Palmes dubbla budskap

Idag är det 25 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. En liten del av Sveriges oskuld försvann den dagen, ytterligare en bit när Anna Lindh mördades 16 år senare och kanske den sista biten för snart tre månader sedan vid attentatet i Stockholm. Hur gärna vi än vill tro så påverkas även lilla Sverige av det som händer i omvärlden.

Jag växte upp med Palme som statsminister och kommer ihåg honom som en lysande talare som retade gallfeber på sina politiska motståndare. Jag kommer även ihåg den hårda offentliga debatten med många galningar som förde den ena efter den andra hetskampanjen mot honom. Det är nog detta som är en av anledningarna till att det idag är så svårt att få tag på en mördare. Allt för många hade ett mer eller mindre bra motiv till att begå dådet.

Men vilken var egentligen den sanna sidan av Olof Palme? Var det agitatorn som fördömde USA:s krig i Vietnam, som fördömde apartheid och som medlade fred mellan Iran och Irak? Eller var detta bara en fasad? Ett sätt att skapa en bild av ett neutralt Sverige som inte tagit sida i det kalla kriget mellan öst och väst?

Den nya svenska ”aktiva utrikespolitiken” hade sannolikt inte varit möjlig – i vart fall inte synlig – utan Olof Palmes passionerade och provocerande retorik. Innehållsligt handlade det om ett ställningstagande för tredje världens frigörelse från kolonialmakterna, och så småningom ett sorts balanserande mellan det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjet.

Man kan säga mycket om den svenska neutraliteten, men efter andra världskriget var det svårt att beskriva den som hjältemodig. Palme gav den nu en moralisk injektion, med doser av fredssträvanden, solidaritet med tredje världen och, i alla fall ibland, uttalat klarspråk mot stormakterna. Alliansfriheten upphöjdes under Olof Palmes dagar till en svensk nationalklenod.

Faktum är att samtidigt som Sverige fördömde USA så hade vi djupa samarbeten med NATO och USA. Vi köpte luftvärnsrobotar (Redeye) från USA och vi sålde vapen som användes i Vietnamkriget (bl.a. Carl Gustaf granatgevär m/48 och kpist m/45 som användes av specialstyrkorna). Samtidigt som vi förmedlade fred så sålde vi artilleripjäser till Indien som sedan använts i många av gränskonflikterna med Pakistan. Ska man vara lite konspiratorisk så mördades Palme i rätt tid för att bevara hans bild som internationell fredsduva för eftervärlden. Hur hade egentligen vår bild av Palme sett ut om Boforsskandalen hade nystats upp när Palme var vid liv? (I detta sammanhang var dessutom det mycket märkligt med Carl Fredrik Algernons "självmord" ett år efter Palmes död.)

När bytte då Palme sida?

I sin ungdom var Palme en stor USA-vän och CIA närde planer på att rekrytera honom till sin Stay-behind verksamhet i Sverige. Palme var dessutom en av de personer som var inblandad i bildandet av IB och dess föregångare Grupp B. När han tog över som statsminister så släppte han dock alla kopplingar till dessa verksamheter. (Se bl.a. "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969" av Kjell Österberg, ISBN 978-91-7343-269-6, sid 159-175, "Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen" av Enn Kokk, ISBN 91-89080-82-3, sid 72-77, 401-403 samt SOU 2002:87 sid 490-500)

1951 så tjänstgjorde Palme på Försvarsstaben/Utland där han bl.a. skrev en hemligstämplad uppsats om kommunismen i Västeuropa. Under åren 1951-53 reste han omkring i Öststaterna och rapporterade hem till Birger Elmér på Fst/U. Palme umgicks också privat med Elmér fram till 1957 när Elmér enligt Lisbeth Palme fick "uppdraget", d.v.s. att leda Grupp B som senare blev IB.

Vad var det då som fick Palme att i omvärldens ögon spela på vänsterkanten när han i högsta hemlighet drev ett samarbete (om än på en ganska så övergripande nivå) med NATO och USA?

I SOU 2002:108 skriver utredaren Rolf Ekeus om samarbetet med NATO (sid 753).

"I den svenska säkerhetspolitiska analysen ingick att väst, främst Förenta Staterna, om Sverige skulle bli angripet och inte framgångsrikt lyckas försvara sig själv, skulle komma till hjälp. Men för att undvika katastrofen att Sverige skulle bli angripet av Sovjetunionen måste neutralitetspolitiken vara trovärdig i Sovjetunionens ögon. Detta krävde en fredstida politik som demonstrerade att Sverige inte operativt förberedde en samverkan med Förenta Staterna och dess allierade i händelse av en storkonflikt i Europa."

Realpolitiken styrde med andra ord Palmes agerande. Sverige måste dels inofficiellt försäkra sig om att väst var intresserade av att vid behov hjälpa till, men samtidigt officiellt ha en fasad av strikt neutralitet och kanske även en överkompensering med ett strikt avståndstagande från USA och deras politik.

I dokumentären "The Fog of War" beskriver Robert McNamara hur man lyckades lura Chrustjev att Nixon var mer eller mindre galen, utom all kontroll och därmed kunde starta VK3 om han blev provocerad. Lärdomen av detta är att det är inte vad du gör som politiker som är intressant, utan hur du uppfattas av omvärlden.

Ser man Palme i detta ljus så gjorde han ett lysande arbete!







DN, SR