningen och den andra på att prata med trafikledningen och hålla rätt på färdtillstånd som kurs, fart och höjd. I ett Gripenflygplan ska den ensamma piloten hålla koll på alla dessa detaljer själv. Visst går det att införa system för att mata in kurser och höjder enligt ett färdtillstånd, men som ensam pilot så tar även en sådan procedur kapacitet från arbetet att flyga flygplanet. Ännu värre är det om du flyger som förbandsmedlem nära din rotechef. Då koncentrerar man sig helt på att flyga flygplanet för att undvika kollission och det kan i vissa fall vara svårt att t.o.m. manövrera radion, än mindre att mata in färdtillstånd i ett övervakningssystem.
- Svenska piloter saknar civila flygcertifikat. Givetvis så får vi en utbildning i hur man flyger i dessa luftrum, men vi saknar bl.a. träning i civila inflygningsmetoder. Försvarsmakten har varit mycket ovillig att ge alla militära piloter en sådan utbildning. Dels givetvis för att det kostar pengar, men framför allt för att det underlättar för militära piloter att ta avsked den dag dom tröttnar på sin anställning i Flygvapnet. Här kan man säga att snålheten bedrar visheten.
- Fokuset på internationella operationer innebär att svenska piloter tränar mer i civila luftrum. Till skillnad från krig så pågår en internationell insats ofta i luftrum som delas av annat civilt flyg. Även om själva stridsoperationerna sker i avlysta lufgtrum så måste man flyga till och från operationsområdet. Min åsikt är att detta kräver att de svenska militära piloterna får en civil utbildning. Tankar på detta finns på HKV, men ovanstående resonemang förhindrar dessa initiativ.
- Försvarsmaktens begränsade budget har ofta inneburit neddragningar i flygtid. Det svarta hålet 2008 ledde till att 50% av piloterna i Flygvapnet inte flög över huvud taget. Tyvärr så är det ofta så i FM. När pengarna tryter så är det övningstiden som reduceras. Jämför flygtiden på de civila och militära piloterna som är inblandade i ovanstående tillbud. Som militär pilot är det i dagsläget svårt att nå upp till 2000 flygtimmar under en karriär. Som civil pilot får du ofta mer än 1000 flygtimmar på ett år. Givetvis så ger denna skillnad i flygtidstilldelning skillnad i kunskap. Eftersom de civila piloterna dessutom under denna flygning kan koncentrera på att framföra sitt flygplan enligt alla luftrumsregler så blir dom mycket bra på just detta. Militära piloter lägger huvuddelen av sin flygtid på att hantera vapen- och sensorsystem. Flygandet i civilt luftrum blir bara en konsekvens av behovet att ta sig till och från hemmabasen.
Vilka lösningar finns det för att undvika liknande händelser?
Tekniska system som TCAS - Traffic Collission Avoidance System är inte hela lösningen, men bidrar givetvis till ökad säkerhet. Tyvärr så bygger detta på att man sänder sin position, vilket kanske inte alltid är önskvärt på militära flygplan. På Viggentiden så slog man alltid av höjdpresentationen från sin transponder. Detta dels för att inte avslöja prestanda på sitt flygplan och dels för att inte trigga varningssystem på civila flygplan i i onödan. Ett militärt flygplan under övning manövrerar kraftigt. Eftersom algoritmerna i TCAS bygger på en prediktering av din kommande position så kan det ge falsklarm på civila flygplan. Dessa falsklarm är farliga då den civila piloten tvingas till en undanmanöver för en kollission som aldrig skulle inträffa. En undanmanöver är ganska så brysk så om alla passagerare inte är fastspända eller om det går omkring flygvärdinnor i kabinen så riskerar dessa att skadas.
GCAS - Ground Collission Avoidance System är en annan lösning där man kan ställa in en lägsta eller högsta höjd som flygplanet stiger/sjunker till. Det gäller dock att ställa in rätt höjd och om piloten eller flygledaren hör fel så kommer fortfartande misstag att begås.
Vissa tror att UAV:er är lösningen eftersom man tar bort den stora mänskliga faktorn som är den största anledningen till att fel begås. Här tänker man dock inte helt rätt. En UAV styrs ofta av en människa, d.v.s. någonstans i loopen finns det trots allt en människa som kan begå fel. Denna människa har dessutom tillgång till mindre information än piloten i flygplanet då han/hon inte kan titta ut på omgivningen utan enbart lita på sensorer med deras brister och begränsningar i täckning. Enda fördelen är att piloten kan vara mer utvilad och det även går att byta besättning under ett uppdrag. Dock så kan kanske de tekniker som används i UAV-automatik användas för att stötta piloten i militära flygplan. Man måste vara medveten om att ett stridsflygplan manövrerar på ett helt annat sätt än en UAV som mer opererar enligt civila flygplans flygprofiler.
Till viss del så beror det ökade antalet rapporterade fall av kollissionstillbud på bättre teknik. TCAS systemen i de civila flygplanen medför att dessa piloter är mer uppmärksamma på när kollissionstillbud uppstår. Eftersom civila flygplan saknar radar var dom förr inte medvetna om hur trafiken såg ut runt omkring dom. Vi var kanske även tidigare nära kollission, men var lyckligt omedvetna om detta. Den ökade navigeringsprecisionen med GPS är inte heller helt av godo. Alla flygplan försöker numera att navigera till samma punkt i rymden. Tidigare innebar den dåliga navigeringsprecisionen att man automatiskt ofta missade varandra med ett par kilometrar. Nu hamnar man närmare varandra.
Lösningen på problemen ligger därför inte bara i tekniska övervakningar. Lösningen ligger i mer och bättre träning. Men även om vi får oändligt med träning så är människan alltid den begränsande faktorn. Med JAS 39 Gripen så har systemutvecklingen tagit ytterligare steg framåt. På tidigare flygplan som Viggen, Draken och Lansen så fanns det olika versioner för de olika rollerna Jakt, Attack och Spaning. Belastningen på föraren blir därför mycket stor oavsett hjälpmedel.
Redan med införandet av 37 Viggen så tog Flygvapnet bort den bästa resursen som fanns för att avlasta piloten från sin arbetsbörda, d.v.s. navigatören i baksits. Han ersattes av den nya uppfinningen datorn, eller CK - Central Kalkylator 37 som den kallades på Viggen. Denna uppfinning stöttade piloten med framför allt navigering, men även med att förenkla radar- och vapenhantering. Tyvärr så kan en dator inte lika lätt hjälpa piloten med omvärldsuppfattningen som att hitta mål i luften och på marken samt att hålla koll på andra civila och militära flygplan som rör sig i samma luftrum. (Detta är något att tänka på i debatten kring UAV. Kan vi lösa detta problem för UAV så kan vi även lösa det för UAV). Med JAS39 så har systemutvecklingen gått ännu längre. Kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och återinföra navigatören eller WSO - Weapon System Operatori den tvåsitsiga JAS 39B/D/F?
Jämför systemkomplexiteten i ovanstående video med nedanstående civila start- och landning (påminner om när man med Viggen landade på 800 meters banor på våra krigsbaser). Militära och civila piloter är helt enkelt bra på olika saker...
I mitt förra inlägg om PRIO så bad jag politikerna att följa upp Införande 1-2 av PRIO innan beställning av Införande 3-4. Nu har FM levererat sin rapport till Försvarsdepartementet. För dom som har tillgång till FM nät så heter rapporten "Försvarsmaktens svar på Försvarsdepartementets anmodan med anledning av Statskontorets granskning av Försvarsmaktens införande av ett integrerat resurs- och ekonomiledningssystem PRIO", HKV 23 250:555 31, 2010-04-16. Den innehåller tre bilagor varav två hemliga (dessa rör givetvis ekonomi och nytta av PRIO) som jag därför inte kan kommentera och en öppen.
I en analys av PRIO fas 1 2005 så kom FM tillsammans med konsultfirman Gartner Group fram till:
En viktig del i beslutet var även att verksamhetens processer och arbetssätt i största möjliga utsträckning skulle anpassas till vald systemlösning och att unika och kostsamma anpassningar därmed skulle kunna minimeras. Ytterligare ett skäl att välja ett standardsystem var (och är) att Försvarsmakten inte skulle behöva bära systemets utvecklingskostnad på egen hand, utan kunna dela denna med alla andra nyttjare av systemet.
Försvarsmakten verkar i rapporten vara nöjda med Införande 2:
Den 6 april 2010 produktionssatte Försvarsmakten Införande 2 enligt beslutad tidplan. Förberedelsearbetet och planlagda tester som föregick produktionssättningen har genomförts med ett gott resultat och med en god medverkan från berörda parter. Införandet har intill dags dato fungerat väl och utan de driftstörningar som initialt präglade Införande 1.
Detta är inte helt enligt de rykten jag hört. PRIO har nu varit i drift i tre veckor. Finns det någon därute som har erfarenheter att delge? Stämmer verkligen FM redovisning, eller skiljer sig verklighetsuppfattningen mellan användare och de som skrivit rapporten?
Fråga 1: Ekonomi Den samlande kostnaden för projekt PRIO för att utveckla, anskaffa och införa system PRIO i Försvarsmakten uppgår till cirka 2 500 miljoner kronor. Denna kostnad består av direkta utvecklings- och anskaffningskostnader relativt huvudleverantören IBM samt Försvarsmaktens egen del, projekt PRIO, i vad avser personalkostnader, lokalkostnader, resekostnader m.m.. Kostnaden omfattar samtliga införanden av system PRIO (1-6). Försvarsmakten finansierar huvuddelen av dessa kostnader via lån i Riksgälden (immateriella anläggningstillgångar) med en avskrivning på fem år. Det medför att avskrivning av lånen kommer att belasta Försvarsmaktens anslag t.o.m. år 2017. Vid utgången av 2009 uppgick Försvarsmaktens kostnader för utveckling och anskaffning av system PRIO till 1 040 miljoner kronor som upptagits som lån i Riksgälden. De återstående kostnaderna för Införande 2 är ca 100 miljoner kronor under 2010.
Planeringen för Införande 3-4 bygger nu på det avrop som gjordes den 30 december 2009 tillsammans med de erfarenheter Försvarsmakten har avseende Projekt PRIO interna kostnader från Införande 1 och 2. Den planerade kostnaden för Införande 3-4 är ca 700 miljoner kronor under åren 2010-2012.
Planeringen för avropet av Införande 5 och 6 har ännu inte påbörjats. Den planeringsram som återstår för dessa införanden är ca 400 miljoner kronor.
Det jag helt saknar i den ekonomiska planeringen är fortsatta utvecklingskostnader för PRIO. Inget IT-system som jag har stött på tidigare har fungerat fullt vid leverans. Enbart budgetering för "stöd för drift" är inte tillräckligt och det kommer därför att behövas budget för ett PRIO 2.0. Jämför med FENIX där man efter införandet mer eller mindre lade ner projektet på FMV. Systemet var ju COTS och skulle fungera felfritt. Ack så man bedrog sig! Nu håller man på att starta upp det igen då både FM och FMV märkt att det behövs en projektledning och en leverantör som fortsätter att utveckla och inte bara underhålla.
PRIO COTS verktyg kommer att utvecklas och hårdvarukraven ändras. Jag saknas därför i budgeten även regelbundna byten av hårdvaran (arbetsstationer, servar m.m. som krävs för att köra PRIO). De flesta FM anställda har idag en tjänstedator där tanken är att PRIO ska köras. Erfarenheter från tidigare IT system är att en par år gammal tjänstedator brukar mer eller mindre överbelastas när ny mjukvara körs. Detta kanske kan räknas som en separat budget från PRIO då datorerna kan användas till annat, men måste finnas med inom FM totala driftbudget.
System PRIO är i nuläget inplacerat i den del av infrastrukturen som kan hantera sekretessklassificerad information då informationen som inläggs i systemet under Införande 1-2 ej är sådan som innehåller sekretess som rör rikets säkerhet. Den information som kommer att läggas in i system PRIO i samband med Införande 3-4 har dock i samband med genomförd informationsvärdering givits klassningen Hemlig/Restricted. Av detta skäl måste Försvarsmaktens infrastruktur utvecklas så att den, senast i samband med PRIO Införande 3-4, kan hantera denna information.
Här ligger den stora fälla som många av de tidigare IT-systemen i FM har fallit i. Lokala hemliga nät är inget svårt, men detta kommer att vara ett rikstäckande nät som även har vissa behov för åtkomst under utlandsuppdrag. Ett annat problem är att många verksamheter inom FM har betydligt högre hemlighetsgrad än Restrikted. Ska dessa hanteras i ett separat system?
Kostnaderna för säkerhetslösningar ingår i en av de sekretessklassade bilagorna. Denna kostnad är inte medräknad i PRIO, vilket jag tycker är OK då FM anställda även av andra skäl behöver kunna hantera sekretessbelagd information i gemensamma nätverk.
Fråga 2: Effekt och Nytta Den här frågan är fatiskt en smula intressant då det trots allt från början är statskontoret som krävt att FM ska ha bättre uppföljning på sina kostnader. Att man över huvud taget ställer denna fråga visar på hur misstänksamma statskontoret och Försvarsdepartementet är på PRIO. Frigjord arbetstid – innefattande att mindre tid åtgår till administration som kan nyttjas för mer framåtinriktat analysarbete och till kärnverksamheten.
He, he. Tillåt mig att tvivla en smula. Det är just det här som jag kraftigt misstror med PRIO. Med tidigare IT-system inom FM så har det mesta hanterats av administratörer. Nu ska i stället de vanliga officerarna använda systemet. Erfarenheter från t.ex. införandet av Platina på FMV pekar på att IT-system fungerar i provdrift, men att när det går ut till den breda massan så uppstår problem. Orsaken till detta är så enkel som att vissa användare helt enkelt inte har kapacitet eller vilja att lära sig något nytt. Användargränssnitten är dessutom ofta designade för vana användare och inte "medelsvensson" som ska använda det då och då. Resultatet blir att användarna kommer att få tillbringa en allt för stor del av sin tid i PRIO. Kom ihåg var ordet Sabotage uppstod från! Det var arbetare som protesterade mot det nya som infördes. Liknande tendenser bör man därför ta höjd för under de första årens användande...
En liten fundering kring kommentaren: Det senare avser besparingar inom utbildningsverksamheten som ej bedöms kunna realiseras då förutsättningarna förändrats i och med att antal elevplatser starkt reducerats sedan ursprunglig kalkyl 2007. Ryktet säger att PRIO licenserna är så dyra att alla FM-anställda inte kommer att få använda PRIO, vilket gör att t.ex. plutonchefer får göra jobbet åt sina soldater. Mer PRIO och mindre effektivt arbete med andra ord.
Jag kan dock hålla med om att en stor vinst med PRIO är att FM gör sig av med alla gamla föråldrade IT-system. Datorernas hårdvara är föråldrade och det finns få som kan programmera mjukvaran. Men man får inte luras av fällan att tro att ett ålderdomligt utseende är detsamma som att systemet är dåligt. I vissa fall är de gamla gränssnitten effektivare än de nya, vilket användare av DIDAS fått erfara efter övergången till FENIX. När man försöker ersätta många system där var och en har ett optimerat användargränssnitt med ett gemensamt system brukar resultatet bli att användargränssnittet blir "grötigt".
FM räknar med att spara minst 314 miljoner per år och eventuellt ytterligare 488 miljoner per år genom att gå över till PRIO. Eftersom vi i framtiden har PRIO till att just följa upp våra kostnader så borde det vara mycket enkelt att inom något år verifiera att dessa beräkningar stämmer, eller hur? Med 314 miljoner per år tar det i så fall minst 7.96 år att tjäna in de initiala kostnaderna för PRIO. Man tar dock höjd för att det kommer att ta ett tag innan effekten (och besparingarna) med PRIO kommer att synas.
Det danska och kanadensiska försvarets erfarenheter visar på att full kraft uppnås först tre till fem år efter införandet. Vidare upplevs de största nyttorna vara de kvalitativa i form av bland annat snabb, mer exakt och mer tillförlitlig information som underlag för beslut.
Besparingarna kommer 3-5 år efter införande 3-4 (klar 2012), d.v.s ca 2025 har PRIO arbetat in investeringskostnaderna. Då är det nog dags för ett nytt system...
I bilaga 3 listas bedömd nytta av PRIO. Det är ganska så många osäkra faktorer, men bl.a. följande nytta listas som "Säker": - Högre precision vid avveckling av militär personal. Möjlighet att behålla officerare med för FM relevant kompetens
Denna nytta kan komma att behövas i slutet av 2010...
Lite intressant är att nyttan "Bättre uppföljning av regelverken" listas som Osäker?!
Fråga 3: Systemspecifikation Vilken status har systemspecifikationerna som används för nuvarande systemarbete? När är de framtagna och i vilken utsträckning har de anpassats till de förändringar som försvaret genomgår? ... I beslutet avseende PRIO innefattas att Försvarsmakten ska anpassa processer och arbetssätt till möjligheterna inom ramen för den standardfunktionalitet som finns i upphandlat system. Detta för att undvika utvecklandet av särlösningar. System PRIO bygger på SAP ECC 6.0 som är ett standardsystem som i väldigt stor utsträckning är anpassningsbart genom konfiguration utifrån olika kunders behov. Försvarsmaktens krav har vidare medfört att SAP ECC 6.0 i standard har kompletterats med specifika tilläggsfunktioner i en branschlösning anpassad för offentlig verksamhet, försvar och säkerhetsorganisationer kallad SAP DFPS (Defence Forces and Public Security).
Svaret är helt enkelt det att eftersom PRIO är COTS så är det FM som anpassas till PRIO och inte tvärtom...
Fråga 4: Säkerhetslösningar Alla användare av Försvarsmaktens IT-system kan idag verka i en infrastruktur som kan hantera öppen och sekretessklassificerad (SK) information. Det finns ett klart behov av att utveckla infrastrukturen så att den, med ett likartat tjänsteutbud (intern e-post, fillagring, portallösningar mm) kan erbjuda ett större antal medarbetare att på ett effektivt sätt dela och utbyta information som placeras/placerats i informationsklasserna Hemlig/Restricted och Hemlig/Secret. Uppbyggnad av den senare funktionaliteten (Hemlig/Secret) pågår, främst för krigsförbandens behov samt för delar av Högkvarteret. Då det är kostnadsdrivande att införa de säkerhetsmekanismer som krävs i de högre informationssäkerhetsklasserna (bl.a. Hemlig/Secret) är det inte motiverat att bygga ut infrastrukturen för dessa informationssäkerhetsklasser på en stor bredd. ... Antal användare som skall kunna använda en SK-infrastruktur skall initialt vara 17 000 fördelade på verksamhetsställen enligt PRIO Införande 3-4 behov. Detta antal skall vara utbyggbart till 24 000.
Antal användare som skall kunna använda en H/R-infrastruktur skall initialt vara 7 000 fördelade på verksamhetsställen enligt PRIO Införande 3-4 behov. Antalet skall kunna vara utbyggbart till 12 000. ... Av ovanstående principer framgår att ca 7 000 användare inkluderande industri och andra myndigheter (utbyggbart till 12 000) skall kunna ges tillgång till en H/R-informationsinfrastruktur med direkt access till PRIO-systemet.
Det är bra att det byggs upp en infrastruktur för att hantera H/R information inom FM. Men erfarenheter av säkra lösningar med bl.a. krypterade hårddiskar på FMV avskräcker en smula. Vissa medarbetare på FMV har ibland upp till 40 minuters uppstartstid av sin dator varje morgon. Det är många veckotimmar som i PRIO kommer att redovisas som "Fika". För hårda säkerhetslösningar har också en viss tendens att resultera i att användare tar genvägar för att komma förbi dessa hinder. Detta resulterar ofta i sämre säkerhet. Jag hoppas därför att FM är realistiska i sina säkerhetsmålsättningar och tar hänsyn till "minsta motståndets väg".
Hmm... Med tanke på att det är så många externa intressente för FM ekonomi så är frågan hur många licenser som i slutändan blir över för FM personal? Ännu mer arbete för plutonchefen?
Fråga 5: Införande 5-6 Ett avrop av Införande 3-4 med ett antal förbehåll (se nedan) var det bästa och mest affärsmässiga alternativet. Detta ur såväl kostnads-, resurs- som tidssynpunkt. Ett stopp i ett antal månader skulle allvarligt riskera det fortsatta genomförandet ur bl.a. följande aspekter:
- En ny avropsförhandling skulle behöva genomföras med risk för ytterligare tidsförskjutningar och ökade kostnader
- En risk för kompetens- och resurstapp inom såväl Försvarsmakten som hos IBM, vilket allvarligt skulle försvåra en återstart av införandet
Tyvärr är det alldeles för ofta som FM beställer utveckling av en produkt bara för att säkerställa att industrin som levererar produkten bibehåller sina resurser. Men är inte en av anledningarna att köpa COTS att industrin ska kunna bibehålla sina resurser för att det finns andra användare av systemet? Vi måste lära oss att det är inte enbart FM som ska finansiera IBM på samma sätt som vi tidigare finansierat Saab, Hägglunds, Bofors m.m.
Beslutet att fortsätta med Införande 3-4 bygger på att Införande 2 har fungerat. Men hinner FM verkligen utvärdera detta till slutet av maj?
FM har möjlighet att säga upp avtalet, men inte att få pengarna tillbaka. Leverantören kommer att få ersättning för utfört arbete oavsett funktionalitet fram tills dess att avtalet sades upp.
Enligt de rykten som jag har hört så funderar man i PRIO projektet på att undvika att ersätta underhållssystemet FENIX med PRIO. Detta gör att Införande 5-6 blir mindre komplext och kanske kan hålla sig inom budgeterade 400 miljoner. I stället kommer en modul att utvecklas som importerar underhållsdata och förbrukning av reservdelar m.m. till PRIO så att kostnaderna för underhållet kan beräknas och planeras. Det behövs dock en budget för att modifiera FENIX så att även detta system kan exportera/importera data från PRIO.
Fråga 6: Miniminvå för en rättvisande redovisning Finns det alternativa lösningar till PRIO som uppfyller statskontorets krav på ekonomisk redovisning? Denna rapport indikerar att så inte är fallet, utan att FM just nu står och faller med PRIO.
Sammanfattning Rapporten redovisade tyvärr inte erfarenheter av PRIO Införande 1 och 2 förutom att man nämde "vissa" problem med Införande 1. Hur ska våra politiker kunna besluta om fortsatt införande utan att veta hur bra systemet kan bli? Det enda som redovisas i rapporten är vilka svårigheter som uppstår utan PRIO.
Det som oroar mig är att FM är så snabba att beställa Införande 3-4 för att det är där som vinsterna med PRIO finns. Har vi verkligen tillräckligt torrt på fötterna för att bestämma att det är PRIO vi vill ha efter erfarenheterna av Införande 1-2? Eller har vi gått så långt att det helt enkelt inte finns någon återvändo?
”Riktigt stora projekt är knepiga. Analyser visar att 30–40 procent aldrig kommer i mål och mycket få når de ursprungliga effekt-, kostnads- och tidsmålen”, säger Alf Westelius, som är professor på institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet och som forskar om förändringsprocesser och informationsteknik.
Alf Westelius menar att drivkrafterna bakom stora affärssystem är ”drömmen om kontroll och överblick”, förhoppningar om att nya system är bättre än gamla och att IT-avdelningarna vill ha standardlösningar.
”I själva verket handlar det om förändringsprojekt som måste förankras på alla håll i organisationen. Annars uppstår motverkande krafter. Och någonstans måste man ställa sig frågan om totalintegrerade system egentligen är vettiga”, säger han.
I ovanstående analys kanske man också ser det största behovet av PRIO projektet. PRIO sätter fart på det andra stora projektet under 2010-2011, nämligen införandet av det nya personalsystemet. Under våren 2010 kommer PRIO att programmeras med alla tjänster i den nya Försvarsmakten. Sedan är det upp till alla officerare att träda in i "Hela havet stormar" processen när dom ska söka sina nya tjänster. 2000 officerare ska sedan omgaloniseras och bli specialister. I slutet av året ska de som inte fick några stolar sägas upp. Men vad händer om PRIO inte är klart när denna process ska påbörjas?
"Fredens hav" är en något ironisk benämning på Östersjön som i alla tider har varit skådeplatsen för strider mellan Sverige och omgivande länder. Med murens fall och slutet på Kalla Kriget kan man fråga sig om freden äntligen har infunnit sig? Svenska politiker verkar anse så, men gör alla våra grannländer detsamma? Hur påverkar sedan i sin tur våra grannländers agerande Sverige?
Jag tänkte belysa denna fråga med att titta närmare på estniska säkerhetspolisens (KAPO)senaste årsredovisning (2008). Med tanke på vår svenska Solidaritetsförklaring, där det kanske i första hand är våra baltiska grannländer som kan vara i behov av ett framtida svenskt stöd, så är det intressant att se hur Estland ser på den säkerhetspolitiska situationen i området. Delar dom verkligen samma syn som sina svenska kollegor?
En sak är i varje fall helt klar. KAPO anser att hotet i första hand kommer från öster!
Priority in protecting constitutional order was and is the prevention of threats proceeding from Russian national extremists and infuential activity of Russia, aimed at instigating tension between different nations in Estonia. ... In 2008 Russian special services (SVR, GRU, FSB) continued intense activities aimed against Estonia. As Russia has nearly always considered NATO and its Member States (including Estonia) as a potential threat, it strives to be as well informed as possible about this military organization. ... It should be constantly beared in mind that Russia has restored its imperialist ambitions and is not eager to consent with a lot of internal and foreign policy choices made by Estonia. In order to prevent and counter Estonia’s choices, or infuence them in favourable direction for themselves, Russia constantly needs very good and updated intelligence and background information basically about everything. Obtaining such information for the leaders of Russia is the task of able and large special services, which do not economise funds or resources in executing their tasks.
Det som förvånar mig är den öppenhet som den estniska säkerhetspolisen visar med sina åsikter och aktiviteter. Detta är långt ifrån det beteende som SÄPO och MUST visar i Sverige. Givetvis beror detta på att man söker omvärlden stöd. Man vill visa upp att det finns en hotbild mot Estland. Man vill dessutom undvika att som Georgien bli beskyllda för att ha startat en eventuell konflikt med Ryssland. Givetvis så påverkar kriget i Georgien 2008 Estlands syn på Ryssland. Estland identifierar sig själv med Georgien, d.v.s. ett litet land som söker stöd hos NATO, är grannland till Ryssland, har gamla band till Ryssland och har ryska minoriteter. Samtidigt är man med svenska ögon mycket odiplomatiska, då man svart på vitt pekar ut Ryssland som mycket aktiv i spionage och ekonomisk påtryckning mot Estland.
Vad är det då för saker man lyfter fram i rapporten?
Estland fruktar att Ryssland kommer att göra försök att styra inrikespolitiken och att t.o.m. lägga sig i utkomsten av Europavalet 2009 (få se vad 2009 års rapport har att säga om detta).
The 2009 elections in Estonia will be yet another touchstone for Russian special services. According to the Security Police they have quite modest chances to force candidates on their payroll into the European Parliament and Riigikogu (the parliament of Estonia) with legal means and methods. Should both elections be a failure, it is quite probable that previously composed or used subversive projects (e.g. inciting application of territorial autonomy for Northeast Estonia) and attempts to harm Estonia’s stability and reputation in the conditions of recession with other methods will be exploited.
Man lyfter fram det ryska spionaget mot Estland, NATO och EU. Under 2008 fängslades Hermann Simm (rådgivare till estniske försvarsministern) i en spionaffär som kan liknas vid Wennerström eller Bergling i Sverige. Han anklagades att ha utlämnat data till ryska underrättelsetjänsten SVR om Estlands relation till andra länder, Estlands försvarsmakt och dess kommunikationssystem. Simm hade i sin roll som NSA - National Security Authority mot NATO tillgång till information som skickades mellan Estland och NATO samt EU. Simm erkände sitt brott och dömdes till 12 år och 6 månaders fängelse. När man läser de erfarenheter som dras av ärendet så är KAPO glada över den snabba handläggningen av ärendet då man vill visa både för potentiella spioner och omvärlden (läs NATO) att det arbetas aktivt med att stoppa spioner och att dessa straffas hårt. Estland är mycket rädd för att skada sin relation med NATO och som jag ser det finns det därför en viss risk för att man dömer oskyldiga. Min erfarenhet av gamla öststatsländer är också att man ofta bestraffar misstag hårt. Detta leder till en atmosfär där ingen erkänner att man gjort fel, vilket kan vara en säkerhetsrisk i sig själv (läckor upptäcks för sent) samt framför allt att man inte får chansen av att lära sig av sina misstag (om dom nu inte upptäcks).
Den ryska minoriteten i Estland ses med viss misstro av KAPO. I rapporten pekar KAPO på risken för att det bland ryssarna kan finnas gamla ryska spioner som gömmer sig. Den ryska minoriteten pekas även ut som potentiellt rekryteringsunderlag för nya spioner. KAPO vill minska möjligheten för potentiella spioner (läs den ryska minoriteten) att bli estniska medborgare. Oroväckande är att KAPO vill hindra att det via EU ställs krav på ryska definieras som officiellt språk i Estland (liksom bl.a. finska och samiska i Sverige). KAPO lyfter fram den ryska kampanjen "Russki Mir" som man anser inte bara förespråkar rysk kultur, utan även ryska politiska intressen. Man anser att Russki Mir är en front för att värva "compatriots", d.v.s. personer som har varma band med Ryssland och som därmed kan vara potentiella spioner. Man är också rädd för att det bland ungdomar med rysk bakgrund ska skapas extrema rörelser (bl.a. Notchnoi Dozor) som kan utvecklas till terrorism. Att det finns stora spänningar mellan ester och den ryska minoriteten visar bl.a. kravallerna 2007 när det planerades att flytta ett ryskt monument från VK2.
Developments in Russia’s compatriots policy show the increase of Russia’s ambitions in the world and especially in the Baltic States.
Att notera i dessa sammanhang är att man även granskar estniska nazistiska grupperingars kontakter med Sverige.
The main initiator of these contacts is an active right-wing extremist from Pärnu, the board member of Estonian Independence Party (EIP) Kaido Nõmmik. 24 members of the neo-Nazi organization Swedish Resistance Movement (SRM) were in Estonia on May 9–11, 2008, on his invitation. SRM is the most forcible Swedish right-wing estremist organization, vividly characterized by the fact that about half of its near 150 members have been punished pursuant to criminal procedure.
Estland ser Nord Streams gasledning (godkänd av Sverige) och det ryska intresset i Östersjön som en kraftig ändring i det säkerhetspolitiska läget. Man kopplar ihop detta med behovet av en baltisk kraftanläggning för att ersätta Ignalinakraftverket. Ryssland håller på bygga en anläggning i Kaliningradregionen, men de baltiska staterna vill inte bli beroende av energileveranser från Ryssland. Tidigare ryska sanktioner mot andra länder avskräcker. Miljörörelsen växer fram även i Estland och Greta Energy Inc (kanadensiskt bolag med stora ryska intressen) investerar i vindkraftverk som dock kräver back-up i form av gasdrivna kraftverk (rysk gas?).
Har Estland rätt eller fel i sin analys? Är Ryssland ett hot mot alla i Östersjöregionen, eller är det bara Estland och de övriga baltiska staterna som känner sig utsatta? Som svensk är det lätt att glömma att vi själva tyckte och tänkte på ungefär samma sätt ända fram till 1990-talet. Är det endast vi svenskar som har ändrat uppfattning, eller har omvärlden verkligen ändrats? De färska erfarenheterna från Georgien visar att även ett NATO-medlemsskap trots allt inte alltid ger tillräckligt skydd (vilken kan förklara den något paranoida tonen i rapporten). Oavsett svaret så riskerar Sverige att få ta konsekvenser av vår solidaritetsförklaring:
- Är Estlands analys rätt så utgör Ryssland ett större hot i regionen än vad svenska politiker officiellt erkänner. Många faktorer pekar på att KAPO:s analys åtminstone delvis är riktig. Den planerade anskaffningen av Mistralkryssare och den pågående moderniseringen av både flotta och flygvapen pekar på ökade offensiva ambitioner och att Ryssland fortfarande anser sig vara en stormakt. Nord Stream och liknande projekt i Östersjöregionen innebär att det ryska ekonomiska intresset i regionen ökar.
- Är Estlands analys fel (medvetet eller inte) så innebär ett sådant här dokument att Ryssland kan känna sig orättvist utpekad. Risken finns att Ryssland använder detta som bevis för att ryska minoriteter riskerar att särbehandlas i Estland, vilket kanske inte är helt fel med tanke på KAPOs uttalade syn på den ryska minoriteten i rapporten. Denna estniska ställning kan därför spela Ryssland rakt i händerna. Medvedevdoktrinen och erfarenheterna från Georgien visar också på att Ryssland har en stormaktsambition att "skydda" ryska intressen och ryska minoriteter i omgivande länder. Med andra ord så kan KAPOs rapport bli en självuppfyllande profetia.
Sammanfattningsvis så ser Estland med stor oro på sin ryske granne. Samma Ryssland som svenska politiker inte verkar ha problem med och där Carl Bildt av sina med- och motpolitiker anklagas för rysskräck, då han under Sveriges ordförandeskap kritiserade Ryssland för deras agerande i Georgien. Oavsett ryska planer kan den estniska behandlingen av de ryska minoriteterna tvinga fram ryska reaktioner. Sverige bör därför vara medveten om att vår solidaritetsdoktrin kan tvinga oss att ta Estlands sida i en konflikt oavsett om det är Rysslands stormaktsambitioner som startar den, eller om Estlands rysskräck provocerar fram ett ryskt agerande.
Uppdaterad 10-04-22, 23:22 Det finns givetvis ett alternativ för Sverige om något skulle hända i Baltikum och det är att göra som NATO och EU när Georgien anfölls, d.v.s. att titta åt andra hållet...
Fokus har i en liten artikel konstaterat att små grå statliga tjänstemän som bloggar utgör en bra kompensation för att vi i Sverige saknar en kultur att läcka missförhållanden till pressen. Tyvärr så får nog svenska journalister ta åt sig en del av den äran. Det finns få svenska tidningar som jag repekterar på samma sätt som de stora amerikanska, franska och framför allt brittiska. Där finns det en tradition av att inte bara förlöjliga, som svensk skandalpress är bra på, utan att gräva på djupet i en vilja av att i grunden förbättra systemet.
Själv så blir det därför grå tomteluva på och fram med lyktan för att gå ner i de djupa källarvalven och leta efter hemligheter som någon försöker dölja...
Uppdaterad 10-04-30, 20:24 Jag har tidigare skrivit inlägg om militära bloggare i USA samt i Pakistan. Nu börjar de svenska statliga och kommunala verksamheterna att vakna. Anställda vid kommuner ska få blogga om sitt arbete under ca 1 års tid för att visa allmänheten vad dom sysslar med. Mycket bra! Försvarsmakten har börjat sakta men säkert med att tillåta FS18 och FS19 att berätta om missionen i Afghanistan samt förberedelser inför nästa mission. Dessa bloggar är betydligt mindre filtrerade än forsvarsmakten.se.
Den gamla liknelsen att "Har du bara en hammare tenderar alla problem att se ut som en spik" gäller verkligen de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Därför så är det skönt att se en debattartikel som den som publicerades idag på SvD debatt av forskarna Mikael Baaz och Niclas Lantz.
FN:s inflytande över Isaf-insatsen måste öka. Vidare bör Isafs roll som fredsfrämjande part renodlas, samtidigt som den militära delen av insatsen minskas till förmån för stöd till uppbyggnad av en fungerande afghansk rättsstat och armé. Här måste utvecklingsbiståndet ställas i proportion till de massiva militära satsningarna.
Lösningen i Afghanistan heter inte enbart mer soldater, utan rätt metoder. Om vi försöker att lösa konflikten på fel sätt så räcker de truppförstärkningar McChrystal har begärt att få inte på långa vägar när. Afghanistan är helt enkelt för stort för ISAF att övervaka. Talibanerna har den stora fördelen att själva välja när och var dom kan slå till. IED är den perfekta stridsmetoden och den senaste attacken mot tyskarna visar att inte ens minanpassade fordon räcker till då talibanerna den här gången valde ett raketgevär. Det man bör fundera på när det gäller denna attack är att den skedde i den förhållandevis lugna norra sektorn och dessutom i en operation där även svenska styrkor deltog. Den kommande Kandahar och den nuvarande Marjahoffensiven slår inte ut talibanerna, utan får dom att byta operationsområde. Kanske McCHrystal inte är ute efter att slå ut talibanerna, utan att få dom till förhandlingsbordet på samma sätt som USA:s operation Linebacker II tvingade Nordvietnam tillbaka till förhandligsbordet.
Forskare varnar för att den kommande Kandaharoffensiven kan få motsatt verkan. Trots McChrystals direktiv om att vara försiktiga vid användning av bl.a. CAS så dödas fortfarande på tok för många civila. Kärnan i en COIN strategi bygger på att vinna lokalbefolkningens förtroende och där har vi mycket kvar att lösa. Våra soldater är helt enkelt inte tillräckligt insatta i den lokala kulturen. Våra missionsutbildningar är bra, men efter 6 månader när våra soldater börjar förstå operationsområdet och lokalbefolkningen så tas dom hem och vi börjar om från början igen. Hur ska vi på detta sätt bygga upp ett långsiktigt förtroende? Dom enda som är närvarande under längre tidsperioder är de civila hjälporganen. Varför inte låta dessa vara vårt ansikte utåt och nöja oss med att garantera deras säkerhet?
Vad är det då afghanerna vill ha från ISAF? Jo, framför allt säkrare vägar. Detta är samma sak som ISAF är ute efter, men det intressanta är att afghanerna inte är rädda för det vi är rädda för, d.v.s. IED, utan för arméns och polisens vägspärrar.
Vi i västvärlden ofta för bråttom. När något ska göras så är det offensiva metoder som förespråkas. Dessutom så lyssnar vi för ofta på säljare av mirakelkurer (Snake Oil), men inser inte att det inte finns en kur som botar allt. Det vi måste inse är att västerländska metoder inte fungerar i Afghanistan. Vi tycker t.ex. att Kharzai är korrupt, men vilken afghansk ledare ger inte sin egen stam fördelar? Är inte problemet att vi försöker tillsätta en president i ett land som inte behöver en president? Borde afghanerna inte själva bygga upp en ledningsstruktur? Själv så tror jag på ett stamråd (Loya Jirga) som styrande organ. Vi måste också inse att Pashtunerna inte är problemet, utan att dom är en del av lösningen.
Har då Kandaharoffensiven några strategiska fördelar? Ja, den ger oss tid att hitta rätt lösning.
Time is what the coalition will buy with the offensive and with this time hopefully the government of Afghanistan will have successful parliamentary elections.
Det jag dock är orolig för är att fokus ligger för mycket på de militära insatserna. Visst så är det helt rätt att säkerställa att de civila hjälpinsatserna går att genomföra, men om inte fokus ligger på att vinna freden i stället för att vinna kriget så kommer vi bara att göra om misstaget USA gjorde i Irak. De militära insatserna 2003 var framgångsrika och kriget var snabbt över, men metoderna som användes gav extra grogrund för motståndsrörelserna att värva anhängare och innan USA visste vad som hände så befann dom sig mitt i ett inbördeskrig. En exakt upprepning av detta scenario är i och för sig inte troligt i Afghanistan där befolkningen är mer uppdelad i stammar än i religiösa grupperingar, men ISAF och USA närvaro ger stammarna ett fokus för sina attacker.
Tyvärr så sitter ISAF och McChrystal på bara delar av verktygslådan. Andra bitar behövs! EU borde t.ex. sätta ekonomisk press på Pakistan och Indien. EU-länderna är inte sugna på att skicka mer trupper, men varför inte göra det som vi är bra på? I stället för att som nu pumpa in nya vapenteknologier och rusta upp de bägge ländernas arméer och flygvapen borde vi i stället få ett stopp på denna konflikt och pengar är alltid en bra lösning. Hittar vi en lösning för Pakistan och Indien så har vi automatiskt en lösning för Afghanistan.
Så svenska och europeiska politiker, när McChrystal och NATO kommer och ber om resurser, svara då inte bara på det mest uppenbara, d.v.s. mer soldater utan hitta på mer kreativa lösningar. Se dessutom till att det är FN som leder insaten. NATO kan leda de militära insatserna, men FN måste vara sammanhållande för både de militära och de humanitära insatserna. ISAF är bara ett verktyg och inte lösningen i sig själv. När ett problem uppstår ska den FN utsedda chefen kunna välja i sin verktygslåda. I vissa fall ska det vara militära insatser av ISAF, men i betydligt fler fall ska andra metoder och verktyg användas.
Utomlands så ser officerar ut som påfåglar med allt guld dom har belamrat sina uniformer med. I Sverige har vi varit betydligt mer restriktiva. Detta har fått konsekvensen att när vi arbetar internationellt så får man en del konstiga sneglingar på uniformen då man nästan anses som inkompetent eftersom man bevisligen aldrig har belönats med något.
Inlägg
