Väktare, ombud, kritiker

I torsdags höll Jerker Widen ett seminarium på FHS kring sin avhandling Väktare, ombud, kritiker. Sverige i amerikanskt säkerhetstänkande 1961-1968. Han har belyst detta ämne genom att studera diplomatiska rapporter från den amerikanska ambassaden i Stockholm med utgångspunkt från 1962 års riktlinjedokument Guidelines for Policy and operations - Sweden. Han har därefter valt att fokusera kring tre viktiga säkerhetspolitiska kriser mellan Sverige och USA.

- Notkrisen 1961-61. USA försökte i denna kris ta hjälp av Sverige för att stötta Finland. Dock så grusades dessa förhoppningar. USA försökte få Sverige att stödja Finland genom det nordiska rådet. Regeringen i Sverige var dock inte intresserad, även om LO chefen Geijer gjorde flera försök.

- Wennerströmsaffären 1963-64. Sverige tog ingen större skada av denna episod, snarare tyckte amerikanarna att vi fångade våra spioner till skillnad från t.ex. England.

- Vietnamkriget och då framför allt Olof Palmes agerande samt konsekvenser i samband med köp av luftvärnsroboten Redeye 1968. Det som är förvånande är att trots den massiva kritik som Sverige gav USA under vietnamkriget så påverkades enbart den utrikespolitiska debatten mellan Sverige och USA, medan det säkerhetspolitiska samarbetet pågick som normalt.

Sverige intar i relationen med USA under tidsperioden tre olika roller:

- Väktare. Sveriges geopolitiska läge och militärstrategiska funktion i norra Europa och vid NATO:s norra flank ansågs som enormt viktig av USA. Dels som skydd för NATO-länderna Norge och Danmark och dels som en naturlig motståndare till sovjetisk politisk och militär dominans i området. Att Sverige trots den massiva krititiken kring vietnamkriget fortsatte ha goda säkerhetspolitiska relationer med USA visar vikten av denna roll. Sverige fick ofta ta del av avancerad krigsmateriel av samma kvalitét som NATO-länder. USA delade även med sig av militärteknisk information och underrättelser. Sverige var inte bara en mottagare utan också en högt värderad partner.

- Ombud. Sverige var en potentiell budbärare för USA:s ståndpunkter och intressen. Sverige tjänade amerikanska intressen genom att agera som medlare, brobyggare och opartisk aktör inom ramen för FN och internationella organisationer. Sveriges deltagande i FN fredsbevarande insatser sågs mycket positivt i den mån det inte var i konflikt med USA:s intressen. Framför allt State Department önskade Sveriges stöd för att hitta diplomatiska lösningar till konflikter i världen. Sveriges agerande under notkrisen och vietnamkriget visade dock att USA inte hade någon större framgång i sina strävanden.

- Kritiker. Om de två första rollerna är önskade av USA så är den tredje en icke-önskad följd av Sveriges säkerhetspolitiska (alliansfrihet) och inrikespolitiska vägval. Olof Palmes uttalanden om vietnamkriget uppfattades dock i USA som främst ett inrikespolitiskt spel för att skaffa sig en maktbas i partiet och en position för att kunna ersätta Tage Erlander. Dock så blev rollen som ombud lidande av kritiken då Sverige inte längre uppfattades som neutralt av USA.

Det som gör det lite svårt att bedöma om Jerker Widen har rätt i sina slutsatser är avsaknaden av information om det militära samarbetet mellan Sverige och USA. Möjligtvis kan det vara så att rollen som väktare gavs större effekt genom t.ex. underrättelsesamarbete, signalspaning och operationell planläggning där svenska insatser fokuserades mot öst och med förberedelser för att stödjas av NATO. Genom att dessa dokument fortfarande är hemligstämplade, så lär det dröja ett antal år innan en fullständig analys kan göras.

Det jag började fråga mig själv efter seminariet var: Vilken roll intar Sverige idag och inom den närmaste framtiden?

Väktare
Sveriges geopolitiska läge har genomgått en hel del förändringar. Efter Sovjetunionens fall har Rysslands ekonomiska situation samt förlusten av de framskjutna baserna i Baltikum medfört en relativt lugn period, utan militärt hot från Ryssland. Detta har noterats av svenska politiker och i samband med omstruktureringarna mot ett mer modernt insatsförsvar så har stora reduceringar gjorts av Sveriges förmåga att försvara svenskt territorium. Problemet är att Sverige har ännu inte börjat reagera på de senaste årens kraftiga ändringar i rysk militär förmåga och vilja. När vår utrikesminister Carl Bildt framför farhågor om den ryska upptrappningen bemöts han av spott och spe från bl.a. svensk press och uttalanden som att han lider av "rysskräck".

Faktorer som på senare år ändrar det geopolitiska läget är:

- Modernisering av militär materiel. Ryssland har lyckats bibehålla sin idustriella kapacitet genom att under ett antal år exporterat den senaste tekniken till bl.a. Indien och Kina. Nu kommer bl.a. ryska flygvapnet att genomgå kraftiga förbättringar.

- Storskaliga övningar. Detta år genomförs de storskaliga övningarna Ladoga, Zapad och Kavkaz. Som jag har sagt tidigare så fyller dessa övningar inte enbart en funktion som träningstillfällen för rysk trupp, utan även som utrikespolitisk signal till omvärlden och då framför allt grannländer som t.ex. Finland och Georgien. Övningarna visar på Rysslands kapacitet att leda stora förband och kan användas för att maskera anfall som vid georgienkriget 2008.

- Anfallet på Georgien. Detta visar med all tydlighet på Rysslands vilja att visa omvärlden att NATO och PfP inte stoppar Rysslands möjlighet att påverka politiken i omvärlden och då framför allt i de före detta sovjetstaterna.

Frågan är bara om Sverige med det försvagade nationella försvaret verkligen spelar samma roll som väktare i dagens norra Europa? Finland har i och med upplösandet av VSB pakten mer och mer övertagit Sveriges roll som den yttersta utposten mot Ryssland. Baltstaterna har i och med sitt NATO medlemsskap bildat en buffertzon mellan Ryssland och Sverige. Östersjön spelar i och med att Ryssland endast har kvar hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad en allt mindre roll. I ett eventuellt krisläge i norra Europa så är det därför mycket troligt att det är Finland som USA i första hand kommer att stödja. Finlands anskaffning av F-18 i stället för Gripen visar också att bandet mellan USA och Finland har vuxit. Den militära konkurrensen mellan JSF och Gripen kan också leda till en minskad vilja från USA att ge med sig av de senaste tekniska framstegen till Sverige.

Ombud
Sveriges deltagande i internationella insatser tillsammans med USA och NATO visar på en ökad vilja att kanske inte direkt gå USA:s ärenden, men åtminstonde att inom ramen för FN och EU öppet stödja amerikanska operationer på ett sätt som under 60-talet varit helt otänkbart. Under kalla kriget var Sverige ett av få neutrala länder, vilket t.ex. gav möjlighet till vår framskjutna position som medlare i Koreakonflikten. Detta givetvis i den mån att vi inte var för kritiska mot de inblandade. USA kommer helt klart vilja ha Sverige mer och mer som ombud, men frågan är om omvärlden accepterar oss på samma sätt som tidigare? Sveriges roll inom EU och samarbetet med NATO kommer innebära att vi av andra länder än USA ses som mindre neutrala och därför så kommer vi kanske att återta en mer undanskymd plats på den internationella politiska arenan.

Då vår roll som väktare har minskat så är den enda möjligheten till att få ökad betydelse i västvärlden (inklusive USA) att öka vår roll som ombud. Med stor sannolikhet är det också en anledning till Sveriges ökande deltagande i internationella insatser. D.v.s vi tvingas till insatser utomlands på grund av vår oförmåga att försvara Sverige, snarare än att våra insatser utomlands skapar denna oförmåga.

Kritiker
Den minskade rollen som väktare och den ökade rollen som ombud innebär att det kommer att finnas mindre utrymme i framtiden för att vara kritiker. Allt för stor kritik kan leda till konsekvenser i militära samarbeten och svårigheter att få tillgång till den senaste militärtekniska materielen. Jämför den svenska vietnamkritiken med den mot Irak och Afghanistan. Vårt medlemsskap i EU innebär också att det mer sällan kommer att komma kritik från Sverige som enskilt land, utan denna kommer att kanaliseras via EU.

Ett antal andra intressanta slutsatser gick också att dra från Jerker Widens redovisning:

- Den amerikanska ambassaden i Stockholm har alltid varit förhållandevis stor för ett så litet land som Sverige. Mottagarna av den specifika informationen om Sverige har också varit ganska så få i USA. Det indikerar att Sverige i själva verket användes som en lämplig åskådarplats för att se in i mer intressanta regioner, läs Sovjetunionen och Östersjön.

- I samband med muren och Sovjetunionens fall i början av 90-talet blev det lättare för forskare att få tillgång till tidigare hemligt material. I samband med 9-11 så ströps detta och vissa rapporter blev till och med återigen klassade som hemliga. Nu har det på senare tid åter börjat avhemligas mer material. Om det kalla kriget mellan USA och Ryssland startar igen lär möjligheterna för forskare bli sämre. Det har kanske under denna epok mellan 1990-2010 funnits ett unikt tillfälle för forskare att få insyn i spelet mellan öst och väst. Den kunskap som byggts upp måste tas till vara för att kunna analysera den situation som återigen kan uppstå.

Fotnot: Det som kan påverka ovanstående analys är om Rysslands militära förmåga fortsätter att öka och därmed behovet av Sveriges roll som väktare i norra Europa ökar. Samt om USAs ekonomi fortsätter att försämras innebär det att deras möjlighet att själva deltaga i internationella insatser minskar. Det innebär i sin tur att behovet av stöd från andra länder, inklusive Sverige kommer att öka.