Efter den första dagen

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen har nu inletts med att vår försvarsminister Sten Tolgfors och ÖB Sverker Göransson höll sina inledande tal.

Jag tänkte fokusera på Tolgfors tal och vänta med kommentarerna kring ÖB:s tal och framför allt hans tankar kring framtiden i Afghanistan och det nya personalförsörjningssystemet.

Tolgfors valde att fortsätta med samma inriktning som i sitt förra tal som hölls på Folk och Försvars frukostmöte i veckan. En av de intressanta händelserna sedan dess som pekat på bristerna i hans resonemang är katastrofen på Haiti.

Att ökad betoning av tillgänglighet och användbarhet var nödvändig underströks av Georgienkriget 2008. Ett krig som utspelades på fem dagar och som avgjordes på två. Det var mindre än 20.000 ryska trupper på plats – men de kom över en natt. Hur hade det svenska försvaret kunna hantera motsvarande situation?

Den här attacken kom inte som en överaskning. Ryssland hade byggt upp sina styrkor maskerat som en övning i närområdet. Klassisk rysk maskirovka. Här visade EU:s stridsgrupper för första gången sin oanvändbarhet. Trots Georgiens medlemsskap i PfP och ambitioner på både NATO och EU medlemsskap så gjorde vi inte särskilt mycket. Tvärtom så indikerade EU:s analys av händelsen att Georgien hade provocerat. Tyskland (gasledning) och Frankrike (försäljning av bl.a. Mistral helikopterkryssare) har ekonomiska intressen tillsammas med Ryssland och kritik är inte välkommen.

Tolgfors säger att ÖB anser att Sverige kan försvaras. Jag skulle vilja kontra med den enkla frågan; mot VAD? Vi har ju inget militärt hot mot Sverige enligt tidigare politiska bedömningar?

Tolgfors berömmer soldaterna i FS18 som visar på att det är rätt att gå mot en yrkesarmé, även om politiker inte vill ta ordet i sin mun. Men om nu detta är de bästa soldater vi utbildat, varför kan vi då inte anställa dom? Jo därför att det nya försvaret helt enkelt inte ännu har fixat till alla juridiska finter som krävs för att kunna anställa en person i sex år och sedan bli av med den personen. I dagsläget är det tidsbegärnsad anställning på max 2 år, eller livstid tillsvidareanställning som gäller.

Den svenska försvarsberedningens förslag på en ny inriktning av Försvarsmakten har pekat på behovet av ett "lackmustest" för att se när det blåser nya vindar i närområdet. Tolgfors erkänner nu att läget har ändrats de senaste två åren. Vi får se när det får praktiska konsekvenser för Försvarsmakten.

Ryssland visade i Georgien att de sänkt tröskeln för användning av militärt våld, utanför landets egna gränser. Notera att jag säger utanför egna gränser, eftersom man i Tjetjenien i många år tillämpat en ännu lägre ribba.

Till sist pekar han liksom i veckan på det faktum att EU:s stridsgrupper ännu inte har använts. Haiti hade varit ett gyllene tillfälle, men den politiska viljan var för låg ännu en gång. Oviljan att använda stridsgrupperna och svårigheten att snabbt få till politiska beslut pekar på att EU har långt kvar innan Lissabonfördraget blir någonting att i realiteten luta sitt lands säkerhet mot.

Tolgfors avslutade dagen med en analys av solidaritetsförklaringen.

Jag har kritiserat solidaritetsförklaringen tidigare och även Tolgfors övertygelse om att Finland och Sverige delar syn på Lissabonfördraget. Det finns två aspekter av solidaritetsförklaringen som måste belysas vidare:

- Solidaritet är dubbelriktat. Om vi räknar med att någon ska ställa upp för oss så måste vi ha förmågan att göra samma sak åt andra hållet. Det innebär att vi måste ha kvar en Försvarsmakt som innehåller en tillräcklig bredd. Anars kommer den andra parten att få göra hela grovjobbet. Då tror jag knappast att solidaritetsförklaringen får någon effekt.

- Erfarenheterna från inledningen av VK1 då olika allianser skapade en dominoeffekt är fortfarande mycket färskt i minne hos många europeiska politiker. Kriget i Georgien pekar helt klart på detta. En konflikt som är kortvarig, mycket begränsad omfattning och som inte påverkar omvärlden kommer att därför nonchaleras. Det ligger för stor risk i att öka insatserna. Solidaritetsförklaringen fungerar därför i ett storskaligt krig då det ligger i den andra partens intresse att stödja, men inte i mindre konflikter som t.ex. Islands konflikter om fiskevatten med bl.a. England. En svensk liknande konflikt skulle kunna bli Nordstreams ledning. Har man inga egna förmågor så får den nationella viljan ge med sig för de internationella påtryckningarna.

Avslutningsvis så tycker jag att det är intressant att Tolgfors i sitt tal liksom många andra den senaste tiden bedyrat att närområdet är viktigt. Men tyvärr så anser jag att fokuseringen hos Försvarsmakten fortfarande ligger på internationella insatser och att omstruktuyreringen bygger på att efterlikna Battlegroupkonceptet fast på nationell nivå. De fem Visbykorvetter det talas om är papperstigrar utan tänder. Det Flygvapen det pratas om har flygplan, men saknar baser och stridsledning. Dom kan fredsbasera på hemmflottiljerna i Ronneby, Såtenäs och Luleå, men inte mycket mer. I övrigt så är det internationella insatser som gäller där vi i Sverige saknar en del av nyckelresurserna som t.ex. lufttankning, som numera i avsaknad av baser behövs även i Sverige.