söndag 31 januari 2010

Våra vänner, talibanerna

I torsdags hölls ett internationellt möte om Afghanistan i London. Som värd för konferensen stod den engelske premiärministern Gordon Brown, Afghanistans president Hamid Karzai och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. En hel del länder i Europa, bl.a. Tyskland och Frankrike har avvaktat detta möte för att besluta om dom ska förstärka eller inte i Afghanistan. McChrystal har begärt 40.000 extra soldater för att kunna genomföra sin strategi. Obama har lovat 30.000 man, men det var innan delar av dessa styrkor skickades till Haiti. NATO har lovat 7000 man, men nu kan det behövas fler. Fokus på konferensen blev dock inte på de militära insatserna, utan på politiska kompromisser.

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen tryckte på vikten av att utbilda den afghanska armen och polisen samt att koordinera de militära och civila insatserna. Han sade också att NATO kommer att stanna tills dess att afghanerna själva klarar av att hantera säkerhetsläget i landet.

Den afghanska regeringen verkar ha en liten annan lösning på problemen i Afghanistan än de som förespråkats av >NATO och McChrystal. Karzai förespråkar en dialog med talibanerna. Detta fördes upp på ett möte i Istanbul i tisdags.

Hans strategi har fått stöd från amerikanskt håll och verkar också ha vunnit tyskt gillande. Förbundskansler Angela Merkel meddelade på tisdagen att hennes regering ska be förbundsdagen att godkänna att ytterligare 500 tyska soldater sänds till Afghanistan. Tyskland ska enligt Merkel anslå 50 miljoner euro till den globala fond på 500 miljoner dollar som ska användas till att "köpa över" talibaner. Tyskland ska också i stort sett fördubbla sitt biståndsanslag till Afghanistan till 430 miljoner euro.

FN har gått med på Karzais förslag och bl.a. strukit tidigare misstänkta talibaner från FN:s sanktionslista.

De fem som nu stryks från sanktionslistan var alla medlemmar av den tidigare talibanregeringen. Det är förre utrikesministern Wakil Ahmed Muttawakil, tidigare biträdande handelsministern Fazal Mohammad, förre pressofficeren Shams-us-Safa Aminzai, och förre biträdande planeringsministern Mohammad Musa Hottak. Den femte, tidigare biträdande gränsministern Abdul Hakim, sägs ha lämnat talibanrörelsen för tre år sedan och är nu guvernör i provinsen Uruzgan.

Det är en smula intressant att en guvenör som är utsedd av Karzai själv fortfarande fanns kvar på FN:s listor över misstänkta talibaner. Det bevisar om något att skillnaden mellan talibanerna och de som redan sitter vid makten i Afghanistan är betydligt mindre än vad vi i västvärlden tror.

Resultatet av tordagens möte blev att talibanerna måste vara med och forma Afghanistans framtid.

Strategin går ut på att först sammankalla en stor rådsförsamling, loya jirga, som ska behandla fred, försoning och integrering. Den ska senare följas av en "fredsjirga".

- Vi måste nå ut till alla våra landsmän, i synnerhet till våra desillusionerade bröder som inte är en del av al-Qaida eller andra terrornätverk och som accepterar den afghanska författningen, sade Karzai.

De 60 länder som var företrädda på torsdagens konferens i London samtyckte till att enda sättet att avsluta kriget, som är inne på sitt nionde år, är att inbjuda fienden till samtal om Afghanistans framtid. Givarländerna beviljade 140 miljoner dollar för att finansiera initiativet.


Jag tror att detta är rätt väg framåt. Det går inte att militärt besegra alla talibaner, då varje afghan är en potentiell taliban. Tvärtom så riskerar militära insatser att skada fler civila och därmed öka rekryteringen till talibanerna. Vi måste inse att det finns tre kategorier med motståndsmän i Afghanistan.

- Al Qaida som vi måste fortsätta bekämpa. Denna rörelse har dock internationella grenar och bekämpas lika väl i länder som Jemen, Pakistan, Somalia och Nigeria. Det gäller bara att inte Afghanistan på nytt blir en fristat där Al Qaida kan rekrytera och utbilda.

- Den andra kategorin är rester av den gamla talibanregimen. Detta är "hardcore" pashtuner med en fundamentalistisk tolkning av Islam. Dock så har dom aldrig i sig själva varit någon fara för omvärlden. Dom har bara ställt till problem för sin egen befolkning och då framför allt kvinnorna. Men västvärlden gjorde inte särskiltmycket innan 2001, så varför göra det nu? Många i den här gruppen är nog beredda att lägga ner sina vapen om dom får tillbaka det inflytande dom förlorade 2001. Sedan finns det en del som kommer att fortsätta striden.

- Den tredje kategorin är den s.k. "Accidental Guerilla", d.v.s. vanliga afghaner som slåss mot det som dom ser som en utländsk ockupation av deras land. Om ISAF minskar sin närvaro kommer dessa med automatik att försvinna. Talibanerna och Al Qaida har lyckats värva denna kategori med retoriken att "utlänningarna ska bekämpas". Finns det inga inga utländska soldater på landsbygden att bekämpa så saknas villiga rekryter.

Carl Bildt har efter mötet gjort ett gemensamt uttalande med Storbritanniens utrikesminister David Miliband.

För det första måste vanliga afghaner kunna lita på att när de internationella trupperna gett sig av kommer det att vara de afghanska myndigheterna, inte talibanerna, som styr. Så konferensen kommer att fokusera på hur de internationella styrkorna kan fungera som mentorer och partner som kan utveckla de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna.
...
För det andra – och lika viktigt – är utmaningen att stärka våra civila insatser för att hjälpa Afghanistan att bygga upp en fungerande stat som kan tillhandahålla rättvisa och hjälpa det afghanska folket.
...
För det tredje – att försvaga upproret innebär ett nytt förhållande mellan Afghanistan och dess grannländer. Terrorism, brottslighet, narkotika och migration sprider sig över Afghanistans gränser. Ändå kunde vart och ett av grannländerna göra mer för att stabilisera Afghanistan och stoppa flödet av utländsk finansiering och stöd till terrorister. För att göra detta måste mer förtroende skapas mellan länderna inom regionen. Det är därför alla Afghanistans partner och alla viktiga regionala parter har bjudits in till konferensen i London.


Vad Bildt dock inte nämner i sitt inlägg är att den regim som accepteras av talibanerna också kommer att bestå av talibaner och därmed så kommer Afghanistans framtida politik att bli en kompromiss. Vi kommer att få acceptera mer religiösa inslag i lagarna och vi kommer att få acceptera att kvinnorna får en sämre position i samhället. Men genom att som kompensation kräva att civila hjälporgan som t.ex. Svenska Afghanistankomítén ska få arbete ostört i landet så kan vi gradvis ändra på detta.

Konsten blir att dels minska vår närvaro på ett strategiskt sätt så att landet inte rasar ihop när vi lämnar. Det är viktigt att det finns lag och ordning. Men inte bara på central nivå, utan framför allt utspritt bland de olika regionerna. En lokal milis och en lokal ersättning till Shariadomstolarna är minst lika viktigt som ANA och ANP. Satsning på skolor är givetvis bra, men i första hand lag och ordning. En lokal administration som kan lösa tvister avseende bevattning och odlingsmark är mycket viktigt.

Men viktigast är att få tillräckligt mycket medvind i våra operationer så att vi kan tvinga fram talibanerna till förhandlingsbordet. Just nu verkar dom segervissa och inte särskilt villiga att låta oss diktera villkoren. Det märks inte minst av att talibanerna förnekar att dom deltagit i möten med FN. Mötet skulle ha ägt rum den 8 januari i Dubai och FN representerades av Kai Eide. Men med tanke på att han nu är på väg att ersättas av halvsvenske Staffan di Mistura så saknar mötet därmed betydelse annat än att det indikerar att även talibanerna börjar tröttna på krigandet.

Det intressanta med utkomsten av detta möte är att det kan sätta lite ljus på Sveriges agenda i Afghanistan. Våra politiker har tidigare framfört i debatter att vi är där för att skydda Svenska säkerhetspolitiska intressen (slå ut terrorism och stoppa drogtillverkning) samt att förbättra för den afghanska befolkningen och då särskilt kvinnorna. Men hur väl har ISAF lyckats i dessa områden och hur starka är våra svenska argument?

- Kvinnorna i Afghanistan kommer att ha det tufft i många år framöver, där har ISAF inte spelat en avgörande roll. Svenska Afghanistankommitén har gjort betydligt mer för kvinnor och deras utbildning och om bara säkerhetsläget blir bättre så kommer dom fortsätta att göra stor nytta. Talibanregimen slogs ut av USA och den Norra Alliansen redan 2001, så att kvinnorna fortfarande har det svårt kan inte enbart kopplas till talibanernas influenser. Traditionerna på landsbygden och framför allt i de Pashtunska regionerna är svåra att ändra på. De kvinor som har fått det bra efter 2001 är framför allt de som bor i storstäder som Kabul. Men faktum är att dom hade det ganska så bra även innan talibanerna tog över 1996.

- Den internationella terrorismen i form av Al Qaida var utslagen i Afghanistan redan efter USA:s inledande attacker. Sedan dess har den fortsatta utländska närvaron i Afghanistan mest underlättat rekryteringen för talibanerna. ISAF:s närvaro i Afghanistan gör därmed varken till eller från vad gäller Al Qaida. Det ISAF slåss emot är framför allt kategori två och tre i ovanstående lista.

- Drogtillverkningen har ökat sedan talibanregimen slogs ut. Den senaste tidens offensiver i framför allt Helmandregionen har försvårat för drogsmugglarna, men varken USA eller ISAF vågar göra några större insatser då det riskerar att befolkningen börjar stödja talibanerna mer aktivt. Innan droghanteringen kan lösas måste det finnas alternativa möjligheter för bönderna i Afghanistan att leva på sin skörd. Även här är ISAF inte själva lösningen.

Alla de tre ovanstående svenska argumenten för närvaro i Afghanistan kräver dock i grunden ett stabilt säkerhetsläge och där spelar ISAF givetvis en viktig roll. Men, här gäller det för ISAF att balansera på insatsernas storlek. För lite skapar otrygghet hos lokalbefolkningen och då finns det inga möjligheter för civila insatser att lyckas. För mycket skapar en ökande våldsspiral. Dessutom måste de civila insatserna komma igång, annars är det bara bortkastat arbete med den svenska närvaron.

Nej, den sanna anledningen till att Sverige stöttar i Afghanistan ligger snarare i den realpolitiska tolkningen av vår "Solidaritetsförklaring". Svenska politiker har insett att Sverige inte längre har råd med ett invasionsförsvar. Med andra ord är vi beroende av omvärlden för vårt nationella skydd. Därför måste vi ställa upp när omvärlden kräver det. Om nu omvärlden dikterar villkoren för vårt urdragande från Afghanistan så får vi acceptera det, även om det innebär att vi får släppa kraven på bl.a. förbättringar för kvinnorna i Afghanistan. Det här kan bli Margot Wallströms första stora nöt att knäcka i sin position som FN:s expert på "kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter". Vi i Sverige kommer givetvis att stötta henne i hennes nya roll, men vi börjar med att släppa fokus på kvinnor i Afghanistan. Det är fred vi är ute efter och då får man göra avsteg från sina principer. Nu måste vi se till att börja samarbete med våra nya vänner, de "goda" talibanerna. Ett litet problem är bara hur man ser skillnaden på en god och en ond taliban?

6 kommentarer:

  1. En dialog med talibanerna är kanske en framkomlig väg för en kortsiktig lösning, men det är också en garant för att samma problem kommer att finnas kvar under all överskådlig tid. Hur länge kommer det då att dröja efter det att utländska trupper ger sig av tills det kommer ett nytt inbördeskrig eller liknande?

    SvaraRadera
  2. @Anonym: Inbördeskrig är mycket svåra för omvärlden att stoppa. Där måste befolkningen helt enkelt tröttna. Även Obama har medgett att bygga en ny stat av Afghnanistan ligger inte i USA:s intresse, bara att se till att Afghanistan inte medger möjlighet för organisationer som Al Qaida att utgöra ett hot mot omvärlden.

    SvaraRadera
  3. chefsingenjören:
    De måste också känna att det finns ett alternativ till fortsatt inbördeskrig, var finns det alternativet om vi nu godkänner "business as usual"?
    Om inte cirkeln bryts någonstans så finns snart bara ett sätt att hindra att organisationer som Al Qaida fortsätter vara ett hot mot omvärlden, nämligen lägga bombmatta över hela Afghanistan. Jag har svårt att se det som en acceptabel lösning och inte heller att låta Al Qaida härja fritt från Afghanistan mot omvärlden.
    Om alternativet man erbjuder befolkningen är ung. samma som tidigare, så vad är poängen?
    För övrigt så visar väl tidigare erfarenheter att det tar MYCKET lång tid innan befolkningen tröttnar, snarare så anpassar de sig till situationen.

    SvaraRadera
  4. @Anonym 14.10: Det finns grader i helvetet avseende inbördeskrig. Det som pågår i Irak mellan grupperingar av Shia och Sunni kan jämföras med ett lågnivå inbördeskrig. Andra exempel är t.ex. Indonesien och kriget mot de tamilska tigrarna och varför inte Malaysia efter det att engelsmännens offensiv 1960-64 var avklarad.

    Jag tror att det är det bästa vi kan få till i Afghanistan.

    Vi kanske också får acceptera en viss grad av talibaninslag i regimen.

    Det vi dock inte kan acceptera är att grupperingar som Al Qaida slår rot i Afghanistan igen. Men jag misstänker att många i talibanleden ångrar djupt sitt samröre med Al Qaida. Hade dom undviket det hade omvärlden lämnat dom i fred. Detta oavsett hur dom behandlar sin befolkning.

    SvaraRadera
  5. chefsingenjören:
    Visst finns det grader i helvetet, men det finns det ju också hos talibanerna. Karzais plan går så vitt jag kan se ut på att förhandla med idag ledande talibaner och den enda lösning de sannolikt kommer att acceptera är en där de behåller sin makt över all överskådlig tid, vilket också innebär "business as usual" för dem med allt vad det innebär.
    Så länge "business as usual" gäller så kommer det att finnas en fristad för Al Qaida där, antingen på ideologisk grund eller mot betalning i någon form.

    SvaraRadera
  6. Läser man migrationsverkets nya tolkningar av tillståndet i Afghanistan kan man ju som skattebetalare ifrågasätta insatsens effektivitetet.

    Att föra samtal med "talibaner"?
    Vad och vem är taliban?
    Det finns minst tre olika talibanrörelser med olika agendor i landet.
    De leds av mulla Omar, mulla Ahmad och en mestadel Pakistangrupperad del som till helt nyligen leddes av mulla Mehsud.

    Man bör också komma ihåg att många av dem som vi i vanligt tal kallar "talibaner" inte har något som helst att göra med rörelsen.
    Man slåss av helt andra orsaker än religiös/politisk övertygelse mot utlänningar, andra släkter, andra handelsorganosationer, interna och externa maktstrider, för kontroll av områden eller transportvägar o.s.v.

    Olika religösa fraktioner har varit i krigsliknande tillstånd gentemot varandra i flera hundra år.
    Det finns över trettio olika folkgrupper och det talas närmare fyrtio olka språk i landet.

    Många s.k. krigsherrar och guvernörer har under tidens gång bytt sida och lojalitet mer än en gång. Många av dessa lever helt eller delvis på pengar från drogrelaterade affärer.
    Denna droghandel har ökat dramatiskt sedan talibanerna drevs bort 2001.
    Detta är bara en liten del av problemet att föra samtal med "talibaner".
    En central maktfaktor som respekteras och åtlyds har inte funnits i landet på väldigt länge och jag anser att det inte finns någon nu heller, regering och parlament till trots.
    Så frågan är, med vem skall man föra samtal och sluta avtal med?
    Hur reagerar de andra om en del sluter avtal?
    Vem företräder vad?
    Frågorna är många och svaren få.
    Teaterdirektören.

    SvaraRadera