Jag satt och surfade runt på Youtube när jag hittade dessa intressanta videosnuttar på RAF Jaguar med ett uppträdande som i mångt och mycket påminde om det svenska på den "gamla goda tiden".
Till och med ett försök till "vägbas".
Frågan är egentligen hur omodernt vårt koncept egentligen var?
Låghöjdsflygningen har nedprioriterats de senaste åren till förmån för flygning på medelhög höjd. Tanken med detta är att undvika finkalibrig eld och handburna luftvärn som är hotbilden vid internationella insatser. De enstaka tyngre LV-robotar man skulle stöta på skulle tas om hand med med hjälp av motmedel och visuell upptäckt som skulle medge undanmanövrar.
Visst, detta uppträdande fungerar bra över Afghanistan. Men mot mer kvalificerat LV, så är det självmord. Störning och undanmanövrar fungerar ofta bra mot endast ett hot. FInns det flera luftvärnsställningar i området som man flyger in emot så kan en lyckad neutralisering av ett hot innebära att man flyger rakt in i nästa.
I denna typ av miljö så fungerar lågflygning och hög fart fortfarande bra. Visst så riskerar man likt RAF under Gulfkriget att bekämpas av eldrörsluftvärn. Särskilt om man likt hjältarna i "Tornado down" kommer med flera flygplan på kolonn från samma håll. Första maskinen som susar förbi skrämmer livet (höll nästan på att säga sk*ten)ur luftvärnet, andra maskinen så börjar de inse var faran kommer ifrån, tredje så har man hunnit vrida på eldrören och fjärde så smäller det!
Men kvalificerat robotluftvärn får problem. Dels så upptäcker sökradarn flygplanen på mycket kortare håll på grund av mask från terrängen, dels så flyger man i markklotter som gör det svårt för en eldledningsradar och robotens målsökare att följa och till sist så kan zonröret på roboten lösa ut när den kommer för nära marken.
Jag hade en lång diskussion på en fikarast med en kollega om för- och nackdelar med vårt gamla Bas-90 koncept. Moderna multippelvapen/klusterbomber har länge varit ett stort hot (alla länder har ju inte skrivit på avtal om klusterbomber), då de sprider ut sina stridsdelar över ytor som motsvarar upp till 150 fotbollsplaner. På en NATO-bas finns "hardened shelters" och luftvärn för att försvåra just insatser med multippel- och precisionsvapen.
Men varför inte bygga vallar kring våra uppställningsplatser på våra Bas-90? Detta skulle skydda mot allt utom en direktträff. I kombination med skenmål och ständiga förflyttningar av flygplanen och i värsta fall "vertikal spridning", d.v.s. att starta flygplanen när ett anfall kommer för att förhindra att de slås ut på backen. Bas-90 hade trots allt fördelen med flera start- och landningsbanor, vilket våra fredsbaser helt saknar. Men, tyvärr så medger inte vår nuvarande ekonomi (och därmed den ringa storleken på krigsorganisationen) bemanning och bevakning av krigsbaser. Men vi har inte tagit konsekvensen av dessa beslut och ändrat på våra fredsbaser där flygplanen står packade i ett fåtal plåthangarer. Tyvärr så har därmed resultatet blivit att vi har ersatt ett koncept med dåligt skydd med ett annat med inget skydd alls!
Hur gör vi i framtiden? Lågflygning kan vi börja träna igen, men att återfå spridningskonceptet är desto svårare. Alternativet just nu är att förse våra fredsbaser med fortifikatoriska skydd och luftvärn.
Inlägg
Du har just belyst en av konsekvenserna som yrkesförsvaret innebär. Vi har för få soldater för att bl.a. kunna sprida våra kvarvarande flygplan i ett koncept som liknar bas 90.
SvaraRaderaIstället har vi all ägg i samma korg, här som i flera andra sammhang.
Behövs inga klusterbomber idag. Några små sportflygplan laddat med sprängmedel räcker ju långt. Vem ska skjuta ned dem när i princip Luftvärnet är avvecklat? Vi kankse inte ens har höjt beredskapen, för det kan ju vara några med lite bättre utbildning "försöket" vid drottningatan.
Är hotet ett framtida hot från en kvalificerad motståndare, så är riskerna för utslagning höga.
Några hårdgjord skydd finns inte vad jag vet i FMUP, men det finns ju delar man inte får läsa....
Galärslaven
Mycket har förändrats sedan gamla dagar och även om ett antal små män med Loket-mustasch står för ett antal omvälvningar så finns även en del andra orsaker.
SvaraRaderaLågflygning var under många år nyckeln till överlevnad i en hotfull miljö. Som du säger, CI, så får sökradarn hos luftvärn problem med terrängmasker och i den mån de hinner avfyras innan hotet passerat deras min skjutavstånd får robotar problem när marken ligger inom zonrörsavstånd. På min tid var vi därför mer rädda för eldrörsluftvärn som ZSU 23-4 trots dess korta räckvidd. RAF lutade sig tungt mot lågflygningstaktik (liksom vi) men jag har flugit med piloter även från andra länder som visat sig kunna konsten till fullo och på Youtube kan man ju som du säger finna ett antal exempel.
Resursstarka stormakter verkar dock oftast ha litat mer på samordnade företag med ett antal störsändande specialflygplan och därmed minskat behovet av svåra lågflygningsövningar. Varefter vi närmat oss NATO-taktik tycks vi även ha närmat oss stormaktens sätt att operera. Att vi i Afghanistan kan se spetsiga flygplan cirkla omkring på medelhöjd kan förleda oss att tro att sådant uppträdande skulle vara en förebild för våra divisioners utbildning vilket skulle vara bugetvänligt men i mina ögon oförsvarligt.
Vi får dock inte glömma att stormakterna, när så behövs, även samordnar attack- och spaningsföretag med AWACS och Air Superiority. Trots att vi i och med look-down shootdownsystem som JA 37 kunde konstatera att lågflygning inte skyddade om jakten väl visste när och i vilket härad vi uppträdde med vår attack så finns många tecken till att vi taktikanpassade för sent och när Mainstay och Su 27 växte sig talrika i Östersjöområdet så var det få som drog taktiska slutsatser om nyttan av lågflygning.
Kort sagt och för och emot, lågflygning kan även idag vara verksamt mot robotluftvärn men fungerar inte mot modernt flyghot. Dock, om man som RAF i Gulfkriget tvingas fälla JP 233 under rakbaneflygning längs med startbanan som skulle bekämpas så har man bäddat dåligt för sig oavsett hur duktig man är på lågflygning. Eldrörsluftvärn är fortfarande idag verksamt även mot lågflygande.
Ytterligare en fördel med lågflygning i kombination med vapen som kan levereras från låg höjd är att de låga molnbaser som vi dras med - inte minst i Norrland - inte hindrar från målbekämpning på samma sätt som med vapen som skall levereras från medelhög eller hög höjd.
Rationalen med vissa av FM vapenanskaffnigar till 39-an är mot ovanstående bakgrunden svår att begripa.
/bloggbosse
En bra början på att förbereda sig för lågflygning borde vara att förbättra navigeringsstöden för att undvika mobilmaster och vindkraftverk.
SvaraRadera@Magnus: Mobilmaster vimlar det av och många av dem står ibland upp till kilometrar fel från den punkt de skall stå på enligt Lantmäteriets data. Man har ansökt om en viss position, men väl ute i terrängen så har det visat sig att en annan passat bättre. Då har man ite uppdaterat lantmäteriets data (som vi bygger våra kartor på). Dessutom behöver master lägre än 30 meter inte ansöka om tillstånd.
SvaraRaderaFör vindkraftverken är det påverkan av radar som är det stora problemet och det går inte att undvika oavsett om vi vet var de står eller inte. Observera att som jag förklarat tidigare är detta inte ett problem enbart för Gripen, utan alla stridsflygplans radarutrustning funkar på samma sätt.
Står vindkraftverken för nära flygplatser så kan de påverka inflygningsroiktningarna eftersom man ska kunna landa med flygplan som har fel på bl.a. navigeringsutrustning. Dessutom så kan de skapa radarskugga för flygplatsens övervakningsradar och inflygningshjälpmedel.
Tyvärr har pajaserna till reportrar på svenska tidingar helt förlöjligat denna fråga. Jag misstänker också ett visst mediadrev som styrs upp av de bolag som har vinstintresse i att bygga vindkraft!
Förresten, skulle det vara så svårt att utveckla en Bas-90 light som tar rörligheten till sin extrem på ett ytterst personaleffektivt sätt? Jag som amatör kan tänka mig några plausibla sätt att göra det på och då borde experter ha mycket bättre möjligheter att lösa problemet.
SvaraRaderaDen begränsande tekniken borde vara kommunikation, medvetenheten om var man har sina egna enheter och ytövervakning och detta är generella arméproblem som kloka människor rimligtvis har analyserat djupt och brett.
Om det inte går att lita på lantmäteriverkets data finns det bara en lösning och det är att mäta in alla master. Det borde gå utmärkt genom att analysera data från luftburen radar, sådan analys av massiva mängder data håller på att bli billig utrustningsmässigt men kostar ingenjörstid att utveckla. Som en bonus hittar man alla master, höga smala skorstenar och alla andra höga metallföremål. Det är inte konstigare än att det finns forskare som på fullt allvar föreslår individuell automatisk skogskartering på individnivå, träd för träd.
SvaraRaderaAtt roterande vindraftverksvingar skymmer sikten för luftvärn och flygplatsradar samt ger falska ekon som ser ut som något annat är rimligtvis inget problem för navigering efter karta och flygplanets kännedom om sin egen position. Jag antar givetvis att upplösningen på GPS-oberoende navigering är bättre än en rimlig säkerhetsmarginal till ett flyghinder.
När det gäller PR-fiaskot om vindkraftverken kan mycket skyllas på försvarsmaktens initiala klumpighet. Den var så stor att jag började överväga konspirationsteorier om att någon inom FM hade så stor agg mot vindkraft att denna var beredda att skada sin ordinarie verksamhet.
Sedan utbröt nationellt asgarv över flygplan och flygare som inte kan se en väderkvarn i kubik. :-( Orättvist men logiskt missuppfattat.
@Magnus:Tillhörande Markarenan kan jag bara säga att ens med bas 90 light, så finns det personal att bevaka en spridd gruppering. det är brist på personal överallt för detta.
SvaraRaderaMarinens bas område-(n?) har också brist på bevakningspersonal.
En FM på 50 tusen räcker inte så långt. Dessutom har ju antalet samhällsviktiga objekt (objekt som i olika hotnivåer behöver skyddas), snarare ökat en minskat med teknikutveckligen.
Galärslaven