Officerare som har blivit antagna till höstens nivåhöjande utbildningar tvingas nu skriva om sina anställningskontrakt för att få gå utbildningen. Anledningen är att Försvarsmakten vill säkerställa att dessa officerare i framtiden tjänstgör på internationella uppdrag.För äldre officerare har detta inte varit ett krav då Försvarsmakten vid deras anställningstidpunkt var fokuserad på försvar av Sverige och internationell tjänstgöring enbart var frivilligt.
Officersförbundet är mycket kritiska till detta förfarande då dom inte har varit med i framtagandet av villkoren och det finns många oklarheter i vad som gäller avseende kravet på deltagande i intenationella insatser.
Frågan är varför Försvarsmakten tvingas till sådana här metoder? Är det inte tillräckligt attraktivt att tjänstgöra utomlands? Finns det officerare som inte anser att detta ligger inom ramen för deras arbetsuppgifter?
Är inte det rätta sättet att i stället för att utpressa officerare göra tjänstgöringen mer attraktiv? Högre lön, bättre familjestöd och högre meritvärde?
Kravet borde i stället vara att för att få gå nivåhöjande skola så skall man tidigare ha gjort utlandstjänst, inte tvingas att göra det i framtiden. På så sätt så är det fortfarande frivilligt med utlandstjänst.
Inlägg
Det var säkerligen inte utan skäl som personaldirektören avgick i förtid i våras "efter en konstruktiv dialog med överbefälhavaren". Nyheten förmedlades dock bara på EMIL och inte på mil.se. Kanske tyckte man att det inte skulle se så bra ut eftersom det bara var någon vecka innan värnplikten skulle "avskaffas" i Riksdagen. Tjänsten är nu i alla fall utlyst på mil.se om man bläddrar bland lediga jobb.
SvaraRaderaI grunden tycker jag tjänstgöringsplikten i utlandstjänst är bra. Om detta är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter kan inte detta vara frivilligt. Dock är det ohederligt av Försvarsmakten att tvinga sin personal att ta ställning i en sådan här fråga mitt uppe i semestern och dessutom när man som arbetsgivare inte kan redogöra för några som helst detaljer avseende vad man faktiskt tar ställning till. Det här är bara en lite fläkt mot vad som kommer när det blir dags att bemanna insatsorganisationen och samma fråga ställs till Försvarsmaktens hela personal. Jag hoppas att man kommer att kunna presentera detaljer om formerna för detta då. Tyvärr tror jag inte att det blir några sådana då heller.
SvaraRaderaPeter. Jag håller med dig fullständigt. Om internationella insatser numera är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter så ska vi göra det.
SvaraRaderaProblemet är bara att många äldre officerare (inklusive mig själv) en gång i tiden tog anställning med helt andra förutsättningar. Då skulle vi försvara Sverige i Sverige. Utlandstjänst var frivilligt.
Att sedan komma i sista sekunden till människor som planerat att gå utbildning under ett eller flera år inklusive eventuella nya tjänstgöringar efter kursen med allt det innebär av flytt av familj m.m. tycker jag är en ren utpressning. Dessa officerare riskerar att tvingas skriva på ett kontrakt därför att dom saknar alternativ, och inte för att dom egentligen vill det.
Tvärtom tycker jag är helt OK. Ställ kravet för att få gå vissa kurser eller få vissa befattningar i framtiden ska man ha gjort utlandstjänst. Då är det frivilligt för var och en att söka dessa kurser och befattningar, men man måste då också frivilligt ha tjänstgjort inom utlandsstyrkan.
En sista fundering är vad ska officerare som saknar lämplig bakgrund för utlandsstyrkan göra? Dom flesta tjänster har trots allt med markstrid att göra, vilket varken Flygvapnet eller Marinen är särskilt utbildade för. Innebär det att t.ex. piloter eller ubåtskaptener inte kommer att kunna göra karriär i fortsättningen?
Jag tillhör själv en av de som fick detta "erbjudande" under sommaren. Jag har gjort ett antal perioder utomlands och kan tänka mig fler i framtiden så jag valde att säga ja. Däremot är jag mycket kritiskt till Försvarsmaktens sätt att genomföra detta. Jag håller med dig om det du säger om äldre officerare som valde det här yrket under helt andra premisser. Jag tillhör själv den kategorin, om än den yngre delen av den och jag förstår till fullo att det inte är så lätt att ställa om.
SvaraRaderaDet du säger om lämplig bakgrund är viktigt. Vi får inte skapa ett system som handikappar officerare beroende på vilken huvudtjänst man har och den kompetens man besitter. Men, jag tillhör själv Flygvapnet och jag har under mina utlandstjänstgöringar stött på både flygvapenkollegor och dito från Marinen på generella befattningar som de löst mycket bra. Det finns möjligheter även för de som inte har markstrid som kompetens. Sedan tycker jag att det vore synd att glömma FK01/02, FU01/02, ML01/02, ME01 på plats i Adenviken nu och våra kollegor på Tp84 i Mazar-i-Sharif. Det visar, tycker jag, att det finns möjligheter till utlandstjänst, även om man råkar ha blå uniform. Utöver det tror jag det är nödvändigt att vidga begreppet utlandstjänstgöring till att omfatta mer än det som omfattas idag. Det måste bli självklart att även minröjning i Baltikum, stödverksamhet i Ungern/Tjeckien och tjänstgöring vid Heavy Air Lift Wing också måste räknas in.
Därför tycker jag det är bra att ta bort begreppet Utlandsstyrkan och istället låta förband åka ut i sin egen organisation. Det löser inte problemet med de som kommer att ingå i Produktionsorganisationen, men...
Mycket bra förslag. Jag tycker själv att begreppet utlandsstyrkan är förlegat.
SvaraRaderaJag har själv drivit hårt för frågan om hur vi hanterar meritvärdet av våra "civila" missioner som HAW och Gripen stödet. Hittils har det varit lågt intresse från FM. Jag hoppas att fokuset på HAW kan lösa detta!
Ett problem med meritvärdet för utlandstjänst har ofta varit att tjänstgöringsomdömet för en officer under en mission skrivs av någon annan än hans vanliga chef. Därmed så vet oftast inte hemmaförbandet om han i verkligheten gjort ett bra eller dåligt jobb. Tjänstgöringsomdömen är ett för trubbigt instrument som tyvärr inte altid visar vad man kan, utan hur väl man kommit överens med sin chef.