
En sak som har gjort mig en smula upprörd är alla enheter som vi avser att erbjuda till internationella operationer under t.ex. FN, EU eller NATO-flagg, utan att egentligen inte ha dessa förband tillgängliga inom vare sig freds- eller krigsorganisation. Då jag har bäst insikt om Flygvapenförband så kommenerar jag enbart dessa enheter. Men jag misstänker att liknande förutsättningar finns även för Armén och Marinen.
Enligt Regeringens direktiv är PARP är i grund och botten ett sätt att utveckla våra stridskrafter så att de är lättare att sätta in i internationella insatser. Men när vi anmäler ett förband till ett styrkeregister, så borde det väl vara färdigbyggt?
PARP är ett bilateralt samarbete med Nato och syftar till att utveckla partnerländernas förmåga att samverka med andra länder vid fredsfrämjande insatser under ledning av FN, EU eller Nato. PARP är också ett styrkeregister, där partnerländerna redovisar vilka resurser de disponerar och som efter nationella beslut kan delta i militär krishantering under Natos ledning.
Enligt BU12 så kommer följande enheter ett erbjudas till EU FC (EU Force Catalogue - Styrkeregister), NATO PARP (Planning And Review Process pool of forces) och FN USAS (UN Standby Arrangements System pool of forces), se BU12 sid 21-22.
- Stridsflygdivision JAS39. 90 dagars beredskap att skicka ut 8 stycken flygplan. De enda klossar som finns färdigtränade i Flygvapnet är divisionen och kompaniet. Kompaniet är dessutom en ren fredsenhet. I krigsorganisationen har Flygvapnet i stället för fyra kompanier två basbataljoner. Övriga funktioner som t.ex. stab måste därför tillföras förbandet. Sedan är det en stor fråga hur certifierade detta förband är på NATO:s rutiner och utrustning.
Ett NATO-förband måste genomgå TACEVAL utvärdering innan de skickas iväg. Det måste ha tillstånd att använda kommunikationsutrustning och datalänkar. Det måste ha vana att operera från krigsstabsplatser.
Flygvapnet har under de senaste åren satt upp beredskapsenheter med Gripen i form av SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02 och sätter nu upp EAW som del av NBG11. Detta är dock klossar som satts ihop för upppgiften och förbanden existerar inte vare sig i freds- eller krigsorganisation. Teoretiskt skulle under våren 2011 stridsflygenheten ur EAW även kunna erbjudas de internationella styrkeregistren samtidigt som den är del av NBG11. Något annat förband finns inte!
På F21 har man testat att i fredsorganisationen slå ihop division och kompani till en enhet, en s.k. skvadron efter utländsk förebild. Med denna typ av organistaionskloss så är man närmare hur en stridsflygdivisionenligt beredskapsavtalen borde se ut. Men detta är ännu något som inte förts in på bredden i Flygvapnet. Frågan är hur vi då tänker göra med våra två basbataljoner? Varför ha en organisationsstruktur i krig och en annan under insatser och i fred? Borde inte detta ensas?
Ett annat stort problem är underhållet. För att en enhet ska kunna åka ut måste ett lager med reservdelar packas ihop. I fredstid så används alla reservdelar i det gemensamma poolingsystemet för Sverige, Ungern, Tjeckien och Thailand. Därför så sätts inga delar undan i särskilda förråd för en insats. Ska vi åka iväg så måste vi lpocka ihop dessa delar. För att inte påverka driften hos våra utländska kunder så blir det till att skära ner på verksamheten hemma i Sverige.
- Flygplatsenhet (APOD). 90 dagars beredskap. Var detta förband finns är det ingen som har en aning om i dagsläget. Det motsvarar i princip de förband som Flygvapnet bemannade en flygbas i Kongo med för ett par år sedan, d.v.s. FK-01/02. I den framtida flygvapenorganisationen kommer det att finnas ett EAS – Expeditionary Air Staff. Tar man med de s.k. flygterminalplutonerna (som innehåller bl.a. rörlig tornenhet och landningshjälpmedel) ur den ena Flygbasbataljonen så finns det en förmåga att sätta upp en APOD. För FK-01/02 så kontrakterade vi en hel del civil flygplatspersonal för bl.a. bagagehantering. Det är möjligt att vi klan plocka ihop denna kunskap ur den militära organisationen, men jag tvivlar på det. Denna förmåga finns alltså inte färdig i dagsläget, utan får på samma sätt som EAW plockas ihop från de olika flottiljerna och från civila flygbolag vid behov.
- Transportflygenhet Tp-84. 2 Tp-84 i 90 dagars beredskap. Transportflyget är den enhet som har mest erfarenhet från internationella insatser i Flygvapnet. De har också kapacitet att med mycket kort förvarning åka ut på internationella insatser, vilket de bevisade nu senast i Libyen. Problemet är att dom redan med dagens börda går på knäna. Förmågan finns att plocka ihop ett SAE-01/02 vid behov som vi gjort de senaste två åren i Afghanistan, men våra Herkules kommer de närmaste åren att uppgraderas, vilket innebär att tillgängligheten på flygplan är tveksam. Alternativet blir att som för ATALANTA där vi tog hem våra HKP 15 för att de behövdes i NBG 11. Sätter vi upp en Tp-84/C-130 enhet i Afghanistan och vi får begäran om att skicka iväg Tp-84 någon annanstans så kommer det att bli ett fall för ÖB eller C INS att prioritera sina resurser.
- Signalspaningsförband S102. 1 flygplan i 90 dagars beredskap. Detta är en av våra hemligaste underrättelseenheter som svenska politiker knappast vill ha stående utomlands under längre tider. Stora frågetecken om underhållsresurser samt tillgång på personal. I och med anskaffningen av den nya G5:an så är det stor brist på piloter med rätt bakgrund i Flygvapnet och man jagar just nu med ljus och lykta efter militära piloter med civila certifikat. Vi kan därför vid behov ställa upp med enskilda insatser i närområdet, men knappast mer än så.
- Radarflygenhet S100/ASC. 2 flygplan i 90 dagars beredskap. Våra Saab 340 är en för liten plattform för att medge längre uppdrag i luften. Precis som för Gripen är det en utmaning att få tillstånd att använda datalänkar och krypterad radiokommunikation. Utan detta kan ASC enbart leda omed okryperat tal via s.k. Bullseye-ledning. Det saknas dessutom logistiska möjligheter för basering utomlands mer än ett par veckor. Visst går det att operera från Sverige vid t.ex. en kris i vårt närområde, men mer än så blir det inte. Här har Försvarsmakten börjat inse läget och enligt BU12 föreslås detta förband att strykas från beredskapslistan. Men ännu så är det inte gjort.
Frågan är hur Försvarsmakten egentligen resonerar? Eftersom det inte finns några enheter i beredskap så sparar man in beredskapstilläggen, vilket är bra för ekonomin. Men hur räknar man att på 90 dagar få förband samövade och evaluerade av NATO? Ska vi lösa det på svenskt maner med fix och tricks?
Åker vi iväg på en helt egen mission a la F22 i Kongo 1961-63 så kan vi klara oss utan certifiering och vi kan nöja oss med de förmågor vi i normala fall har på en division och ett kompani.
Det vi svenskar måste inse är att för NATO är det mycket enklare att anmäla förband till styrkeregister, då detta är förband som ingår i NATO:s vanliga snabbinsatsstyrkor och som därför är tränade och evaluerade. För Sverige som inte är NATO-medlem så är det inte så enkelt.
Inom EU diskuterar man liknande insatsförband för sjö- och flygstridskrafter som battlegroupskonceptet för markstridskrafter. Problemet är att inga länder (förutom Sverige) är intresserade av att ta fram ett parallellt evalueringssystem än det existerande NATO-systemet.
I och för sig så är det nog inte bara Sverige som mörkar i dessa styrkeregister och presenterar en massa förband bara för att det ska se politiskt bra ut. Vissa länder erbjuder t.ex. fartyg endast under de veckor som de råkar befinna sig till sjöss, då de annars har för låg beredskap. Men ska vi ha någon nytta av dessa register så borde förbanden existera mer än bara på papperet.
Tyvärr så är nog den bistra sanningen att för flyg- och till viss del sjöstridskrafter så krävs NATO-medlemsskap för att vi ska med gott samvete kunna anmäla oss till dessa styrkeregister. I annat fall så måste vi vara ärliga och precis som för SE-01/02 sätta upp förband vid behov och certifiera dem enligt TACEVAL innan vi anmäler dem till styrkeregistren.
Här finns Regeringens direktiv avseende förband som anmäls till internationella styrkeregister.