fredag 11 mars 2011

Efterfrågade kunskaper

Jag upplever ofta att Försvarsmakten försöker att leverera det omvärlden just nu eftersöker, i stället för att leverera det man är bra på. En sak som vi i Sverige alltid har varit bra på är strid i subarktiskt klimat, något som många utländska förband har förstått och därför förlagt sin vinterträning till Sverige.

I USA har man börjat komma ihåg att det finns andra potentiella oroshärdar än bara Afghanistan och Irak. Ett sådant är just Arktisoch dess närområde.

Less ice near the North Pole means more boats will have access to the waters, leaving countries more prone to bickering over existing border disputes.

"It is anticipated that major international maritime passages in the Arctic will be accessible by the year 2030, at least during the summer months," said the study.

Over the next 90 years, the global average sea level rise could range between 0.4 to two meters (1.3-6.5 feet), with a most likely value of about 0.8 meters (2.6 feet), it said citing recent peer-reviewed scientific literature.

"There are eight 'frontline' Arctic nations -- Canada, Denmark, Finland, Iceland, Norway, Russia, Sweden, and the United States -- many with unresolved claims in the region," it said.


Det är kanske dags att putsa upp de gamla färdigheterna i subarktisk strid? Tyvärr så har Försvarsmakten beslutat att lägga ner bl.a. ingenjörskompaniet i Boden och flytta verksamheten till Eksjö. Detta enligt Försvarsmaktens vanliga "kloka" målsättning att prioritera ekonomi före förmåga.

En annan intressant förmåga som vi har i Sverige är isbrytare. Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat det faktum att Sverige köper in ett par av världens kraftigaste isbrytare, men sedan hyr ut dem till Kanada! Med tanke på de senaste två årens tuffa isläge i Bottenviken, så hade de kanske behövts på hemmaplan? Förr kunde man göra vapenfri värnpliktstjänst på isbrytare, vilket familjens "svarta får" i form av min vapenvägrande farbror en gång i tiden gjorde.

I Adenviken så diskuteras det om militärt skydd ombord på civila fartyg. Om Arktis blir en ny transportled så kan det kanske uppstå behov av att återuppbygga den gamla kunskapen om Murmanskkonvojer med militär närvaro ombord och runt omkring de civilsa fartygen. Jag ser definitivt möjligheter för Flygvapnet, Marinen och den 8. Amfibiemanöverbataljonen att deltaga i operationer i Norra ishavet och Bottenviken. Tyvärr så saknar Marinen fartyg i den storleksklass som behövs för operationer i området. Men som jag har tagit upp i tidigare inlägg så finns det bra resurser i Norge och Danmark som man skulle kunna operera gemensamt med. Svenska isbrytare med danska/norska stridsfartyg och övervakning av norska P-3 Orion och svenska JAS39 Gripen baserade på Bodö, Island eller Grönland.

Så, varför satsa på Afghanistan som alla andra? Förmågan att slåss i sand kan knappast ge erfarenhet för försvaret av Sverige? Varför inte i stället i lugn och ro bygga upp ett antal förmågor som vi blir världsledande på och vid behov erbjuda dem där det behövs?

Se bl.a. Wiseman och Gyllenhaal om subarktisk förmåga.

8 kommentarer:

  1. Snälla chefsingenjör, vad snackar du för strunt? Hur gammal är din farbror? Han kan knappast ha gjort vapenfri värnplikt på någon av flottan bemannade isbrytare. Tor, Njord, Oden, Ymer och Thule var våra isbrytare en bit in på 70-talet innan de nya bestarna hade sjösatts. Själv gjorde jag min värnplikt på HMS Thule. Även denna lilla isbrytare från 1951 hade, liksom de övriga, plattformar för luftvärnskanoner. Kanonerna var dock inte monterade i fredstid. Besättningen var inte vapenvägrare utan "vanliga" värnpliktiga. Det utbildades särskilda isbrytarbesättningar på Bat. af Sparre inför varje säsong. Vi fick samma grundutbildning som t.ex. jagarbesättningarna. Har din farbror gjort vapenfri tjänst på en isbrytare, har det varit på S:t Erik. Den isbrytaren har inte varit bemannad av flottan vad jag vet.

    SvaraRadera
  2. "Kanonerna var dock inte monterad i fredstid." Isbrytarna fick faktiskt sina 40/48 monterade i början av 80-talet i samband med ubåtskränkningarna.

    SvaraRadera
  3. @Carl: Min farbror bör ha gjort vapenfri tjänstgöroing för ca 40 år sedan. Jag har för mig att det var Oden han tjänstgjorde på, men jag kan ha fel. Eftersom han till slut gjorde vapenfri tjänst så räknades han som vapenvägrare inte värnpliktsvägrare. Vapenfri tjänst gjordes dessutom ofta inom andra sektorer än bara Försvarsmakten.

    I lagrummet nedan räknas isbrytare upp samt att tjänsten görs inom statliga enheter.

    http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1981%3A1145

    http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19660413.htm

    SvaraRadera
  4. Lars, nu undrar jag hur du tänker? Under ubåtsincidenterna var vi så nära vi kunde vara krig, eftersom vi sköt skarpt mot förmodad utländsk makt. Då var det lämpligt att bestycka isbrytarna om de ingick i ubj-företagen. Jag har för mig att någon isbrytare användes för tankning av helikopter eller om de var stödfartyg åt andra enheter. Vi hade inga kanoner på isbrytarna då jag var på isbrytare.

    SvaraRadera
  5. Chefsingenjören!
    Gjorde din farbror isbrytartjänst på Oden vintern 71-72? Det ar i så fall samtidigt som jag själv var ute på Thule. Började han som vanlig beväring och fattade sitt beslut att bli vapenvägrare under pågående värnplikt? I så fall var det inte omöjligt att han fick stanna kvar ombord. Det normala var annars att vapenvägrarna avskiljdes från oss övriga direkt vid inskrivningen på Bat. af Sparre. Jag vet om att vapenvägrare blev t.ex. brandmän under sin vapenfria tjänst. Själ är jag Flottist i själ och hjärta även om verkligheten är inom statlig luftfart numera.

    SvaraRadera
  6. kanontornen satt på alla de finskbyggda isbrytarna tills dessa överfördes till sjöfartsverket.
    Undrar om dessa kanoner står i förråd eller har militären i sedvanlig ordning skrota dem för att tjäna 7,5o kr och en påse chips?
    isbrytarna skulle tjänstgöra som minutläggare vid mobilisering.

    SvaraRadera
  7. Halvt om halvt OT:
    Carl Brüdigam: det du skriver om isbrytarna stämmer inte. Var i hela friden har du fått att det bara var vpl ombord fram till 70-talet?

    Både isbrytare och sjömätarna hade vpl ombord tom under 90-talet !

    ang bestyckning:
    1984 så beslutades att bestycka samtliga isbrytare. Atle-klassen fick fyra st 40 mm pjäser och de något mindre Njord och Tor tre (Oden är/var endast förberedd för 4 st 40 mm pjäser, och var så vitt jag vet aldrig bestyckad).

    SvaraRadera
  8. Carl,
    Kanske Du missförstod min kommentar, ville påpeka att isbrytararna faktiskt blev bestyckade.

    Anonym,
    Civil eller militär bemanning diskuterades ofta och utreddes vid ett flertal tillfällen. Det dröjde enda till, som påpekas ovan, 90-talet innan besättningen blev civil. Att en ordförande för Sjöfolksförbundet blev Generaldirektör för Sjöfartsverket var nog skäl till det beslutet.

    SvaraRadera