I ett debattinlägg på SvD så anser Christian Uhr m.fl. att det inte bör inrättas en central ledning i Sverige för att hantera kriser.Vidare skulle en strikt centralistisk kommandostruktur riskera att kväva handlingsfrihet och motverka nödvändigt beteende som självorganisering och improvisation. En central ledningsfunktion skulle ha svårt att ta hänsyn till den kraft det ligger i lokala kompetenser, som snabbt kan ta tag i en situation och påbörja viktiga åtgärder.
Vansinne. Det vore som att be hockeylagen i slutspelet att gå ut på banan och spela utan taktik, då den hämmar de individuella spelarnas talang och improvisation. Visst så kommer vi säkert att få en roligare match, men vårt lag kommer att förlora trots en massa fina soloräder och massor av skott på mål i stället för att passa.
Jag stöttar forskarnas tanke på att den taktiska ledningen måste ligga lokalt, då de har bäst överblick över situationen. Att sitta centralt i t.ex. Stockholm och besluta om hur sandsäckarna skall placeras är suboptimering.
Men vad händer om det är en stor katastrof? Låt säga att t.ex. Vänern svämmar över och många kommuner råkar illa ut. Är det då inte klokt att ha en central ledning som avgör var de extra sandsäckarna ska skickas för att göra bäst nytta? Efter stormen Gudrun så användes Flygvapnets Tp-84 för att skicka elaggregat och personal för att röja och bygga upp elnäten från norra Sverige ner till de drabbade områdena. Knappast något som en kommunpolitiker i Värnamo skulle kunna fixa genom ett samtal till sin kollega i Kalix.
Tyvärr är det också så att efter nedläggningen av många bygderegementen så saknas lokal militär närvaro i många områden. Vill man få hjälp med liknande resurser så måste det komma från central håll, stöttat av de nya militära regionala staberna och Hemvärnet Nationella Skyddsstyrkorna.
Samma sak gäller för långsiktig planering. För att de lokala räddningsfunktionerna skall fungera så måste de ha resurser. Om detta läggs på kommunal nivå att besluta om så kommer det tyvärr med dagens strutsmentalitet att inte bli något av det hela, då katastrofen aldrig inträffar i folks medvetande. En kommunpolitiker kan få det mycket svårt att motivera varför man har kö till dagis och en brandkår som inte har något att göra om dagarna.
Jag tor att debattörerna tänker på de dåliga egenskaperna hos militära organisationer med chefer som inte kan delegera ansvar. Försvarsmakten är inte någon bra förebild i dagens läge. Man glömmer då bort den princip som kallas för uppdragstaktik. D.v.s. ge de underlydande enheterna ett mål och medel, så löser de uppgiften på bästa sätt. Men för att denna princip skall fungera så krävs det trots allt en central chef som ger uppdraget!
Slutklämmen i artikeln håller jag helt med om. För att en räddningsorganisation skall fungera i en kris så måste man öva innan! Katastrofhantering är inte något som man hostar fram ur rockärmen, utan det måste finnas väl inövade strategier som klarar av de flesta situationer. Sedan kommer det givetvis att dyka upp oväntade händelser, de s.k. "Svarta Svanarna". I dessa fall är det enbart förmågan hos de som deltar i insatserna och de tillgängliga resurserna som sätter begränsningarna. Men som så ofta annars så finns det ingen som vågar (eller har råd) ha dessa resurser stående i berdskap, då man helt enkelt saknar fantasi för att räkna med "Svarta Svanar".
Inlägg
