Gästinlägg: Hotspot Hormuz

Problemet för det internationella samfundet när det gäller Iran, består i sina huvuddelar av tre skilda fenomen. Pro primo det välkända problemet med Irans kärnvapenambitioner, kopplat till deras väldokumenterade utveckling av vapenbärare i form av ballistiska raketer. Pro secundo av de inre oroligheter vi ser på TV, med djup inre splittring även inom det religiösa ledarskapet. Pro tertio de återkommande hoten om blockad av Hormuzsundet och det oljeflöde som är livsnerven i världsekonomin, kopplat till de andra två frågorna. Det sistnämnda och minst belysta kräver

När det gäller handelssjöfart brukar man tala om Chokepoints i samband med Sea Lines of Communications (SLOC), d.v.s ställen där geografin kanaliserar sjöfarten till bestämda router. Exempel på Chokepoints är Malackasundet där över 50.000 fartyg passerar årligen. Fler exempel är Bosporen, Bab el-Bandeb där våra egna sjöstridskrafter verkar till och från, Panamakanalen, Engelska kanalen och Gibraltar Sund. I vårt närområde finns Kielkanalen, Bälten, Öresund, Ålandshav och Södra och Norra Kvarken.

När det gäller oljetransporter är Hormuzsundet utan konkurrens den Chokepoint som är av störst betydelse och därmed av störst intresse för hela världsekonomin. Sundet ligger mellan Oman och Iran, med ett flertal iranska öar mellan eller intill separationszonerna för sjöfarten. 16.5-17 millioner fat olja transporteras dagligen genom sundet, vilket utgör 40% av all sjötransporterad olja eller drygt 20 % av oljehandeln. Alla fartyg till och från Iran, Irak, Kuwait, Qatar, Bahrain and Emiraten måste passera sundet. Större delen av Saudiarabiens olja skeppas också från Persiska viken.

I södra Iran har landet 2000 km kust och 36 öar. Hormuzsundet är som bredast ca 6o kilometer. För större tonnage är det inte ens 10 kilometer brett. De flesta av de stora öarna är iranska. Tre bahrainska öar ockuperades 1992 av Iran, varav den största är Abu Musa (se bilden ovan). Från mer än 200 kilometer av Irans kust går det att beskjuta de centrala delarna av Hormuzsundet. På bilden ovan har cirklar lagts in med 50 km radie, för att tydliggöra militärgeografin.

Bottendjupet håller sig i medeltal mellan 45 och 50 meter, vilket gör det lämpligt för minkrigföring. Största djup är 94 meter och finns mellan öarna Abu Musa och Tonb. Minröjningsresurser är en bristvara i västvärlden, vilket visade sig under det första gulfkriget, då stora truppkontingenter blev sittande på fartygen p.g.a minhotet. I nuläget satsar Iran mycket resurser på sjömålsrobotar, såväl fartygs- som flygburna och landbaserade. Ett antal små båtar av typen Boghammar från Sverige har redan ställt till det för US Navy i området.

Iran har grupperat bl a C-802 anti-ship missiles med 130 km räckvidd på Abu Musa (se bild ovan). Även kinesiska HY-2 “Silkworm” anti-ship missiles finns grupperade längst kusten, på Abu Musa, på Qeshm Island och på Sirri Island.

Det finns mycket att säga om Irans sjöstridskrafter, Kilo-ubåtar, Shkval-torpeder, flera typer av sjömålsrobotar m.m, men av utrymmesskäl håller jag här. Jag vill bara komplettera med Irans inköp av det ryska luftförsvarssystemet S-300.

Hot om att blockera sundet framförs titt som tätt sedan åratal tillbaka. Sannolikheten för att Iran oprovocerat kommer att stänga Hormuzsundet är liten, eftersom deras egen stora utskeppningsanläggning - Kharg Island - ligger längst in i Persiska Viken. En konflikt som ”spårar ur” kan dock medföra att man börjar angripa varandras svårförsvarade oljeanläggningar i Viken, varav Ras Tanura i Qatar är den mest kända. Då är vi riktigt illa ute och för lång tid framöver.

Ett fritt oljeflöde genom Hormuzsundet kan nog betecknas som ett svenskt nationellt intresse, ett EU-intresse och ett västvärldsintresse, så vad har vi att avdela vid behov i form av stridskrafter? Ett markkrig håller jag för uteslutet.

/Sumatra