Balans på slak lina

Den svenska vapenexporten ökar mer och mer och Regeringen har därför skapat den nya Exportstödsmyndigheten som drar igång sin verksamhet efter semestern.

Men vad ska egentligen Exportstödsmyndigheten göra?

Export av vapen är en stor vånda för svenska staten. Vi vill givetvis kunna utveckla svensk teknik, men för att den inte ska bli allt för dyr för svenska staten så krävs det internationella kunder att dela utvecklingskostnaderna med. Exporten drar dessutom in stora pengar till staten i form av skatter. Enligt svensk lag är vapenexport dock förbjudet, men företagen kan få tillstånd efter godkännande av ISP. ISP kommer att fortsätta som myndighet, så det är med andra ord inte detta som Exportstödsmyndigheten skall göra.

I dagsläget finns det två typer av försäljningar. Dels direkt från industrin till kunden. Detta har länge varit den vanligaste typen av försäljningar. Men på senare tid så har det blivit vanligare med Government to Government försäljningar. Detta beror på tre orsaker:

- Försäljning av statlig begagnad materiel. T.ex. Gripenflygplanen som leasas till Ungern och Tjeckien. Industrin kan givetvis köpa in materielen från staten och sedan sälja den vidare, men det blir ofta en fördyrning med ett extra steg.

- Samarbetsavtal. T.ex. utbildning av Gripenpiloter och Gripentekniker som oftast utförs på svenska militära förband med svensk militär personal, samt svensk militär personal som arbetar som stödpersonal i mottagarlandet. Detta går givetvis också att lösa genom att militärer tar tjänstledigt och arbetar för industrin. Jämför t.ex. försäljningen av Arthurradarn till engelska armén och dess senare användning i Irak 2003 med svensk "civil" personal som stöd. Till sist givetvis användning av provområden som t.ex. RFN i Vidsel. Här kan givetvis också industrin alternativt den utländska staten handla upp direkt från RFN.

- Statliga garantier. Att köpa direkt från industrin kan ha sina risker med förseningar och fördyringar (se t.ex. HKP 14). När man handlar med en stat som motpartner så finns det mycket mer politisk tyngd bakom som gör att man måste hålla sig inom givna ramar och löftena måste hållas. En affär kan med andra ord gå back för Sverige som stat, men vi levererar ändå och uppfyller våra åtaganden. Det finns dessutom möjligheter att få statliga lån från Riksgälden som garanterar affären.

Hittills så har det varit FMV som varit svenska statens förhandlare i Government to Government affärer. Nu kommer det med stor sannolikhet att bli Exportstödsmyndigheten som tar över denna roll. Vilken arbetsfördelning det kommer att bli mellan Exportstödsmyndigheten och FMV som trots allt har alla tekniska, ekonomiska och juridiska experter är oklart. Troligtvis så tar Exportstödsmyndigheten den tidiga delen av förhandlingen och när det blir dags att göra upp om köpesumman och skriva kontrakt så kommer FMV in. Det gäller då bara att inte Exportstödsmyndigheten lovat för mycket under de initiala förhandlingarna, då en kund ofta tidigt vill ha en grov kostnadsuppskattning samt en beskrivning av teknikinnehållet.

I "vanliga" affärer mellan industrin och en annan nation så blir det Exportstödsmyndigheten som får garantera att svenska staten = Försvarsmakten kan ställa upp med utbildning och personal.

Det finns dock en intressant aspekt av en stor vapenaffär och det är de s.k. motköpen. Motköp måste per definition klassas som en godkänd "muta" till en annan stat för att få en affär.

Jag var t.ex. ganska så förvånad när Saab erbjöd 175% motköp till Brasilien i deras Gripenoffert och att dessa motköp bl.a. inkluderade anskaffning av skolflygplan coh transportflygplan till Flygvapnet. All sådan typ av upphandling av materiel till svenska Försvarsmakten måste följa lagen om offentlig upphandling (LOU). Att göra undantag är ovanligt, men kräver i så fall godkännande från Regeringen. Vår pågående upphandling av HKP 16 kommer nog att kräva just ett sådant undantag om vi fortsätter på Blackhawkspåret.

Sedan finns det givetvis dom icke-godkända mutorna. Att tro att dom inte förekommer vid svensk vapenexport är att vara en smula naiv. Hur mycket vill svenska staten egentligen veta om dessa avtal? Här gäller det att Exportstödsmyndigheten har deniability. Det är pinsamt när en direktör för ett svenskt bolag åtalas för mutor. Att en svensk statlig myndighet på uppdrag av Regeringen skulle råka ut för samma sak skulle automatiskt leda till nyval!

En viktig aspekt av vapenförsäljning är också vad vi egentligen vill sälja. Vissa militära produkter kanske ska vara enbart till för Sverige så att vi ligger på förkant? Ta USA som exempel som t.ex. är mycket restriktiva kring export av Stealth-teknik i F22, de senaste varianterna av AMRAAM robotar, moderna NVG m.m. Vem avgör detta? Är det ISP, Regeringen, Försvarsmakten (MUST) eller t.ex. FRA som får avgöra? Vi är ett litet land och vill givetvis tjäna så mycket pengar som möjligt, men samtidigt kan med tanke på vårt försvars ringa storlek just ett tekniköverläge vara det som gör att vår Försvarsmakt har fördelar i en eventuell strid.

Exportstödsmyndigheten måste därför vara väl medvetna om att en upphandling kan vara ett mycket bra läge för avancerat industrispionage.

Exportstödsmyndigheten kommer därför att hamna mitt emellan ett antal aktörer med olika intressen. Industrin som alltid vill sälja mer. Regeringen och ISP som i utgångsläget ska stoppa försäljning. Behovet av sekretess som styrs av svenska lagar samt Försvarsmaktens vilja. Personalresurser på FMV som styrs av det statliga anslaget och personalramar. Möjligheter till stöd från Försvarsmakten som också styrs av statliga anslag och personalramar.

Då det pågår ett antal stora försäljningskampanjer med bl.a. Gripen till Brasilien och Indien i närtid, så blir det att snabbt ställa undan champagneglasen och rulla upp skjortärmarna.