Så här i juletider så dyker de första vinterbadarna upp. En massa galna människor som i stället för att äta godis framför TV:n med Kalle Anka på föredrar att krossa isen och hoppa ner i det kalla vattnet.Det får mig att minnas en liten episod från mitt liv som spaningspilot.
Historien utspelar sig en gång för länge sedan, när Sverige fortfarande hade en Försvarsmakt värd namnet och jag var en ung fänrik med en massa hår på huvudet (i stället för på ryggen, öronen, i näsan och andra onämnbara ställen). Det var i juletid och divisionen höll på att förbereda sig för att stänga för säsongen.
Jag satt i ordersalen och sorterade mina kartor när divisionschefen kom fram till mig och sade ”eftersom du bara är fänrik och jag är chef, så har jag beslutat att du ska hjälpa helikopterdivisionen med att träna nattbärgning av en utskjuten pilot”. Eftersom jag på den tiden ännu inte hade lärt mig att vägra följa order så ställde jag mig givetvis upp i givakt, slog ihop hälarna, gjorde honnör och utbrast i ett tappert ”självklart, chefen!”.
Därför så fick jag sent på kvällen masa mig ner till de gamla helikopterbarackerna. För att jag inte skulle frysa allt för mycket så fick jag först ta på mig en ytbärgares dräkt och sedan ovanpå denna en vanlig överlevnadsdräkt för piloter. Jag var med andra ord påpälsad som en Michelingubbe med motsvarande (o)möjlighet att röra på armar och ben. Sedan så var det bara att åka ner till hamnen och sätta sig i en motorbåt för transport långt ut i Hanöbukten.
Det var en riktigt kall vinternatt med full stjärnhimmel och svart hav. Någonstans långt ute till havs blev jag utkastad från båten och fick simma upp i min livbåt. Båten som transporterat ut sig lade sig en bit från mig med släckta lanternor för att övervaka övningen. Satan vad det var kallt! Jag var stel som en Päronsplitt när jag väl kom i livbåten. Jag har vissa anlag för att bli sjösjuk och när man ligger i en livbåt ute till havs och ljuset från land blandas ihop i horisonten med dess stjärnhimmel så dröjer det inte länge innan man blir grön i ansiktet. Därför så blir det viktigt att snabbt klara av nödrutinerna så att man inte blir för groggy senare.
Ut med draggankaret för att minska att båten driver med vinden och för att stabilisera upp den i vinden. Se till att nödsändaren är aktiverad och ut med antennen genom kapellet på livbåten. Kvickt ett par sjösjukepiller från medicinlådan. Få ut allt vatten ur båten och upp med kapellet och till sist skjuta iväg tre stycken nödraketer. Tre skott krävs. Det första för att väcka uppmärksamhet, det andra för att få folk att titta åt rätt håll och det tredje för att de ska kunna lokalisera min livbåt. Eftersom det inte var några moln så kunde jag skjuta raketerna rakt upp för bästa upptäcktsavstånd. Jag märkte då att mina händer var stelfrusna och att det var mycket svårt att få bort den lilla plastpluppen som skyddade patronerna på nödraketerna. Det var dessutom svårt att spänna nödraketen och skjuta iväg dem då min tjocka uppsättning kläder tillsammans med den uppblåsta flytvästen och min hjälm gjorde mig mycket orörlig. Jag tänkte att jag därför måste förbereda mig till dess att helikoptern dök upp genom att plocka bort plastpluppen från ett antal patroner och stoppade därefter ner dem i min flygoverall.
Sedan var det bara att lägga sig ner i livbåten och sakta men säkert bli mer och mer sjösjuk. Den enda fördelen med kylan var att huttrandet faktiskt gjorde att man undvek att tänka på sjösjukan i sig. Efter ca en timme i livbåten så hörde jag att helikoptern var på väg. Min sjösjuka gjorde att jag nu kände mig i oerhört stort behov av hjälp. Jag skickade därför iväg ett par extra raketer för att helikopterföraren skulle upptäcka mig, även om pejlingen till min nödsändare inte skulle fungera.
Helikoptern verkade upptäcka mig och kom in rakt över mig, men fortsatte sedan förbi. Jag blev oerhört frustrerad när jag insåg att den uslingen inte tänkte rädda mig kvickt, utan följde hela pejlingsproceduren med en ny inflygning. Bra för hans träning, men jag var ju i behov av räddning!
Det var en HKP10 Super Puma som kom till undsättning. Den har en stor nackdel jämfört med de gamla hederliga HKP4 Boeing Vertol. Bara en huvudrotor innebär att för att hålla samma storlek på helikopter i luften så blir nedåtvinden dubbelt så kraftig. Det piskar upp ett vattenskum som i det kalla vädret genast fryser till is. Därför så var det till att fälla ner bägge visiren på hjälmen för att undvika ögonskador. Helikoptern kan heller inte ställa sig rakt ovanför livbåten, då det bara skulle resultera i att jag välte och hamnade i vattnet igen. Därför så fick han ställa sig en bit bortanför mig och sedan skicka ner en ytbärgare som simmade fram till min livbåt. Under tiden så fipplar jag upp kapellet på min båt och försöker få loss den lina som fäster min flytväst till båten (bra att ha om jag skulle välta till havs så att inte båten flyter iväg från mig). Helikoptern vill inte gärna få med sig livbåten upp när den ska bärga en förare.
Till sist kommer ytbärgaren fram till mig. Att få på bärgningsselen med alla kläder jag hade på mig var inte en enkel match, men till slut så hänger jag i selen. Sedan så vinschas jag upp till helikoptern där färdmekanikern står redo för att dra in mig och ytbärgaren genom dörren. Jag är fortfarande smidig som en dräktig flodhäst, så efter en längre stunds kamp så ligger jag och flämtar på golvet i helikoptern. Fort av med min uppblåsta flytväst och på med en manuell flytväst (annars riskerar jag att drunkna om helikoptern skulle av någon anledning hamna i vattnet på vägen hem). Min livbåt plockades därefter upp av den båt som transporterat ut mig.
Efter ca 20 minuter så hade jag äntligen fast land under mina fötter och jag kände för att likt de första upptäckarna av Amerika kasta mig ner och kyssa marken när jag klev ur helikoptern. I varje fall så blev det att gå in på helikopterdivisionen och ta av alla kläder för att sedan ta en kopp kaffe och en ostsmörgås och hoppa i bilen för att åka hem till min egen sköna säng.
Dagen efter så kommer min chef fram till mig. Jag förväntade mig någon typ av tapperhetsmedalj, men i stället så sade han ”du ska skriva en DA efter nattens övning”. (DA-Driftstörningsanmälan). ”Va?”, sade jag. Vad sjutton hade jag gjort för fel? Jag hade ju följt varje nödprocedur till minsta detalj!
Det visade sig att en av de nödraketer som jag hade förberett och stoppat i fickan på mitt flygställ hade ramlat ur när en av säkmatpersonalen hängde upp den till torkning. Oturligt nog så hade den givetvis träffat betonggolvet precis på slagstiftet som inte längre hade den skyddande lilla plastpluppen på sig. Raketen tände givetvis och for rakt upp i taket där den fastnade och isoleringen på taket i helikopterbaracken började brinna. Till min stora lycka så hade man snabbt kunnat släcka elden, så det uppstod inte mer skada än ett par mycket uppskärrad säkmatstekniker. I stället för tapperhetsmedalj blev det för min del bara till att skriva en DA och sedan åka ner till Kallinge och köpa en tårta så att jag skulle bli vän med teknikerna igen.
Denna lilla historia lärde mig tre saker: Även små plastpluppar har en viktig funktion att fylla, att försöka förenkla livet krånglar i slutändan bara till det och sist men viktigast av allt aldrig, aldrig mer ta ett vinterbad!
Inlägg
