Lehi/Lehy – ”Lohamei Herut Yisrael”, eller Sternligan som de är mer kända i Sverige, var en judisk terroristgrupp som slogs mot britterna för att skapa den judiska staten Israel i det brittiska protektoratet Palestina. För oss svenskar blev de ökända genom mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte den 17 september 1948.
Det här inlägget misstänker jag kommer att provocera en hel del människor, men om man inte analyserar händelser från alla sidorna så får man heller inte fram alla svar.
Terrorism har allt sedan attentatet i Stockholm varit en het debatt här i Sverige och (sd) lyckades häromveckan t.o.m. få upp en diskussion om terrorism på agendan i Riksdagen (givetvis med fokus på den aktuella islamska terrorismen). För USA har terrorism varit ett hett samtalsämne sedan 9-11 (egentligen ända sedan ambassadbombningen i Beirut 1983), men för många andra länder betydligt längre tid än så.
Med tanke på den senaste tidens händelseutveckling i arabvärlden, det muslimska brödraskapets framväxt och hur detta påverkar Israel så kan det vara bra att granska bildandet av den israeliska staten.
Vad man måste inse när man analyserar en terroristgrupp är att den ena sidans terrorister kan vara den andra sidans frihetshjältar. De terroristgrupper jag tänkte börja att studera är exempel på just detta.
Till grund för detta inlägg så använder jag två böcker samt artiklar på Internet. Böckerna är "Counterinsurgency in Modern Warfare" kapitel 1 "In aid of the civil power: Britan, Ireland and Palestine 1916-48", ISBN 978-1-84603-281-3 av Prof. Charles Townsend samt "Terrorismens histora", ISBN 978-91-85873-47-0 av Björn Kumm.
Bakgrund
Under det Ottomanska väldets tid var Palestina inte den konfliktzon som det har blivit på senare tid. Vare sig judar eller kristna var som folkslag eller religion förföljda av de muslimska araberna eller turkarna, men både araber och judar drömde om att en dag bilda egna stater fritt från turkiskt styre, vilket givetvis motarbetades av turkarna. Omvärlden var länge inte intresserad av att stötta dessa drömmar, men under VK1 behövde Frankrike och Storbritannien stöd med striderna mot Ottomanerna för att behålla greppet om Suezkanalen. 1916 skedde med övertalning av bl.a. T.E. Lawrence (a.k.a. Lawrence av Arabien) samt korrespondens mellan shejken av Mecka Husayn bin Ali, och Sir Henry McMahon, brittisk High Commissioner i Egypten, den arabiska revolutionen där de arabiska staterna förklarade sig fria från det Ottomanska väldet (flera arabländer bär fortfarande färgerna svart=Abbasid, vitt=Umayyad, grön=Fatimid och rött=Hashemite efter de stammar som tog del i denna revolution). Araberna startade ett gerillakrig mot de turkiska trupperna. Palestina var inte det viktigaste målet (även om staden Jerusalem var det) utan räknades bara som södra Syrien. Slagordet var i stället ”mot Damaskus!”. Frågan är dock hur mycket Frankrike, Storbritannien och framför allt Lawrence lovade araberna och hur mycket av dessa löften man var beredd att hålla?
Behind the scenes, imperial politics were at work. In 1915 and 1916, Sir Mark Sykes, a key British adviser on the Middle East, and French diplomat François Georges Picot secretly negotiated apportioning the region after the war. Under terms of the resulting Sykes-Picot Agreement of May 1916, Britain was to control Mesopotamia, Transjordan (Jordan), and Palestine. The French would rule Lebanon, Syria, and Cilicia, while the Russians would receive Kurdish and Armenian lands to the northeast. An international body would govern Jerusalem. Arabia was, in the words of historian David Murphy, to receive only "a certain level of independence."
Naturally, this deal was not revealed to the Arabs. But in November 1917, the Arabs found other cause for concern in a letter from Lord Arthur James Balfour, Britain's foreign secretary, to Lord Lionel Walter Rothschild, a leader of the Zionist Federation, which was published in the Times of London.
What became known as the Balfour-declaration stated: "His Majesty's Government view with favor the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine."
Dessa två dokument skulle komma att ligga som grund för utvecklingen i mellanöstern som skedde under ett antal konferenser efter VK1.
* 1918, president Wilsons 14 punkter. Framför allt var det punkt 5 och 12 som fick araberna att tro att de skulle få bilda egna stater efter freden. A free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims, based upon a strict observance of the principle that in determining all such questions of sovereignty the interests of the populations concerned must have equal weight with the equitable claims of the government whose title is to be determined...The Turkish portion of the present Ottoman Empire should be assured a secure sovereignty, but the other nationalities which are now under Turkish rule should be assured an undoubted security of life and an absolutely unmolested opportunity of autonomous development...
* 1919, fredskonferensen i Paris. De arabiska stammarna blev inte inbjudna till konferensen. I stället så skrevs avtalet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och den sionistiska rörelsen skickade in en skrivelse som påminde om Balfour deklarationen.
* 1920, San Remo konferensen. Här fastslogs slutligen uppdelningen av de arabiska staterna i det forna Ottomanska imperiet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och man skrev dessutom in de judiska anspråken enligt Balfour deklarationen. Frankrike slog ner på Kung Faisal som utropat en arabisk stat med säte i Damaskus och området delades upp i två mandat med Syrien och Libanon under franskt ledning och Palestina och Mesopotanien (Irak) under brittisk. Kung Faisal skulle 1932 ta över kungadömet Irak från britterna, men han fick en kort karriär som kung och det är en annan historia...
The High Contracting Parties agree to entrust, by application of the provisions of Article 22, the administration of Palestine, within such boundaries as may be determined by the Principal Allied Powers, to a Mandatory, to be selected by the said Powers. The Mandatory will be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 8, 1917, by the British Government, and adopted by the other Allied Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.
Balfour deklarationen, Sykes-Picot överenskommelsen och de muntliga avtalen med arabstammarna var inte förenliga. Frankrikes och Storbritanniens iver att vinna över turkarna resulterade i att hela mellanöstern skulle bli en framtida krutdurk.
Spänningen ökar
Den sionistiska rörelsen startade 1897 och snart började judiska bosättare att flytta till Palestina. Efter VK1 så ökade inflyttningen som resultat av Balfour deklarationen och förföljelser av judar i framför allt Ryssland.
Detta ledde 1920-21 till reaktioner från de palestinska araberna och ökat våld mellan judiska bosättare och araber. För att skydda bosättarna bildades 1920 en judisk milis kallad Haganah som 1948 skulle ligga som grund till den israeliska statens försvarsmakt, IDF - Israel Defense Forces. Under denna period hade den brittiska kolonialmakten mest problem med palestinier som protesterade mot ockupationen och att britterna inte uppfyllt de tidigare löftena till araberna. Hahagah användes därför enbart för att utbilda bosättarna att skydda sig själva.
1929 bröt ett allvarligare palestinskt uppror ut i Jerusalem. Den brittiska och palestinska polisen var numerärt mycket svag (ca 1500 man) och kunde inte skydda de judiska bosättarna.
The 1929 Palestine riots, also known as the Western Wall Uprising or the Buraq Uprising, refers to a series of demonstrations and riots in late August 1929 when a long-running dispute between Muslims and Jews over access to the Western Wall in Jerusalem escalated into violence. During the week of riots 116 Arabs and 133 Jews were killed and 232 Arabs and 198 Jews were injured and treated in hospital.
1931 bröt sig en grupp yngre bosättare ut ur Haganah och bildade en mer militant organisation kallad Haganah B. Efter våldsammare palestinska konflikter 1936-39 erbjöd bosättarnas ledare Ben-Gurion Haganah B:s medlemmar att återgå i Haganah som numera var mer stridbar. De som vägrade skapade en privat milis kallad Irgun/Etzel.
"Mot de arabiska protesterna manade Haganah och Jewish Agency, den sionistiska förvaltningen i Palestina, som stod socialisterna närmast, till vad som på hebreiska uttrycks havlagah, återhållsamhet och självbehärskning. Mindre behärskning visades av vissa Irgun-medlemmar. Bomber kastades in på arabiska marknadsplatser, kvinnor och barn dödades."
1938 hade den brittiska närvaron i Palestina utökats till två infanteridivisioner, 3000 poliser och 5500 judiska hjälppoliser. Den arabiska polisen hade upplösts, då den ansågs som opålitlig. Notera att fram tills VK2 var britterna i konflikt med framför allt den arabiska befolkningen i Palestina som protesterade mot brittisk närvaro och judiska bosättare.
Britterna hade nu börjat tröttna på våldsamheterna i Palestina och önskade dra sig därifrån.
"The brittish White Paper of May 1939 was a clear recognition (heralded in the fall of 1938) that the basic demands of the Arab Higher Commitee had been conceded. Self-government - an Arab-controlled Palestine would be implemented within 10 years and in the meantime Jewish immigration would cease after five years."
I och med utbrottet av VK2 så inträdde en vapenvila mellan de judiska grupperna och britterna. Men Avraham Stern vägrade att gå med på detta och bröt sig ur Irgun och bildade Lehi/LEHY.
En intressant aspekt av Lehis hat mot britterna är att de var i initial kontakt med Tyskland då man sökte hjälp för att bekämpa britterna. Dock så blev det inte så mycket av dessa kontakter (frågan är när man började förstå vidden av tyskarnas "slutgiltiga lösning"?). Jämför detta agerande med den irländska frihetsrörelsen som även de var i kontakt med Tyskland. Devisen "fiendens fiende är min vän" är applicerbar i bägge fallen.
1942 sköts Stern ihjäl av brittisk polis efter ett "flyktförsök". Han var då efterlyst för ett antal bankrån och attentat.
1943 då Menachem Begin tagit över ledningen för Irgun så förklarade även de krig mot britterna.
Lehi var inblandad i ett antal attentat, mord på brittiska soldater, brevbomber till brittiska ämbetsmän. Men det är framför allt tre operationer som gjort dem (ö)kända.
1944 - Assassination in Cairo of Lord Moyne. Moyne was in charge of British immigration policy. The result of the assassination was to turn Winston Churchill against the Zionist project.
1948 - Participated with the Irgun in the attack and massacre at Deir Yassin. This was an attack on an Arab village near Jerusalem that had a pact with the neighboring village of Givat Shaul, approved by the Jewish Agency. The attack was carried out against the advice of the Haganah and without the knowledge of Zionist leadership. It turned into a massacre apparently, though it was not planned as such. Four Irgun and LEHI fighters were killed and over 100 Arabs, mostly women and children.
1948 - Assassination of U.N. Mediator Count Bernadotte in Jerusalem. This created a bad atmosphere for Israel in the UN and was in part responsible for UN Resolution 194, which called on Israel to allow Palestinian Arab refugees to return.
Mordet på Folke Bernadotte beordrades av Lehis ledning som senare skulle uppnå höga positioner i den israeliska staten.
Bernadotte was assassinated on September 17 1948 by the LEHI, sometimes known as the Stern Gang. The assassination was approved by the three-man Lehi 'center': Yitzhak Shamir, Natan Yellin-Mor, and Yisrael Eldad, and planned by the Lehi operations chief in Jerusalem, Yehoshua Zetler.
Haganah och Ben-Gurion tog avstånd från Lehi och Irguns metoder. Mordet på Lord Moyne resulterade i att Haganah hjälpte britterna att gripa mer än 1000 medlemmar av Irgun och Lehi. Även Irgun tog avstånd från Lehis metoder, men fortsatte själva med attentat. Det mest kända inträffade 1946 då man sprängde King David Hotel i Jerusalem. 28 britter, 41 araber, 17 judar och ytterligare tre personer dödades. 1948 så deltog man tillsammans med Lehi i Deir Yassin massakern.
Massakern i Deir Yassin ledde till att 700.000 palestinier lämnade sina hem under frihetskriget 1948 mellan Israel och de angränsande arabstaterna.
"Irguns ledare, Menachem Begin, som senare skulle bli Israels premiärminister, går så långt att han i sina memoarer hävdar att utan vad han kallar 'segern i Deir Yassin' en israelisk stat över huvudtaget inte skulle ha blivit till. Israel Scheib-Eldad, Stern-ligans ideolog, förklarade tio år efter massakern, i en debatt: 'Hade det inte varit för Deir Yassin, skulle idag ytterligare en halv miljon araber levat i Israel. Staten Israel skulle inte ha existerat'."
Slutsats
Varför klassar jag Lehi och Irgun som terroristorganisationer? Givetvis så klassades de som det av britterna, då de mördade brittiska soldater och ämbetsmän. Grupperna klassades också som terrorister av FN. Dessutom så klassades de faktiskt även som det av staten Israel och fördömdes officiellt 1948. Men de fick snabbt hedern tillbaka.
Medlemmar i Lehi och Irgun/Etzel har belönats med medalj av den israeliska staten och genom en amnesti upptagits i IDF. En av ledarna för Lehi Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister. Meachim Begin som var ledare för Irgun blev även han israelisk premiärminister.
Det vi måste inse att på det sätt vi själva agerar så skapar vi prejudikat som kan användas av omvärlden. Bush begrepp ”Global War on Terror” används nu som förevändning av många icke-demokratiska regimer för att hårt slå ner på lokal opposition. Bush pre-emptive strike doktrin, d.v.s. rätten att anfalla ett land som skulle kunna bli ett hot användes av bl.a. Ryssland i Georgien.
Israel ville inte samtala med Yasir Arafat då man klassade honom som terrorist, men vad ska man då kalla Shamir och Begin? Genom att försöka slå ut PLO i Libanon 1982 så skapade man grogrunden för det ännu farligare Hizbollah som startade ”trenden” med självmordsbombare i mellanöstern. Genom att föringa Arafat så skapade man öppningar för Hamas att få det palestinska folkets stöd och de är numera ett betydligt större problem än PLO/Fatah för Israel.
Märk väl att som jag tagit upp i tidigare inlägg om Israels misslyckande i Gaza så är jag för Israel och jag anser att försvarskrigen fram till Libanon 1982 utkämpades på ett mycket beundransvärt sätt. Därefter så har man tappat i trovärdighet. Detta mycket beroende på att man glömt bort sitt eget ursprung och att terrorism var ett verktyg som man själva använt sig av.
Raytheon Awarded NGJ-MB Pod Production Contract
7 timmar sedan
Det enda acceptabla är Israel åter till 1967 års gränser. Precis som FN kräver i sina av Israel negligerade resolutioner.
SvaraRaderaMed sina ockupationer och bosättningar har Israel medvetet försökt omöjliggöra en sådan återgång.
Detta är antagligen världens farligaste konflikt och utvecklingen pekar på att det bara finns förlorare.
Sorgligt är bara förnamnet.
Nu har du öppnat Pandorask ask CI, genom att visa upp den komplexa dynamik som kännetecknar den israeliska kampen.
SvaraRaderaÄndamålen helgar medlen tycks vara en gångbar regel i Israel, liksom hos Israels motståndare.
Din syntes är bra. Jag gillar den.
Ur Strindbergs katekes för underklassen:
SvaraRaderaF: När är revolution laglig?
S: När den lyckas.
F: Är revolution att tillråda?
S: Det beror på dess utsikter att lyckas.
Det trista i kråksången enligt mig är det översitteri den vita mannen, aristokraterna från väst och framförallt kolonisatörer från Europa har sysslat med i världen. Det bubblar under ytan, befolkningen i dessa länder är väl medvetna om hur de har varit förtryckta, nedvärderade och i mångt och mycket lurade. Dessvärre är vi berydligt sämre medvetna om detta själva i Europa.
SvaraRaderaDessvärre tror jag detta slår tillbaka, men det är våra barn och barn-barn som kommer drabbas...
"Bush pre-emptive strike doktrin, d.v.s. rätten att anfalla ett land som skulle kunna bli ett hot användes av bl.a. Ryssland i Georgien."
SvaraRaderaVa?
Nu har iofs Ryssland glatt antagit en egen doktrin som rättfärdigar pre-emptive strikes, men nog är väl den accepterade historieskrivningen fortfarande att Georgien dumt nog sköt först?
Israels terrorist-attack mot Ship to Gaza och alla olagliga bosättningar på Palestinsk mark har kvalificerat Israel till Mellanösterns sanna terrorist-stat. Likt en cancertumör ockuperar man allt större områden för varje år som går. Det enda som tycks kunna stoppa cancerns utbredning är en samordnad utfrysning/handelsblockad från omvärlden.
SvaraRaderaPer A
SvaraRaderaGeorgien anföll rebeller och seperatister i delar av sitt land som enligt hela världssamfundet utom möjligen Ryssland anser tillhör Georgien. Likvärdigt skulle vara att Skåne gör revolt och beväpnar sig och när Svenska försvaret skall slå ner dessa brottslingar och uppviglare så anfaller Danmark inte bara Skåne med anledning fredsframtvingade strid(som var Rysslands anledning) utan Danmark tar striden ända fram till Stockholm(Tbilisi i Georgiens fall).
Nä, Ryssland var väl agressiva i Georgien kriget 2008 och Georgien var inte den som sköt först.
Att diskutera frågor som 'vem är terrorist' och 'var kriget x lagligt' är ungefär som att torka sig i arslet med tidningspapper: kladdigt och jobbigt och i slutänden helt utan praktisk nytta.
SvaraRaderaIntressant är ju vem som igentligen skapar "terroristen".
SvaraRaderaDet är ju inte så att någon sitter hemma och helt plötsligt bestämmer sig för att slänga ihop en bomb och detonera den på ett fullpackat torg e dyl. Det finns ju alltid någon form av "orätt" som triggar någon.
Vem som helst kan ju bli terrorist, även jag.
Om en annan stat eller t.o.m. din egen stat, mördar eller lemlästar alla du känner så självklart vill man ju slå tillbaka för det man tror på eller rent av bara ren hämnd.
Inget konstigt med det.
Det som är mest intressant är att vid ett bombattentat så är det inte bara "terroristerna" som "tjänar på det. Det finns ju nånting annat i bakgrunden som förmodligen "tjänar" ännu mer på attentatet och det är ju faktiskt staten.
Kan du se till att "din" befolkning är skiträdda dygnet runt så ger dom villigt upp alla sina friheter för att staten ska få dom att "känna" sig säkra.
Det är bara att titta på vad som hände i USA efter 9/11.
@Anonym 23.36: Terrorist är en ren benämning. Britterna kallade amerikanarna för terrorister 1776. Både syd- och nordstatare hade frikårer som agerade djupt inne på fiendens territorium 1862. Att bli fångad i den rollen var inte önskvärt. Frågan är vad det var som drev dessa personer att ta dessa risker? Frihetsönskan eller desperation?
SvaraRaderaSedan finns det segrare som av eftervärlden omdefinierats till terrorister fast på stor skala. Shermans march till havet och utplånande av staden Atalanta lever fortfarande kvar i sydstatarnas minne. "Bomber" Harris kampanj under VK2 hade troligtvis resulterat i en omvänd Nürnbergrättegång om tyskarna vunnit kriget. USA:s användning av Agent Orange under Vietnamkriget är helt klart att jämföra med Saddam Husseins användning av gas i Halabja som ledde till dödsstraff för hans generaler.
Efter Hannibals seger vid Cannae så blev det en dröm för varje fältmarsalk att utplåna motståndarens här, men man brukar aldriv vilja omsluta fienden på alla sidor då det leder till en strid till sista man. Bättre att låta fienden fly slagfältet. En desperat motståndare tar till alla tillgängliga medel och i den assymetriska värld vi nu lever i så resulterar det i självmordsbomber och IED. Vissa analytiker hävdar att USA:s teknologiska och materiella överlägsenhet innebär att ingen normalt funtad motståndare vill möte dem på samma villkor och därför per automatik tvingas till assymetrisk krigföring.
När terroristen vinner så definieras historien om. Helt plötsligt blir han frihetshjälte.
CI, det är precis det jag menar. Det är inte precis några banbrytande tankar du skriver om, utan allt det här har ältats fram och tillbaka sedan tidernas begynnelse och det finns ingen objektivitet, bara politik och ideologi. Det som räknas är resultat, allt annat är prat som pratats förut. Vi kan diskutera tills vi blir blåa i ansiktet huruvida det är mer "rättvist" eller "lagligt" att släppa en bomb från tusentals meters höjd än att smälla av en hemgjord bomb på marken. Men vad uppnår vi? Annat än en känsla av att känna oss lite kloka?
SvaraRadera@Anonym 03.47: I just detta fall så var syftet att jämföra Israels "godkända" terrorism mot dagens Hamas och Hizbollah, inte att diskutera terrorism som generellt fenomen.
SvaraRaderaVi har en viss förmåga att glömma bort att det vi fördömer idag har vi själva ofta gjort tidigare.
Vad nu vi har för ansvar för vad "den vita mannen" gjorde under kollonisationsepoken. Eller vilket ansvar vi Svenskar har för eftergiftspolitiken gentemot nazityskland eller Israelerna för terrorismen när staten Israel grundades. Det finns kanske någon åldring på något hem som man kan skälla ut men de flesta har nog redan dött.
SvaraRaderaFör allt sådant håller jag på att det största ansvaret är att lära sig av historien.
En irriterande skada är när nya terrorister skall terrorisera så udda blir jämt eller när usliga ledare klamrar sig fast vid makten och kräver u-hjälp som försörjer deras regim som kompensation för brott som gjordes för 50-100 år sedan. Någon gång måste det bli historia av oförätter och brott hur stora de än var.
Helt sant, Magnus. Och det är ytterligare en anledning till att det är så meningslöst (men därmed inte sagt att det är ointressant!) att diskutera rätt och fel i de här sammanhangen. Det finns varken rätt eller fel, bara stark och svag. Den starke gör vad han kan och den svage vad han måste.
SvaraRaderaDen starke har dock en möjlighet att begränsa sitt handlande för att upprätthålla spelregler som gör situationer lugnare och bättre över tiden. På den vägen får man krigets "lagar", respekt för minoriteter i mogna demokratier och maktdelning.
SvaraRadera@Magnus: En faktor som brukar hålla tillbaka även den starke är det faktum att man inte alltid är starkast. Det är bra för framtiden att visa återhållsamhet då den besegrade annars kommer att kräva grov hämnd den dag han tar över.
SvaraRadera