
2007 skrev Bo Pellnäs ett debattinlägg i SvD kallad "Vi lever i dårarnas paradis" där han kritiserade neddragningen av Försvarsmaktens förmåga att försvara landet. Detta uttalande låg som grund till att Wilhelm Agrell påbörjade sitt arbete med boken "Fredens illusioner: det svenska nationella förvarets nedgång och fall". I den så redogör han för nedgången som kan "fortsätta en bit till, men inte långt, då det inte finns mycket fallhöjd kvar".
Det är omöjligt att följa processen i detalj, då det saknas logiskt spår i de styrande dokumenten. I stället får man följa "meningsbärande tomrum". Till exempel begreppet krigsförband som 99/00 innebar förband som var icke samövade, ej mobiliserbara och med gammal materiel. Debatten om Försvarsmaktens förändring har dock helt uteblivit. Om de närmast ansvariga saknar klar bild av skeendet, hur ska då någon annan kunna ha det?
I mitten av 90-talet insåg ÖB Owe Wiktorin att Försvarsmakten behövde reformeras. FM hade en förlegad struktur och var anpassad för att klara gårdagens krigföring enligt Kalla Kriget och till viss del ända tillbaka till VK2. En fiende som behärskade manöverkrigföring kunde "hoppa i sekvensordning" och direkt slå ut strategiska mål i stället för att gå igenom de klassiska faserna förbekämpning-överskeppning-skapande av brohuvud o.s.v.
1998 ansåg FM att det fanns en långsiktig förändrad hotbild som gav upphov till en säkerhetspolitisk lucka, s.k. "strategisk time-out". Försvarsmakten skulle kunna ändras i tid innan ett nytt hot skulle uppstå. Det skulle skapas operativa insatsstyrkor med möjlighet till manöverkrigföring (både nationellt och internationellt) samt nationella skyddsstyrkor som skulle klara det "klassiska" kriget i Sverige (OBS: Detta var ej HV som i dagens inriktning). Armén och Marinen reducerades.
2004 halverades insatsorganisationen p.g.a. budget. Avvecklingen hade ej gått enligt tidplan och den nya organisationen var ej klar. En glidning uppstod i FM målsättning. Fokus blev internationella insatser. Försvaret av landet fick ej längre plats i budgeten. Den framtida möjligheten till tillväxt som fanns 1998 ströks helt.
En sak som Agrell kritiserar är beslutet om DS3 av Gripen 1997. Detta blev en kostnadsökning som åt upp Flygvapnet och övriga Försvarsmakten. Här har jag en delvis annan syn. Jag håller med om kostnaderna och konsekvensen av dessa kostnader, men utan DS3 så hade vi aldrig haft någon export av Gripen och vi hade aldrig kunnat nyttja Gripen internationellt. A/B-versionen av Gripen är till för att enbart försvara Sverige! Å andra sidan kanske Flygvapnet inte hade drabbats av hysterin kring internationella insatser om vi fortfarande bara haft A/B?
Ett stort misstag som både politiker och FM-ledning har gjort är att den säkerhetspolitiska lucka som fanns 1998 har omdefinierats till ett permanent tillstånd. Yttre hot är numera inte bara osannolika, utan otänkbara! Detta innebar att förmågan till tillväxt är överflödig och nationella försvaret inte behövligt.
Begreppet CIMIC - Civil Militär samverkan har omdefinierats till det internationella samverkan mellan militära förband och humanitära biståndsorgan i.s.f. det tidigare svenska samarbetet mellan civila myndigheter och Försvarsmakten för att skydda svenska samhället. Agrell pekar också på det nyspråk som införts där dagens yrkesförsvar kallas frivilligförsvar.
Avslutningsvis så ställer Agrell fyra reflektioner/frågor/utmaningar:
1 - Uppgift. Om inte FM har försvaret av landet+grannländer som huvuduppgift så riskerar det att bli icke relevant. Det blir något som man kan ha eller inte ha. De nationella uppgifterna behöver inte dominera, men måste vara relevanta. Han tar upp Tolgfors senaste debattinlägg i DN där Tolgfors säger att en nationell resurs är Arméns manöverbataljoner. Men dessa är numera enbart lätta manöverbataljoner designade för internationella insatser!
2 - Vi ska inte bry oss om hotbilden i designen av morgondagens försvar. Prognoser blir fel. Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landet oavsett hur framtiden ser ut. Agrells syn är att vi just nu befinner oss under denna grundläggande förmåga!
3 - Internationella insatser är viktiga, men vi måste vara ärliga med våra motiv till insatsen. Att vi är med är en politisk markering, men den kan givetvis vara till nytta. Vi måste vara försiktiga med att låta denna förmåga styra, då det riskerar att anpassa Försvarsmakten till lokala konflikter som inte är representativa för framtida krig.
4 - Försvarets förhållande till samhället. Slopandet av värnplikten får långsiktiga konsekvenser! Innehållet i värnplikten behövdes ändras, men den skulle inte ha övergetts. Värnplikten gav FM möjlighet att nyttja bredden av kompetensen i samhället, nu får vi konkurrera med andra bolag.
För att citera Agrells slutord:
"Värnplikten skapade ett sammanhang och en gemenskap. Skyldighet innebär också delaktighet. Nu har vi under fanfarer klippt banden till skyldigheten och därmed också, fast utan att tänka på det, till delaktighet, sammanhang och gemenskap. Och vi har gjort det i en tid då klyftorna på nytt växer. Då vi alla gjorts uppmärksammade på att främlingskap, bristande integration, avsaknad av mening och gemenskap blivit kroniska samhällsproblem som vi uppenbarligen står ganska så handfallna inför".
Ja, vad säger man? Klockren analys! Tyvärr så riskerar denna saga att sluta utan ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar".