Gästinlägg: Ledningssystem och kostnader

Inledningsvis så kan telesystem kosta hur mycket som helst beroende på kapacitet och finesser. Därför bör man från början fatta ett antal strategiska beslut. Vi kan också konstatera att den historiska uppdelningen i Stril60 systemets anläggningar berodde till stor del på begränsningar i dåtidens tele- och transmissionsteknik. Så till så motto så kan vi fatta nya strategiska beslut baserat på dagens teknik.

Följande problemområden måste tas i beaktande, utan någon särskild prioritetsordning.

- Transmissionskapacitet
- Yttäckning
- Signalskydd
- Sensortäckning
- Redundans

Transmissionskapacitet är dyrt att köpa på den civila marknaden. Privata internetabonnemang är billiga jämfört med vad kommersiella kunder får betala för samma bandbredd. Då har dock kommersiella kunder alltid garanterad bandbredd. En lösning vore att utnyttja de civila operatörernas nätutbyggnad och tillse att de alltid hade kapacitet att leverera till FM. T.ex. Finland har lagstiftning som innebär att staten endast ger servitut för utbyggnad av optofiber om operatören överlåter fiberpar till den Finska försvarsmakten. På så sätt har finska FM fått ett finmaskigt optonät över i princip hela riket. Naturligtvis är retroaktiv lagstiftning inget som jag förordar, men frågan är om man inte ska fundera på en liknande modell i Sverige. Idag så är extrakostnaden för några fler fiberpar försumlig och teleoperatörerna skulle kunna få ett visst stöd i t.ex. glesbygdsområden, där FM skulle kunna bygga ut olönsamma delar av ett rikstäckande fibernät.

Yttäckning är alltid ett kritiskt problem för förbands aktiviteter. Ett bra exempel är hur stor räckvidd man räknar med för radiokullarna i ett Strilsystem i störd miljö. Man bör alltid dimensionera efter motståndarens störkapacitet och det egna systemets störtålighet. I ett analogt system så krävs det ibland mer eller mindre att man flyger i cirkel runt radiokullen för att sambandet ska fungera i störd miljö. Idag finns det metoder för att öka störskyddet, men problematiken med gamla system visar att här finns det ett moderniseringsbehov som är omfattande. Även lösningar med moderna mobila radiokullar bör övervägas i ett dylikt system.

Signalskyddet är det största problemet. Och jag vill hävda att det är helt och hållet ett politiskt problem. Sverige har i modern tid varit framstående inom signalskyddsområdet och har utvecklat egen teknik för detta. Tyvärr så medför det att lösningarna är nationella särlösningar som oftast inte är de mest ekonomiska. Problemet idag är att om man ska hitta alternativa lösningar så finns i praktiken bara NATO att tillgå vad gäller interoperabilitet och nödvändig funktionalitet. NATO:s regelverk är tydligt vad gäller all form av sekretessbelagd information i allmänhet och signalskyddsmateriel i synnerhet. Och det är att endast NATO medlemmar har full tillgång till informationen/signalskyddnycklar/tekniska specifikationer. Jag kan inte se att vi skulle kunna få tillgång till dessa utan att bli fullvärdiga medlemmar. Alternativet är bilateralt samarbete med USA och i praktiken ha samma system som NATO, men som kan modifieras/uppgraderas enkelt/snabbt till NATO:s dito vid kris/krig. Nackdelen är att många politiker ser USA som det stora problemet med NATO. Därvid min slutsats att detta kan bara lösas politiskt och i brett samförstånd mellan en majoritet av riksdagspartierna.

Sensortäckningen är också ett stort problem. Idag så har de flygande plattformarna låg uthållighet och jag misstänker att det minsta som är acceptabelt är en plattform i storleken C-130J för att förbättra kapaciteten. Detta borde i så fall koordineras med den välbehövliga uppgraderingen av TP84 flottan som behövs i största allmänhet. Ett annat alternativ för ökad sensortäckning vore att använda basstationer för mobiltelefoni som bi- och multistatiska radarsändare och ha passiva mottagare för dito. Forskning inom området har genomförts och man kan anta att bi- och multistatiska radarsystem har god funktionalitet mot stealthteknologi som bygger på att unvika reflektion av radio/radarvågor mot samma sändar/mottagarstation. Man kan också fundera på om man har behov av en OTH radar som det franska systemet Nostradamus med tanke på Nordkalottens framtida strategiska betydelse.

Redundans är den sista punkten som jag har tagit upp. Den är absolut viktig både i fredstid med tanke på verksamhets- och flygsäkerhetskrav och i kris/krig med hänsyn tagen till en motståndares förmåga till (för)bekämpning och störning av ledningssystem. Redundans måste också finnas med tanke på tekniska brister som kan uppkomma i system, såsom t.ex. mjukvaruproblem mm. Redundanta system behöver inte alltid ha full funktionalitet, utan tillräckligt bra tills primärsystem har återställts.

Vad gäller Strilcentralerna så kan vi konstatera att minst två anläggningar är ett minimikrav. Om dessa är placerade i underjordaläggningar så är det ännu bättre, då det inte är sannolikt att motståndaren kan verka mot dessa utan att det är uppenbart att ett militärt anfall pågår mot landet. En annan fördel är att man får en spridning av personalen som också medför ökad redundans.

Vad gäller eventuell lägescentral i ovanjordanläggningar så anser jag att detta kan endast motiveras om det direkt och dagligen kan hjälpa den högre försvarsmaktsledningen och/eller rikets ledning utan att dessa behöver omlokalisera från sina dagliga arbetsplatser. Kort och gott, förmågan/presentationen ska finnas på HKV eller i Regeringskansliet och inte i Enköping i så fall. Och en sådan anläggning borde fortfarande få sin information från fortifikatoriskt skyddade anläggningar av just redundansskäl. Vad gäller diskussionen att samgruppera flyg-, marin- och armésystem så finns det vissa systemvinster att göra. Jag vågar göra antagandet att dessa samgrupperingar görs bäst/billigast inom ramen för dagens anläggningar och efter korrekt hotbildsbedömning. Denna typ av samgrupperad ledning är också lämplig för att leda fördelnings/divisionsförband och deras verksamhet. Den retoriska frågan är om Sverige har den uttalade förmågan att operera med fördelningar/divisioner i framtiden....

För telesystemet har jag redan nämnt att det finns metoder att få tillgång till civila tele/transmissionssystem som ett komplement till militära dito.

För sensorsystemet torde forskning/utveckling av bi- och multistatiska radarsystem medföra en redundans med tusentals sändare medföra att en motståndare svårligen kan förbekämpa alla basstationer för mobila system. Kompletterat med moderna militära bi- och multistatiska radarsystem torde detta vara tillräckligt för att klara behoven i Östersjöregionen. Kompletterat med ett OTH system skulle omvärldsuppfattningen kunna vidgas ytterligare för primärradarsystem.

Jag har säkerligen glömt/missat en hel del punkter, men Chefsingenjörens frågeställningar kan inte besvaras på en timme som en kommentar till bloggen. Dock så finns behovet att arbeta seriöst med frågeställningen. Vi får se om man får tillfälle till det.

/Kai Rämö (Mj FV)
C A6
Luftstridsskolan