Radiopsykologen tar idag upp ett intressant ämne. Det handlar om en f.d. officer som tjänstgjorde nere på Balkan och som tio år efter hemkomsten drabbas av PTSD - Post Traumatic Stress Disorder."Mats" lever idag 20 år efter insatsen mycket isolerad och träffar inte människor. Han är väldigt ljus- och ljudkänslig. Mats blev skenavrättad under en insident och detta minne spelas upp för honom om och om igen, vilket innebär bl.a. stora sömnsvårigheter. Som officer är det extra svårt att känna att man inte kan hantera sina reaktioner, då många i omgivningen förväntar sig det. Som man är det extra svårt att erkänna sina känslor. Mats kan inte berätta om sina upplevelser för omgivningen då de inte kan förstå vad han varit utsatt för. Han skäms för att han inte "tål" det han blivit utbildad för. Försvarsmakten har ställt upp med ett par återträffar och terapi under fem år, men han har inte längre någon kontakt med sina tidigare kollegor.
I de kommentarer som skrivits till programmet så ser man att Mats inte är ensam. Det finns andra veteraner som lider i Sverige.
PTSD får många konsekvenser. En är att veteraner kan få mycket svårt att anpassa sig till det civila samhället. Då värnplikten numera är skrotad kommer färre och färre svenskar ha en förståelse för vad det innebär att vara soldat. I USA ser man tendenser att veteraner oftare än andra människor blir hemlösa.
About 16% of homeless adults in a one-night survey in January 2009 were veterans, though vets make up only 10% of the adult population.
More than 75,000 veterans were living on the streets or in a temporary shelter that night. In that year, 136,334 veterans spent at least one night in a homeless shelter — a count that did not include homeless veterans living on the streets.
The urgency of the problem is growing as more people return from service in Iraq and Afghanistan. The study found 11,300 younger veterans, 18 to 30, were in shelters at some point during 2009. Virtually all served in Iraq or Afghanistan, said Mark Johnston, deputy assistant secretary for special needs at the Department of Housing and Urban Development (HUD).
Med fortsatta internationella insatser i stridsområden liknande det i Afghanistan så kommer vi att få en ökad mängd män och kvinnor i Sverige som lider av denna typ av reaktioner. De senaste åren har ett ökat fokus skett för att få till en fungerande veteranvård. Min bloggkollega Borneo har märkt förbättringar i det arbetet och jag hoppas att han har rätt, men tyvärr så är risken stor att det blir för lite och för sent. Att bara lämpa över veteranerna på den civila sjukvården är helt fel, då Försvarsmakten har ett ansvar för vad de utsatts för. Dessutom är Försvarsmakten den enda organisation som har kunskap om de händelser som orsakat PTSD.
Lyssna på Mats berättelse. Han behöver träffa andra med samma erfarenheter. Han behöver bryta sin isolering. Försvarsmakten ska inte bara hjälpa de kommande offren, utan vi måste också ta hand om de som redan lider.
Inlägg
Inte en enda kommentar i detta viktiga ämne. Kanske för få bloggdeltagare som har erfarenhet av krigzoner eller det kanske är viktigare att diskutera personalläget i fm.
SvaraRaderaDet är tragiskt att en officer med PTSD skall behöva ringa till radiopsykologen för att få hjälp, av en psykolog som inte har någon erfarenhet av krig.
@Lars: Själv så hade jag en klump i halsen när jag hörde hur desperat han lät. Förhoppningsvis så har någon på den nya veteranmyndigheten vett nog att kontakta Mats.
SvaraRaderaLars, du har rätt. Att ingen kommenterat får väl skyllas på att CI är så produktiv att det är lätt att missa ett inlägg ;-)
SvaraRaderaDet jag förvånas över är att officeren drabbas 10 år efteråt, men det är kanske så det fungerar.
Till frågan om hemlösheten bland veteraner i USA, så är det nog inte så lätt att återanpassas till samhället, när man likt våra nyuppfunna "GSS-vpl" rycker in som ung. Att komma ut i samhället i 30-årsåldern, utan vare sig pengar eller civil utbildning kan inte vara lätt. På 16-19.000 SEK blir det inte rätt mycket sparat, även om man är logementsförlagd mellan insatserna och saknar bil, partner och barn, som normalt är för andra 30-åringar. Har man dessutom förvärvat PTSD under resan så underlättar det inte.
Ångest är handikappande och förlamande och kan förstöra livet för den bäste. Själv tror jag inte att det hjälper att tillhöra den militära eliten, special forces. Tuff i ordets bästa bemärkelse är nog ingen vaccinering mot djup och långvarig ångest.
Själv blev jag lite väl engagerad när jag hörde Mats tala i förrgår att jag inte skulle kunna skriva utan att göra bort mig totalt. Med lite distans till det hela har jag lugnat ner mig lite men jag är fortfarande inte kylig nog att komma med ett klyftigt inlägg eller kommentar.
SvaraRaderaJag kan bara tacka CI för att han kan ta upp detta ämne med en analyserande kylighet utan att för den skull tappa den mänskliga känslan.
J.K Nilsson
Allt behöver inte vara strömlinjeformat ängsligt politiskt korrekt grupptänkande. Är det ingen som säger det de menar, och menar det de säger, kommer vi ju ingen vart med någonting.
SvaraRaderaMedia, vårt samhälle och vi själva...
Jag undrar om vi verkligen tror att vi skall lyckas med något vi knappt vågar tala högt om samtidigt som vi närmar oss det så ängsligt med rö... först.
Upprepar vi tanklöst saker vi hört berättas tillräckligt många gånger utan att tänka kritiskt blir det snabbt en oemotsagd "sanning". Här har media sin svartvita paradgren. Lika dumt är det att låta enskilda händelser (nu tänker jag inte på radioreportaget) styra hela skeenden, det blir då varken nyktert eller verklighetsförankrat. Men kanske det är mänskligt att vi vill förenkla verkligheten? Jag blir så trött på oss och vårt sätt att vara.
PTSD kan drabba i stort sett vem som helst i vilken "dramatisk" (ibland livshotande) situation som helst, en vanlig trafikolycka funkar fint t.ex. Man behöver inte vara soldat för att råka ut för det. Ett antal av våra olika invandrare har med sig detta i bagaget lika säkert som att Påven är katolik, PTSD alltså.
Det är egentligen inte heller något stort Hokus Pokus om hur man kan förbättra prognosen. Det är inte heller endast psykologer och andra "superduperexperter" som behövs för att hjälpa till med det, det behöver inte utredas eller skapas några storslagna komissioner för att fastställa det, alla vi kan bidra, nu, idag. Men distanserar vi oss och ryggar tillbaka från "omaket" och allt detta obehagligt krångliga lär vi ju inte komma närmare en lösning, och ingenting blir bättre av sig själv kan väl de flesta vuxna människor konstatera.
Det är inte heller bara FM som har "tjing och knowhow" på dessa "åtgärder", den civila världen vet också det om de tänker efter trots att det ständigt gnys om annat. Jag förstår inte vad de lär sig på psykoogskolorna om de inte läser om PTSD, det finns inga civila eller militära varianter av syndromet.
Sedan tycker förstås jag att just FM bör se lite mer positivt och realistiskt på problemet, så att vi alla, truppen och folket, kan få mer förtroende för att både FM men även samhället försöker och faktiskt lyckas förbättra situationen, för allas vår skull.
Det är ju inte bara veteraner som blir lidande, det finns ju mycket kluster runtomkring som blir berörda och det är som bekant bekräftat att en patient som tror och litar på sin läkare tillfrisknar snabbare.
Kan vi sedan lägga undan prestige och annat larv samt vara så ärliga vi bara kan, är vi ju problemet på spåren. Lyser man i de mörkaste hörnen är det ofta inte så ruskigt som man tror, men initialt kan det behövas en hel del jävlarinama, ingen som helst politiskt korrekthet, och kanske inte så lite mod.
Men vi kan alla bli bättre på att lyssna, på andra och på varandra, det är en god början.
Att "alla" män har sämre förmåga att dela med sig av sina känslor och tankar... Jag känner inte riktigt igen mig här, det känns som en medialt korkad förenkling, det är klart vi inte är så usla, vi är förstås alla olika och det är också både bra och normalt.
Livet kan vara tufft, skitkul eller lite hur som helst, det är inte bara Utlandsmissioner som skruvar till våra verkligheter, lika bra att vara ärliga om det. Det finns mycket annat som har förmåga att spä på... men det kanske inte är det man skall lägga energin på när det redan är ett faktum, att jaga demoner och orsaker som är så flyktiga att de är svåra att ta på, det är väl behandling och bemötande som då är det viktiga?
Utan att förringa någon eller glömma av några av alla våra kamrater kanske vi inte skall glömma att ibland också tala om de som kommit styrkta ur sina upplevelser. Lite positivt är också bra, det "goda exemplet" kanske inte skall överdrivas, så att det iaf. blir en mer balanserad bild och inte bara eländes elände.
Verkligheten har många ansikten...
Men-men, det är ju bara vad jag tycker ;-)
Anders
Bra tankar där Anders. Jag skulle vilja kompletera att FM skall vara "Världsbäst i Sverige" på stridsinducerad PTSD. Vi skall bedriva en verksamhet som obönörligen kommer att psykiskt skada människor. Att betrakta det som en besvärande bieffekt är fel tillvägagångssätt.
SvaraRaderaDet är något som vi alla skall kunna förebygga i så stor utsträckning som möjligt. Chefer har ett stort ansvar.
J.K Nilsson