Valet i Afghanistan har jag skrivit en hel del om. Ett annat intressant val for oss i Sverige är det norska valet till Stortinget den 14:e september.
Allt fler börjar kommentera de prisökningar på JSF som kommit fram mer och mer under det senaste året. Projektledaren för JSF, David Heinz, har nu angett styckepriset för JSF till ca 80 miljoner dollar. Med en dollarkurs på 7.50 blir det ca 600 miljoner per flygplan, vilket skulle ligga ca 50% över den norska budgetramen. Den norske försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen (Ap) anser dock att hon nu är säkrare på priset än för ett år sedan. Norska politiker har grävt sig in i en återvändsgränd. Viljan att få en säkerhetspolitisk bra lösning med ökat transatlantiskt samarbete med USA har lett till att de falska kostnader som användes i utvärderingen nu hela tiden måste försvaras. Varför gör dom inte en pudel och erkänner att utvärderingen bara var ett spel för galleriet för att peka ut det flygplan som dom redan hade valt?
I Norge har tidningarna kritiserat att de övriga försvarsgrenarna har fått dragit ner på sin verksamhet för att försvarsmakten ska få råd att köpa JSF. Frågan är när framför allt Armén i Norge börjar känna sig lurad på samma sätt som skattebetalarna? Dessutom ifrågasätts effekten av det nordiska försvarssamarbetet om inte gemensamma materielsystem används.
Norska militärer erkänner nu att eftersom Gripen får Länk 16 så försvinner tidigare argument om att Gripen inte kan kommunicera med NATO flyg. Att norska F-16 och svenska Gripen kan öva tillsammans har bevisats många gånger och nu senast på TTP. Under den övningen har dessutom en kvalificerad övningsanläggning för att träna elektronisk krigföring byggts upp på Vidsel basen. Detta borde vara mycket intressant för både Norge och Finland då de närmaste träningsmöjligheterna annars finns i England och Tyskland.
Slutligt kontrakt för det norska köpet av JSF skrivs på 2014. Frågan är bara om prisökningarna på JSF hinner bli en valfråga i Norge? Valet av JSF eller Gripen handlar inte bara om vilket flygplan som deras flygvapen ska använda. Det handlar lika mycket om Norge ska fortsätta att vända sig mot USA för säkerhetspolitiskt samarbete, eller om dom ska börja vägen mot den europeiska delen av NATO via ett nordiskt samarbete. Möjligtvis så skulle detta också vara första steget mot EU.
Inlägg
Russia Launches ‘New’ Ballistic Missile At Ukraine – Reports
9 timmar sedan
Låtom oss inte hoppas för mycket! En stat har inga vänner, men väl beständiga intressen.
SvaraRaderaÄven Norge har en "djup stat" som i icke obetydlig utsträckning förmår överbrygga val och andra mer ytliga och slumpmässiga fenomen. I vare sig Norge eller Sverige, så avgår mot staten lojala ämbetsmän, och någon dito kvinna, för att det blivit regeringsskifte.
Norges överlevnad som självständig nation får inte bero av vare sig mediaskandaler i en valrörelses sista minut eller den internationella handelns av valutafluktuationer föränderliga "terms of trade".
Norge och Amerikas Förenta Stater har ett vapenbrödraskap. Så länge som det i existentiell mening gagnar bägge parter, så rubbas icke transatlantiska affärsuppgörelser av att pris mångdubblas och leveranstider förskjuts in i en osäker framtid.
Just för att framtiden är osäker, så måste Norge förlita sig på sin både kraftfulle och än så länge trogne allierade.
Förhoppningen att den svenska statsmakten gentemot Norge skulle kunna konkurrera med USA i grenarna säkerhetspolitisk kraft och historiskt förtroende synes utsiktslös gränsande till sinnessvag.
Att argumentera utifrån motköp och pris är som en friare som vill kompensera sexuell tillfredsställelse och tillgivenhet med inredningstekniskt kunnande och utomordentlig förmåga att planera utlandssemestrar. Trots att de senare egenskaperna bättre låter sig dokumenteras blir det ändå inget äktenskap.
Fokusera inte så hårt på inköpsprisökningarna hos JSF. Det är driftskostnaderna som är de reela kostnaderna. Inköpspriset kan kompenseras genom "offsetavtal", vet vi vilken Offset som JSF-konsortiet/FSO erbjudit?
SvaraRaderaJ.K Nilsson
Gustav: Din hantering av det svenska språket lämnar mig mållös av beundran. Även om jag hade lite svårt att tolka kärnan i ditt budskap, så var det framfört på ett vacker sätt! Jag tror dock att det du menade var att USA är en bättre friare än Sverige på grund av stora muskler snarare än ett belevat förhållningssätt.
SvaraRaderaJ.K. Givetvis är driftskostnaderna en stor, men okänd faktor. Gripen har mycket statistik på A/B, något mindre på C/D och inget på E/F. Man kan gissa att det hamnar i ungefär samma härad. Fortsatt utveckling är en annan faktor. Lockheed Martin är ett gigantiskt bolag som är dyrt att dra runt per år, men det finns många kunder att dela kostnaderna på. Saab är betydligt billigare, men här får Norge en större del av kakan. De Norska Offseten är under framtagande enligt de norska artiklarna som jag refererade till. Därför är det svårt också att jämföra. USA brukar inte vara bra på offset. Saab har lyckats mycket bra i tidigare affärer.
Ytterligare lite smolk i F-35-bägaren. Under innevarande amerikanska budgetår som strax tar slut har F-35 lyckats med 30 provflygningar av planerade 300. Från projektledningen kallar man det att man har ett "flexibelt testschema". Nästa år ska 1200 genomföras.
SvaraRaderaRegeringen Obama avser ju döda ett av de två motoralternativen (förmodligen F136) till JSF. Detta innebär problem för flera europeiska kunder (Storbritannien, Nederländerna, m fl) som engagerat sig i F136 som då får se sina kostnader stiga.
För övrigt överväger man nu i USA att slopa AMP av C-130 för att spara pengar. Det kommer definitivt att få intressanta konsekvenser för Sverige.
Wiseman: Blir det ingen AMP (vilket det nog lutar åt), så börjar det bli bråttom att besluta sig om vad vi ska göra med våra Tp-84.
SvaraRadera- Någon mindre uppgradering. Motorer, vingar och delar av avionik, men inte så omfattande lyft som AMP.
- Köpa begagnade C-130 med mer gångtid i vingar och motorer och sedan göra ett lyft på dessa avseende avionik
- Köpa C-130J
Med tanke på att vu nu har tillgång till C-17 via HAW så borde transportuppdragen kunna lösas med ett mindra antal (4-6) uppgraderade Tp-84 varav 1-2 är ute på konstant basering motsvarande det nuvarande uppdraget i Afghanistan. På så sätt så har Flygvapnet en naturlig del i de internationella insatserna.
Ett stort frågetecken är också vad vi i så fall gör med vår lufttankningskärra? Den har ju inte använts med allt för stor frekvens ännu. Ska vi fortsätta ha denna kapacitet i Sverige, eller ska vi förlita oss på t.ex. ANTARES?
Priset är rätt ointressant för oljestaten Norge, det är viktigast för dem att hålla liv i förbindelserna med USA.
SvaraRadera