
- Utredningen av de händelsen när två officerare sköts ihjäl i Afghanistan förra året.
- Den sjunkna ubåten utanför Gotland.
Det intressanta är att i bägge dessa fall så har Försvarsmakten mycket trovärdiga förklaringar. Men det är ingen som lyssnar eller ens tror på vad Försvarsmakten säger!
Det katastrofala som inträffat är att ingen litar på ÖB. Allt hemlighetsmakeri och planer som inte är verklighetsförankrade har inneburit att även när man går ut med sann information så misstänker många att det finns en dold agenda.
Försvarsmakten har likt andra bolag invaderats av en massa personer med fina titlar. Personaldriektör, informationsdirektör m.m. De driver en verksamhet som ibland verkar ha ett eget syfte, skilt från resten av Försvarsmakten. Reklamkampanjer som ger ett budskap om ett actionyrke, när verkligheten är hårt slit och lite lön för mödan. Men också bra kamratskap och ett yrke som är en livsstil snarar än någonstans man tillbringar åtta timmar av sin arbetsdag. Massiv rekrytering av personal samtidigt som man inte riktigt vet var man ska göra av de som redan finns i systemet.
Med tanke på att Försvarsmakten idag i praktiken styrs av budget än av reella strategiska målsättningar så är minskat förtroende hos svenska medborgare och politiker mycket allvarligt. Varför lägga ut 40 miljarder årligen på något som man inte längre inser behovet av eller ens litar på de som leder verksamheten?
Nej, tillbaka till grundvärderingarna. Det är ingen ny Försvarsmakt som Sverige behöver, det är en fungerande "gammal" sådan. Det vi gör bra idag var vi bra på även för 20 år sedan. Våra värnpliktssoldater fungerade bra i Kongo, på Cypern och i Bosnien. Vår marin och stridsflyg höll gränsen under Kalla Kriget med otaliga insatser i det tysta mot kränkningar både över och under havsytan. Trots detta fokus på hemmaplan så kunde stridsflyget när det behöves ombasera till Kongo med en veckas förberedelse. Vårt transportflyg har besökt alla kontinenter och deltagit i räddningsaktioner i massor av konflikter sedan VK2. Instatsen i Libyen är bara ett kvitto på att vi fortfarande har kvar den förmåga vi alltid har haft. Men tyvärr kanske inte så mycket längre till.
DN1, DN2