Hur nationen Sverige ser på sina veteraner, har vi kunnat ta del av i pressen och på bloggarna. Värst illa ut råkar de som får fysiska eller psykiska skador av tjänstgöring i krigszoner, även om en viss förbättring jämfört med tidigare kan förmärkas. Brister i bemötandet av svenska veteraner av olika slag har en lång tradition i Sverige.
Under krigsåren 1939 till 1945 sänktes 270 svenska fartyg och 1 370 svenska sjömän omkom. Siffrorna avser bara de som seglade på svenskflaggade fartyg och alltså inte dom tusentals som seglade på allierade handelsfartyg i konvojtrafiken över Atlanten. Vad dessa uppoffringar betydde för de allierade under kriget uttryckte General Dwight D. Eisenhower så här: “When final victory is ours, there is no organization that will share its credit more deservedly than the Merchant Marine”.
Hur tog en tacksam svensk nation tog emot sina sjömän efter andra världskriget? Statsminister Per Albin Hansson uttryckte i ett tal sin tacksamhet för sjömännens insatser och sin vördnad för de omkomna. Men förutom Per Albins ord fick de överlevande knappast känna av någon tacksamhet.
Här är berättelsen om de svenska sjömän vars fartyg blev minsprängt utanför Singapore och som 1946 - efter fyra år i japanskt fångläger - kom hem till Sverige. ”På kajen i Malmö hamn väntade ingen orkester. Där väntade polisen. Sjömännen låstes in. De har ju inte betalat någon skatt på flera år och man kunde misstänka att de inte heller gjort värnplikten”.
Läs också om sjömännen vars fartyg blev torpederat 1940 i Nordatlanten. Sjömännen som överlevde hamnade utanför skagerakspärren. Efter kriget mottogs de från fartyget som överlevt kriget ”av kronofogden som överlämnade indrivningskvitton: de har inte deklarerat på flera år, blivit därför skönstaxerade och gäldade i skuld till staten”.
Ett världskrig innebär onekligen "force majeure", men det går inte för en enskild att åberopa. Det är försäkringsbolag och myndigheter som har den möjligheten.
Svenska rederier fraktade järnmalm i den s.k. dödsfarten, från Luleå till Kiel, Hamburg, Bremen och Rotterdam och andra hamnar inom området. Svenska rederier vars fartyg befann sig utanför spärren gick oftast i trafik för de allierade. Många fartyg var chartrade och gick i konvojfart mellan USA och England eller mellan USA och Sydamerika eller mellan Afrika och Asien.
Svenska rederier gjorde goda pengar under kriget. Resorna betalades väl och svenska fartyg som seglade för Tyskland eller för de allierade och som förolyckades ersattes fullt ut som om fartygen varit nybyggda.
De svenska sjömännen fick kraftigt förhöjd lön, så kallad krigsriskersättning. Denna sattes in på bankkonto till dess kriget var slut och endast den vanliga hyran blev utbetald under kriget. Efter kriget konfiskerade svenska staten pengarna med motivering att sjömän inte skulle kunna hantera så stora belopp. Dessa infrusna pengar har inte betalats ut, varken förr eller senare.
Den som något vill fördjupa sig i svenska fartygs öden under kriget kan göra det här. (Välj Sverige som land, tryck på "Search". Klicka på ett fartygsnamn så får du en kort beskrivning av händelseförloppet)
Förteckning över svenska handelsflottans förluster under första världskriget hittar du här och förlusterna under det andra världskriget hittar du här.
Hur tacksam är då den nutida svenska nationen mot sina soldater och sjömän. En tacksam svensk nation förmånsbeskattar sina soldater även för måltider som äts under fältmässiga förhållanden i krigszoner enligt principen att alla förmåner är beskattningsbara. Ingen stor sak i kronor och ören men signaleffekten är obra. Samma oförstående myndighetsutövning nu som då.
Den som ger sig in i leken får leken tåla eller uppbackning från en tacksam nation för våra veteraner. Framtiden får utvisa vilket det blir, men det ser inte bra ut när man tittar i backspegeln.
/Sumatra
fredag 16 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är sånt här jag inte vill höra att staten gjort. Det är för skämmigt.
SvaraRadera/Johan J
Man kan även studera de svenska frivilliga i Spanien. Ingen blev direkt välkomnad när dom kom tillbaka.
SvaraRaderahttp://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1270
Sumatra,
SvaraRaderaVäl skrivet!
Det är inte utan att man som svensk skäms...
Att döma av försvarsmaktsledningens asteniska agerande i frågan om omreglering av medarbetarnas anställningsvillkor finns nog ingen större anledning att förvänta sig något positivt i denna fråga heller.
Att regeringen i propositionen anvisat försvarsmakten att kostnaderna för samtliga åtgärder inom detta område skall tas inom rådande anslagsram talar inte för att myndigheten direkt kommer att springa benen av sig i högkvarterets trappor i syfte att förverkliga vad parlamentarikerna anbefallt i detta avseende.
Här krävs nog noggrann upföljning...
@Per K Elleman
SvaraRaderaVadå astenisk?
ÖB visade genom sitt beslut om internationell arbetsskyldighet prov på såväl mod, handlingskraft som omdöme.
Att i en fråga av denna dignitet så grundligt och konsekvent våga köra över den egna personalen och dess bakåtsträvande fackliga företrädare är sannerligen bevis på stort ledarskap.
/Pannben
Bäste Pannben,
SvaraRaderaEtt sådant enkelt beslut hade med stor sannolikhet såväl Du som jag när som helst kunnat fatta.
Som någon sa; "...lite som att göra slut genom SMS."
Att däremot utarbeta ett genomtänkt och användbart koncept, noggrannt informera om förestående förändingar samt efter ha lyssnat på och tagit vederbörlig hänsyn till de anställdas synpunkter i samsyn med ATO fatta beslut - det hade krävt såväl mod, kraft och ledarskap på riktigt.
Stort ledarskap...
@ Per K Elleman
SvaraRaderaTack. Det finns en del att skämmas för och en del att vara stolt över i svensk nutidshistoria.
En oproportionerligt stor del av de spanienfrivilliga var sjöfolk från handelsflottan. Att bekämpa fascismen vid denna tidpunkt var inte särskilt PK i Sverige, vilket i sig visar på det kortsiktiga i att anpassa sig till det för ögonblicket politiskt korrekta. Det enda man kan säga om PK är att det är kortlivat och ersätts ofta av motsatsen och då blir man ju tvungen att hänga med och hävda motsatsen.
En sak jag inte tog med i mitt inlägg var att det var Socialdemokratiska ArbetarPartiet som blåste sjöfolket på deras krigsriskersättning.
Ibland behöver man lite hjälp med att sätta ord på vad man instinktivt förstår. "...lite som att göra slut genom SMS" är så jag känner också utan att förmå att formulera det så kärnfullt och kort.
Kanske är det i FM som hos tonåringarna: det gäller att göra slut innan den andre hinner före, för vem vill bli dumpad.
Vi väntar med spänning på de av Anders Borg annonserade bättre tiderna, liksom att ÖB visar mod, handlingskraft som omdöme och genomför omgalloneringen NU. Det kan bli tunnt i leden när allt adderas, inklusive "semesterbrevet".
Vi ser med spänning fram emot årets julbrev till de anställda.
Under kriget fick handelsflottan sitt eget DC3-fall.
SvaraRadera"Bengt Sture var med 15 mans besättning på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg då fartyget försvann i oktober 1942. Trots att det omedelbart stod klart att Sovjetunionen låg bakom försvinnandet besvärade svenska myndigheter inte Moskva med en förfrågan."
”Ur vattnet drog man upp fartygets kapten, förste styrman, en maskinist, en eldare, kocken och städerskan.”
"Kan svenska sjömän med sovjetmyndigheternas goda minne ha gömts undan i något av stalintidens tusentals arbetsläger?"
Mer om detta finns att läsa i Populär Historia.
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=58
Ett annat exempel på internationella insatser som belönats dåligt är våra Kongoveteraner.
SvaraRaderaDom fick Vasaorden av kungen eftersom svenska staten inte hade något att erbjuda. Vasaorden är dock tänkt för bönder som har mjölkkor som lyckats bra...
På senare tid har dock veteranerna fått det erkännande dom förtjänat.
http://www.kongoveteranerna.se/historia.html
http://www.kongoveteranerna.se/nyheter.html
Så det är kanske inte för sent att även städa upp liken i garderoben avseende hanteringen av handelsflottan under VK2?
Dessvärre så bryr sig inte flertalet svenskar sig om försvaret. Det kostar ju bara pengar och kan ändå inte försvara oss. Under övning på andra sidan Atlanten upplevde jag nått som jag inte upplevt under mina 21 år i armén( med undantag för min tjänstgörning i BA01). Människor kom fram till oss, vi som bar svensk uniform, och tackade oss för att vi tjänstgjorde(served) och för att vi skyddade dom). Nu vet jag inte längre om det är värt att försvara svenskarna, Sverige som nation måhända, men svenskarna, jag vet bara inte längre.
SvaraRadera@ FC 1, 8 Coy, BA01
SvaraRaderaSamma erfarenhet kan man göra i Finland. Iförd uniform blir man framknuffad i köer. Detta gäller även vpl i uniform. Känns lite udda för en svensk.
Du får söka tröst i skriften: Förlåt dem, ty de veta icke vad de gören.
Med tanke på svenska handelsflottan där jag tjänstgjort många år så flyttade jag till Stockholm som pensionär. En dag under mina promenader såg jag det fanns en sjöfartsklubb. Jag anmälde mig och blev medlem. De kallade till temadagar pubafton mm. Sjunde gången jag gick dit och fick sitta ensam i ett hörn utan att någon hade pratat med mig, ja inte ens hälsat fick jag nog. De flesta kände varandra men så illa kunde man inte tro det skulle vara. Så nu får jag ta mina egna ensamma promenader som vanligt igen, men slipper åtminstone bli lika ledsen som på sjöfartsklubben.
SvaraRadera