Jag satt och surfade runt på Youtube när jag hittade dessa intressanta videosnuttar på RAF Jaguar med ett uppträdande som i mångt och mycket påminde om det svenska på den "gamla goda tiden".
Till och med ett försök till "vägbas".
Frågan är egentligen hur omodernt vårt koncept egentligen var?
Låghöjdsflygningen har nedprioriterats de senaste åren till förmån för flygning på medelhög höjd. Tanken med detta är att undvika finkalibrig eld och handburna luftvärn som är hotbilden vid internationella insatser. De enstaka tyngre LV-robotar man skulle stöta på skulle tas om hand med med hjälp av motmedel och visuell upptäckt som skulle medge undanmanövrar.
Visst, detta uppträdande fungerar bra över Afghanistan. Men mot mer kvalificerat LV, så är det självmord. Störning och undanmanövrar fungerar ofta bra mot endast ett hot. FInns det flera luftvärnsställningar i området som man flyger in emot så kan en lyckad neutralisering av ett hot innebära att man flyger rakt in i nästa.
I denna typ av miljö så fungerar lågflygning och hög fart fortfarande bra. Visst så riskerar man likt RAF under Gulfkriget att bekämpas av eldrörsluftvärn. Särskilt om man likt hjältarna i "Tornado down" kommer med flera flygplan på kolonn från samma håll. Första maskinen som susar förbi skrämmer livet (höll nästan på att säga sk*ten)ur luftvärnet, andra maskinen så börjar de inse var faran kommer ifrån, tredje så har man hunnit vrida på eldrören och fjärde så smäller det!
Men kvalificerat robotluftvärn får problem. Dels så upptäcker sökradarn flygplanen på mycket kortare håll på grund av mask från terrängen, dels så flyger man i markklotter som gör det svårt för en eldledningsradar och robotens målsökare att följa och till sist så kan zonröret på roboten lösa ut när den kommer för nära marken.
Jag hade en lång diskussion på en fikarast med en kollega om för- och nackdelar med vårt gamla Bas-90 koncept. Moderna multippelvapen/klusterbomber har länge varit ett stort hot (alla länder har ju inte skrivit på avtal om klusterbomber), då de sprider ut sina stridsdelar över ytor som motsvarar upp till 150 fotbollsplaner. På en NATO-bas finns "hardened shelters" och luftvärn för att försvåra just insatser med multippel- och precisionsvapen.
Men varför inte bygga vallar kring våra uppställningsplatser på våra Bas-90? Detta skulle skydda mot allt utom en direktträff. I kombination med skenmål och ständiga förflyttningar av flygplanen och i värsta fall "vertikal spridning", d.v.s. att starta flygplanen när ett anfall kommer för att förhindra att de slås ut på backen. Bas-90 hade trots allt fördelen med flera start- och landningsbanor, vilket våra fredsbaser helt saknar. Men, tyvärr så medger inte vår nuvarande ekonomi (och därmed den ringa storleken på krigsorganisationen) bemanning och bevakning av krigsbaser. Men vi har inte tagit konsekvensen av dessa beslut och ändrat på våra fredsbaser där flygplanen står packade i ett fåtal plåthangarer. Tyvärr så har därmed resultatet blivit att vi har ersatt ett koncept med dåligt skydd med ett annat med inget skydd alls!
Hur gör vi i framtiden? Lågflygning kan vi börja träna igen, men att återfå spridningskonceptet är desto svårare. Alternativet just nu är att förse våra fredsbaser med fortifikatoriska skydd och luftvärn.
Inlägg
