Vikten av lokalkännedom

Sun Tzu/Bing Fa (I Sverige även kallad Sun Zi) pekade i sina skrifter gång på gång vikten av att känna sin fiende samt vikten av att känna till slagfältet.

“Therefore those who do not know the plans of competitors cannot prepare alliances. Those who do not know the lay of the land cannot maneuver their forces. Those who do not use local guides cannot take advantage of the ground. The military of an effective rulership must know all these things.”

Även Clausewitz insåg fördelen i att känna den terräng man strider i.

“But the aggressor, who is not as well acquainted with the terrain as the defender, is open to many risks. The less well one knows the terrain and the preparations of the enemy, the greater these risks become.”

I den nya Försvarsmakten så kommer fokus att vara på internationella operationer. Vi lägger ner enheter i norr som specialiserat sig på att operera i s.k. sub-arktiskt klimat. Vi skaffar utrustning som är anpassad för striderna i områden likt det i Afghanistan. Därmed så minskar vi ett av de övertag som talibanerna visar kan erbjuda en liten styrka möjligheten att bekämpa en betydligt större mer välbeväpnad anfallande fiende, d.v.s. lokalkännedomen och träning/utrustning anpassad för de lokala förutsättningarna. Se t.ex. på Finlands försvar mot Sovjetunionen under vinterkriget. Numerärt och tekniskt var finnarna utklassade, men de vann på lokalkännedom och på att trupperna var vana vid vinterklimatet och därför kunde operera mer effektivt. (Den finska Sisun och bastubad kan i och för sig också vara en annan orsak…)

Jag tänkte exemplifiera vikten av att anpassa sig till det lokala slagfältet med att beskriva skillnaderna i uppträdande hos det svenska spaningsflyget i början av 90-talet, d.v.s. i slutet på Viggenepoken under Kalla Kriget. På den tiden hade vi tre spaningsdivisioner. Urban Röd - 1:a divisionen på F21 i Luleå, Quintus Blå – 2:a divisionen på F17 i Kallinge och mitt emellan Martin Röd – 1:a divisionen på F13 i Norrköping. Jag tänkte fokusera analysen på F17 och F21, då F13 uppträdande var ett mellanting av de två andras.

I grund och botten så var alla tre divisionerna uppbyggda på samma sätt. Samma typ av materiel och samma typ av grundutbildning för piloterna. Men det fanns även stora skillnader.

I norr så låg fokuset på operationer över land. Anledningen var att eventuella fientliga operationer bedömdes komma över landsgränsen mot Finland och Bottenviken var en mycket sekundär transportled (särskilt på vintern då den ofta fryser igen). Därför så hade spaningsdivisionen fler SF37 än SH37. SH37 hade radar och var därför mer lämpad för operationer över hav för att kunna upptäcka fartyg på långt håll. Den hade dessutom bara en kamera som var till för avståndsfotografering och därmed inte särskilt lämpad för att fotografera mål på låg höjd i hög fart. Broar gick bra att fotografera på låg höjd om man följde älvarna, men annars så var det avståndsfotografering på låg eller hög höjd som gällde och då exponerade man sig för luftvärnet.

Att flyga över land i Norrland kräver träning. Det är svårt att navigera då det saknas samhällen, vägar, master m.m. som används för att uppdatera navigeringssystemet. I stället får man flyga på själva terrängen, d.v.s. höjdskillnader, älvar, små sjöar m.m. Detta är inte helt enkelt då terrängen öster om fjällen är mycket platt. Men flyger man bara tillräckligt lågt så syns även de små höjderna. Det gäller i detta läge att se upp för ”den ensamma tallen”. D.v.s. för stor koncentrationen på själva lågflygningen kan innebära att man missar att det i mängden av låg fjällbjörk plötsligt sticker upp en stor tall. Ett otal av mina kollegor har genom åren haft närkontakt med enstaka träd, som resulterat i stora skador på flygplanen. (Det är bara Chuck Yeager som i sin skrytbok ”Yeager” hävdar att han kan fälla träd med en P-51 Mustang!). De stora kraftledningarna ställer också till problem om man försöker lågflyga längs med någon av Norrlands älvar. De är närmast att jämföra med spärrballongerna över London under VK2.

På vintern så dyker två stora problem upp. Stora platta snöytor gör det mycket svårt att bedöma flyghöjden. I dessa fall måste man som pilot anpassa flyghöjden så att man får extra marginal för felbedömningar. Fjäll med snö på toppen smälter in i himmelen och i dåligt väder så är det lätt att missbedöma och tro att man flyger över bergstoppen, när man i själva verket är på väg att flyga rakt in i den.

För min egen del så lurades jag ofta av den klara luften när jag var på ombasering i Norrland. I södra Sverige kan man vara glad om sikten överstiger 10 km p.g.a. dis från Polen och gamla Östtyskland. I norra Sverige kan man en klar dag se fjällen när man lyfter från F21. Det innebär att det man tror bara är ett par km bort i själva verket kan vara mil bort och då är det lätt att blanda ihop fjälltopparna när man navigerar.

Även klädseln ombord är annorlunda. I norr så fryser alla sjöar och floder på vintern, vilket gör att man som pilot inte längre behöver använda överlevnadsdräkten. I stället flyger man med sommardräkt även på vintern med gott om underkläder och en jacka. Denna kombination är betydligt varmare om man skulle behöva skjuta ut sig och landa mitt ute på fjället.

Taktiskt så lärde sig piloterna att flyga på ett sätt som gjorde att de kunde undvika att bekämpas av truppluftvärn. Fienden beräknades komma i långa kolonner längs med de stora vägarna. Den vanligaste typen av uppdrag var därför vägspaning där SF-37 skulle spana av en landsväg för att hitta de intressanta målen för armén och attackflyget. Vid operationer över land är det inte bara det strategiska/taktiska luftvärnet typ SA-10 som är farligt. Även eldrörsluftvärn som följde med armékårerna typ ZSU-23/4 var mycket farligt på låg höjd. Därav så fick piloterna fokusera på att lära sig hur ryska arméförband var uppbyggda och hur de var tänkta att operera i norra Sverige.

I söder låg fokus på operationer över hav. Spaningsflygets uppgift var att hitta de fartygskolonner som skulle frakta anfallstrupperna över Östersjön. Målens läge skulle sedan rapporteras till attackflyget och ytattacken. Helst skulle dessa upptäckas redan i de baltiska hamnarna samt Leningrad (St Petersburg) och Kaliningrad. Detta var mycket välförsvarade mål med luftvärn och jaktflyg som bevakade luftrummet. Med andra ord så fick man nöja sig med att fotografera på långt avstånd, där SH37 avståndskamera dög bra. SF37 kan i avsaknad av egen radar inte operera på egen hand över hav. Det krävs att en SH37 finns med så att man kan undvika fartyg på vägen in mot de fientliga hamnarna. F17 hade därför betydligt fler SH37 på sin division än F21.

Fartygsluftvärn är oerhört svåra att lura, då det till skillnad vid operationer över land inte finns några berg att gömma sig bakom. Enda sättet är att med radar spana av havsytan och flyga runt de objekt man bedömer vara fartyg med eget LV. Vikten av egen störning är därför också betydligt större över hav än över land.

Att flyga över hav har också sina svårigheter. Att t.ex. göra en brant undanmanöver ned mot en havsyta kräver mycket träning för att vara medveten om det egna flygplanets begränsningar samt att snabbt kunna göra höjdbedömningar mot havsytan. Vid vindstilla förhållande dyker ofta ett fenomen kallat ”bleke” upp. Det innebär att havsytan blir som en spegel och i avsaknad av vågor som ger höjdreferens så måste man ibland stiga till flera hundra meter för att ha tillräcklig marginal till havsytan. Även ärrade spaningspiloter från F21 brukade ha problem att anpassa sig till luftstrid över vatten. I senaste numret av Flygrevyn (nr 8, 2010) finns en mycket intressant artikel om den Su-15 som försökte följa efter en Viggen i en sådan manöver, med mindre lyckat resultat. Jag har även tagit upp denna händelse i ett tidigare inlägg.

Även klädseln skiljer sig mellan divisionerna. Över hav så är en pilot helt beroende av sin överlevnadsdräkt. Östersjön blir aldrig särskilt varm och på vintern är det oftast öppet hav i de södra delarna. Om man tvingas att skjuta ut sig utanför Baltikum så kunde man heller inte räkna med att bli upplockad av helikoptrar. Då var det bara att hoppas på att en fiskebåt skulle hitta en innan man frös ihjäl. Sommardräkten bars därför nästan aldrig. Även en het julidag när solen gassade och det blev 80 grader varmt i kabinen så var det därför isolerdräkt på. Som tur väl var så fanns det en ventilationskoppling, även om många piloter ofta fick problem med ryggen då luftströmmen var ganska fokuserad på dessa delar.

Piloterna lade ner mycket tid på underrättelseutbildning för att lära sig känna igen olika typer av fartyg och då framför allt vilken typ av beväpning de hade. Var det endast eldrörsluftvärn så kunde man komma 3-5 km ifrån fartygen utan att de utgjorde allt för stort hot. Särskilt om man hela tiden undvek att flyga på rakbana så att luftvärnet kunde räkna ut var man skulle befinna sig ett par sekunder senare. Fanns det robotluftvärn ombord så var det låg höjd i kombination med snabb upptagning och fotografering under sväng samtidigt som man fällde facklor från sin KB och aktiverade den elektroniska motmedelsutrustningen i sin KA/U22. Sedan kvickt ner på låg höjd och full fart från målet och hoppas på att taktiken och motmedlen fungerade.

Man ser alltså stor skillnad i uppträdande och utrustning mellan spaningsdivisionen på F17 och den på F21 beroende på taktikanpassning mot hotbilden samt operationsområdet. Man ser också de svårigheter som piloter från norra Sverige mötte vid operationer i södra Sverige och tvärtom. Det pekar på behovet av att träna i de områden man förväntar sig att operera inom. Tränar vi inte i alla svenska klimatzoner, så kan vi heller inte hävda att vi har en förmåga att försvara hela Sverige.

Talibanerna har förstått att utnyttja sin lokalkännedom och visar att de i praktiken förstår både Sun Tzu och Clausewitz teorier. En av de faktorer som gör dem så svåra att besegra är just att de har betydligt bättre lokalkännedom än ISAF. Våra trupper är där i sex månader och sedan roterar de hem. Vi har bättre kartor och bättre sensorer, men hur avgör vi vilken vägkrök som talibanerna tänker använda för sitt nästa bakhåll? Ett sätt vore att låta vissa funktioner tjänstgöra längre tidsperioder än bara sex månader. G2, G9 och delar av G3/G5 skulle definitivt tjäna på detta. Våra civilanställda på ambassaden och de som är utlokaliserade till Mazar-e Sharif tjänstgör i ett år i stöten. Men å andra sidan har UD och SIDA stora svårigheter att rekrytera...

Avslutningsvis så rekommenderar jag senaste numret av Svensk Flyghistorisk Tidskrift (6/10) där man beskriver spaningens uppträdande 1 augusti 1980 under jakten på den då nya atomkryssaren Kirov. Ett litet faktafel har dock dykt upp i den artikeln. SF/SH37 hade ingen möjlighet att bära Sidewinder på den yttre vingbalken som ritningarna i artikeln visar. En SH37 med motmedelskapslar på vingarna och en avståndskamera under kroppen hade därför enbart plats för en Rb24B/J. En SF37 med motmedelskapslar och mörkerkapslar hade ingen beväpning över huvud taget! Därav en del elaka kommentarer från andra divisioner att som spaningspilot så tillhörde man en underavdelning till Svenska Freds. I och med AJS-modifieringen som dök upp i slutet av Viggen-epoken så kunde en AJSF-37 bära upp till sex stycken Rb74 och en AJSH-37 även bära attackvapen som t.ex. Rb-15 och BK.