Behovet att i lag reglera internationell arbetsskyldighet diskuterades av Försvarsmakten i det så kallade 30 januariunderlaget inför försvarspolitiska propositionen 2009 (HKV skr 2009-01-30 23 383:8150 bilaga 1). Dåvarande överbefälhavarens sammanfattning av frågan var:
”Försvarsmakten bedömer att flertalet anställda ser en internationell tjänstgöring som en naturlig del av anställningen och följaktligen torde komma att acceptera ett förslag om omreglering. Försvarsmakten har dessutom idag stora möjligheter att i samband med befordran eller tillträde till högre utbildning framhålla att det kommer att krävas erfarenhet av internationell tjänstgöring. Någon särskild lagstiftning på detta område erfordras följaktligen inte.”
Sedan dess har – som vi alla vet – ny överbefälhavare tillträtt…
Här följer några tänkvärda passager ur den igår offentliggjorda personalförsörjningsutredningens resonemang om arbetsskyldighet och det olämpliga i att reglera en sådan i lag. (SOU 2010:86, kap 5.4 sid 171-179):
”Någon allmän reglering av arbetstagares arbetsskyldighet finns inte. En självklar utgångspunkt är att en arbetstagare är skyldig att utföra de konkreta arbetsuppgifter han eller hon har åtagit sig genom det enskilda anställningsavtalet. Arbetet ska också utföras på de arbetsplatser och vid de tidpunkter som arbetstagaren åtagit sig.
Som allmän princip gäller att en av kollektivavtal bunden arbetstagare är skyldig att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i naturligt samband med den centrala verksamheten, på vilken avtalet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetstagares yrkeskvalifikationer (den s.k. 29/29-principen, benämnd efter AD 1929 nr 29).
[…]Frågan är om det behövs ytterligare bestämmelser som reglerar sådana arbetstagares arbetsskyldighet i form av en lagstadgad arbetsskyldighet då lagen om totalförsvarsplikt inte kan eller bör tillämpas. Enligt 8 kap. 3 § RF krävs att sådana föreskrifter meddelas genom lag. Som nämnts ovan får sådana föreskrifter inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem eller sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Detta innebär att den enskilde arbetstagaren endast får åläggas sådana begränsningar i sina grundläggande fri- och rättigheter som föranleds av de krav som tjänstgöringen ställer på honom eller henne för att uppfylla kraven i regeringsformen.
Eftersom det är uteslutet att med hjälp av tvångsåtgärder skicka någon till ett annat land för att delta i väpnad strid (detta går som framgått inte ens enligt lagen om totalförsvarsplikt) blir det således fråga om någon typ av straffrättslig reglering som måste införas. Frågan är om man uppnår något genom att hota eller straffa en arbetstagare som vägrar delta i en internationell eller nationell militär insats, och därmed bryter sitt anställningsavtal, utöver det faktum att personen kan bli uppsagd eller avskedad.
Utredningen kan inte se att det är förenligt med de grundläggande värderingar som det svenska samhället bygger på att genom hot eller tvång genomdriva anställningsavtal som ingåtts frivilligt. Det finns också en säkerhetsaspekt eftersom det inte är lämpligt att under straffansvar skicka arbetstagare på de typer av insatser som Försvarsmakten genomför. Det torde inte finnas något förband som vill ha med en soldat eller sjöman som under hot eller tvång deltar i den aktuella insatsen. En sådan soldat eller sjöman kan dessutom utgöra en säkerhetsrisk.
Det finns enligt utredningens bedömning inte heller något stöd i det svenska samhället för bötes- eller fängelsestraff för en arbetstagare i Försvarsmakten som vägrar att åka med sitt förband på en internationell militär insats.
[…]Regeringen anger i prop. 2009/10:160 s. 76 som ett av argumenten för att förändra utformningen och tillämpningen av totalförsvarsplikten att det inte längre kan anses rimligt att under hot om straffansvar kalla in unga människor till tjänstgöring med plikt när varken Försvarsmaktens eller den säkerhetspolitiska situationen påkallar det. Enligt utredningens mening är det inte heller rimligt att under hot om straffansvar tvinga anställda i Försvarsmakten, anställningar som ingåtts frivilligt, att delta i internationella eller nationella militära insatser, när den säkerhetspolitiska situationen inte påkallar det.”
Utredaren om Internationell arbetsskyldighet för redan anställd personal i Försvarsmakten:
”Överbefälhavaren beslutade den 2 juli 2010 att alla anställningar i Försvarsmakten även omfattar internationell arbetsskyldighet. För arbetstagare som är anställda i Försvarsmakten ska en omreglering av anställningsavtalen ske så att denna skyldighet framgår. Rättsligt sett innebär detta att arbetstagaren har träffat ett nytt anställningsavtal som innebär att han eller hon i den nya anställningen har en skyldighet att fullgöra internationell tjänstgöring inom ramen för sin ordinarie anställning. Den som inte accepterar en sådan omreglering riskerar att bli övertalig.”
Ovanstående kan svårligen tolkas som annat än att frågan om övertalighet först kan bli aktuell efter att de nya anställningsavtalen trätt ikraft. Inte som nu efter en legärt genomförd enkätundersökning av intresset för en eventuell förändring – eller?
/Per K Eleman
Inlägg
