Terrorism 101 del 1 - Lehi & Irgun

Lehi/Lehy – ”Lohamei Herut Yisrael”, eller Sternligan som de är mer kända i Sverige, var en judisk terroristgrupp som slogs mot britterna för att skapa den judiska staten Israel i det brittiska protektoratet Palestina. För oss svenskar blev de ökända genom mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte den 17 september 1948.

Det här inlägget misstänker jag kommer att provocera en hel del människor, men om man inte analyserar händelser från alla sidorna så får man heller inte fram alla svar.

Terrorism har allt sedan attentatet i Stockholm varit en het debatt här i Sverige och (sd) lyckades häromveckan t.o.m. få upp en diskussion om terrorism på agendan i Riksdagen (givetvis med fokus på den aktuella islamska terrorismen). För USA har terrorism varit ett hett samtalsämne sedan 9-11 (egentligen ända sedan ambassadbombningen i Beirut 1983), men för många andra länder betydligt längre tid än så.

Med tanke på den senaste tidens händelseutveckling i arabvärlden, det muslimska brödraskapets framväxt och hur detta påverkar Israel så kan det vara bra att granska bildandet av den israeliska staten.

Vad man måste inse när man analyserar en terroristgrupp är att den ena sidans terrorister kan vara den andra sidans frihetshjältar. De terroristgrupper jag tänkte börja att studera är exempel på just detta.

Till grund för detta inlägg så använder jag två böcker samt artiklar på Internet. Böckerna är "Counterinsurgency in Modern Warfare" kapitel 1 "In aid of the civil power: Britan, Ireland and Palestine 1916-48", ISBN 978-1-84603-281-3 av Prof. Charles Townsend samt "Terrorismens histora", ISBN 978-91-85873-47-0 av Björn Kumm.

Bakgrund
Under det Ottomanska väldets tid var Palestina inte den konfliktzon som det har blivit på senare tid. Vare sig judar eller kristna var som folkslag eller religion förföljda av de muslimska araberna eller turkarna, men både araber och judar drömde om att en dag bilda egna stater fritt från turkiskt styre, vilket givetvis motarbetades av turkarna. Omvärlden var länge inte intresserad av att stötta dessa drömmar, men under VK1 behövde Frankrike och Storbritannien stöd med striderna mot Ottomanerna för att behålla greppet om Suezkanalen. 1916 skedde med övertalning av bl.a. T.E. Lawrence (a.k.a. Lawrence av Arabien) samt korrespondens mellan shejken av Mecka Husayn bin Ali, och Sir Henry McMahon, brittisk High Commissioner i Egypten, den arabiska revolutionen där de arabiska staterna förklarade sig fria från det Ottomanska väldet (flera arabländer bär fortfarande färgerna svart=Abbasid, vitt=Umayyad, grön=Fatimid och rött=Hashemite efter de stammar som tog del i denna revolution). Araberna startade ett gerillakrig mot de turkiska trupperna. Palestina var inte det viktigaste målet (även om staden Jerusalem var det) utan räknades bara som södra Syrien. Slagordet var i stället ”mot Damaskus!”. Frågan är dock hur mycket Frankrike, Storbritannien och framför allt Lawrence lovade araberna och hur mycket av dessa löften man var beredd att hålla?

Behind the scenes, imperial politics were at work. In 1915 and 1916, Sir Mark Sykes, a key British adviser on the Middle East, and French diplomat François Georges Picot secretly negotiated apportioning the region after the war. Under terms of the resulting Sykes-Picot Agreement of May 1916, Britain was to control Mesopotamia, Transjordan (Jordan), and Palestine. The French would rule Lebanon, Syria, and Cilicia, while the Russians would receive Kurdish and Armenian lands to the northeast. An international body would govern Jerusalem. Arabia was, in the words of historian David Murphy, to receive only "a certain level of independence."

Naturally, this deal was not revealed to the Arabs. But in November 1917, the Arabs found other cause for concern in a letter from Lord Arthur James Balfour, Britain's foreign secretary, to Lord Lionel Walter Rothschild, a leader of the Zionist Federation, which was published in the Times of London.

What became known as the Balfour-declaration stated: "His Majesty's Government view with favor the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine."

Dessa två dokument skulle komma att ligga som grund för utvecklingen i mellanöstern som skedde under ett antal konferenser efter VK1.

* 1918, president Wilsons 14 punkter. Framför allt var det punkt 5 och 12 som fick araberna att tro att de skulle få bilda egna stater efter freden. A free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims, based upon a strict observance of the principle that in determining all such questions of sovereignty the interests of the populations concerned must have equal weight with the equitable claims of the government whose title is to be determined...The Turkish portion of the present Ottoman Empire should be assured a secure sovereignty, but the other nationalities which are now under Turkish rule should be assured an undoubted security of life and an absolutely unmolested opportunity of autonomous development...

* 1919, fredskonferensen i Paris. De arabiska stammarna blev inte inbjudna till konferensen. I stället så skrevs avtalet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och den sionistiska rörelsen skickade in en skrivelse som påminde om Balfour deklarationen.

* 1920, San Remo konferensen. Här fastslogs slutligen uppdelningen av de arabiska staterna i det forna Ottomanska imperiet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och man skrev dessutom in de judiska anspråken enligt Balfour deklarationen. Frankrike slog ner på Kung Faisal som utropat en arabisk stat med säte i Damaskus och området delades upp i två mandat med Syrien och Libanon under franskt ledning och Palestina och Mesopotanien (Irak) under brittisk. Kung Faisal skulle 1932 ta över kungadömet Irak från britterna, men han fick en kort karriär som kung och det är en annan historia...

The High Contracting Parties agree to entrust, by application of the provisions of Article 22, the administration of Palestine, within such boundaries as may be determined by the Principal Allied Powers, to a Mandatory, to be selected by the said Powers. The Mandatory will be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 8, 1917, by the British Government, and adopted by the other Allied Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.

Balfour deklarationen, Sykes-Picot överenskommelsen och de muntliga avtalen med arabstammarna var inte förenliga. Frankrikes och Storbritanniens iver att vinna över turkarna resulterade i att hela mellanöstern skulle bli en framtida krutdurk.

Spänningen ökar
Den sionistiska rörelsen startade 1897 och snart började judiska bosättare att flytta till Palestina. Efter VK1 så ökade inflyttningen som resultat av Balfour deklarationen och förföljelser av judar i framför allt Ryssland.

Detta ledde 1920-21 till reaktioner från de palestinska araberna och ökat våld mellan judiska bosättare och araber. För att skydda bosättarna bildades 1920 en judisk milis kallad Haganah som 1948 skulle ligga som grund till den israeliska statens försvarsmakt, IDF - Israel Defense Forces. Under denna period hade den brittiska kolonialmakten mest problem med palestinier som protesterade mot ockupationen och att britterna inte uppfyllt de tidigare löftena till araberna. Hahagah användes därför enbart för att utbilda bosättarna att skydda sig själva.

1929 bröt ett allvarligare palestinskt uppror ut i Jerusalem. Den brittiska och palestinska polisen var numerärt mycket svag (ca 1500 man) och kunde inte skydda de judiska bosättarna.

The 1929 Palestine riots, also known as the Western Wall Uprising or the Buraq Uprising, refers to a series of demonstrations and riots in late August 1929 when a long-running dispute between Muslims and Jews over access to the Western Wall in Jerusalem escalated into violence. During the week of riots 116 Arabs and 133 Jews were killed and 232 Arabs and 198 Jews were injured and treated in hospital.

1931 bröt sig en grupp yngre bosättare ut ur Haganah och bildade en mer militant organisation kallad Haganah B. Efter våldsammare palestinska konflikter 1936-39 erbjöd bosättarnas ledare Ben-Gurion Haganah B:s medlemmar att återgå i Haganah som numera var mer stridbar. De som vägrade skapade en privat milis kallad Irgun/Etzel.

"Mot de arabiska protesterna manade Haganah och Jewish Agency, den sionistiska förvaltningen i Palestina, som stod socialisterna närmast, till vad som på hebreiska uttrycks havlagah, återhållsamhet och självbehärskning. Mindre behärskning visades av vissa Irgun-medlemmar. Bomber kastades in på arabiska marknadsplatser, kvinnor och barn dödades."

1938 hade den brittiska närvaron i Palestina utökats till två infanteridivisioner, 3000 poliser och 5500 judiska hjälppoliser. Den arabiska polisen hade upplösts, då den ansågs som opålitlig. Notera att fram tills VK2 var britterna i konflikt med framför allt den arabiska befolkningen i Palestina som protesterade mot brittisk närvaro och judiska bosättare.

Britterna hade nu börjat tröttna på våldsamheterna i Palestina och önskade dra sig därifrån.

"The brittish White Paper of May 1939 was a clear recognition (heralded in the fall of 1938) that the basic demands of the Arab Higher Commitee had been conceded. Self-government - an Arab-controlled Palestine would be implemented within 10 years and in the meantime Jewish immigration would cease after five years."

I och med utbrottet av VK2 så inträdde en vapenvila mellan de judiska grupperna och britterna. Men Avraham Stern vägrade att gå med på detta och bröt sig ur Irgun och bildade Lehi/LEHY.

En intressant aspekt av Lehis hat mot britterna är att de var i initial kontakt med Tyskland då man sökte hjälp för att bekämpa britterna. Dock så blev det inte så mycket av dessa kontakter (frågan är när man började förstå vidden av tyskarnas "slutgiltiga lösning"?). Jämför detta agerande med den irländska frihetsrörelsen som även de var i kontakt med Tyskland. Devisen "fiendens fiende är min vän" är applicerbar i bägge fallen.

1942 sköts Stern ihjäl av brittisk polis efter ett "flyktförsök". Han var då efterlyst för ett antal bankrån och attentat.

1943 då Menachem Begin tagit över ledningen för Irgun så förklarade även de krig mot britterna.

Lehi var inblandad i ett antal attentat, mord på brittiska soldater, brevbomber till brittiska ämbetsmän. Men det är framför allt tre operationer som gjort dem (ö)kända.

1944 - Assassination in Cairo of Lord Moyne. Moyne was in charge of British immigration policy. The result of the assassination was to turn Winston Churchill against the Zionist project.

1948 - Participated with the Irgun in the attack and massacre at Deir Yassin. This was an attack on an Arab village near Jerusalem that had a pact with the neighboring village of Givat Shaul, approved by the Jewish Agency. The attack was carried out against the advice of the Haganah and without the knowledge of Zionist leadership. It turned into a massacre apparently, though it was not planned as such. Four Irgun and LEHI fighters were killed and over 100 Arabs, mostly women and children.

1948 - Assassination of U.N. Mediator Count Bernadotte in Jerusalem. This created a bad atmosphere for Israel in the UN and was in part responsible for UN Resolution 194, which called on Israel to allow Palestinian Arab refugees to return.

Mordet på Folke Bernadotte beordrades av Lehis ledning som senare skulle uppnå höga positioner i den israeliska staten.

Bernadotte was assassinated on September 17 1948 by the LEHI, sometimes known as the Stern Gang. The assassination was approved by the three-man Lehi 'center': Yitzhak Shamir, Natan Yellin-Mor, and Yisrael Eldad, and planned by the Lehi operations chief in Jerusalem, Yehoshua Zetler.

Haganah och Ben-Gurion tog avstånd från Lehi och Irguns metoder. Mordet på Lord Moyne resulterade i att Haganah hjälpte britterna att gripa mer än 1000 medlemmar av Irgun och Lehi. Även Irgun tog avstånd från Lehis metoder, men fortsatte själva med attentat. Det mest kända inträffade 1946 då man sprängde King David Hotel i Jerusalem. 28 britter, 41 araber, 17 judar och ytterligare tre personer dödades. 1948 så deltog man tillsammans med Lehi i Deir Yassin massakern.

Massakern i Deir Yassin ledde till att 700.000 palestinier lämnade sina hem under frihetskriget 1948 mellan Israel och de angränsande arabstaterna.

"Irguns ledare, Menachem Begin, som senare skulle bli Israels premiärminister, går så långt att han i sina memoarer hävdar att utan vad han kallar 'segern i Deir Yassin' en israelisk stat över huvudtaget inte skulle ha blivit till. Israel Scheib-Eldad, Stern-ligans ideolog, förklarade tio år efter massakern, i en debatt: 'Hade det inte varit för Deir Yassin, skulle idag ytterligare en halv miljon araber levat i Israel. Staten Israel skulle inte ha existerat'."

Slutsats
Varför klassar jag Lehi och Irgun som terroristorganisationer? Givetvis så klassades de som det av britterna, då de mördade brittiska soldater och ämbetsmän. Grupperna klassades också som terrorister av FN. Dessutom så klassades de faktiskt även som det av staten Israel och fördömdes officiellt 1948. Men de fick snabbt hedern tillbaka.

Medlemmar i Lehi och Irgun/Etzel har belönats med medalj av den israeliska staten och genom en amnesti upptagits i IDF. En av ledarna för Lehi Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister. Meachim Begin som var ledare för Irgun blev även han israelisk premiärminister.

Det vi måste inse att på det sätt vi själva agerar så skapar vi prejudikat som kan användas av omvärlden. Bush begrepp ”Global War on Terror” används nu som förevändning av många icke-demokratiska regimer för att hårt slå ner på lokal opposition. Bush pre-emptive strike doktrin, d.v.s. rätten att anfalla ett land som skulle kunna bli ett hot användes av bl.a. Ryssland i Georgien.

Israel ville inte samtala med Yasir Arafat då man klassade honom som terrorist, men vad ska man då kalla Shamir och Begin? Genom att försöka slå ut PLO i Libanon 1982 så skapade man grogrunden för det ännu farligare Hizbollah som startade ”trenden” med självmordsbombare i mellanöstern. Genom att föringa Arafat så skapade man öppningar för Hamas att få det palestinska folkets stöd och de är numera ett betydligt större problem än PLO/Fatah för Israel.

Märk väl att som jag tagit upp i tidigare inlägg om Israels misslyckande i Gaza så är jag för Israel och jag anser att försvarskrigen fram till Libanon 1982 utkämpades på ett mycket beundransvärt sätt. Därefter så har man tappat i trovärdighet. Detta mycket beroende på att man glömt bort sitt eget ursprung och att terrorism var ett verktyg som man själva använt sig av.