Den numera avskaffade tankeförbudslagen från 1984, som förbjuder förberedelser att uppföra kärnkraftsreaktorer i Sverige, har varit dubbelt skadlig för vårt samhälle. Dels står vi sämre rustade när nu kärnkraften visar sig vara ett lämpligt klimatvänligt energialternativ under överskådlig tid, dels har lagen, som vi konstaterat under senare år, varit fördummande för kärnkraftindustrin i dess drift av befintliga anläggningar.Nu har alliansregeringen upprepat samma fördummande upplägg. Detta framgår av raminstruktionen inom försvarets ledningsområde från december 2009. ”Sverige har skiftat fokus inom ledningsområdet, från långsiktigt syftande teknikutveckling till förmåga att leda befintliga förband här och nu.”
Under efterkrigstiden gjorde vår alliansfrihet att vi inom landet utvecklade huvuddelen av de militära förmågorna. Behoven var stora och lösningarna producerades under stor kostnadspress och blev ofta mycket kostnadseffektiva vid internationella jämförelser. Utvecklingen bestod inte enbart av teknik utan parades i en nära samverkan med motsvarande taktiska utveckling. Förbanden innehöll i vissa fall funktioner, som stormakterna först långt senare infört. Militära förmågor byggs av ett tätt samband mellan ett flertal tekniska och mänskliga funktioner. Dessa komplexa samband lärde sig försvaret att förstå och vi kunde i Sverige trimma lösningarna till största möjliga effektivitet inom den givna ekonomiska ramen. Ledningsfunktionerna på olika nivåer utgjorde kittet mellan en lång rad primära och stödjande funktioner. Myndigheterna hade också full förståelse för hur funktionerna samspelade och kunde in händelse av krig också ytterligare anpassa dessa, om det skulle visa sig nödvändigt.
Denna kunskap skall nu inte få finnas. Låt oss göra en trivial jämförelse. En testförare på Volvo har en helt annan förståelse hur han skall agera med en bil i en utmanande trafiksituation än medelsvensson i samma situation. Det kan gälla att mycket snabbt förstå hotet, väglaget, alternativen, bromsmöjligheter, gaspådraget och bilens beteende i många avseenden. Testförarens förmåga att klara upp situationen är mycket bättre än Svenssons. Nu anser regeringen att om Sverige skulle hamna i en svår situation, så skall vi lösa denna med medelsvenssons och inte testförarens förmåga.
Det är rimligt att en så omfattande verksamhet som försvaret utsätts för ett besparingstryck. Man kan i den pågående omställningen från invasionsförsvaret fortfarande finna betydande strukturfel och dubbleringar av kompetenser mellan myndigheterna och mellan staten och näringslivet. Inom materiel- och logistikområdena har denna dubblering till en del dessutom ökats under den senaste tioårsperioden. Här finns uppenbarligen en betydande potential till besparingar utan men för verksamheten.
Ett annat sätt att minska på utgifterna är att skära i verksamhet, som är till för en ökad effektivitet i framtiden. Detta är en fiktiv besparing – utgifterna kan minskas i närtid medan värdet av den uteblivna framtida förmågan inte tillåts ingå i beslutunderlaget. Det är exakt så regeringen handlar i sitt beslut om tankeförbud för försvaret inom ledningssystemområdet.
Ett argument regeringen använder i sin utvecklingsfientlighet är att Sverige måste följa internationell standard. Det är emellertid fullt möjligt att ta hänsyn till sådan internationell standard vid en inhemsk utveckling och det är även möjligt att med kompetens påverka den internationella utvecklingen. Man kan se på Ericsson som utvecklar internationell mobiltelefonstandard tillsammans med några av sina värsta konkurrenter.
Regeringens raminstruktion innefattar inte bara ledningskoncept, ledningsmetodik, procedurfrågor och tekniska ledningssystem utan även NEC (network enabled capability). Här har statsmakterna under 10 år satsat ca 2 miljarder kr i kompetensuppbyggnad vid försvarsmakten, FMV och industrin. Denna unika kunskapsbas, som staten finansierat, får nu inte användas i försvarets utveckling av ledningssystem. Samtidigt är NEC prioriterad utvecklingsverksamhet inom NATO, NATO:s medlemsländer, EU samt i de nordiska länderna, med vilka Sverige avser att samarbeta. Hur detta nordensamarbete skall kunna kombineras med tankeförbudet framstår som en gåta.
Slutligen, låt det inte som i kärnkraftsfallet ta mer än 20 år att avveckla detta nya tankeförbud och låt oss bara hoppas att försvaret inte behövs innan dess – en möjlig fiende kommer inte att komma med en förmåga som bygger på dennes motsvarighet till medelsvensson.
/E4SEK
Inlägg
