Det är för väl att lögnen finns– för tänk om allt man hörde var sant.
Albert Engström*
Den bitterhet och tidvis uppgivenhet inför utvecklingen i Försvarsmakten som slår emot en på försvarsbloggarna kan tolkas på ett av två sätt. Vilket sätt att tolka man väljer, beror nog mest på vilka motiv man har för sin tolkning.
Själv föredrar jag det språkligt sett neutrala ordet förändring framför utveckling. Ordet förändring anger ingen riktning ”framåt” eller ”bakåt”, utan anger bara att man övergår från ett tillstånd till ett annat.
Vad är det för förändringar som Försvarsmakten gått igenom, säg de senaste tjugo åren? Varför ser det ut som det gör med nuvarande tillstånd i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken?
Intuitivt har vi en uppfattning om läget och alla som varit med ett tag har egna erfarenheter ur egen fatabur**. Kondenserar man allt som sägs i kafferum och allt som skrivs på försvarsbloggarna, analyserar, kategoriserar problemställningarna och sammanfattar så landar man i något som liknar det tal som professor Willhelm Agrell höll under Folk och Försvars rikskonferens i år.
En av orsakerna till Försvarsmaktens förfall som Agrell pekar på är det nyspråk som vi alla vant oss vid von oben. Att döpa om våra fåtaliga bataljoner till numrerade manöverbataljoner, vilka problem löser det och vilken fråga är det svaret på?
Tiden för att stå mitt i uniformen, med ett pekfinger i varje ÖRA är förbi. Tiden för diversionsmanövrer, som att sysselsätta personalen med en Gemensam värdegrund, är förbi. Tiden för The Mushroom Treatment (keep them in the dark and treat them with horseshit) är förbi. Tiden för The Top Brass att ta rygg på civila direktörer är förbi.
Kliv fram, tala klarspråk, peka ut en väg ut ur problemen, så lyssnar vi och hjälper till, var och en efter sin förmåga och position. Det finns en stor vilja till förändringar i organisationen. Att läget är som det är och hur vi hamnade här har Agrell förklarat och det förstår vi alla. Frågan nu är om vi kan vaska fram en Gemensam Lägesbild att utgå ifrån och därifrån finna en väg ut. Att skicka fram en direktör, med taleregler i vanten, är inte efterfrågat.
Så två frågor till de militära delarna av Försvarsmaktens ledning.
#1. Hur ser ledningen på Agrells analys i talet i Sälen? Är det rätt eller fel, sant eller falskt, väl eller illa skrivet? Det förtjänar mer än tystnad. Tystnad säger mer än tusen ord men använd då tvåtusen.
#2. Informationsdirektören efterfrågar att personalen vågar uppträda i debatten med eget namn. Var inte själva vinsten med övergreppen på ”major Björn” att just visa alla vad som händer den som följer uppmaningen? I just detta fall, avsked ur både FM och US. Sensmoral: Kan någon med ”major Björns” bakgrund - och dessutom på väg till Afghanistan - bli avskedad på grund av ”arbetsbrist”, så kan vem som helst drabbas. Det duger inte att hänvisa till att fallet skall avgöras i AD, för vi har väl inte kommit så lå(n)gt att ledningen kommunicerar med personalen via domstolsväsendet? Förklara gärna varför det var viktigt att statuera ett exempel på en individ, som efterfrågat delaktighet från de anställdas fackföreningar. Är fackligt medlemskap inte längre förenligt med den Gemensamma Värdegrunden och därmed numera saklig grund för avsked? Moralen efterfrågas. Inte heller i detta fall är tystnad - och att låta tiden gå - en bra lösning. Jag skulle kunna dra paralleller till Mubarak i Egypten, men det avstår jag från.
Handlingsfrihet är ett nyckelord i allt militärt tänkande. Agrell har visat på hur varje ny ÖB har haft allt färre optioner och därmed blivit historiens fånge. Näste ÖB kommer att ha ännu färre utvecklingsmöjligheter att välja på, än vad den nuvarande har. Som en åktur, allt längre in i en kon. Ärftlighet varar längst, brukar man säga.
Själv har jag kvar ett - visserligen tynande – hopp om förändringar som även är förbättringar. Just nu verkar vi alla ha blivit orörliga av den centrifugalkraft som håller oss fast vid väggarna på karusellen.
Stoppa karusellen, vi börjar nog alla att bli åksjuka. Jag har i inlägget vinnlagt mig om att inte framstå som bitter och uppgiven.
It`s always darkest, before it gets pitch black.
Fritt är sjömannens liv,
och med trotsande kraft
går han fram på det stormande hav.
Trogen är han sin plikt
emot konung och land:
Aldrig sjöman blir suckande slav.
Och när vindarna gny
uti tackel och tåg.
Då är livet så lustigt och gott.
Törnar skutan på grund,
Halen i, alle man,
Halen i, så blir skutan nog flott.
Kommer kapare där,
sätt då lapparna till!
Efter honom som jagande fox!
Snart vi ta honom fatt.
Vid kanonerna klart!
Fyren av!
Klart till äntring och box!
Blågul flagga i topp
Livar hjärta och arm.
Snart vi segrande ankrar i hamn.
Nu blir jublande fröjd
på den fredliga strand.
Vänner vila nu famn emot famn.
Så skrev en A. Blanche i början av förra seklet och så skriver jag. Hoppas att sista raden inte bryter mot värdegrunden.
/Sumatra
* citatet är funnet i hplflj nätpublikation Briefing #4.
** Fatabur eller Fatbur är ett hus eller rum, där man i äldre tider förvarade kläder och annan dyrbar egendom, ett förrådsrum, magasin, eller skattkammare. Namnet kommer av fornsvenskans fat, kläder, persedlar, och bur, bod.
Inlägg
