tisdag 8 mars 2011

Oklar framtid

Just nu befinner sig en svensk Tp-84 Herkules över Medelhavet för att stötta UNHCR i deras hjälpinsatser för att stötta flyktingar från Libyen.

På söndagsmorgonen kl 10 lyfte Försvarsmaktens transportplan från Malta för att flyga till Djerba i Tunisien på uppdrag av FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.

Första delen av uppdraget bestod av att leverera de filtar som fraktats åt MSB - myndigheten för samhällsskydd och beredskap, från Sverige till Djerba.

I Djerba tog man sedan ombord ett 60-tal nödställda som flytt från Libyen med destination Kairo, där planet landade framåt kvällen.


Framför allt är det 1350 medborgare från Bangladesh som kommer att transporteras hem.

I alla diskussioner kring ny inriktning på Försvarsmakten, så glömmer vi ofta bort vad vi redan är bra på. Transportflyget är en av få riktiga snabbinsatsenheter som Försvarsmakten har i dagsläget (SOG och strategiska reserven de övriga). På fredag för en vecka sedan kom förfrågan och på söndag så var flygplanet på väg ner till Malta.

Denna beredskap har transportflyget haft under alla år med sina Tp-84. Även innan Tp-84 så var transportflyget ute runt hela jorden. 1951 landade man med Tp 4, Beech 18R, flygambulans på Sydpolen (dock med med civilreg. SE-BTX). Ett antal Tp-84 är märkta med diverse minnen från sina resor runt jorden. Det finns en karta inne på transportens planeringsrum med knappar för alla flygplatser man besökt. Behöver jag förtydliga att det är gott om knappar på den kartan?

Men hur ser framtiden ut för transporten? Faktum är att Flygvapnet opererar Europas äldsta Herkulesflotta! En del av flygplanen har varit inne på stora översyner då den taktiska typ av flygning man började med efter insatserna i forna Jugoslavien sliter hårt. baserat på den nya hotbilden installerade man motmedelssystem och tränade besättningarna i taktiska landningar och flygning på låg höjd på Maple Flag i Kanada(långt innan våra Gripar fick besöka Red Flag i Alaska och Nellis).

Det har under många år planerats för en uppgradering av vår transportflotta. En avlastning kom i form av det avtal Sverige skrev på för att köpa in flygtid på C-17 i den gemensamma flotta om tre flygplan som står på Papa-basen i Ungern. C-17 flyger majoriteten av de svenska flygningarna för att stötta ISAF i Afghanistan, men har även skickats till Haiti förra året. Men trots C-17 så är det fortfarande Tp-84 som drar det tunga lasset.

Diskussioner har förts om att köpa in nya Herkules, t.ex. C-130J som finns i Danmark och Norge, att köpa in A400M som en del av det gemensamma Europeiska projektet (tur att vi inte hoppade på med tanke på alla förseningar det projektet råkat ut för) eller att uppgradera de existerande flygplanen. Från början var det tänkt att alla åtta flygplanen skulle uppgraderas, men just nu finns pengar för så vitt jag vet enbart fem. Det första planet går in för modd redan detta år. Detta innebär givetvis att det kommer att finnas en mycket beränsad mängd Tp-84 tillgängliga de närmaste åren.

Om dessa få Tp-84 kommer att användas enbart i t.ex. Afghanistan i nya SAE (Sedish Air Elemenet)-insatser är oklart, men tittar man på BU12 och planerna för internationella insatser de närmaste åren (bilaga 1, sid 23-24) så pekar allt på att våra Tp-84 kommer att vara utomlands stora delar av året. Detta kommer givetvis att ställa till en del praktiska problem för att rotera besättningar i Flygvapnet. Ska flygplan fokuseras på insatser eller ska de användas för att utbilda och hålla besättningar i flygtrim? Vad som händer med de Tp-84 som inte moddas är oklart, men det finns säkert en del utländska kunder som är sugna på begagnade flygplan som de själva kan uppgradera.

Men även med en modifiering så måste transportflygplanen bytas ut inom ett antal år. En smula oroväckande är då den text man kan läsa i FMUP 2012.

Försvarsmakten har de senaste åren föreslagit och genomfört en omfördelning av medel från anskaffning av materiel och anläggningar, anslag 1:3, till förbandsverksamhet, anslag 1:1 och vidmakthållande, avveckling m.m., anslag 1:4. Detta är i linje med gällande materielförsörjningsstrategi och har varit en förutsättning för att kunna realisera IO 14. Omfördelningen har dock medfört att behov av omsättning av materiel har skjutits till den bortre delen av planeringsperioden men också utanför den.

Det finns ett antal alternativa vägar i framtiden:

- Köp in C-130J och samordna underhåll m.m. med Danmark och Norge. Just nu kan det vara köpläge då britterna har signalerat att man tänker skära ner kraftigt på sitt Flygvapen och också göra sig av med ett antal C-130J, då man inte har råd att operera alla sina C-17 samtidigt med C-130.

- Kombinera Gripenaffärerna i Indien/Brasilien med anskaffning av transportflygplan. I den brasilianska offerten finns en rad där man pekar på ett visst svenskt intresse för Embraers nya transportflygplan KC-390. Detta lär givetvis ställa till elände med Sveriges hårda syn på offentlig upphandling och att köpa inom EU, men det går ju alltid att hävda nationella säkerhetsintressen...

- Utöka deltagandet i SAC/HAW med ytterligare en C-17 och lägg helt ner den medeltunga transporten.

Givetvis så kommer detta att kosta en hel del pengar som kommer att öka ÖB:s svarta hål efter 2015. Men som det har sett ut de senaste åren så har Sverige haft betydligt mer nytta av sitt transportflyg än av t.ex. NBG.

15 kommentarer:

  1. "Men som det har sett ut de senaste åren så har Sverige haft betydligt mer nytta av sitt transportflyg än av t.ex. NBG. "


    Särskilt med tanke på att NBG är ganska beroende av bra transportflyg dessutom.

    /berg

    SvaraRadera
  2. Jag håller på att egna svenska C-17 blir ensamt strutsägg i korg, kanske två strutsägg i korgen, planet är stor och dyrt. Att poola ihop en förmåga med grannarna på europeisk nivå är dock klokt, det är ett bra samarbete.

    Om en försvarsförmåga skall vara något att räkna med måste den finnas i mer än ett eller ett par exemplar. Ett specialkompani är ingen försvarsförmåga, det är en försöksverksamhet.

    Förslaget om att ersätta gamla TP-84 med nya C130-J och samordnas underhåll osv med Norge och Danmark är riktigt trevligt, det följer alla besparingsprinciper som jag tror är vettiga.

    KC-390 ger mig helt subjektivt ett gott intryck och jag hoppas att det skulle kunna bli ett bra motköp för Gripar.

    Men oavsett C130-J i samarbete med de allra närmaste grannarna, KC-390 som motköp eller A400M på rea när det blir brist på kunder måste det finnas en god tanke med vad de skall ha för roll i försvaret.

    I vilka scenarier är ett eget transportflyg användbart för att ger vår lilla fast anställda arme, hemvärnet, flygbaserna, flygvapnet osv en större förmåga och helst kan klara av att möta flera hot? På vilka sätt är transportflyg en förmågemultiplikator för andra delar av försvaret?

    Finns det en tanke om att snabbt kunna flytta manskap och materiel till Gotland och t.ex. våra baltiska grannar? Är sådan rörlighet en hörnsten? Då ökar värdet av dem och kanske även prestandakraven.

    Skall de vara en resurs för att hålla oss viktiga i den stora EU/Nato resurspoolen? Då blir A400M EU-politiskt viktigare medan KC-390 som även är ett bra tankningsflygplan blir värdefullare.

    Min önskedröm vore att transportflyget lyckas hanka sig fram med dagens volym flygandes gammalt skrot och att det under den tiden händer följande saker:
    Att det etableras en säkerhetspolitik med tydliga roller för försvaret.
    Att en klok utformning av armén börjar genomföras.
    Att vi skapar en flygbasorganisation för krigsbruk så det finns något att flyga mellan.

    Om inte detta ordnas är det bättre att skrota alltihop, köpa mer övrig materiel för förrådsställning i stället för att ha snabb rörlighet och köpa fler lastbilar med terrängförmåga runt trasiga vägar.

    Om sedan den civila ekonomin är välskött och stark, i alla fall jämför med alla andra länder, kan staten plocka fram checkhäftet och hårdförhandla om nya transportflygplan.

    SvaraRadera
  3. De svenska flygtimmarna i SAC flygs med Ungern-registrerade C-17.

    En kostnadseffektiv nordisk lösning vore att vi betalar Norge och Danmark, så att de kan utöka sina respektive flottor med ytterligare varsitt exemplar C-130J.

    SvaraRadera
  4. Fasiken vad bra det skulle bli om Norge och Danmark köper Gripen och vi samordnar spetsnosflyget och flygbaserna och stridsledningen och utbildningen och transportflyget...

    Att göra en krigsplaneringen för flyget i Danmark borde väl bli en helt värld om Södra Sverige är lika fritt användbart som Jylland?

    SvaraRadera
  5. ...en helt annan värld...
    *suck*

    SvaraRadera
  6. jag tror att 14-16 st Tp 84 var tänkt från början

    //Förste Sergeanten

    SvaraRadera
  7. Gustav Wasa.
    Tror du Norge och Danmark kommer att prioritera icke NATO-landet Sverige framför sina egna intressen i händelse av oroligheter i närområdet. De har ju inte direkt skuttat av glädje efter Tolgfors enkelriktade solidaritetsförklaring.

    /Ho

    SvaraRadera
  8. CI - kan du förklara bättre varför svenska FM skall flyga 60 personer fràn Djerba, Tunisien, till Kairo, Egypten! Bedriver FM turistcharter?
    Eller varför FM flyger filtar till Djerba. Saknas filtar i Djerba?

    SvaraRadera
  9. Varför ska CI förklara det? Fråga våra politiker och Försvarsmakten istället.

    SvaraRadera
  10. C-130J har glascockpit och nya motorer. Det finns inte mycket underhållsmässigt gemensamt med det som vi har byggt upp på F7 i Såtenäs.

    En tilläggsinvestring motsvarande två nya C-130J ger på marginalen mer operativ effekt i Danmark och Norge än om samma antal flygplan placerades i Sverige.

    Istället för ett eget versionskontor C-130J och egen underhållsorganisation kan ekonomiska resurser läggas på fler besättningar och därmed möjlighet för fler flygtimmar. Jag tror att den tekniska tillgänglighet också blir vida större om de inordnas i de danska och norska redan befintliga och intrimmade medeltunga transportflygdivisionerna med C-130J än om de utgör en egen svensk organisation.

    Liksom C-17 i Ungern, så är de danska och norska C-130J helt identiska med USAF:s exemplar. Om vi skulle anskaffa egna C-130J, så måste vi väl som med TUAV Shadow 200 och HKP 14 först låta Saab utveckla ett svenskt ledningssystem till de svenskopererade exemplaren, hur få de än skulle vara?

    Till de danska och norska C-130J divisionerna så sekonderas svensk flygande personal på liknande sätt som redan görs till SAC HAW.

    Alla som läst BU 12 bil 1 sid 18 ser att Tp 84, ASC 890, S 102B och "regeringsflyget" ska integreras i en nyuppsatt "Transport- och specialflygenhet". Det blir säkert ordning och reda och väl fungerande verksamhet av detta också i sinom tid.

    SvaraRadera
  11. Saab har inte utvecklat ett ledningssystem för Shadow 200. Man har på uppdrag av FMV med hjälp av AAI (amerikansk leverantören)installerat tre radioapparater. Dessutom kan man koppla på en bildutvärderingstation (SSIC) där programvara bygger på ett amerikanskt program, samma som man använder inom Gripen förbanden.

    /Ho

    SvaraRadera
  12. TSFE har ju funnits i flera år. Vad är det som är nytt?

    Poängen med att skaffa C-130J borde ju vara att ersätta TP 84, inte komplettera. Då ser jag inte vad skillnaderna i underhåll spelar för roll.

    Fast jag tror det är lättare att hitta folk som vill bosätta sig närheten av Oslo eller Aalborg än vid Såtenäs, eller Ungern för den delen.

    Att C-17 hamnade i Ungern är också ett typiskt misstag beroende på trixande med pengar. C-17 tillhörande USAFE står i huvudsak på Ramstein AB. Det rationella beslutet hade ju varit att samordna all C-17 verksamhet i Europa (nåja, UK har ju också). Men eftersom Tyskland inte gick med i SAC och det nya NATO-landet Ungern behövde uppgradera baser lade man HAW där så de fick pengar till det. Så blir det när regionalpolitik får styra.

    SvaraRadera
  13. För ett par år sedan var det självklart att utifrån ekonomisk rationalitet samordna försvarshögskolorna i Oslo, Stockholm och Helsingfors.

    Sedan upptäcktes det att dessa tre stater hade radikalt olika förutsättningar. Med olika säkerhetspolitiska lösningar gick det inte att lägga försvarshögskolornas doktrinutvecklingar i en och samma korg.

    På stridsteknisk nivå kan allians och allianslösa däremot integrera resurser.

    Om Danmark väljer att lägga sin Leopardverksamhet på P7 i Revinge nära Öresundsbron, så passar det bra att vi kompenserar genom att köpa in oss i deras C-130J i närheten av där Göteborgsfärjorna går i land på norra Jylland.

    SvaraRadera
  14. Det e klart vi ska ha egen transportlösning så länge vi inte är med i NATO. När det väl gäller kan vi inte lita på att andra ska prioritera Sverige. Det gäller förövrigt hela försvarsmakten.

    SvaraRadera
  15. Jag trodde AMP-uppgraderingen som det pratats om i 10år hade utgått. Då var det tveksamt om det ens var lönt att uppgradera våra gamla kärror (841 är bland de äldsta som finns i något flygvapen). Framförallt har AMP-projektet lagts ner minst tre gånger...
    Nu har det gått 10år till och det är än mer tveksamt hur många år till man kan ta ut ur en gammal Hercules, kostnad för att ha 4 versioner i en flotta om 8 flygplan. Är det inte bättre att ensa flottan till EN modern typ?

    SvaraRadera