Strandad förhandling... (uppdaterad)

FM förslag om obligatorisk tjänsgöringsplikt utomlands gick inte igenom samverkan med Officersförbundet. Bra jobbat OF!

Den 30 juni avslutades samverkan om Försvarsmaktens beslut om att all personal ska omfattas av en arbetsskyldighet för internationell tjänstgöring. Samverkan avslutades i oenighet.

Officersförbundet är kritiskt till att arbetsgivaren inför obligatoriet, trots att många frågetecken kvarstår och har därför krävt en central förhandling i frågan.
...
I förhandlingarna som kommer att äga rum i slutet på denna vecka eller i början på nästa kommer förbundet att lyfta fyra frågor.

- Obligatorium inte nödvändigt
- Otydligt erbjudande
- Höjda ersättningsnivåer vid tjänstgöring utomlands
- Oklarheter kring fullmaktsofficerare

Det blir en intressant sommar! Vad gör FM om INGEN skriver på, eller om de viktigaste grupperna inte skriver på? Det officiella hotet är uppsägning baserat på arbetsbrist med motivering av att alla tjänster inom FM i framtiden kräver utlandstjänst.

Svarar hon eller han ”nej” så riskerar medarbetaren att bli uppsagd på grund av arbetsbrist eftersom det inte finns någon befattning att placera anställda på som inte kräver internationell arbetsskyldighet.

Men har FM råd att sparka t.ex. alla helikopterpiloter inför insatsen i Afghanistan 2011? Dom är ju redan frivilliga till att åka iväg, men vill kanske trots det inte skriva på ett obligatorium?

Uppdaterad 10-06-30, 22:09
Jag upptäckte en liten skrivning i FM presentation av det nya obligatoriet.

Utöver insatser har myndigheten en mängd andra internationella åtaganden, exempelvis som attachéer, lärare vid utländska skolor och inom ramen för EU samt andra internationella organisationer så som FN och NATO. Genom att svara ”nej” går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.

Innebär detta att det ska vara ett krav att ha gjort en internationell insats för att få tjänstgöra i dessa typer av befattningar? Här viftar FM med moroten i stället för piskan, vilket jag tycker är bra. Men det gäller att hålla hårt på principerna. Det går inte att göra undantag, för då tappar denna morot sitt syfte. Samma sak med tillsättning av högre tjänster. Ut med cheferna på insats för att t.ex. bli överste. Det skulle innebära att HKV fylls med officerare med missionsband i stället för nedläggningsmedaljer.

Hur ska sedan de icke-stridande internationella befattningarna som saknar prestige räknas som? Man glömmer ofta bort befattningar i supportgrupper för t.ex. Gripen i Tjeckien, Thailand och Ungern. Det har hittills inte betraktats som en merit att haft liknande tjänster och C F7 glömmer allt för ofta bort att hon har en del av sitt förband på annan ort. Sedan finns det andra intressanta kombinationer som t.ex. stabsbefattningar i Florida. Semester eller insats? Piska eller morot?

Uppdaterad 10-07-02, 08:49
Hmm..nu kommer även (m) ut ur garderoben och börjar vädra tankar likt (fp) om att fokusera på försvaret av Sverige. Därmed så är kanske det nya personalsystemet, slopandet av värnplikten och obligatoriet onödiga? Mer om detta i ett senare inlägg.

Uppdaterad 10-07-03, 00:23
HKV kör över Officersförbundet och beslutar om obligatorisk utlandstjänst.

Beslutet togs efter samverkan och central förhandling med arbetstagarorganisationerna som båda slutade i oenighet.

Är detta ett demokratiskt beslut? Det officersförbundet klagade på var inte obligatoriet i sig själv utan att villkoren inte är definierade. Att HKV nu kör över fackförbunden visar däremed bara att det inte finns några villkor definierade eller att dom är så pass usla att man inte vill skylta med dom.

Många officerare har nog en del att fundera på över semestern. Inte bara för obligatroriet i sig själv utan också för vetskapen om att arbetsgivaren ger sjutton i förhandling med arbetstagarna. De eftersökta specialister som riskerar att få åka ut mest, är på grund av obligatoriet de som kanske hoppar av först. Det ironiska i sammanhanget är att de äldre officerare som man kanske helst vill bli av med är de som obligatoriet påverkar minst. Det finns helt enkelt för få befattningar i deras nivå i insatsförbanden för att dom ska riskera att åka ut mot sin vilja. På så sätt kan obligatoriet få omvänd funktion än vad HKV har tänkt sig. I stället för att garantera personal till insatser garanterar obligatoriet att bli av med den personal man mest av allt vill ha kvar. Att skicka ut en 50-årig stabsmajor och röja minor är nog inte ett alternativ som ens HRC kan tänka sig.

Officersförbundet har ännu inte lagt ut någon kommentar på sin hemsida.

Stigsson vs Flink

När en svensk officer nu för tiden ska utnämnas till överste och ta en befattning som tillsätts på uppdrag av regeringen, så får han eller hon genomgå en grundlig undersökning av rekryteringsföretag, psykologer och SÄPO. Faktum är att denna process tar så lång tid att många befattningar numera står vakanta i upp till ett år (frågan är om då dessa chefspositionen behövs, eftersom verksamheten tydligen fungerar utan chef).

Varför denna långa granskning kan man fråga sig? Blir det bättre chefer för att vi grillar kandidaterna lite extra? Nja, svaret står att finna i följderna av Tony Stigssonaffären. Numera är alla statliga myndigheter livrädda för att en dag upptäcka att dom har en psykopat som sitter och dricker kaffe tillsammans med de övriga cheferna runt beslutsbordet. Det intressanta är att när Stigsson tillsattes som chef fick han många positiva lovord från folk som jobbat under honom då han under sin tidigare karriär hade setts som en kraftfull och initiativrik chef (att det sedan samtidigt gått en del konstiga rykten hade man tagit det ganska så lätt på).

Ett annat berömt fall med militär koppling är Mattias Flink. Vad gör vi för att undvika en upprepning av detta? En av de instrument som vi just nu tar bort är värnplikten, där vi tidigare kunde granska de sökande en smula extra (nu räckte det dock inte till avseende just Flink). Många kritiker till avskaffandet av värnpliktssystemet pekar på risken att våra framtida kontraktsanställda soldater, likt i Storbritanien och USA, rekryteras från grupper med lägre utbildningsnivå och viss förkärlek för vapen.

Det jag har funderat på är vilken typ av människa vill vi egentligen ha som soldat/officer? Studier har visat att de personligheter som lyckas i t.ex. affärsbranchen anmärkningsvärt ofta är borderlinepersonligheter. Skillnaden mellan geni och galenskap är i de flesta fall betydligt mindre än vad man tror.

Titta på många av de berömda generalerna från VK2, Patton, Montgomery, halva tyska generalstaben och hela den ryska så hittar man en hoper rätt så udda personligheter. Skulle dom fått jobb i en fredstida svensk armé och hantera fakturor på HKV? Knappast. Men är det denna typ av människor vi behöver i Afghanistan. Knappast det heller. Dom skulle nog snarare göra som MacArthur ville med Korea och atombomba hela landet.

Ta sedan en titt på de två aktuella generalerna i Afghanistan. McChrystal som retade vansinne på Obama med sin tjurskallighet och till slut fick sparken. Petraeus är en välutbildad akademiker, lyckades mycket väl med "the surge" i Irak och kommer nu med stor sannolikhet öka bombandet av talibanerna. Den gemensamma faktorn verkar vara drivkraft, egensinne och viljan att våga ta beslut.

Hur ser det ut i Sverige? Jag råkade sitta en kväll och prata över en öl med en svensk diplomat och vi jämförde förre ÖB Håkan Syrén med hans föregångare Owe Wiktorin. Det var mycket intressant att se hur våra åsikter skiljde sig åt beroende från vilken sida man granskade en person.

I min värld så var Owe Wiktorin vår senaste kraftfulle ÖB som vågade säga från och leda verksamheten åt det håll som han önskade och som dessutom slogs för sina anställda. Han hade en örnblick son kunde sätta skräck i folk samtidigt som han brydde sig om de yngsta fänrikarna. Jag kommer själv ihåg när jag som elev på flygskolan träffade Wiktorin på Visbybasen där han som general satt i ett av incidentflygplanen. Han imponerade stort när han tog sig tid att prata med en hoper flygelever. Håkan Syrén å andra sidan imponerade också initialt mycket på mig som en klok person som hade stora visioner, men som i praktiken blev överkörd av politikerna, försökte göra alla till lags och vilket sedan ledde till de svarta hålen och stopp på verksamheten. Min åsikt är att Syrén likt Mikael Odenberg borde ha avgått när han inte längre hade politikernas officiella förtroende.

I min diplomatkollegas värld så var Wiktorin en buffel som inte kunde diskutera med politiker och därför ofta inte lyckades få igenom sina önskemål. Syrén var tvärtom väl insatt i hur man kommunicerade med politiker och kunde därför förhandla sig fram till lösningar som var bra för alla. Det är inte för inte som Syrén fick det politiska stödet som behövdes för att få utnämningen som ordförande i EUMC.

Se hur olika uppfattning man kan ha. Om jag eller min diplomatkollega fick sitta med i uttagningsnämden för blivande ÖB så skulle vi få det svårt att ta ut en lämplig kandidat. Hur kan vi då använda oss av rekryteringsfirmor, psykologer m.m. och tro att det blir bättre? Det kanske t.o.m. är så att dom sållar bort den där marginella "galningen" som skulle kunna visa sig vara geniet som räddade Sverige i en framtida konflikt.

Sanningen bakom rubrikerna (uppdaterad)

Det som förvånade mig i McChrystal-affären var inte att han fick sparken. Att kritisera presidenten är nog inte det smartaste man kan göra som amerikansk militär även om man är general. Läser man dessutom artikeln noggrannt så ser man att McChrystals kritik är riktad mest mot vicepresident Biden och de uttalanden som ges om Obama kommer enbart från personer i McChrystals närmaste omgivning, inte McChrystal själv, se Forsnos analys. (Möjligtvis skulle jag bli en smula sårad om jag var fransman och läste artikeln). Men varför kom kritiken och varför i ett forum som Rolling Stone? En klok man som McChrystal brukar veta att detta är den typ av uttalanden som man spar till sina memoarer för att dom ska sälja bättre.

Det börjar sippa fram lite nya fakta i affären.

Obama har som ett av sina tydligaste vallöften lovat att skapa en ny "surge" i Afghanistan för att sedan sakta men säkert avveckla den amerikanska närvaron. Man kan se en tydlig amerikansk plan på att inom en snar framtid gå över mot en mindre truppnärvaro och mer insatser från luften. Mer teknik och mindre "boots on the ground" med andra ord. I de uttalanden som Obama har gett så ser man också datumet 2011 för denna truppreduktion. Givetvis är detta årtal inte en slump, eller ett datum baserat på operativ planering och analys av talibanernas svagheter och styrkor, utan ett politiskt styrt datum för att kunna visa resultat med insatsen innan valet 2012.

When Barack Obama entered the Oval Office, he immediately set out to deliver on his most important campaign promise on foreign policy: to refocus the war in Afghanistan on what led us to invade in the first place. "I want the American people to understand," he announced in March 2009. "We have a clear and focused goal: to disrupt, dismantle and defeat Al Qaeda in Pakistan and Afghanistan."

Men säkerhetsläget i Afghanistan blir sämre och sämre, vilket våra norska kollegor tragiskt fått erfara, då talibanerna nu slåss för att härda ut ett tag till och skapa största möjliga psykologiska skada på de olika nationerna som bygger upp ISAF. Kan talibanerna hålla ut till 2011 så finns det stor risk att ISAF splittras. Detta särskilt i de ekonomiskt svåra tider för länder som t.ex. England och Italien som bidrar med stora styrkor till ISAF.

I en nyligen släppt rapport pekar McChrystal också på det försämrade läget och att det kommer att ta betydligt längre tid än den tidslinjal som Obama har bestämt.

But the "campaign overview" left behind by General McChrystal after he was sacked by President Barack Obama last week warned that only a fraction of the areas key to long-term success are "secure", governed with "full authority", or enjoying "sustainable growth". He warned of a critical shortage of "essential" military trainers needed to build up Afghan forces – of which only a fraction is classed as "effective".

He pinpointed an "ineffective or discredited" Afghan government and a failure by Pakistan "to curb insurgent support" as "critical risks" to success. "Waning" political support and a "divergence of coalition expectations and campaign timelines" are among the key challenges faced, according to the general.
...
General McChrystal said progress in the next six months was unlikely. He raised serious concerns over levels of security, violence, and corruption within the Afghan administration. Only five areas out of 116 assessed were classed as "secure" – the rest suffering various degrees of insecurity and more than 40 described as "dangerous" or "unsecure".

Just five areas out of 122 were classed as being under the "full authority" of the government – with governance rated as non-existent, dysfunctional or unproductive in 89 of the areas. Seven areas out of 120 rated for development were showing sustainable growth. In 48 areas, growth was either stalled or the population were at risk. Less than a third of the military and only 12 per cent of police forces were rated as "effective".

I kombination med den press Obama nu har efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen så ger en rapport som pekar på en lång närvaro i Afghanistan för stor press inför nästa val. USA må vara ett "världssamvete", men alla amerikanska presidenter slåss till syvende och sist för en endaste sak, att blidka de amerikanska väljarna för att klara av en mandatperiod till. Statistiken för Obamas chans att bli omvald 2012 ser just nu inget vidare ut.

Kommer detta byte av generaler i Afghanistan att resultera i några större ändringar i taktiken? Knappast, Petraeus är en mycket klok taktiker och kommer att fortsätta på det spår som McChrystal har dragit igång. Även om han inte helt håller med om strategin så finns det en beprövad militär grundstrategi som säger "välj ut ett mål och håll fast vid det".

Det vi svenskar bör förbereda oss på är två frågeställningar som kommer att dyka upp i närtid:

- Är vi beredda att förstärka vår närvaro för att kompensera för andra länder som inte har råd? Nu när det är klart att 2011 inte längre är realistiskt börjar många länder se över sina kassakistor. Vår svenska statsekonomi är trots allt ljusår bättre än PIIGS-nationerna. Detta är givetvis de övriga EU-länderna medvetna om och dom vill nog därför att vi tar en större del av bördan.

- Hur ser vår egna "Exit Strategy" ut? Vi vinner kanske militära segrar mot talibanerna, men hur fungerar den politiska verktygslådan för att bygga upp Afghanistan som stat? Vilket mål vill den svenska regeringen nå med insatsen? Bara närvaro, eller ett faktiskt resultat? Orkar vi hålla ut i 30 år som t.ex. cyperninsatsen eller engelsmännens insats i Malaysia?

Uppdaterad 10-06-29, 07:38
Olika faller ödets lotter. McChrystal går i förtida pension och Michael Yon som spenderat det sista halvåret med massiv kritik av McChrystal är på väg tillbaka in som "embedded" hos de amerikanska och brittiska styrkorna.

Uppdaterad 10-06-29, 19:03
General Petraeus varnar för fortsatta hårda strider, men följer än så länge Obamas plan med gradvisa nedtrappning av truppnärvaron i Afghanistan med början 2011.

Gen Petraeus said he supports the president's plan to begin withdrawing troops in July 2011, but emphasised it is the "beginning of a process". He also said he would assess the rules of engagement which have come under intense criticism in recent days. "My sense is that the tough fighting will continue; indeed, it may get more intense in the next few months," he said. In written answers to the committee, he said insurgents were "resilient and still-confident".

Se även At Wars blogg. Den innehåller dels senatförhören med McChrystal och dels en intressant intervju med Michael Hastings som skrev artikeln i Rolling Stones. Michael tror att kriget misslyckats då man inte fått med sig de diplomatiska styrkorna (dom är numerärt kraftigt underlägsna de militära). Han tror också att man kommer att gå över till en mindre "foot print" a la Joe Bidens CT+ strategi.

Uppdaterad 10-06-29, 22:05
En intressant aspekt på Petraeus förmodade taktiska öndringar jämfört med McChrystal är tuffare ROE. Amerikanska soldater vill ha mer möjlighet att kalla in CAS. Jag anser att man nu är på väg in på ett spår som definitivt inte kommer att lyckas (om vi behåller dagens syfte med insatsen). Ska vi nå målet med vår insats i Afghanistan så gäller det att minimera skador på civila. Det kommer att ta tid och vi utsätter våra egna styrkor för större faror. Men handen på hjärtat, vad är vi egentligen där för? Ta kål på talibaner och hålla våra styrkor skyddade, eller att kunna "vinna" freden.

Alternativet är att ge upp det mål vi har med skapandet av en säkrad afghansk stat och gå över till att fokusera på att slå ut Al Qaida (talibanerna är enbart ett hot mot afghanerna). Vi har med stor sannolikhet redan slagit ut Al Qaidas möjligheter att agera med Afghanistan som säkrad bas. Nu är det dags att slå ut Al Qaida på andra säkra basområden som Jemen, Sudan m.m. Detta kommer vi att lösa med vicepresident Bidens CT+ taktik, d.v.s. UAV, flygbombningar och små specialstyrkor på plats på marken i samarbete med lokala trupper. I detta läge är det dags att dra tillbaka huvuddelen av den svenska styrkan i MeS då PRT-konceptet helt blir nedlagt. De möjliga svenska bidragen i en sådan taktik kommer att vara t.ex. SSG, OMLT, UAV, Helikoptrar, Transport och kanske Gripen . Den sistnämda är dock knappast politiskt korrekt i Sverige med tanke på att det med CT+ taktik blir större civila förluster än idag. Erfarenheterna från insatser med UCAV i Pakistan pekar på en faktor 1:5 - 1:10 mellan utslagna talibanledare och civila dödsoffer.

Hur ställer sig då Sverige till utökade ROE? Jag har tidigare nämnt de s.k. "national caveats" som begränsar ISAF ländernas möjlighet att agera. Kommer vi i Sverige att gå i samma riktining som USA, eller kommer vi att lägga band på våra trupper?

Gästinlägg: Det glömda kriget

I samband med andra världskrigets slut delades världen upp mellan segrarmakterna vid Potsdamkonferensen i juli-augusti 1945. Där beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. 1948 grundades Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön, som började med att Nordkorea anföll Sydkorea över den 38:e breddgraden den 25 juni 1950, en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. Själva kriget slutade den 27 juli 1953 med vapenstillestånd, men något fredsavtal har aldrig slutits. Den 7 juli antogs en resolution i FN:s säkerhetsråd om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs MacArthur (sedermera avsatt av USA:s president Harry S. Truman, på liknande grunder som McCrystal just avsatts av Obama). Varken Kina eller Sovjetunionen var vid denna tid medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Några månader efter krigsutbrottet, den 19:e oktober 1950, gick kinesiska trupper över floden Yalu, som utgjorde Nordkoreas gräns mot Kina.

På FN-sidan fanns USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Även Sverige deltog med sjukvårdsförband, vilket även Danmark, Norge, Italien (inte FN-medlem) och Indien gjorde. På den andra sidan fanns Nordkorea, Kina och Sovjetunionen.

MEDEVAC-helikopter Korea-style

För att få ett begrepp om stridernas omfattning, kan man ta en titt på de uppskattade förlustsiffrorna: För Sydkorea ca 1 miljon, Nordkorea ca 1 miljon, Kina troligen ca 600 000, USA drygt 36 000, övriga FN-länder ca 3 000 (alla siffror ungefärliga). Siffrorna fortsätter att stiga och nu senast med torpederingen av det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan, med förlust av 46 sjömän. Att kriget inte tar mer plats i människors medvetande beror nog främst på att det tidsmässigt inföll mellan Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Finns det då anledning att i dagsläget ta Nordkoreas -Sea–Of-Flame-retorik på allvar? Även bortsett från Nordkoreas kärnvapenambitioner har de väpnade styrkorna ett rejält konventionellt bett, kombinerat med gott fortifikatorisk skydd. Det är bara 40 km mellan DMZ och downtown Seoul, staden med 10,5 miljoner innevånare. I ett tätbefolkat område - ”stor-Seoul” - finns nästan 25 miljoner människor på liten yta.

Nordkorea lär ha mer Special Forces än USA. 1968 tog sig 31 nordkoreanska SF in i Seoul, i ett försök att lönnmörda Sydkoreas dåvarande president och otaliga andra räder in i Sydkorea har genomförts under årens lopp.

Kina är nog den part som skulle kunna lösa upp konflikten, men gör det inte. Skälen är förmodligen att man fruktar för omfattande flyktingströmmar från norr. Troligen kan även Kinas stora förluster på 50-talet spela in. Det vorekanske bästa för alla parter att även Nordkorea – efter kinesiskt mönster – övergick till en mer oreglerad (läs kapitalistisk) ekonomi. Sydkoreanerna å sin sida verkar måttligt intresserade av en återförening. En sådan skulle få Tysklands återförening att framstå som nästan gratis. Så här 60 år efter krigsutbrottet börjar det dock bli dags att lösa konflikten.

Har USA och västländerna resurser att klara ett krig mot Nordkorea, där eventuellt Kina lägger sig i och där även Taiwans framtid är en bricka i spelet? Den stora skillnaden mellan då och nu är troligen ekonomisk. Visserligen var USA hårt skuldsatt även efter världskriget, men man var inte på samma sätt ekonomiskt beroende av Kinas välvilja. USA:s skuldsättning till långivaren Kina kan få framtida betydelse i mer än ekonomisk mening.

Som sagt, Kina sitter på nyckeln.

Källor: Time Magazine, Wikipedia, GlobalSecurity.org

/Sumatra

Uppdaterad 10-06-29, 22:01
Fortfarande är det ett i huvudsak kallt krig mellan parterna, men för hur länge? En sak kan man säg med säkerhet: Ordkriget trappas upp.

CNN presenterade igår morse nyheten att Nordkorea anklagar USA för att föra fram "tunga vapen" till gränsen. Även kommenterat av Reuters.

"The introduction of heavy weapons to the area around the conference hall where armed forces of both sides stand in acute confrontation is a premeditated provocation aimed to spark off a serious military conflict. North Korean military officials have said they will ‘take strong military countermeasures’ if the weapons are not removed."

Som framgår av tabellen "Korean People's Army Equipment" (länkat i inlägget ovan) bygger det Nordkoreanska markförsvaret till stor del på artilleri i olika former.

"A key component... involves the deployment of large numbers of long-range 240mm multiple rocket launcher systems and 170mm self-propelled guns to hardened sites located near the Demilitarized Zone. According to one report, a South Korean security analyst suggested that DPRK artillery pieces of calibers 170mm and 240mm could fire 10,000 rounds per minute to Seoul and its environs."

Viss risk finns för att fortsatta krigsförberedelser och styrketillväxt kring DMZ förvandlas till ett första världskrigsscenario, där påbörjade, allomfattande mobiliseringar gjorde kriget oundvikligt. Återstår bara att omgruppera några hangarfartygsgrupper till området, så är alla på plats. Nordkorea har en helt oförutsägbar ledning och vart händelserna bär iväg är omöjligt att säga.

Dags att ’speeda’ på arbetet med internationell arbetsskyldighet?

/Sumatra

No comments! (uppdaterad)

SvD har en bra artikel, om vilka som vi egentligen rekryterar till den nya Försvarsmakten, som jag rekommenderar alla att läsa. Jag kunde inte säga det bättre själv och kommenterar därför inte det idiotiska med att avveckla värnpliktssystemet mera idag.

Uppdaterad 10-06-29, 18:17
Det börjar dyka upp protester mot nedläggningen av värnplikten. Jag har varit lite elak mot Thage G och Björn Sydow tidigare, men i just detta fall håller jag helt med om det dom skriver. Men är det inte en smula försent att debatten startar efter beslutet i Riksdagen? Vad händer om det blir regeringsskifte och beslutet rycks upp igen? För Försvarsmakten innebär det bara ytterligare förvirring.

Nya undersökningar pekar på att fler av de som gör värnplikt är positiva till allmän värnplikt. Dock så skulle jag vilja ta dessa resultat med en nypa salt eftersom det inte är så många som gjort värnplikt de senaste åren. Det ligger kring 10% av grabbarna och ett fåtal tjejer varje år vilket ger ca 5% av varje årskull. Det innebär att vi vet med säkerhet att ca 2,5% av varje årskull är positiva till värnplikt och 2,5% negativa. Vad de övriga 95% tycker säger artikeln inget om.

Tillbaka där vi startade

Under det senaste året har det varit stora diskussioner kring nedläggningen av det svenska STRIL-systemet och flygbasorganisationen. Dessa två organisatoriska delar är grunden för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige (den tredje är flygplanen i sig själva). Symboler för denna nedläggningscirkus har varit STRIL-anläggningen i Hästveda och den militära flygplatsen Ärna, f.d. F16. Bägge har lagts ned och återuppstått ett antal gånger.

Men nu börjar det blåsa nya vindar. Politikerna har fått upp ögonen på vanvettet att lägga ner den infrastruktur som deras dyrt anskaffade Gripen kräver. Stridsflygplan utan landningsbaser innebär sämre uthållighet och räckvidd. Det tar dessutom längre tid att nå ett eventuellt insatsområde. Vapenlast får ersättas av bränsle, vilket även påverkar insatsförmågan. Stridsflygplan utan stridsledning innebär att det viktiga situationsmedvetande kraftigt försämras. En Gripen kan mycket, men dess radar kan inte se bakåt. Dethar talats om "förmågeglapp" i samband med införande av Länk16, men detta är ingenting jämfört med det "förmågeglapp" som har uppstått i och med nedläggningen av Flygvapnets infrastruktur.

- Behovet av transporter för internationella insatser har inneburit att Ärna med sin närhet till bl.a. SWEDINT och Högkvarteret i Stockholm fått nytt fokus. Nedläggningsbeslutet är nu officiellt lagt på is. Detta tycker jag är ett mycket bra beslut. I brist på bra möjligheter att basera på Arlanda eller Bromma så är Ärna det bästa alternativet vid insatser för att skydda Stockholm. Det var t.ex. inte bara 18 flygplan i formering som flög över Stockholm på kronprinsessans bröllop. Fler Gripen än så fanns i luften för att vara insatsberedda utifall någon skulle hota de 500.000 åskådarna på backen.

- Även besluten avseende stridsledning är lagda på is. Politikerna har nu kommit på att en stridsledningscentral kräver fortifikatoriskt skydd, något GLC/NOC i Enköping knappast skulle kunna erbjuda.

Ännu är inte faran över för Ärna eller Hästveda, men det ser betydligt ljusare ut än för bara några månader sedan. Försvarsmakten har dock inte gett upp sina planer ännu.

Men på Försvarsmakten anser man inte att onsdagens uppdrag behöver rucka på planerna.

- I budgetunderlaget, som vi presenterat, har vi sagt att vi vill lägga ner Hästveda 2014. Det regeringen säger i dag innebär ingen förändring i den inriktningen. Men vi måste analysera vad det innebär om det kommer andra signaler, men tills vidare gäller fastlagda planer, säger presschefen Roger Magnergård.

Försvarsmaktens reviderade planer ska redovisas för regeringen senast den 15 november.

Hmm... förvånansvärt att det inte står att läsa ett dugg om detta på vare sig Tolgfors eller Widmans blogg. Att Försvarsmakten missat nyheten är inte lika förvånande.

Semester = dags för förändring (uppdaterad)

Förra året så ändrade Försvarsmakten villkoren för alla som sökt och kommit in på nivåhöjande utbildningar. För att få påbörja utbildningen var de antagna tvungna att skriva på ett kontrakt som innebar obligatorisk utlandstjänst. Detta skedde under semestern någon månad innan kurserna skulle starta, med mycket små möjligheter för den enskilde att kommunicera med sin arbetsgivare och sitt fackförbund.

Anledningen till de ändrade villkoren för nivåhöjande utbildningar var att man ville komma åt äldre officerare (anställda tidigare än 2003) som klarat sig undan kravet på utlandstjänstgöring. Nyanställda officerare har obligatorisk utlandstjänstgöringsplikt, men hur ska HKV bli av med det stora "köttberget" av äldre stabsofficerare? Riksrevisionen anser i en utredning att det finns ca 1500 "övertaliga" äldre officerare som Försvarsmakten egentligen inte har behov av.

Därför så var det med en smula misstänksamhet som jag läste följande inlägg på EMIL.

Beredning pågår för närvarande i Högkvarteret om internationell arbetsskyldighet. Frågan kommer att överläggas på Försvarsmaktsledningens möte torsdag den 24 juni, för att därefter vara föremål för samverkan i ASU med arbetstagarorganisationerna onsdag den 30 juni.

Högkvarteret återkommer med information så snart som underlag finns tillgängliga.

HKV passar på att smida medan järnet är varmt. Man fick igenom undantagen i LAS (6-8 års tidsbegränsad anställning jämfört med tidigare max 2 år) för kontraktsanställda soldater (här vek sig Officersförbundet snabbt, men dom kanske inte tänker ha kontraktsanställda soldater som medlemmar?). Man fick dessutom igenom avskaffandet av värnplikten utan allt för mycket debatt i riksdagen (även om fp i efterhand muttrade om att möjligheten att försvara Sverige urholkas).

Nu är det dags för nästa steg. PRIO är uppstartat och man har tillbringat våren med att definiera de nya befattningarna. När officerare ska söka dessa befattningar så kan HKV stoppa in ett obligatorium om utlandstjänst i arbetsbeskrivningen. Sedan är det upp till var och en att söka den nya befattningen.

Jag skulle vilja hävda att detta problem går att lösa med mer morot och mindre piska. På samma sätt som en chefsbefattning med ökad lön ofta innebär att man förhandlar bort övertidsersättningarna så skulle man kunna höja lönen för de som skriver på nytt avtal. Detta kostar kanske lite mer, men Försvarsmakten vinner mycket i Goodwill. Men PR-mupparna på HKV upphör aldrig att förvåna.

En sak är i varje fall helt klar. Ett obligatorium kommer att innebära att många av de äldre officerarna med familj och barn nog kommer att tänka igenom sitt vara eller icke vara i Försvarsmakten under semesten. Det är nog mest detta som HKV är ute efter, snarare än att säkerställa rekryteringen till utlandsförbanden.

Frågan är varför alla förändringar dyker upp lagom till semestern? Är det för att stabsofficerarna på HKV städar skrivborden lagom till ledigheten, eller är det för att minska möjligheten att personalen protesterar?

Se mer om detta hos Wiseman.

Uppdaterad 10-06-27, 18:18
Officersförbundet har lagt ut information om deras tolkning av Försvarsmaktens vilja med obligatoriet. Deras sida kommer att hållas uppdaterad allt eftersom mer information släpps ut. De frågeställningar som man tar upp är precis de som kommenterats i inläggen nedan.

Officersförbundet har hela tiden sagt attFörsvarsmakten måste ta vägen via moroten och inte piskan. Vi kan aldrig samverka ett sådant förslag i enighet, säger Lars Fresker. Officersförbundet anser inte att arbetsskyldigheten är problemet i sig. Majoriteten av medlemmarna är positivt inställda till utlandstjänst och att den tveksamhet som finns handlar snarast om en osäkerhet om vad en tjänstgöringsskyldighet innebär rent konkret för den enskilde individen.

Frågor som frekvens, möjlighet till flexibla missionstider, stöd till anhöriga och ekonomisk kompensation måste besvaras innan individen har möjlighet att ta ställning.

Dålig ekonomi bra för freden? (uppdaterad)

Grekland är nära att gå i konkurs och har nu hittat på ett sätt att dra in pengar till statskassan. Detta genom att sälja ut det bästa man har, nämligen sina små grekiska öar.

Hmm.. undrar vem som skulle vilja köpa en grekisk ö? En intressant situation skulle vara om grannen Turkiet köper upp de gränsöar som man har varit i konflikt om allt sedan kriget på Cypern 1974. Det skulle innebära att man slår två flugor i en smäll, pengar in till staten och man blir dessutom av med en av orsakerna till gränskonflikterna.

Är Turkiet lite smarta kanske dom kan utnyttja detta tillfälle att bli på mer vänlig fot med en av sina grannar. Det kan behövas, då relationen med Israel som var så bra för några år sedan har allt sedan Gazakonvojen fallit tillbaka till medeltiden. Nu är situationen mellan Grekland och Turkiet idag betydligt bättre än vad den tidigare varit. Den började gradvis förbättras efter de stora jordbävningarna 1999, då länderna var först att komma till varandras undsättning.

NATO skulle nog i varje fall jubla, då man kan börja fokusera mer på insatser utanför Europa än att hålla sina medlemmar från att anfalla varandra. Grekland och Turkiet må vara en börda för NATO, men dom sitter på ett kapital som inte går att underskatta, nämligen sitt geografiskt läge.

Hur påverkar ekonomin Sveriges försvarspolitik?

Dålig ekonomi gör att länder inte har råd att satsa på sitt försvar. I just detta fall kan det vara mycket bra. I andra fall sämre. För kriget i Afghanistan kan det innebära att många NATO medlemmar tvingas dra sig ur. Hur kommer Sverige att göra i ett sådant fall? Satsa mer för att kompensera och visa solidaritet då vi har en bra ekonomi? Eller att dra oss ur och därmed förlora det anseende inom NATO som vi satsat de senaste årens försvarsbudgetar på att bygga upp?

För exporten av Gripen så kan den ekonomiska krisen vara både bra och dålig. Bra, då våra konkurrenter (JSF, Rafale och Eurofighter) är betydligt dyrare. Dålig, då många av de potentiella köparna som Kroatien, Rumänien m.fl. kanske inte har råd att köpa flygplan över huvud taget. Här hänger mycket på vilka övriga samarbetsavtal som svensk industri kan göra med de aktuella länderna. Ungerns ekonomi är bara snäppet bättre än Grekland. Svenska staten leasar ut Gripenflygplan till Ungrarna. Vad händer om den ungerska ekonomin brakar ihop på samma sätt som den grekiska och EU-länder tvingas att t.ex. avskriva lån och fordingar?

Uppdaterad 10-06-26, 18:30
Rumänien höjer sin moms för att klara av statsbudgeten. Dom är snart uppe i samma nivå som Sverige. Men att i detta läge köpa nya flygplanär nog bara att glömma. Det enda som skulle kunna ändra på det faktumet är ett kraftigt motköp som t.ex. att flytta en fabrik från Sverige till Rumänien.

Uppdaterad 10-06-26, 20:57
Grekland skjuter nu upp planerade materielinköp för sin Försvarsmakt.

Due to decades-long tension with neighboring Turkey, debt-ridden Greece has the European Union's biggest military budget as a percentage of gross domestic product, and the second highest in NATO after the United States. It is currently in talks with France over the purchase of six FREMM frigates, while Germany, France and others are eager to sell the country the 40 fighter jets it had said it needed.

But with the government imposing an austerity program that has slashed salaries and pensions and increased taxes in an effort to reduce the country's massive deficit, which currently stands at 13.6 percent of GDP, it cannot afford to spend billions of euros (dollars) on military equipment.

Many of the countries that want to sell expensive ships and planes to Greece are the same that granted the country rescue loans this year to keep it from defaulting and threatening the region's euro currency union.

Underskatta inte faran med CAS (uppdaterad)

CAS - Close Air Support är Flygvapnets stöd till markförbanden i NBG08/11. Det är mycket uppskattat i Afghanistan där våra svenska marktrupper vid flera tillfällen har lett utländskt stridsflyg.

Men man ska samtidigt komma ihåg de risker som finns involverade med CAS. Som ett exempel på dessa risker så vill jag belysa en incident som inträffade under övning i Sverige där ett svenskt Gripenflygplan leddes av en amerikansk FAC - Forward Air Controller (inom parantes mina förtydliganden)

"Fick felaktiga målkoordinater av FAC inför skarpskjutning. Ett pass CAS NIGHT skarpskjutning AKAN (automatkanon). När jag fick min 9-liner (målbeskrivning) av FAC gav han mig koordinater i MGRS format, Jag bad att få dessa i LAT LONG (latitud/longitud) och efter en kort väntan så fick jag det. När jag matade in de nya korrdinaterna i min T-punkt (målpunkt i flygplanets navigeingssystem) så observerade jag att det skiljer ganska så mycket från mitt förplanerade målläge (Punkt Tore i R02) (ett svenskt skjutfält). Det skiljde ca 0,5 respektive 1 minut från det förplanerade läget. När jag var etablerad över målområdet så begärde jag "ROPE" (begäran om utpekning av egna förband m.h.a laserpekare) av TACP (Tactical Air Control Party. Organisation som innehåller bl.a. FAC), fick då syn på TACP, de stor precis där min MUS (målmarkering i head-up display) pekade ut mitt målläge.
...
Vid kontakt med TACP (ett utländskt TACP) efteråt så visade det sig att FAC läste ut fel koordinater på sin utrustning när han skulle göra om från MGRS till LAT LONG. I stället för målläget läste han ut sin egenposition."

Det här visar på hur enkelt det är att göra fel. En enkel utläsning av koordinater blev fel då FAC:en fick göra ett handgrepp han inte var van vid). Nu kunde piloten kontrollera målläget visuellt och undvek därmed vådabeskjutning av egna markförband, s.k. Blue-on-Blue. Men numera har vi i våra Gripen tillgång till även GPS-bomber som man kan fälla genom moln. Där finns det inte denna extra möjlighet att visuellt bekräfta målläget.

Den här incidenten visar dessutom på vikten att ha en pilot i ett flygplan som fäller en bomb. Motsvarande insats med en UCAV hade haft betydligt större risk att gå snett då operatören i en UCAV är begränsad till den information som kommer via sensorerna. I en riktig stridssituation så kommer dessutom den extra stressen in. Både för piloten som vet att han fäller en bomb mot människor och för FAC:en vars förband kan vara mitt inne i hårda markstrider.

Misstag sker i fredsövningar och risken är ännu större för misstag under en skarp insats. Med stor sannolikhet är det denna risk för misstag som gör det svårt för våra svenska politiker att besluta om en insats med Gripen i Afghanistan.

Läs det här inlägget om CAS uppdrag i Afghanistan.



Uppdaterad 10-06-27, 17:44
Jag hittade ett gammalt nummer av Defence Technology International (November 2008) med en intressant artikel om erfarenheter av CAS i Afghanistan, "Cleared Hot".

En stor svårighet med ISAF är alla inblandade nationaliteter. Även om kommandospråket är engelska så kan det vara svårt att förstå varandra. Som en den franske majoren Jean-Marc Brenot utrycker sig, "The Brittish infantryman is not going to speak slowly when he is running with the Taliban 500 m eters behind". Roverdatalänken är ett sätt att lösa detta problem. Genom att skicka måldata direkt upp till flygplanet och genom att kunna se den videobild som piloten använder för att välja mål så minskar man risken för skador på civila och egna trupper.

Ett annat problem uppstår när man ska leda insats med GPS bomber. Även om en FAC har mycket bra utrustning för att mäta avstånd till målet (laser) och sin egen position (GPS) så är vinkelnoggranheten inte den bästa vilket kan ge stora fel i sida vid en insats. Ny utrustning för att kalibrera FAC inmätningsutrustning är under leverans sedan 2007 med två GPS mottagare där den ena placeras 30 meter från inmätningsutrustningen och används för att kalibrera vinkelnoggranheten. Men har alla FAC tillgång till dessa idag?

FAC utrustningen är mycket tung och det läggs ner stort utvecklingsarbete på att ta fram lättare inmätnings- och kommunikationsutrustning. Det är också mycket ont om certifierade FAC/JTAC. Detta innebär att många insatser för att skydda egna trupper som hamnat i bakhåll måste utföras med ledning av soldater som kanske inte har stor vana som FAC eller ens tillgång till bra system att leda insatsen.

SDB (GBU-39)får mycket kritik då den är designad att fällas från långt håll och målets läge kan ändras under tiden det tar till träff. Risken finns även att det dyker upp civila under tiden det tar från fällning. Det innebär att den i stort sett endast kan användas mot fasta förplanerade mål. Är detta något som FLygvapnet funderat på när man integreras SDB på Gripen?

90% av uppdragen för stridsflyg i Afghanistan är NTISR - Non-Traditional Intelligence, Surveillance and Reconnaissance. Personligen tycker jag att detta är den typ av uppdrag som UAV lämpar sig bäst för. De enda fördelarna som ett stridsflygplan har över en UAV vid denna typ av uppdrag är att den snabbare kommer fram till målet och att piloten lättare med sina ögon kan få en överblick över området. Men CAS-resurser måste finnas tillgängliga i Afghanistan för de få tillfällen dom behövs och under tiden så används dom till annat.

Jobbar vi på rätt sätt?

I Storbritanien har man ett begrepp som kallas "Urgent Operational Requirement". Detta är ett sätt att anskaffa utrustning till sin försvarsmakt när den normala beställningsprocessen inte fungerar. Man har insett att när det snabbt behövs t.ex. skottsäkra västar som inte tynger ner en soldat i Afghanistan så går det inte att vänta ett år på en kravspecifikation från högkvarteret, 6 månader på en EU upphandling, ett år på leverans och ytterligare 6 månader för utprovning. Dessutom så är det lättare att få pengar via UOR då det finns en summa reserverat varje år utanför den vanliga försvarsbudgeten för just denna typ av anskaffning. Exempel på UOR är minskyddade fordon till Afghanistan och Irak, prickskyttegevär och uppdateringar av helikoptrar.

Tyvärr så är det ordinarie systemet för upphandling så komplicerat att numera sker fler och fler av upphandlingarna via UOR-processen. Detta har resulterat i allt för många fall i undermåliga produkter då kravspecifikationen blivit dålig och upphandlingen gått för snabbt.

Även i Sverige har vi försökt oss på s.k. "snabbspår" då också vår upphandlingsprocess tar tid. Ett av dessa "snabbspår" känner vi alla till och det var anskaffningen av helikoptrar för NBG08. Vare sig HKP4 eller HKP10 blev klara i tid. Nu ser det dock ut som HKP10 blir klar till insats i Afghanistan 2011, men något "snabbspår" blev det verkligen inte. Ett annat försök var NVG - Night Vision Goggles till Gripen. Trots att det fanns gedigen kunskap hos FMV T&E och trots att det flugits med NVG i många år tog upphandlingen och integrationen flera år.

Har vi då helt och hållet tappat förmågan till snabba upphandlingar?

FMV kritiseras ofta för att göra dåliga upphandlingar och det stämmer tyvärr allt för ofta. Men orsaken till detta kan man se bakom de politiska styrningar som getts de senaste åren.

- Personalneddragningar. FMV ska anpassa sin storlek till personalramar och en myndighetsbudget. Inte till hur många uppdrag som man har att hantera! Precis som Försvarsmakten ska hantera hotbilden efter budgeten så är detta ett helt bakvänt tankesätt. Personalramar ska styras efter antal uppdrag och ekonomin i uppdragen, punkt slut. På så sätt blir också FMV en mer affärsinriktad myndighet.

- Arbeta på högre systemnivåer. FMV ska numera enbart vara en upphandlande myndíghet och lägga ut mer och mer av teknikansvaret på industrin inom ramen för deras MTC (se nedan). I stället för tekniska experter anställer FMV s.k. "förmågeansvariga" projektledare. Men hur ska FMV då ha gedigna tekniska kunskaper för att kunna granska en offert? Nu blir det tyvärr allt för ofta som en offert granskas enbart ur kostnadssynpunkt. Att sedan den aktuella industrin inte har en chans att realisera produkten till full funktion inom utlovad tid eller pris har man inte förmåga att genomskåda. Kanske detta problem måste lösas genom att koppla varje kontrakt till kraftiga viten vid förseningar? Givetvis kommer i så fall produkten att bli dyrare. Har vi då sparat något? FMV blir billigare, men produkten blir dyrare!

Framtiden ser inte bättre ut, snarast tvärtom. FMV kommer att genomgå ytterligare personalnedskärningar som en del av den s.k. Hafströmska Stödutredningen. Den fick i första vändan underkänt av alla inblandade myndigheter och nu pågår ett omtag på rapporten, den s.k. Hafström 2.0. Men vad än den nya rapporten säger så blir det med stor sannolikhet inte fler anställda.

Risken är snarare att de nya politiska styrningar som ges ytterligare kommer att förvärra läget.

OPS - Offentlig Privat Samverkan är ett koncept att lägga ut mer ansvar för underhåll m.m. på industrin. Fördelen är att Försvarsmakten ska spara pengar. Nackdelen är att Försvarsmakten kommer att tappa kompetens inom området. De frågor som mycket snart måste besvaras är: Vilken kompetens ska vi ha kvar? Vad behövs i en eventuell insats? Vad behövs för att skriva nästa kontrakt? FMV använder ofta FM personal vid upphandlingar. Om FM tappar kunskaperna måste snart FMV använda sig av industrin eller konsulter för att kunna skriva kontrakt med industrin. Här finns det stora risker för jäv!

Som lök på laxen kommer våra svenska regelverk in och gör det svårt att arbeta.

RML - Regler för Militär Luftfart infördes som en konsekvens av Långholmenhaveriet. Syftet var att kopiera civila regelverk som JAR, FAR, BCL, ISO 9000 m.m. för att få en ökad kvalitet och kontroll på levererad produkt och hur vi arbetar. Det ska finnas spårbarhet från beslut till produkt. Ansvaret delas upp mellan Operatör - Försvarsmakten, Leverantör/Upphandlare/Innehavare av Materiel System Intyg (MSI) - FMV och Tillverkare/Leverantör/Innehavare av Militärt Typ Certifikat (MTC) - Saab/Volvo. Alla ska jobba efter godkända processer och kunna visa upp hur alla ändringar i produkten förs in.

Detta är ju i och för sig bra. Problemet är att vi svenskar som vanligt tolkar regelverk med preussisk disciplin. Resultatet blir att det blir så svårt att arbeta att vi ofta tvingas ta godkända genvägar (som var tänkta att utnyttjas endast i nödfall).

Tydligast illustreras detta med hur vi arbetar med manualerna för Gripentekniker och piloter, AMP - Aircraft Maintenance Publication och AOM - Aircraft Operators Manual.

Ta ett exempel med ett mindre fel som uppstår som kräver en ändrad instruktion för teknikern och piloten. Den felaktiga manualen säger att en lampa ska lysa grönt när den i själva verket lyser rött. Enligt godkända processer så kräver detta:

- Uppdatering av samtliga inblandade systemrapporter. Detta kräver ca 10 signaturer från inblandade materielgruppsansvariga och chefsingenjörer för varje rapport som påverkas.

- Uppdatering av typrapport. Detta kräver påskrift av chefsingenjörer samt head of design.

- Uppdatering av AMP och AOM. Kräver påskrift av både Saab och FMV då det är en publikation som ges ut av FMV.

- Beställning av kopiering av AMP och AOM.

- Distribuering av ändring till brukaren.... Pust!

Nu har alla inblandade blivit gråhåriga och i värsta fall har flygplanen stått på backen i en vecka eller två. Vad gör vi då för att få detta att fungera i praktiken? Jo, vi tar godkända genvägar och ger ut alltihopa via ett s.k. avsteg. Detta kräver endast fyra signaturer på Saab, skickas på fax till FMV som sätter på ett försättsblad med endast en signatur. FMV faxar detta till HKV som ger ut en Operationell Order på fax till förbanden. Summa summarum kan detta gå på mindre än 24 h.

Bra, tänker alla som läser detta. Problemet är att ute på förbanden så står det i slutändan en stackars tekniker eller pilot med sin AMP och AOM och sjuttielva olika avsteg att hantera! Har systemet blivit säkrare? Nej! Jobbar vi på rätt sätt? Givetvis inte!

Slutsats:
Om vi ska ha en fungerande materielanskaffningsorganisation inom Försvarsmakten och FMV måste vi snarast stoppa utarmningen av kompetens och börja arbeta på ett effektivare sätt:

- Använd processer som det går att jobba med. Inte enbart processer som är politiskt korrekta.

- Behåll personal med teknisk kompetens på FMV, inte bara projektledning, ekonomi och juridik.

- Sälj inte ut all kunskap från Försvarsmakten, den är dyr att köpa tillbaka.

Resultatet blir att vi lättare kan uppfylla kraven på en effektivare organisation med mindre personal enligt Hafström 2.0 och vi skulle på köpet få en säkrare produkt. Vi skulle minska behovet av att göra avsteg i upphandlingar och produktändringar. Alla skulle vara nöjda! Förutom möjligtvis regeltalibanerna...

Efterlyses: En sansad debatt (uppdaterad)

Det närmar sig semestertider och många är liksom jag själv slutkörda. J.K kommenterade det i ett inlägg om att vi just nu belastar personalen hårt och då uppstår det risker i verksamheten.

Själv så märker jag det i en del inlägg där det uppstår konstig diskussion och en hel del påhopp i stället för bra argumentation. Många är nog helt enkelt för trötta och tar kritik personligt. Ironi är också något som är svårt att få andra att förstå på rätt sätt. Där får jag helt enkelt skylla på min barnsliga humor och försöka lägga band på mig själv.

Det är tyvärr lätt att diskussioner på Internet spårar ur eftersom det inte finns samma moraliska spärrar som vid en debatt ansikte-mot-ansikte. I flera andra bloggsammanhang har det lett till ren mobbning av de som har fel åsikter.

Några exempel på inlägg där diskussionen delvis spårat ur:

- "Vänd andra kinden till". Inlägget syftade till att belysa våndan av att använda våld för att skapa fred. Diskussionen ledde tyvärr till en het debatt om krisen i mellanöstern är Israels eller palestiniernas fel. Att jag tog upp incidenten med Gazakonvojen var för att exemplifiera att Israel med användandet av för mycket våld i den situationen råkat ut för precis det misslyckande som jag varnade för.

- "Nytt Saab haveri". Inlägget var dels för att lyfta fram haveriet med Skeldar som svensk press i stort sett missat, dels var det till för att belysa våndan av att ändra på COTS. Debatten kom i stället att fokusera på ett par faktamissar.

- "Främligsfientlighet ett hot mot Sverige". Att tala illa om SD på Internet leder alltid till massiv motkampanj. SD anhängarna är inte många, men de är mycket aktiva på Internet och är snabba med att komma med kommentarer. Tyvärr så fick jag cencurera friskt i detta inlägg då det dök upp en del kraftiga påhopp på olika folkgrupper.

Jag vill inte påstå att jag är felfri. Men med den bakgrund jag har så är jag mycket bred i mina kunskaper om flygande system. Dock så har breddkunskaperna inneburit att spetskunskaperna inom vissa ämnen saknas. Därför så finns det en möjlighet att kommentera inläggen och resultatet att jag lär mig själv samtidigt som läsarna. Min blogg provocerar, men det är också själva syftet. Resultatet hoppas jag blir en bättre Försvarsmakt.

För att ta en liknelse om konstruktiv feedback. Jag är ute och går med en kamrat och vi stannar och ser på ett gult hus som ligger på en höjd. Jag säger till min kamrat, "det där gröna huset är ganska så fult".

- Detta uttalande innehåller ett faktafel som min kamrat snabbt korrigerar, "sätt på dig glasögonen CI, det där huset är faktiskt gult". Genom bloggens kommentatorfunktion så kan ni korrigera dessa typer av faktafel mycket snabbt. Kan ni bara peka på var det går att hitta information för att bestyrka att jag har fel så ändrar jag snabbt i inlägget.

- Uttalandet innehåller även en åsikt, d.v.s. att huset är fult. Jag kan givetvis ändra min åsikt om en bra debatt övertygar mig om att jag inte har rätt. Min kamrat kanske säger, "ja, det är inte helt vackert, men det passar in mycket bra bland övrig bebyggelse". Här är också själva grundtanken bakom en blogg, dubbelriktad kommunikation (något Tolgfors missar). Kommentatorsfunktionen ger möjlighet att skapa en debatt. Ett lyckat inlägg leder till konsensus mellan skribenten och läsarna.

Hade min kamrat bara svarat, "du har helt fel och bör inte uttala dig om hus i fortsättningen" så hade nog hemfärden skett i tystnad.

Tyvärr så finns det hos vissa en ovilja att försöka sig på konsten "kill your darlings". Man har bestämt sig för att något ska vara på ett visst sätt och reagerar aggressivt när någon har en annan åsikt. Alternativet är att man förnekar det man hört och försöker att stoppa debatten.

Ett exempel ur verkliga livet på när feedback inte togs emot på rätt sätt:

En nära vän och kollega arbetade på F7 som systemingenjör. Han fick i uppdrag att ta emot ett studiebesök från Saab och för dom berätta vad personalen tyckte om deras produkt. Han tyckte att detta var ett mycket bra tillfälle att ge lite konstruktiv feedback.

Han inledde därför presentation med "Vi vet alla att Gripen är ett bra flygplan, men för att göra det ännu bättre så tänkte jag gå igenom vilka svagheter som finns som vi behöver förbättra. Att bara lägga tiden på att prata om det som vi redan vet är bra är ett slöseri på både er och min tid". Därefter så gick han under 20 minuter igenom vad han ansåg skulle göra systemet bättre. När han var klar satt en mycket blek församling framför honom. Dom hade ju bara väntat sig en massa beröm och levde i en verklighet där Gripen var världens bästa flygplan. Till slut reste sig en av cheferna, harklade sig och sade, "kom ihåg att det som sagts här är hemligt". Locket på med andra ord!

Nästa studiebesök inledde vår vän systemingenjören med orden, "det jag ska säga er nu är hemligt, men inte så hemligt att ni inte ska få reda på det". Sedan körde han samma 20-minuters presentation. Behöver jag nämna att det inte blev några fler besök? Många människor vill tyvärr inte se sanningen, utan lever hellre i sin trygga verkstad.

Vi måste ha en öppen debatt för att kunna åstakomma förbättringar. Jag är inte 100% rätt i alla lägen, men jag lär mig hela tiden. Skulle jag bara uttala mig om sådant som jag kan till 100% så skulle det bli ganska så tyst. Jag kommer att fortsätta exemplifiera med hjälp av Wikipedia då jag tycker att dom har bra sammanställningar, men faktainläggen kommer alltid andra källor. Exemplet med Skeldar kom från tysk press. Wikipedia använder jag för att t.ex. visa hur en Puls-Doppler radar fungerar. Wikipedia har dessutom ett oförtjänat dåligt rykte. Jämför man med andra stora uppslagsverk så innehåller alla små fel. Vad är dessutom sanningen? Om man tittar på "fakta" från officiella käller som t.ex. HKV och Statskontorets officiella uttalanden om PRIO så skiljer det sig även där ganska så mycket.

Jag vill avslutningsvis tacka alla läsare och särskilt dom som bemödar sig att komma med konstruktiv kritik och är villiga att föra en offentlig debatt. Detta tror jag att vi alla tjänar på.

Uppdaterad 10-06-21, 18:39
Som av en slump så har de politiska bloggarna tagit upp samma problem som i detta inlägg, d.v.s. att debatten ofta blir ren smutskastning, bara lyfter fram andras problemen oc h endast förs för egen vinning.

Jag tycker att det är trevligt med en smula kåranda och att det finns ett drag av konkurrens mellan vapengrenarna, det gynnar utvecklingen. Men när det i tider av budgetåtstramningar uppstår rent förtal av de andra för att man ska få egna resurser så har det gått på tok för långt.

Jag märker det när det gäller t.ex. befordringar och utnämningar till högre befattningar inom Försvarsmakten. Där är det viktigt att det finns representation från alla vapenslagen, annars riskerar man att bli utan talan i t.ex. materielanskaffning. Hallå, ska inte högre befäl utnämnas efter kompetens? Ska man inte som befäl på den s.k. Joint-nivån stå över revirpinkandet? Vad händer om det ett år t.ex. bara finns armébefäl med bra kompetens, ska dom behöva stå efter för att marinen måste få in en representant? Risken är att vi bara för att skydda våra egna försvarsgrensintressen inte fyller på HKV med de bästa befälen. Det här leder också till s.k. stuprörspolitik där man bara tar hänsyn till sin egen vapengren och sub-optimerar. Min förhoppning med bloggandet är att komma runt dessa stuprör. Sedan har jag givetvis kunskapsbegränsningar, men det är där den dubbelriktade kommunikationen kommer in.

Vi får se upp hur vi sköter debatten på Internet. Det gäller att lyfta fram problemen för att förbättra för hela Försvarsmakten, inte bara tala för den egna kåren. Lyssna på de politiska bloggarna och följ deras lysande förslag!

Vår erfarenhet är att vi som bloggar kan nå en viss nivå genom att ta inspiration från traditionella medier. Men efter en tid, det vill säga nu, är tiden inne för att ta nästa steg och själva ta ansvar och sätta tonen i den del av debatten som sker i bloggosfären.

Ett sådant steg, och som sociala medier lämpar sig utmärkt för, är hur vi hjälper varandra, inom och mellan nätverken, att undvika personangrepp på våra respektive motståndare. Den direkta responsen från läsare och varandra samt kanske mest av allt de ständiga samtalen vid sidan av debatten utvecklar oss på ett sätt som inspirationen från traditionell media inte längre förmår. Vi måste finna ett eget ramverk och egna nivåer som skiljer sig från de mer traditionella kanalerna om vi ska fortsätta utvecklas.

Var det allt? (uppdaterad)

Nu har kronprinsessan sagt ja till sin Daniel och 250.000 svenskar har hurrat längs med kortegevägen. Själv så stod jag vid Slussen och tittade på när HMS Visborg sköt 21 skotts salut då Vasaorden paddlade förbi. När sedan 18 stycken Gripen svepte förbi i en snygg formation så var dagen slut för min del och jag gick hem för att dricka en kopp te.

Väl hemma vid köksbordet så upplevde jag en slags anti-klimat. Var detta allt? Visst så håller jag med min bloggarkollega Borneo om att vi gjorde ett fint jobb och att det var bra PR för Försvarsmakten. Men samtidigt så reflekterar jag precis som min andra bloggarkollega Tokmoderaten att det var en pinsamt stor del av Försvarsmakten som var närvarande.

18 Gripen är en femtedel av allt vi hade att uppbringa. Hade vi gjort samma sak på bröllopet 1976 så hade nästan 100 Lansen, Draken, Viggen och kanske en och annan Tunnan kunnat svepa förbi. Det hade varit en syn för gudarna. Nu tog förbiflygningen i 18-grupp slut lite väl snabbt...

Uppdaterad 10-06-20, 19:45
Nu också på Youtube...



Uppdaterad 10-06-27, 10:33
Enligt de sista beräkningarna var det 500.000 människor som var på plats och tittade på bröllopet. 499.999 plus jag själv med andra ord! PR värdet beräknas motsvara 2,7 miljarder kr.

På så sätt så har kanske FM:s bidrag lett till ett starkare Sverige utan att en endaste kula har avfyrats...

Limes NATO

Limes är ett intressant matematiskt begrepp. Det ger möjlighet att räkna ut ett värde för en funktion i en punkt där värdet kanske inte ens är definierat. Vad händer om man tillämpar det på försvarsmakten? Man tar en lämplig egenskap och ändrar dess värde. Hur lång tid tar det innan man kan hävda att Försvarsmakten = NATO? Frågan är bara vilken parameter som ska ändras och vilket värde den ska gå mot?

Hur långt har vi kvar innan vi kan se oss som fullvärdiga NATO-medlemmar?

Somliga skulle säkert kunna hävda att vi inte har skrivit på något medlemsavtal och därmed inte binds av NATO Artikel 5, d.v.s. att behöva komma till undsättning till ett land som attackeras. Men i praktiken så innebär vårt EU medlemsskap, signerandet av Lissabonfördraget och vår Solidaritetsförklaring att vi kommer att få ställa upp på samma sätt som alla andra NATO-länder.

Tekniskt och taktiskt är vi redan fullvärdiga NATO-medlemmar. Våra Gripenflygplan är fullt NATO-kompatibla och våra soldater och officerare tränar enligt NATO:s regelverk och föreskrifter. Allt för att vi ska kunna deltaga i gemensamma internationella insatser som den i Afghanistan.

I Afghanistan så deltar vi med ett FN mandat som grund, men vi leds av NATO och vår högsta befälhavare är en amerikan. Våra svenska politiker hävdar att detta är OK då vi inte helt har släppt greppet om våra styrkor. Det är fortfarande svenska soldater som representerar Sverige och inte NATO, men maskerade till den gemensamma styrkan ISAF.

Hur fungerar detta i praktiken?

FN begär i en resolution internationellt stöd för en insats och frågar någon lämplig organisation om dom tar på sig ansvaret att vara "leading nation". För ISAF:s del var det inledningsvis England, men numera så leds trupperna från NATO:s högkvarter. I Sverige så skickas våra styrkor ut med hjälp av ett riksdagsbeslut baserat på en proposition från regeringen. Försvarsmakten får sedan via budgetpropositionen styrningar om vilka insatser som ska genomföras.

Sverige får mer och mer ansvar i vår region av Afghanistan, men detta ansvar innebär också ett ökat långsiktigt åtagande.

Ledningsansvaret för den regionala enheten i Mazar-e Sharif innebär att Sverige åtagit sig ett ansvar för att enheten har rätt sammansättning och förmåga att kunna lösa de uppgifter som enheten tilldelats. Det osäkra säkerhetsläget samt åtagandet som ledningsansvarig nation ställer krav på förmåga till anpassning och flexibilitet för det svenska bidraget.

Ledningsansvaret innebär samtidigt att Sverige har skyldighet att säkerställa att efterfrågade förmågor och resurser tillgodoses, antingen genom bidrag från ett annat land eller genom att Sverige anpassar sin insats för att fylla eventuella vakanser och brister som kan uppstå.

Förutom själva insatsens genomförande så finns frågan om hur mycket av kontrollen vi släpper. Man skiljer på OPCOM, OPCON, TACOM och TACON. Normalt så bibehålls den operativa styrningen av våra trupper i Sverige. Detta faktum brukar lyftas fram av våra politiker för att visa att våra svenska trupper inte tillhör NATO förbandet OEF, utan enbart är där på FN-mandatet och av praktiska skäl leds av NATO inom ramen för ISAF (dock så är det samma ledning för bägge insatserna). I praktiken betyder avsaknaden av NATO OPCOM/OPCON inte så mycket för hur de svenska trupperna opererar nere i Afghanistan, då det krävs snabba beslut varje gång något händer och då styrs trupperna av de lokala befälhavarna på plats i Afghanistan. Våran svenska ledning hinner helt enkelt inte reagera utan nöjer sig med att sköta logistik och sätta upp förband som man skickar till Afghanistan.

För att ändå bibehålla någon viss typ av styrning över vad som trupperna får eller inte får göra så har varje instats ROE - Rules of Engagement. De listar t.ex. vad som krävs för att göra en insats med CAS - Close Air Support. Varje truppbidragande land har sedan gett sina styrkor s.k. national caveats, d.v.s. vilka ytterligare inskränkningar som politikerna har gett sina trupper. Vilka ROE och national caveats som finns är givetvis hemligt eftersom fienden annars skulle börja utnyttja dom till sin fördel. Vissa är dock uppenbara och dom drar redan talibanerna nytta av som att t.ex. använda civila som skydd vid anfall mot ISAF då ISAF får mycket svårt att skjuta tillbaka.

ISAF skulle kunna bli en mycket mer effektiv styrka om det inte vore för att alla de truppbidragande länderna har olika syften med insatsen och olika regelverk. USA får ut betydligt större effekt av sina styrkor (trots att USA och övriga truppbidragare har ungefär lika många man på plats) då dom kan optimera innehållet och uppgifterna över hela sin styrka och inte som de övriga länderna bara för sin lilla del.

Men faktum är att ju mer strider som våra förband hamnar i desto större lättnader måste politikerna ge i våra egna national caveats. I och med detta så blir skillnaden mellan svenska trupper i Afghanistan och de övriga NATO styrkorna mindre och mindre. Personligen tycker jag att det är bra då det innebär att våra styrkor får det lättare att göra insatser tillsammans med andra förband. Men jag undrar om våra politiker verkligen vet vad dom ger sig in på?

Nackdelen med att inte vara fullvärdig NATO-medlem som våra grannar Danmark och Norge är att vi inte får vara med när dom stora pojkarna pratar och därmed inte kan påverka besluten. Vi får därmed enbart följa det någon annan bestämt. Dessutom kan vi likt Georgien 2008 inte helt lita på att solidaritetsförklaringen i realiteten är dubbelriktad.

Sverige blir med andra ord mer och mer en del av NATO. Våra politiska bindningar är redan där. Vår materiel och taktik likaså. I och med att vi släpper kontrollen av våra styrkor mer och mer till NATO:s befälhavare så kan man snart hävda att vi i praktiken är fullvärdig NATO-medlem. Den okända variabeln x är kanske våra national caveats? Med matematiska termer lim x->ISAF ROE Försvarsmakten (x) -> NATO.

Nytt Saab haveri

Var lugna, det var inte en Gripen. Det var Saabs minsting, lilla Skeldar som gick i backen. Vad är nu detta kanske någon frågar sig? Jo, det är ett av Saab:s försök att hänga med i den internationella trenden med UAV i stället för stridsflyg. Skeldar är egentligen ingen ren Saab produkt, utan konstruktionen är uppköpt av Linköpingsföretaget Cybaero AB.

Saab har försökt sig på UAV i ett antal andra projekt:

- I samarbetsprojektet Neuron så tillverkar Saab avionik och delar av skrovet. Jag är en smula tveksam inför UCAV konceptet. Är det verkligen juridiskt OK att släppa bomber med förarlösa flygplan? Blir inte kriget för mycket av ett TV-spel? Även i USA förekommer denna diskussion. Med tanke på att svenska politiker verkar ha svårt att ta ett beslut om att sända Gripen till Afghanistan så tror jag att UCAV är ännu svårare. Därmed så bör vi inte satsa pengar på utveckling av UCAV teknik i Sverige.

- I den svenska upphandlingen av Shadow 200 (UAV03) till Försvarsmakten så är Saab leverantör (UAV:n tillverkas i USA) och bygger bl.a. utvärderingssystemet. Här är jag återigen en smula tveksam. Motköp är bra, men dom får inte äventyra leveransen till Försvarsmakten. Varför göra något i Sverige som lika gärna kunde ha levererats färdigt från USA? Visst så får vi den mer anpassad till våra andra produkter, bl.a. planerings och utvärderingssystremet MSS till Gripen, men vi tar samtidigt en stor risk. När vi bygger egna delar så är det inte längre COTS, vilket HKP14 projektet borde ha lärt oss. Men inga misstag är för stora för att inte göra om två gånger, minst...

Varför ska vi hela tiden försöka oss på och göra samma sak som alla andra? Det är samma misstag som biltillverkaren Saab gjorde under ledningen av GM. Se hur det gick! Det är i stället bättre att fokusera på det vi är bra på, d.v.s. bygga billiga flygplan och att komma fram med oväntade tekniska lösningar.

Teknik löser inte alla problem, men ibland så löser den vissa. En mycket intressant teknisk lösning är att stoppa in Carabasradarn i en UAV för att på så sätt kunna lokalisera minor och nedgrävda bomber. Detta är en idé som förespråkats tidigare av FOI, men som Saab nu verkar sikta in sig på. Om detta lyckas så kommer det att bli en succe i t.ex. Afghanistan. Förutom minor kan den t.ex. användas för att detektera skador i skog efter liknande stormar som Gudrun.

Vi får hoppas på att UAV03 kommer att bli klar enligt tidplanen. Shadow 200 kommer mycket snabbt att skickas till Afghanistan (2011) och utbildning av operatörer pågår samtidigt som Försvarsmakten rekryterar nya. Om nu UAV är framtiden för Försvarsmakten så borde vi också utbilda våra UAV-piloter på ett kontrollerat sätt. USAF har börjat att utveckla en certifierad "pilot" utbildning för UAV operatörer. Kanske något att skicka några svenskar på?

Sensmoralen av detta inlägg är därmed; lär av andra, köp COTS och sikta i stället på spetsutveckling av helt ny teknik.

P.S: Läs mer om kritiken mot UCAV insatset på Gyllenhals blogg. Bara för att Obama tar över innebär det inte att kriget i Afghanistan blir enklare att försvara.

Återigen PRIO (uppdaterad)

Statskontoret har nu kommit med en ny rapport om PRIO. Den överensstämmer inte riktigt med Försvarsmaktens syn på läget med införandet av PRIO. Tvärtom så fortsätter FM att hävda att PRIO uppfyller målen och att projektet är på rätt väg.

Tidningen Veckans Affärer har länge följt PRIO projektet. Tittar man på deras analys av skillnaderna mellan FM uttalande och Statskontorets rapport så är det anmärkningsvärt att uppfattningen om läget skiljer sig så pass mycket.

Och så konstaterar myndigheten att det snarare handlar om en slutnota på 4 miljarder kronor när projektet avslutas om sju år, det vill säga 1,5 miljarder kronor mer än tänkt.

Förvarsmakten hävdar å sin sida att det inte innebär någon fördyring, utan att det är fråga om kostnader som ”först nu redovisas externt”.
...
Nu hade inte 2,5 miljarder kronor eller 4 miljarder kronor spelat någon större roll om det gick att räkna hem projektet genom förbättrade processer, effektiviseringar och stora nyttoeffekter.

Dessvärre bedömer Förvarsmakten att den ”säkra ekonomiska nyttorna” uppgår till bara 2,1 miljarder kronor under perioden år 2009 till år 2019. Till detta ska adderas ett antal ”osäkra nyttor” och några ”kvalitetsnyttor” av obestämbar karaktär. Men att dessa ska uppgå till ytterligare 2 miljarder kronor är inte troligt.

Det man kan fråga sig är om ledningen av PRIO gör som strutsen och gömmer huvudet i sanden för att inte se problemen eller om det helt enkelt är så att dom inte förstår att det finns problem? Mycket av detta beror på att man inte har rätt folk i ledningen av projektet. Det som behövs är inte officerare, utan ekonomer och ingenjörer. Det är mycket anmärkningsvärt att ett projekt av denna storleksklass anskaffas av Högkvarteret direkt när det finns en statlig myndighet som innehar just den kompetens som HKV saknar, nämligen FMV.

Det intressanta är att FM just nu befinner sig i ett slags moment 22. Man behöver PRIO för att hålla koll på kostnaderna för att anskaffa PRIO.

Uppdaterad 10-06-30, 22:22
HKV får nu ytterligare uppgift att svara på fyra frågor som baserar sig på statskontorets rapport.

Bakgrunden till de fyra frågor som departementet ställt är Statskontorets rapport om införandet av systemet. De handlar om eventuella möjligheter att ta en paus i införandet, hur säkerhetslösningarna ser ut, om Prio-arbetet påverkar Försvarsstrukturkommitténs arbete samt vilka överväganden Försvarsmakten gjort för att ta ställning till om det ska beslutas om en paus.

Fotboll för (nästan) hela slanten (uppdaterad)

Under morgondagens bröllop kommer Flygvapnet att gratulera kronprinsessan med en överflygning med Gripen i 18-grupp. Det känns nostalgiskt att efter flera år återigen se en stor formation med flygplan i luften (även fast jag fortfarande är en smula kritisk till att kostnaden för bröllopet tas från Försvarsmaktens budget).

Själv så är jag nog just nu mer fokuserad på fotbolls-VM. Mitt ibland de störande vuvuzelorna så hördes även här ett antal Gripen flygplan när dom passerade in över invigningen av VM. (Det är dock uppvisningsgruppen Silver Falcons som syns på bilden i reportaget).

Under hela VM så kommer det att finnas Gripenflygplan i luften för att bevaka eventuella hot. En ny kapning av även ett mindre flygplan skulle kunna ställa till med en katastrof och bra PR för Al Qaida om det utfördes i direktsändning med miljarder tittare världen över.

I Sverige så verkar dock hotbilden för bröllopet vara något lägre än för fotbolls-VM. De soldater som står i kortegen är mest till för prydnad. Bevakningen sköts av polisen. De bör nog ta på sig både sydväst och galoscher, för det verkar bli regn i morgon.



Hmm.. en kombination av fotboll och bröllop skulle vara om det spelades vuvuzela på kronprinsessans kortege?

P.S: Ny Teknik har tagit fram en lösning på problemet med vuvuzelornas oljud. Kanske så bör SVT:s och TV4:s reportrar förbereda sig?

Uppdaterad 10-06-19, 10:30
Talibanerna och Al Qaida tittar inte på fotbolls-VM. En taliban som troligtvis gillar fotboll har ställt en officiell fråga till Sharia-domstolarna.

Is it really OK for a good Muslim to watch lightly dressed women cheering from the grandstands while music is being played over the loudspeakers?

Tyvärr för denna fotbollsfanatikers del så blev svaret negativt!

“These matches are invented by our enemies, and through the matches they seek to distract us from jihad towards them. They want to weaken the Islamic umma and make them waste their time on trivial things instead of religion.”

Hmmm.. en Fatwa har nu sagt att fotbolls-VM är syndigt. Innebär det automatiskt att fotbolls-VM måste bekämpas, eller räcker det med att titta på en annan kanal?

...och den ljusnande framtid är vår

Så här i examenstider så brukar människor fundera igenom vad dom lärt sig och hur deras framtid ser ut. Jag tänkte göra samma sak, fast för vår kungliga hovleverantör av stridsflygplan, Saab AB.

Historia
Eftersom flyget i Sverige i år fyller 100 så skrivs det många artiklar om hur utvecklingen i Sverige gått till allt sedan flygbaronen Carl Cederström tilldelades Svenska Aeronautiska Sällskapets aviatörsdiplom nummer ett år 1910.

I senaste numret av Flygrevyn (nr 4 ,2010) så finns en kort sammanställning kallad "100 år med svenskt flyg". I den så beskriver man Saab:s födsel 1937 ur en hoper med små flygplanstillverkare runt omkring i Sverige.

Fast frågan var om ett litet land i längden hade råd med konkurrerande flygindustrier. Genom att sockra betet med löfte om monopol på alla militära beställningar i tio år framåt fick politikerna näringslivets storägare att samarbeta. All flygplanstillverkning fördes till Linköping under namnet Saab. Motortillverkningen hamnade i Trollhättan.

Saab har sedan dess levererat flygplan som legat på framkant när det gäller teknik. J29 Tunnan slog flera världsrekord och ansågs som den mest lyckade konstruktionen bland trion J29, F86 och Mig 15. J35 Draken var det första flygplanet i världen med datalänk mellan flygplan och stridsledning. JA37 Viggen hade en datalänk mellan flygplanen 10 år innan något liknande fanns i vare sig USA eller Ryssland.

Med Gripen valde Flygvapnet att bryta den internationella trenden mot allt större och dyrare. Man byggde ett litet och förhållandevis billigt flygplan. USA spårade under tiden iväg med tekniska underverk som F22 och F35/JSF. Dessa flygplan är utmärkta, men kostar 2-6 ggr så mycket att köpa och 10 ggr så mycket att flyga per flygtimme jämfört med Gripen.

A/B versionen av Gripen var anpassad till att försvara Sverige. Den hade nationella datalänkar och radiosystem och kunde landa på vägbaser runt omkring på landsbygden. Nu satsar svenska Försvarsmakten, på order från våra politiker, på internationella insatser och Flygvapnet hänger givetvis på. STRIL systemet minskas till förmån för Länk-16. Bassystemet har i stort sett helt och hållet skrotats. Resultatet är att C/D versionen av Gripen är mer NATO-kompatibel än t.o.m de flesta andra NATO-länders flygplan. Saab har också lyckats med konststycket att sälja flygplan till fler kunder än både Dassault (Rafale) och BAe (Eurofighter).

Framtid
Det finns många frågetecken om vad som kommer att hända de närmaste åren med europeisk flygindustri. Liksom Saab uppstod av en massa små lokala flygplanstillverkare som slogs ihop, så finns det nog inte plats för tre tillverkare av stridsflygplan i Europa. Vi lär nog inom en snar framtid få se konsilidering av storformat. Gripen, Rafale och Eurofighter är idag minst ett europeiskt stridsflygplan för mycket och därför slåss de europeiska tillverkarna mot varandra på den internationella marknaden. Gripen International bildades för att Saab och BAe skulle samarbeta, men dom lyckades trots detta inte sluta att konkurrera med varandra i de olika affärerna och därför tar Saab återigen "lead" i försäljningen av Gripen. När dammet lägger sig finns det risk att alla tre europeiska tillverkare är borta ur leken och då är det fritt fram för USA, Ryssland och Kina att ta över.

Saab har fått ett antal affärer (Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand) som gett tidsfrist, men det är fortfarande mycket oklart om de stora affärerna. Norge satsar fortfarande på JSF, trots stora fördyrningar. Men har Holland och Danmark verkligen råd att hoppa på JSF-tåget? Brasiliens utvärdering pekar på Gripen som favorit, men eftersom inget beslut har kommit ännu så lär det dröja tills efter presidentvalet. Den indiska utvärderingen gick mycket bra, både med Gripen C/D och testflygplanet Gripen Demo. Men frågan är vad indierna egentligen är ute efter. Är det bara för att hitta någon lämplig leverantör att kopiera teknik från eller är det verkligen för att köpa det bästa flygplanet?

En smula darrig framtid med andra ord. Därför så känns det bra att det de senaste månaderna har kommit två mycket tydliga signaler att även om de utländska kunderna dröjer med sina beslut så kommer Sverige att fortsätta satsa på Saab och Gripen.

- Saab har precis fått beställning på nästa mjukvaruuppgradering av Gripen kallad MS20. I samma nummer av Flygrevyn som nämts ovan så finns en lång artikel om denna uppgradering. CBRN-skydd, GCAS, GBU-39, utökad Länk 16 och NCTR mode i radarn är mycket välkomna uppgraderingar. Tveksamt är dock den fortsatta satsningen på mörkerförmåga för SPK. SPK har inte imponerat särskilt mycket hittills och en alternativ lösning bör därför letas fram.

- På det stora flygseminariet i samband med flygdagen i Linköping kom mycket tydliga signaler från industri och försvarsministern om att det kommer att bli en E/F version för svenska Flygvapnet i framtiden.

"Sweden has committed itself to using the Gripen beyond 2040," Rosen said at Malmen air base on Saturday. "The question is when to acquire the Gripen NG, and how many." The basic program calls for the new variant to enter service in 2017-18, but Sweden has told export customers that it will adjust its schedule so that Sweden deploys the JAS 39E/F before they do.

Varför gör Försvarsmakten och Regeringen detta? Är det bara för att stödja svensk försvarsindustri? Är det ytterligare ett monopollöfte liksom vid uppkomsten av Saab? Delvis ja, men alternativet kan vara ännu dyrare (om man inte tar till den dramatiska lösningen att helt lägga ner Flygvapnet eller låta Flygvapnet fokusera enbart på UAV, transportflyg och helikoptrar).

Allan Widman beräknar att det kostar 50-70 miljarder att utveckla Gripen E/F. Hur många flygplan det blir för dessa pengar är oklart. 100 som idag? Knappast. Det kommer nog fler nedskärningar av storleken på Flygvapnet de närmaste åren, men jag skulle tippa på minst 64 st (något större än Danmark och Norge som har NATO i ryggen och i samma nivå som neutrala Finland).

Att köpa 48 stycken JSF (exklusive en hel del "småsaker" som att bygga om sin infrastruktur) kostar Norge 20 miljarder. Holland är mer realistisk och räknar med att betala ca 1 miljard per styck för JSF. Alternativen verkar med denna grova analys trots allt billigare eller åtminstone jämförbara med Gripen E/F.

Det man missar är det faktum att fortsätta flyga C/D versionen i 20 år till kräver att det finns en levande flygplansleverantör kvar (annars så är flygplanen inte luftvärdiga). Låt oss säga att Saab kostar 2 miljarder per år att driva runt. Det innebär att svenska staten måsta oavsett beställning eller inte av Gripen E/F pumpa in ca 40 miljarder i Saab de närmaste 20 åren.

Dessa redan låsta 40 miljarder borde användas till något vettigt i stället för att låta ingenjörerna bara gå och rulla med tummarna. Genom att nyttja de ingenjörer som redan finns anställda till att utveckla nästa generation Gripen så kommer det att bli billigare att köpa Gripen E/F jämfört med att om 20 år skaffa något helt nytt. Kostnaden för anskaffning av Gripen E/F blir då i realiteten bara 10-30 miljarder. Dessutom slipper vi bygga om vår infrastruktur.

Om vi inte utvecklar en Gripen E/F så måste vi dessutom efter dessa 20 år lägga ut ytterligare 20-64 miljarder för att köpa ett nytt flygplan. Alltså totalt 60-104 miljarder! Dessutom missar vi arbetstillfällen, teknikutveckling och en potentiell vinst för Sverige om det skulle bli en större export till Brasilien eller Indien.

Detta faktum verkar nu svenska politiker och höga militärer ha förstått. Att fortsätta att ha kvar ett flygvapen är inte gratis, men det finns fortfarande valet mellan dyrt och jättedyrt.

Allt är ännu inte klart. Det finns inga tydliga regeringsbeslut på att det verkligen blir en Gripen E/F, men framtiden ser betydligt ljusare ut för Saab än för bara ett par månader sedan.



P.S: Flygshowen i Linköping förra helgen var bara uppstarten på detta jubileumsår. Det vimlar av flyguppvisningar runt omkring i landet under 2010 och jag rekommenderar bl.a. den 21-22 augusti på Gärdet i Stockholm (klassisk flygarmark) och 28-29 augusti på f.d. F9 i Säve utanför Göteborg.